Lag om stöd och skydd för barn och unga (LBU), SOU 2009:68

Diarienummer: 9.1: 0630/09
Ställd till: Socialdepartement

Inledning
Barnombudsmannen vill inledningsvis särskilt lyfta fram Sveriges åtagande enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Detta åtagande innebär att Sverige är skyldiga att fullfölja samtliga förpliktelser i konventionen. Regeringen ska se till att alla offentliga verksamheter som statliga myndigheter, kommuner och landsting ska följa barnkonventionen. Offentliga verksamheter ska använda sig av så kallad fördragskonform tolkning vilket innebär att all nationell lagstiftning ska tolkas i ljuset av barnkonventionen.

Barnkonventionen sätter barnet i centrum och uttrycker barnets behov såsom rättigheter. Konventionen betonar barnets behov av och rätt till båda sina föräldrar, men också att barnet är en egen individ. Barnet ska inte betraktas som föräldrarnas egendom utan har ett eget värde och egna rättigheter. Det finns situationer där barnets och föräldrarnas intressen går isär och då är barnkonventionen tydlig med att det är barnets intressen som ska ha företräde. Mot bakgrund av detta vill Barnombudsmannen särskilt betona att det alltid ska vara barnets och den unges rätt som ska vara avgörande vid alla beslut som rör barn och unga, inte de vuxnas behov.

Barnombudsmannen vill särskilt lyfta fram principen om lika villkor och icke-diskriminering i artikel 2 i barnkonventionen. FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) har i sina senaste synpunkter över Sverige upprepat sin tidigare uttryckta oro över att denna princip inte till fullo respekteras i praktiken, trots att Sverige antagit lagstiftning som ska garantera detta. Kommittén rekommenderar därför Sverige att kontrollera och säkerställa att principen efterlevs fullt ut.  (1)

Under år 2009 har Barnombudsmannen tillsatt ett expertråd med ungdomar som har erfarenheter av att vara placerade utanför sitt egna hem, på hem för vård eller boende eller på ett särskilt ungdomshem. Barnombudsmannen vill ha ungdomarnas expertkunskap om hur det är att leva placerad utanför sitt egna hem. Expertrådets uppgift är framförallt att ge Barnombudsmannen råd om vad vi och andra aktörer i samhället kan göra för att ge barn och unga bättre hjälp och stöd. 

Barnombudsmannen har inkommit med både muntliga och skriftliga synpunkter till utredningen. I samband med remisskrivandet har Barnombudsmannen haft överläggningar i form av rundabordssamtal med aktörer som arbetar med att stärka barns och ungas rättigheter.

Sammanfattning
Barnombudsmannen är mycket positiv till förslaget om att införa en speciallag om stöd och skydd för barn och unga. Barnombudsmannen lämnar synpunkter på stora delar av betänkandet och tillstyrker, ibland med förslag om ändringar och kompletteringar, många av de förslag som utredningen lägger fram. Barnombudsmannen väljer även att lägga en del egna förslag, bland annat om det bör inrättas ett nationellt oberoende barnombud. I de delar vi inte har lämnat synpunkter har vi ingenting att erinra mot utredningens förslag och bedömningar.

5 En särskild lag om stöd och skydd för barn och unga

5.2 Utredningens överväganden och förslag
5.2.1 Inledande överväganden
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att bestämmelserna till stöd och skydd för barn och unga i SoL och LVU sammanförs i en särskild lag. En speciallag till stöd och skydd för barn och unga synliggör bestämmelserna och skapar förutsättningar för ett tydligare barnperspektiv och barnrättsperspektiv. Med en speciallag tydliggörs även samhällets ansvar för barn som far illa eller riskerar att fara illa. Utgångspunkten vid tillämpningen av LBU ska vara barnets  rättigheter. Barnet är en egen individ och har egna mänskliga rättigheter, precis som vuxna. En viktig utgångspunkt vid tillämpningen av LBU är att alla barn ska behandlas lika och inte diskrimineras vilket följer av artikel 2 i barnkonventionen.

