Betänkandet (SOU 2008:41) Människohandel och barnäktenskap – ett förstärkt straffrättsligt skydd

Ställd till: Justitiedepartementet
Diarienummer: 9.1: 0553/08

Inledning
Barnombudsmannen anser att det är positivt att utredningen vill förenkla tillämpningen av bestämmelsen om människohandel i syfte att möjliggöra en mer effektiv bekämpning av brottet. Förslaget riskerar dock enligt vår bedömning att inte få den önskade effekten. Förslaget är svårtolkat och kan innebära en försvagning av barnets rättsskydd istället för en förstärkning. Barnombudsmannen befarar att den föreslagna förändringen av bestämmelsen om människohandel kommer att leda till oklarheter i tillämpningen som försvagar rättsskyddet för barn.

Barnombudsmannen välkomnar utredningens förslag om en straffbestämmelse om barnäktenskap. Däremot beklagar vi att bestämmelsen bara kommer att gälla barn under 16 år istället för barn under 18 år. För att ge barn ett heltäckande skydd mot barnäktenskap bör bestämmelsen omfatta alla barn under 18 år.

2 Människohandel

2.6 Överväganden och förslag
2.6.1 Behovet av en förändring av människohandelsbrottet
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att bestämmelsen om människohandel i 4 kap. 1 a § brottsbalken har en utformning som hindrar att den tillämpas på ett effektivt sätt. Detta yttrar sig som utredningen bedömt bland annat i att människohandelsförfaranden i mycket stor utsträckning bedöms som andra brott, såsom koppleri eller grovt koppleri enligt 6 kap. 12 § brottsbalken. Bedöms brottet som koppleri istället för människohandel anses offret inte vara målsägande och får därför inte rätt till något skadestånd. Det är därför enligt Barnombudsmannen positivt att bestämmelsen ska ges en ny utformning som på ett tydligt sätt anger vilka förfaranden som ska vara kriminaliserade som människohandel. Det är enligt vår mening viktigt att det framgår tydligt vad som är att anse som människohandel.

2.6.2 En ny utformning av människohandelsbrottet
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att bestämmelsen i 4 kap. 1 a § brottsbalken också fortsättningsvis ska stämma överens med den internationellt godtagna definitionen av människohandel men att utformningen av bestämmelsen ska ändras. Vi anser att det är positivt att bestämmelsen om människohandel föreslås innehålla rekvisit som tydliggör att brottet är ett fridskränkningsbrott.

Barnombudsmannen föreslår därutöver att det också införs ett särskilt brott kallat människohandel med barn i brottsbalken. Det bör i bestämmelsen tydligt framgå att det inte krävs något användande av otillbörligt medel för att det ska röra sig om människohandel med barn. Vi anser även att det bör tydliggöras vilka förfaranden som ska ses som exploatering. Exempelvis bör det utredas om tiggeri och barnarbete är exempel på exploatering som skulle falla under människohandelsbrottet. Det finns enligt Barnombudsmannen ett behov ett förtydligande och av att utreda om bestämmelsen borde ta upp fler utnyttjandesituationer. Vi vill betona att internationella konventioner endast utgör en miniminivå varför Sverige kan gå längre i arbetet att motverka och bekämpa människohandel än vad konventionerna föreskriver. Sverige bör vara ett föregångsland och därför ha en heltäckande reglering.

2.6.5 Närmare om utformningen av de otillbörliga medlen Barnombudsmannen anser att det är positivt att utredningen vill att de rekvisit som beskriver de otillbörliga medlen ska ges en tydligare och mer lättillgänglig utformning.