5.2.2 Principiella utgångspunkter för lagens konstruktion
Barnombudsmannen instämmer i utredningens bedömning att lagen om stöd och skydd för barn och unga ska vara användarvänlig, ha ett tydligt barnperspektiv och skapa goda förutsättningar för en rättssäker hantering av ärenden som rör barn och unga. Barn och unga, vilka Barnombudsmannen anser är den huvudsakliga målgruppen för LBU, ska kunna förstå och ta till sig vad bestämmelserna innebär och vilka rättigheter de har enligt lagen.

5.2.3 Lagens tillämpningsområde
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att lagen om stöd och skydd för barn och unga ska innehålla de bestämmelser som gäller barn och unga och som i dag regleras i SoL och LVU, att bestämmelserna om prövning och beviljande av ekonomiskt bistånd ska alltjämt ska finnas kvar i SoL, att merparten av de bestämmelser i SoL som reglerar socialtjänstens familjerättsliga arbete ska föras över till LBU.

5.2.4 En speciallag i förhållande till socialtjänstlagen
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att lagen om stöd och skydd för barn och unga ska vara uppbyggd utifrån ett användarperspektiv som utgår ifrån den enskildes tillämpning av lagen, att bestämmelserna i lagen ska så långt möjligt utformas på ett lättillgängligt sätt och placeras i kronologisk ordning utifrån hur ett ärende handläggs och att lagen om stöd och skydd för barn och unga ska utgöra en specialreglering i förhållande till SoL.

6 Barnets bästa och barnets röst

6.6 Utredningens överväganden och förslag
6.6.1 Förtydligande av barnets bästa
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att det LBU införs en bestämmelse som anger att vad som är bäst för barnet ska vara avgörande vid alla beslut enligt lagen. Barnombudsmannen är mycket positiv till att utredningen föreslagit en formulering i lagtexten som överensstämmer med den nuvarande bestämmelsen om barnets bästa i tvångslagstiftningen (enligt LVU).

Principen om barnets bästa uttrycks i artikel 3 i barnkonventionen. Av denna följer att vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska barnets bästa komma i främsta rummet. I bedömningen av vad som är bäst för barnet är det viktigt att alla aktörer har ett barnperspektiv. 

Lagstiftaren har allt mer betonat att hänsynen till barnets bästa ska vara vägledande när myndigheter, kommuner och landsting fattar beslut som rör barn. Samhällets insatser ska utgå från barnets behov. Innehållet i principen om barnets bästa ska tolkas som den bästa tänkbara lösningen för varje enskilt barn. Bedömningen av vad som är barnets bästa måste bygga på kunskap och beprövad erfarenhet i kombination med en bedömning av just barnets livssituation. Inte minst måste barnet självt få ge uttryck för sina åsikter och få komma till tals i enlighet med artikel 12 i barnkonventionen. 

Barnombudsmannen anser att det är av stor vikt att det finns tydliga och effektiva hjälpmedel för berörda myndigheter, kommuner och landsting vid tillämpningen av principen om barnets bästa. Dessa hjälpmedel bör ta sikte på mål och metoder för arbetet och den praktiska tillämpningen av principen om barnets bästa. Mot bakgrund av detta föreslår Barnombudsmannen att regeringen, ger Socialstyrelsen i uppdrag, att inom ramen för befintlig vägledning, ta fram allmänna råd och kompletterande handböcker vid tillämpningen av principen om barnets bästa i ärenden enligt LBU. Detta arbete bör självklart ha sin utgångspunkt i barnkonventionen och hjälpmedlen bör kontinuerligt följas upp och revideras. Som stöd för detta förslag vill Barnombudsmannen uppmärksamma regeringen på en av de rekommendationer som Sverige fick från barnrättskommittén tidigare i år. Kommittén rekommenderar Sverige att stärka sina åtgärder för att höja medvetenheten om innebörden i och den praktiska tillämpningen av principen om barnets bästa och att vidta lämpliga och effektiva åtgärder för att säkerställa att principen om barnets bästa utgör grunden i handläggningen och i alla beslut som rör barn och unga. (2)

6.6.2 Yngre barns rätt att yttra sig
Barnombudsmannen tillstyrker, med nedanstående förslag till ändring, förslaget att det av LBU ska framgå att barnet har rätt att komma till tals.

Principen om barnets rätt att komma till tals uttrycks i artikel 12 i barnkonventionen. I artikeln slås fast att alla barn har en oinskränkt rätt att yttra sig i frågor som rör honom eller henne själv. Barnets rätt att komma till tals är alltså absolut. Artikel 12 anger ingen minimiålder för barnets rätt att fritt uttrycka sina åsikter. Istället ger barnkonventionen uttryck för att det är tydligt att barnet kan bilda sina egna åsikter från mycket tidig ålder och att de faktiskt också gör så.

Artikel 12 innebär att barnet ska ha möjlighet att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör honom eller henne och att barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets mognad och ålder. Artikeln understryker barnets ställning som en enskild individ med egna grundläggande mänskliga rättigheter och åsikter. Artikel 12 innebär en aktiv skyldighet att lyssna på barnets åsikter och ta dem på allvar. Samtidigt måste det vara tydligt att barnet inte får tvingas att prata med socialtjänsten. Rätten att komma till tals innebär givetvis också en rätt att slippa uttrycka sina åsikter.

Barnombudsmannen är kritisk till utredningens förslag att införa en bestämmelse som innebär att barnet kan nekas rätten att komma till tals om det är olämpligt. En sådan inskränkning innebär en begränsning för det enskilda barnet eller den unge att komma till tals, en rättighet som är absolut och oinskränkt. Som skäl för utredningens förslag i denna del har förts fram att skyddsargumentet måste beaktas. Barnombudsmannen förstår utredningens motivering i denna del men anser att ett barn inte under några omständigheter får nekas möjligheten att komma till tals om han eller hon själv önskar det, oavsett ålder. Barnombudsmannen anser att skyddsargumentet istället ska beaktas vid dokumentationen av barns och ungas utsagor (se Barnombudsmannens förslag om detta i avsnitt 6.6.3). Barnombudsmannen föreslår därför, till skillnad från utredningen, att det införs en absolut rätt för barn och unga att komma till tals. 

Barnombudsmannen vill särskilt lyfta vikten av att det finns hjälpmedel som tar sikte på hur myndigheter, kommuner och landsting ska arbeta med principen om barnet och den unges rätt att komma till tals. Mot bakgrund av detta föreslår Barnombudsmannen att regeringen, ger Socialstyrelsen i uppdrag, att inom ramen för befintlig vägledning, ta fram allmänna råd och kompletterande handböcker vid tillämpningen av principen om barnets rätt att komma till tals.

6.6.3 Vägledning för dokumentation av barns utsagor
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att tillförlitlig dokumentation för att visa på att barnet eller den unges bästa varit avgörande i olika beslut, är en rättssäkerhetsfråga. Barnombudsmannen föreslår, vid sidan om utredningens bedömning, att socialtjänstens möjligheter att i vissa fall sekretessbelägga vissa delar av dokumentationen av ett barns utsaga bör ses över.

Barnombudsmannen konstaterar att det idag finns regler om dokumentation av utsagor gällande både barn och vuxna men att det inte finns tillräcklig vägledning för hur dokumentationen av barnets utsaga ska genomföras. Som utredningen påpekar utgör dokumentationen underlag för beslut vilka kan vara av ingripande karaktär för barnet. Det är av yttersta vikt att dokumentationen av ett barns utsaga är heltäckande, objektiv och grundlig. Att dokumentationen är tillförlitlig är en rättsäkerhetsfråga för barnet och ökar utredningens dignitet. Dokumentationen är också ett viktigt underlag för att visa att barnets bästa har varit avgörande i de beslut som socialnämnden och i vissa fall domstolen fattar.  Dokumentationen är också viktig för uppföljningen och utvärderingen.

Barnombudsmannen föreslår att Socialstyrelsen ges i uppdrag att uppdatera och utveckla befintlig (exempelvis konceptet/systemet barns behov i centrum, BBIC) vägledning av barns och ungas utsagor. Barnombudsmannen anser att det är av stor vikt att det finns hjälpmedel för socialtjänsten i dokumentationen av barn och ungas utsagor.