Den föreslagna ändringen är dock enligt Barnombudsmannens mening otydligt formulerad och ger utrymme för tolkning. Beroendeställning som är ett av de rekvisit som föreslås räknas upp i paragrafen kan enligt utredningen vara ett barns beroendeställning till en vårdnadshavare eller till en annan vuxen med särskilt ansvar för barnet. Detta blir förvirrande och skapar tvetydigheter eftersom sista stycket i den föreslagna bestämmelsen innehåller en skrivning om att när en gärning i första stycket begås mot en person som inte har fyllt 18 år ska gärningsmannen anses missbruka hans eller hennes skyddslöshet. Av denna skrivning framstår det som om barn alltid ska omfattas av bestämmelsens tredje rekvisit, missbruk av skyddslöshet. När utredningen säger att missbruk av någons beroendeställning kan omfatta barn skapar det förvirring. Det framstår då som om en bedömning av om ett otillbörligt medel (eller åtminstone vilket otillbörligt medel) har använts ska göras på samma sätt för barn som för vuxna.

Formuleringen i förslaget kan därför innebära en försvagning av skyddet för barn snarare än en förstärkning. Palermoprotokollet är tydligt med att det inte krävs något otillbörligt medel för att ett förfarande ska vara att bedöma som människohandel när ett barn är offer. Lagen måste bli tydligare och det måste tydligt anges i propositionen vad som avses med rekvisiten för att undvika tolkningsproblem.

2.6.7 Kravet på att gärningsmannen ska ta kontroll över offret bör inte finnas kvar
Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att kravet i 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken på att gärningsmannen ska ta kontroll över offret ska utgå. Det är enligt Barnombudsmannen viktigt att kontrollrekvisitet utgår eftersom de otillbörliga medlen och kontrollrekvisitet i vissa fall har getts samma innebörd. Detta har enligt utredningen skapat tillämpningsproblem särskilt när det gäller barn. Utgår kontrollrekvisitet blir det tydligare att det inte krävs något otillbörligt medel när det handlar om barn. För att svensk reglering ska anses leva upp till Palermoprotokollet krävs enligt Barnombudsmannens bedömning att kontrollrekvisitet tas bort eller i annat fall ändras.     

2.6.8 Närmare om utformningen av utnyttjandesyftena
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag beträffande utnyttjandesyftena att det nuvarande subjektiva rekvisitet ”i syfte att” ska utgå och ersättas med ”med uppsåt att”. Barnombudsmannen anser att det är positivt att det fortsättningsvis för straffbarhet inte längre ska vara nödvändigt att gärningsmannen direkt åsyftat att utnyttja offret och att det istället ska vara tillräckligt att gärningsmannen handlat med indirekt uppsåt eller likgiltighetsuppsåt. Vår förhoppning är att bestämmelsen på så sätt får ett vidare tillämpningsområde och därmed att fler fall leder till straff för människohandel så att fler barn får upprättelse för kränkningen som han eller hon blivit utsatt för.

2.6.9 Utformningen av 4 kap. 1 a § andra stycket brottsbalken
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att straffbelägga utgivande eller emottagande av betalning för offret som människohandel för att kunna skapa en heltäckande reglering av samtliga de led som kan ingå i ett människohandelsförfarande. Genom ett sådant straffbeläggande utsträcks bestämmelsens tillämpningsområde till att omfatta exempelvis vad som tidigare har bedömts som försök eller förberedelse till människohandel vilket Barnombudsmannen ställer sig positiv till. Förslaget innebär en önskvärd förstärkning av bestämmelsen. Barnombudsmannen anser därför i likhet med utredningen att en bestämmelse som kriminaliserar affärstransaktioner av den karaktären ska införas i 4 kap. 1 a § andra stycket brottsbalken.

2.6.10 Människohandel med barn
Barnombudsmannen avstyrker utredningens förslag att det av 4 kap. 1 a § tredje stycket brottsbalken ska framgå att den som begår en gärning som avses i bestämmelsens första stycke mot ett barn ska anses ha missbrukat barnets skyddslöshet.

Barnombudsmannen befarar dock att den föreslagna lydelsen riskerar att lämna ett tolkningsutrymme som kan leda till oklarhet vilket ger barn ett bristfälligt och svagt skydd. Palermoprotokollet föreskriver att det inte ska krävas något användande av otillbörligt medel för att en utnyttjandesituation ska vara att bedöma som människohandel när offret är ett barn. Den föreslagna lydelsen riskerar enligt Barnombudsmannens bedömning att leda till en diskussion om huruvida något otillbörligt medel har använts eller inte. Utredningen säger visserligen att barn alltid ska anses vara skyddslösa i ett människohandelsförfarande, men eftersom barn nu kommer att omfattas av åtminstone ett av de otillbörliga medlen i bestämmelsens första stycke lämnas enligt Barnombudsmannen ett utrymme för tolkning huruvida något av de andra otillbörliga medlen också kan anses omfatta barn. När det exempelvis gäller rekvisitet missbruk av någons beroendeställning har utredningen sagt att det kan vara ett barns beroendeställning till en vårdnadshavare eller annan vuxen med särskilt ansvar för barnet. Barnombudsmannen anser att det är positivt att barn alltid ska betraktas som skyddslösa i sammanhanget men att förslaget bidrar till tvetydighet. Det bör vara tydligt och uttryckligen föreskrivet i både lagen och propositionen att det inte krävs att gärningsmannen har använt sig av något otillbörligt medel när det gäller barn för att straffansvar för människohandel ska bli aktuellt.

Den nuvarande bestämmelsen är enligt Barnombudsmannen tydligare än den föreslagna vad avser barn. Nuvarande bestämmelse lever upp till Palermoprotokollet och föreskriver klart och tydligt att det inte krävs något otillbörligt medel för att ett förfarande ska vara att anse som människohandel när det handlar om barn. Det är tydligt att det inte ska göras någon bedömning om det har förekommit något otillbörligt medel när offret är ett barn. Den föreslagna bestämmelsen riskerar enligt Barnombudsmannens mening, som nämnts under 2.6.5, att lämna ett utrymme för tolkning av huruvida det har förekommit något otillbörligt medel eller inte. Av Palermoprotokollet framgår, som tidigare nämnts, att det inte ska krävas något otillbörligt medel när offret är ett barn. Det bör även tydliggöras i förarbeten att diskussioner om barnets ålder, person, uppträdande och andra liknande omständigheter saknar betydelse för om ett förfarande är att bedöma som människohandel eller inte.

Barnombudsmannen föreslår att regeringen överväger en särskild brottsrubricering vad gäller människohandel med barn. Det är enligt Barnombudsmannen önskvärt att en nykriminalisering görs av brottet när det begås mot barn då kontrollrekvisitet i 4 kap. 1 a § andra stycket brottsbalken utgår och tas in i bestämmelsens första stycke.

Barn är en särskilt utsatt grupp generellt sett. Det är därför viktigt att det svenska samhället ser att barn kan vara offer för människohandel och att barn ses som brottsoffer även när barnen själva har begått brott på grund av människohandeln. Det bör enligt Barnombudsmannens mening vara möjligt med åtalsunderlåtelse för brott som ett barn som är offer för människohandel har begått eftersom barnet kan ha varit tvingat att begå brottet som ett led i människohandeln.

Kunskapen och kompetensen kring barn som brottsoffer för människohandel måste enligt Barnombudsmannen öka. När ett barn är offer för människohandel förekommer det att barnet gör aggressivt motstånd mot hjälp, och samhällets insatser för dessa barn måste anpassas efter deras specifika förutsättning och rättigheter. Det behövs kunskap om hur barn och unga kan motiveras att ändra sitt livsmönster. På grund av barnens ofta komplexa bakgrund behövs det enligt Barnombudsmannen samordning mellan samhällets instanser men även samordning på internationell nivå. Det måste anläggas ett helhetsperspektiv på problemet.

2.6.11 Offrets samtycke
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det borde vara alldeles klart att offrets samtycke saknar betydelse för straffansvar. Däremot delar vi inte utredningens bedömning att det inte finns skäl att införa en bestämmelse i 4 kap. 1 a § brottsbalken om att offrets samtycke till utnyttjandet saknar betydelse för straffansvar.