Barnombudsmannen anser att det kan finnas situationer då barnet kan antas ta skada av att hans eller hennes utsaga dokumenteras. Det kan exempelvis röra sig om situationer då det inte är till barnets bästa att vårdnadshavaren får kännedom om den information som barnet lämnat. Barnombudsmannen föreslår därför att socialtjänstens möjligheter att i vissa fall sekretessbelägga vissa delar av dokumentationen av ett barns utsaga bör ses över.

7 Övergripande mål för lagen och kommunens ansvar

7.6 Utredningens överväganden och förslag
7.6.2 Målet måste omfatta alla samhällets verksamheter för barn och unga
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att det nuvarande övergripande målet om att socialnämnden ska verka för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden förs in i LBU och att bestämmelsen kompletteras så att det även tydligt framgår att målet inte bara ska omfatta socialnämnden utan även andra myndigheter och samhällsorgan.

Det är mycket viktigt att det i LBU tydliggörs att socialnämnden tillsammans med myndigheter och andra samhällsorgan har ett gemensamt ansvar för att säkerställa att barn och unga ska kunna växa upp under trygga och goda förhållanden. Barnombudsmannen instämmer helt i utredningens slutsatser att perspektivet måste vidgas och också inbegripa den medicinska, psykologiska och psykiatriska barnavården, förskolans verksamhet för barn i behov av särskilt stöd, elevhälsan och skolans pedagogiska verksamhet. Om målet att säkerställa att alla barn och unga ska kunna växa upp under trygga och goda förhållanden ska uppnås krävs samverkan mellan olika aktörer i samhället. Barnombudsmannen vill dock poängtera att ett gemensamt ansvar för olika aktörer i samhället inte på något sätt fråntar socialnämnden dess övergripande ansvar att bistå kommunens invånare med hjälp- och stödinsatser.

7.6.3 Barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa är barn- och ungdomsvårdens målgrupp
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att målgruppen för socialnämndens särskilda ansvar benämns som ”barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa” och att begreppet unga ska innefatta de som är under 21 år.

Barnombudsmannen anser att den av utredningen föreslagna definitionen av målgruppen för socialtjänstens arbete både är praktiskt och juridiskt godtagbar.  Barnombudsmannen anser att det är mycket viktigt att målgruppen för socialtjänstens arbete tydligt definieras genom lag.

7.6.4 Barn kan ha behov av insatser både enligt LSS och LBU
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att det i LBU införs en särskild bestämmelse som reglerar att lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) inte ska innebära någon inskränkning i förhållande till de rättigheter som barn och unga med funktionsnedsättning kan ha enligt LBU.

7.8 Utredningens överväganden och förslag
7.8.2 Socialnämnden har ett ansvar för att barn som har upplevt våld får stöd och hjälp
Barnombudsmannen tillstyrker, med nedanstående förslag till ändring, utredningens förslag att socialnämndens ansvar för att ge stöd och hjälp till barn och unga som utsatts för brott ska tydliggöras genom att ”verka för” i nuvarande bestämmelse ersätts med ”ansvara för” i LBU. Barnombudsmannen tillstyrker också utredningens förslag att barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående ska omfattas av samma ansvar och att det ska inte begränsas till att våldet utövats av eller mot någon närstående ”vuxen” utan gälla ”närstående”.

Barnombudsmannen föreslår att begreppet ”bevittnar våld” ersätts med ”upplever våld”. Begreppet uppleva våld är vidare än begreppet bevittna våld och omfattar exempelvis situationer där barnet uppfattar konsekvenserna av våldet. Barnombudsmannen förespråkar att alla barn som upplever våld ska ha samma rättigheter, alltså oavsett om de har bevittnat våldet eller uppfattat konsekvenserna av det.

Barnombudsmannen anser att om ett barn som utsatts för brott och upplevt våld är i behov av stöd och hjälp, akut eller på kort och lång sikt, ska socialnämnden erbjuda barnet råd och stöd, stöd- och behandlingsinsatser och även förmedla kontakt med frivilligorganisationer och andra aktörer. Barnombudsmannen anser vidare att socialnämnden ska erbjuda barnets föräldrar och andra till barnet närstående råd och stöd utifrån barnets behov med anledning av att barnet har upplevt våld.

7.8.3 Samverkansskyldigheten behöver konkretiseras
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att det gemensamma ansvarsområdet när det gäller barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa bör kartläggas gemensamt av kommun och landsting och leda till överenskommelser om samordnade insatser, ansvars- och kostnadsfördelning, uppföljning och utvärdering med mera.

Barnombudsmannen vill i sammanhanget uppmärksamma regeringen på följande. Personalen inom tandvården kommer i kontakt med barn och unga för kontroll och vård. De kan i dessa sammanhang möta barn och unga som på olika sätt har utsatts för övergrepp, kränkningar och försummelse. Mot bakgrund av detta är det särskilt viktigt att tandvården uppmärksammas särskilt i en kartläggning enligt utredningens förslag.

8 Uppmärksamma barns och ungas behov av stöd och skydd – om anmälningsskyldigheten med mera
8.7 Utredningens överväganden och förslag
8.7.2 Anmälan ska göras då barn misstänks fara illa
Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att ändra formuleringen för när en anmälan av allmänheten bör göras från ”var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd bör anmäla detta till nämnden” till ”var och en som får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa bör anmäla detta till socialtjänsten”.

Barnombudsmannen tillstyrker även utredningens förslag att ändra formuleringen för när en anmälan av anmälningsskyldiga ska göras från ”myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdomar (…) är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd” till ” myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdomar (…) är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa”.

Barnombudsmannen anser att de föreslagna formuleringarna underlättar både för allmänheten och anmälningsskyldiga att förstå när en anmälan bör respektive ska göras. Med den föreslagna formuleringen är anmälaren inte längre tvungen att sätta sig in i om social¬nämnden behöver ingripa till ett barns skydd utan anmälaren kan utgå från sina egna iakttagelser och den egna oron.

Barnombudsmannen vill uppmärksamma regeringen på hur viktigt det är att det görs satsningar på att informera allmänheten om vikten av att anmäla misstankar om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa till socialtjänsten. Vissa personer kan känna rädsla för att misstankarna är ogrundade och därför dra sig för att göra en anmälan medan andra kanske väntar med att göra en anmälan för att få mer underlag. Detta kan emellertid innebära att situationen för barnet har förvärrats innan socialtjänsten fått kännedom om barnets situation. Mot bakgrund av detta anser Barnombudsmannen att regeringen ska säkerställa att det sprids mer information till allmänheten angående när en anmälan till socialtjänsten bör göras. Av informationen bör tydligt framgå att man som anmälare inte behöver uppge sitt namn och att man därmed har rätt att vara anonym.

8.7.3 Anmälningsskyldiga ska ha rätt att påkalla ett möte med socialtjänsten
Barnombudsmannen tillstyrker, med nedanstående förslag till ändring, utredningens förslag att en anmälningsskyldig i samband med en anmälan ska kunna påkalla ett möte med socialtjänsten, barnet och vårdnadshavaren. Barnombudsmannen anser att ett sådant möte uppmärk¬sammar barnets situation på ett bättre sätt i och med att barnet själv har möjlighet att berätta och säga vad det vill samt att flera berörda aktörer kan ge sin version och syn på omständigheterna. Mötet kan även vara ett sätt att få barnet och hans eller hennes familj att känna sig respektfullt bemötta då de ges möjlighet att ha en dialog utan krav. Det kan också ge förutsättningar för ett bra samarbete med familjen. Samtidigt tillgängliggörs information och värdefull kompetensöverföring från anmälare till socialsekreterare som både sparar både tid och pengar. Resultatet av ett sådant möte kan vara att frivilliga förebyggande åtgärder sätts in vilka inte förutsätter utredning och domstolsbeslut.

Barnombudsmannen påpekade under utredningens arbete problemet med att personer i vissa fall väljer att inte göra en anmälan. Detta eftersom de inte får veta om något händer efter en anmälan och därmed inte är säkra på att en anmälan i förlängningen kan förbättra barnets situation. Med ett förfarande som utredningen föreslår kan anmälningsskyldiga, som idag är osäkra på vad en anmälan leder till, bli förvissade om att anmälan i vart fall leder till ett möte som uppmärksammar barnets situation.