Av utredningens uppgifter framgår att åklagare anser att det finns ett behov av en särskild bestämmelse där det tydligt framgår att offrets samtycke till utnyttjandet saknar betydelse. Det framkommer av utredningen att domstolarna tillmäter offrets samtycke stor betydelse vid bedömningen av frågor om människohandel trots att det borde vara klart att samtycke inte ska ha någon betydelse. På grund av dessa uppgifter anser Barnombudsmannen att det finns skäl att införa en bestämmelse som tydliggör att offrets samtycke saknar betydelse vid bedömningen av människohandel. Gör domstolarna en bedömning av offrets samtycke urholkas barns rättsskydd eftersom barn kanske inte kan säga nej till en vuxen. Det är därför särskilt viktigt för barn med en bestämmelse som föreskriver att offrets samtycke saknar betydelse.

2.6.13 Straffskalor och straffmätning
Barnombudsmannen föreslår som tidigare sagts att det införs en särskild brottsrubricering för människohandel med barn och att straffskalan för ett sådant brott utformas så att det tydligt framgår att samhället ser allvarligare på brott som begås mot barn än mot vuxna.

För det fall en sådan regel inte införs anser Barnombudsmannen att lagstiftaren bör överväga att införa en grov form av brottet med en strängare straffskala. Brottet bör enligt Barnombudsmannen alltid vara att anse som grovt när barn är offer på grund av deras skyddsvärde.

2.6.15 Kan ett offer för ett människohandelsförfarande betraktas som målsägande om förfarandet åtalas eller bedöms som koppleri eller grovt koppleri?
Barnombudsmannen ställer sig tveksam till utredningens bedömning att ett offer för människohandelsförfarande normalt sett bör vara att anse som målsägande även om förfarandet åtalas eller bedöms som koppleri. Är brottet att anse som människohandel får offret ställning som målsägande och därmed möjlighet till skadestånd. Är brottet däremot att anse som koppleri anses brottet vara begånget mot staten. Barnombudsmannen ställer sig ytterst tveksam till att ett brottsoffer i praktiken kan få skadestånd för människohandel om det åtalas eller bedöms som koppleri. Det handlar då om en annan brottsrubricering.  Det är därför viktigt att människohandelsbrottet får ett vidgat tillämpningsområde så att fler brott bedöms som människohandel och inte för koppleri. Det är viktigt att ett offer betraktas som målsägande när han eller hon blivit utsatt för människohandel så att offret kan få upprättelse i form av skadestånd.

3 Uppehållstillstånd för offer för människohandel

3.4 Överväganden och förslag
Barnombudsmannen delar inte utredningens bedömning att de möjligheter att bevilja permanent uppehållstillstånd som finns i utlänningslagen (2005:716) är tillräckliga för att tillgodose behovet av att bevilja sådana uppehållstillstånd för offer för människohandel som aktivt medverkat som vittne eller målsägande och till följd därav är i behov av skydd här. Vi anser att det finns ett behov av ytterligare bestämmelser inom skyddsområdet som tar sikte på att personen är offer för människohandel.

Det bör enligt Barnombudsmannen inte heller krävas att offret medverkat som vittne eller målsägande för att offret ska få stanna i Sverige. När det gäller barn berättar de sällan om de övergrepp som han eller hon har blivit utsatt för. Många barn kan kanske inte berätta om att de blivit utsatta för sexuell exploatering på grund av rädsla för repressalier från föräldrar och andra. Vissa barn kan heller inte vittna på grund av exempelvis låg ålder eller funktionsnedsättning. Det är därför ett alldeles för strängt krav att kräva medverkan för uppehållstillstånd.