Barnombudsmannen anser att barnet eller den unge alltid ska tillfrågas om han eller hon vill medverka vid ett påkallat möte mellan en anmälningsskyldig, socialtjänsten och vårdnadshavaren. Barnet eller den unge ska därför inte kunna tvingas att vara med mot sin vilja. Barnombudsmannen föreslår att det i lag tydliggörs att barnet och den unge har rätt att avstå från att vara med på ett möte av aktuellt slag.

8.7.4 Återkoppling om att en utredning inleds eller inte
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att socialtjänsten på begäran ska kunna informera den som är anmälningsskyldig om ställnings¬tagandet att inleda eller att inte inleda en utredning, med anledning av en anmälan. Barnombudsmannen tillstyrker även utredningens förslag om relevanta ändringar i offentlighets- och sekretesslagen för att möjliggöra återkoppling även till anmälare i enskild verksamhet.

Barnombudsmannen anser att den anmälningsskyldiges vetskap om att information ges huruvida en utredning inleds eller inte kan öka benägenheten att anmäla. Personer som överväger att göra en anmälan till socialtjänsten vill i många fall vara säkra på att socialtjänsten uppmärksammar barnets situation. En återkoppling till anmälaren ger denne vetskap om att socialtjänsten tar anmälan på allvar och att situationen för barnet troligtvis blir bättre. Kombinationen av detta förslag och rätten att påkalla ett möte med socialtjänsten enligt utredningens förslag i avsnitt 8.7.3 är åtgärder som kan få anmälningsskyldiga att i högre omfattning göra en anmälan.

8.7.5 Familjerådgivningens anmälningsskyldighet bör utökas
Barnombudsmannen tillstyrker, med nedanstående förslag om ändring, utredningens förslag att familje¬rådgivningens anmälnings¬skyldighet även ska omfatta kännedom om ett barn som bevittnat våld utfört av närstående. Barnombudsmannen tillstyrker även utredningens förslag att bestämmelsen ändras så att de angivna anmälningsgrunderna inte endast är hänförliga till hemmet utan till att de begås av en närstående. Det är en lika stor kränkning för ett barn att exempelvis bli utsatt för sexuella övergrepp eller misshandel i hemmet som någon annanstans.

Barnombudsmannens föreslår att begreppet ”bevittnar våld” ersätts med ”upplever våld” (se Barnombudsmannens förslag i avsnitt 7.8.2).

8.7.6 Bättre kunskap, rutiner och kontroll
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det inte finns något som talar för att en skärpning av sanktionsmöjligheterna är en ändamålsenlig åtgärd för att öka benägenheten att anmäla vid allvarliga fall av våld, övergrepp eller försummelse. Skyldigheten att anmäla är tydligt lagstadgad och en underlåtenhet kan leda till att den anmälningsskyldige åtalas för tjänstefel i enlighet med 20 kap. 1 § brottsbalken eller disciplinåtgärd enligt 14 § lagen om offentlig anställning. 

Barnombudsmannen instämmer i utredningens bedömning att det generellt sett behöver ställas tydligare krav på kompetens och kunskap hos de berörda myndigheterna för att komma tillrätta med hur anmälningsskyldigheten tillämpas. Barnombuds¬mannen föreslår därför att anmälningsskyldiga ska vara skyldiga att inhämta nödvändig kunskap angående anmälnings¬skyldigheten och att sprida denna information inom respektive verksamhet. Barnombudsmannen föreslår vidare att Socialstyrelsen genom uppföljning och kontroll ska vara skyldig att kontrollera att anmälningsskyldiga inhämtar nödvändig kunskap. Barnombudsmannen föreslår också att Socialstyrelsen ska uppdatera och utveckla befintliga allmänna råd för när och hur en anmälan ska göras samt erbjuda utbildning till anmälnings¬skyldiga i dessa frågor. Barnombudsmannen föreslår även att socialtjänsten ska vara skyldig att erbjuda anmälningsskyldiga konsultation före en anmälan

8.7.7 Socialtjänsten är skyldig att vid behov anmäla till annan nämnd
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att då en familj flyttar och barnet misstänks fara illa ska socialnämnden, i enlighet med sin anmälningsskyldighet, informera socialtjänsten i den nya kommunen. Barnombudsmannen anser att det utöver detta är nödvändigt att socialtjänsten får kunskap om barnets situation även i de fall då familjen endast har fått frivilliga insatser och föreslår därför en lagstadgad skyldighet för socialtjänsten att informera socialtjänsten i en annan kommun, även i de fall då det inte är fråga om anmälningsskyldighet.