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att bestämmelsen i 5 kap. 6 § utlänningslagen bör förtydligas genom att det i bestämmelsen uttryckligen sägs att det vid en bedömning särskilt ska beaktas om utlänningen utsatts för människohandel. Barnombudsmannen anser dock att människohandel bör anses vara en förföljelsegrund som i de flesta fall bör leda till att offret får uppehållstillstånd och inte endast en omständighet som ska beaktas vid bedömningen. Varje barn som utsätts för någon form av människohandel ska enligt Barnombudsmannen ha rätt till permanent uppehållstillstånd i Sverige om barnet önskar och det är till barnets bästa. Ett permanent uppehållstillstånd hjälper enligt Barnombudsmannen barnet att komma ur sin svåra levnadssituation och ger barnet skydd samt möjlighet att rehabilitera sig. Det är viktigt att domstolen har kompetens att göra bedömningar utifrån vad som är barnets bästa.

4 Barn- och tvångsäktenskap

4.8 Överväganden och förslag

Barnombudsmannen delar inte utredningens bedömning att det inte föreligger ett behov av att införa särskilda brottsrubriceringar som tar sikte på tvångsäktenskap som inte är barnäktenskap. Vi anser att det bör införas en särskild brottsrubricering för tvångsäktenskap när tvångsäktenskapet inte är ett barnäktenskap för att tydliggöra att sådana äktenskap inte accepteras och för att underlätta polisens arbete. En sådan reglering markerar enligt Barnombudsmannen samhällets inställning och kan på så sätt bidra till en attitydförändring i samhället.

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det finns ett behov av att införa en bestämmelse som tar sikte på att motverka de äktenskap som ingås med ett barn som är under 16 år som inte är att anse som tvångsäktenskap. Bestämmelsen bör dock enligt Barnombudsmannen omfatta barn under 18 år istället för bara barn under 16 år för att ge alla barn ett heltäckande skydd. Skulle endast barn under 16 år omfattas av bestämmelsen så har barn som är mellan 16 och 18 år inget skydd mot barnäktenskap om regeringen antar utredningens förslag. Bestämmelsen bör omfatta alla barn under 18 år men det bör finnas en möjlighet att meddela dispens för barn mellan 16 och 18 år. Möjligheten att meddela dispens bör enligt Barnombudsmannen tillämpas restriktivt där barnets bästa ska vara avgörande för om dispens ska lämnas eller inte.

Det är enligt Barnombudsmannen positivt att utredningen föreslår en straffbestämmelse för att motverka barnäktenskap. En bestämmelse som innebär att vårdnadshavarna till ett barn som är offer för människohandel riskerar att straffas med fängelse om barnäktenskapet uppdagas kan dock enligt vår mening riskera att leda till att barnet inte berättar om äktenskapet. Genom att barnet inte berättar om barnäktenskapet förlorar bestämmelsen effekt. Barnombudsmannen ställer sig även frågande till att det endast är vårdnadshavarna som enligt den föreslagna bestämmelsen ska kunna straffas för ett barnäktenskap. I Norge kan den som ingår äktenskap med någon som är under 16 år eller medverkar till äktenskapet dömas till fängelse.

Barnombudsmannen anser att även exempelvis vigselförrättaren till ett barnäktenskap, den som arrangerar ett barnäktenskap och den vuxne som gifter sig med ett barn gör sig skyldig till en straffvärd handling och därför bör kunna straffas. Bestämmelsen bör även omfatta ceremoniella äktenskap, det vill säga sådana äktenskap som tillkommit genom religiösa ceremonier utan rättslig verkan eller civilrättslig giltighet.

Utredningen har föreslagit en straffbestämmelse som enligt lydelsen omfattar barn som är svenska medborgare eller har hemvist i Sverige. Barnombudsmannen anser att alla barn ska ges samma straffrättsliga skydd. Även barn som endast vistas i Sverige bör därför omfattas av bestämmelsen.

Barnombudsmannen avstyrker utredningens förslag att bestämmelsen bör införas i 7 kap. brottsbalken, om brott mot familj. För att markera att brottet har begåtts mot ett barn och att barnet är en egen individ med egna rättigheter bör brottet placeras i 4 kap. brottsbalken, om brott mot frihet och frid.

5 Dubbel straffbarhet

5.3 Överväganden och förslag
5.3.1 Människohandel
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att för att skapa ett effektivt straffrättsligt skydd mot människohandel bör kravet i 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken på dubbel straffbarhet för brott begångna utomlands inte gälla för människohandel eller de osjälvständiga brottsformerna vid människohandel. Det är enligt Barnombudsmannen viktigt att den svenska regleringen bidrar till att ett så allvarligt brott som människohandel kan beivras och på så sätt förebyggas.

5.3.3 Tillåtande av barnäktenskap
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att för att skapa ett effektivt straffrättsligt skydd mot tillåtande av barnäktenskap bör inte kravet i 2 kap. 2 § andra stycket brottsbalken på dubbel straffbarhet för brott begångna utomlands gälla för brottet. Barnäktenskap utgör en allvarlig kränkning av barnets rättigheter och det vore inte önskvärt om sådana brott som begås utomlands av en exempelvis svensk medborgare inte kan lagföras på grund av att barnäktenskap inte är kriminaliserat i utlandet. 

7 Utbildningsåtgärder
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det är avgörande att det genomförs utbildningsinsatser som riktar sig till de rättsvårdande myndigheter som kommer i kontakt med frågor som rör människohandel för att människohandel ska kunna bestraffas. Det är viktigt att det finns god kunskap och kompetens om människohandel för att brottsoffer ska kunna upptäckas och ges hjälp samt för att brottet ska kunna förebyggas. Det är enligt Barnombudsmannen positivt att utredningen föreslår att utbildningsinsatserna ska ta sikte på de olika faktorer som möjliggör människohandel, offrens situation och utformningen av kriminaliseringen. Barnombudsmannen anser dock att utredningen hade kunnat vara mer konkret i sina förslag av insatser. Utbildningsinsatserna bör enligt Barnombudsmannen vara obligatoriska i alla utbildningar för yrkesgrupper som kan komma i kontakt med människohandel.

Barnombudsmannen delar också utredningens bedömning att det beträffande frågor som rör barn- och tvångsäktenskap finns ett stort behov av utbildning vad gäller både straffrättsliga bestämmelser som kan vara tillämpliga och vilket stöd som offren bör få. Det är enligt Barnombudsmannen viktigt med kunskap om de särskilda förhållanden som är utmärkande för förfaranden som leder till barn och tvångsäktenskap samt vilka sociala konsekvenser det medför för offret. Kunskap och kompetens behövs för att offret ska få den hjälp och det stöd han eller hon har rätt till och behöver. Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att detta är ett område där det är nödvändigt att skapa en kunskapsbas, såväl inom enskilda myndigheter som nationellt.

Det är enligt Barnombudsmannen positivt att utredningen anser att en kunskapsbas kan skapas genom att inrätta ett resurscentrum dit enskilda inom till exempel myndigheter och skolor kan vända sig för att få råd och genom att regeringen tar fram en handlingsplan som är särskilt inriktad på åtgärder mot barn- och tvångsäktenskap. Allmänna Barnhuset har fått medel av Socialdepartementet för att sprida kunskap om sexuell exploatering av barn. Allmänna Barnhuset ska även lämna ett förslag på hur ett samlat ansvar för kunskap och information om sexuell exploatering av barn skulle kunna organiseras samt vilka uppgifter som bör ingå. Barnombudsmannen anser att regeringen bör överväga att inrätta denna kunskapsbas inom det uppdrag som Allmänna barnhuset fått. Det är enligt Barnombudsmannen inte önskvärt med två parallella resurscentrum eftersom sexuell exploatering och barn- och tvångsäktenskap många gånger har stora likheter och därför bör behandlas gemensamt. 

Föredragande i ärendet har varit juristerna Anna Karin Hildingson Boqvist och Josefine Dahlqvist.

Lena Nyberg
Barnombudsman

Charlotte Lenman
Ansvarig jurist