Barnombudsmannen anser att en sådan skyldighet skulle minska riskerna för att barnet eller den unge inte får stöd och hjälp. Barnombudsmannen är medveten om att en skärpning av lagstiftningen på området inte är helt okomplicerad eftersom förut¬sättningarna för frivilliginsatser bygger på förtroende och frivillighet. Det kan ses som en komplicerad avvägning mellan skyddet för barnet och den personliga integriteten för familjen. Barnombudsmannen vill betona barnets rätt att få stöd och hjälp och socialtjänstens skyldighet att verka för att barn växer upp under trygga och goda förhållanden. En insats från socialtjänsten till en familj är att betrakta som ett stöd snarare än en begränsning av familjens rättigheter.

Barnombudsmannen vill i sammanhanget erinra om den tioårige Bobbys dödsfall som aktualiserade problemet med att socialtjänsten i en kommun inte får informera socialtjänsten i den nya hemkommunen om ett barns stödbehov då en familj flyttar. Bobby avled efter en längre tids misshandel med tortyrliknande inslag. Hans mamma och hennes sambo dömdes i tingsrätten och i hovrätten till fängelse för grov misshandel samt grovt vållande till annans död.

Barnombudsmannen vill i sammanhanget även peka på Vistelseutredningens betänkande (SOU 2009:38). Däri föreslås att en kommun som beviljat stöd- och hjälpinsatser som avser bland annat ett barn ska ha behörighet att besluta om ytterligare insatser även om barnet inte längre vistas i kommunen. Barnombudsmannen är positiv till en sådan möjlighet och anser att den kompletterar vårt förslag i detta avsnitt.

9 Polisanmälan vid misstanke om brott mot barn

9.9 Utredningens överväganden och förslag
9.9.2 Polisanmälan och barnets bästa
Barnombudsmannen delar inte utredningens bedömning att det inte finns tillräckliga skäl att i LBU införa en skyldighet för socialnämnden att polisanmäla varje misstanke om brott mot barn. Barnombudsmannen föreslår, till skillnad från utredningen, att socialnämnden ska ha en skyldighet att polisanmäla varje misstanke om brott mot ett barn eller en ung person. 

Socialtjänsten är ofta först med att få signaler om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa. De signaler som når socialtjänsten kan vara allt från vaga iakttagelser till en tydlig berättelse från exempelvis ett barn som uppvisar fysiska skador. Socialtjänsten ska i dessa fall som regel inleda en utredning för att bedöma barnet eller den unges rätt till stöd och skydd samt ta ställning till om och när en polisanmälan ska göras. Socialtjänsten har alltså idag en möjlighet att polisanmäla misstankar om brott mot barn och unga men inte en skyldighet att göra så.

Artikel 19 i barnkonventionen föreskriver att konventionsstaterna ska förebygga att barn utsätts för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. En förutsättning för en demokratisk rättsstat är att alla misstänkta brott, både mot barn och vuxna, polisanmäls, utreds och lagförs. Socialtjänst och rättsväsende har kompetens på olika områden och har olika uppgifter vad gäller barn och unga som misstänkts ha utsatts för brott. Socialtjänstens roll är att ge barnet stöd och skydd medan rättsväsendet har till uppgift att utreda eventuella brottsmisstankar. Utan en tydlig skyldighet för socialnämnden att omedelbart polisanmäla en misstanke om brott  finns en risk att exempelvis övergrepp och kränkningar mot ett barn eller en ung person fortgår. Underlåter socialtjänsten att polisanmäla en misstanke om brott mot ett barn eller en ung person finns vidare en risk att den som utsatt barnet eller den unge för till exempel ett övergrepp får kännedom om utredningen och därmed kan påverka barnet eller den unge. Det kan exempelvis leda till att barnet eller den unge inte vågar berätta för polisen vad som hänt. Det finns även en risk att viktiga bevis går förlorade om socialtjänsten gör en egen utredning innan en polisanmälan görs.

Barn och unga har sällan själva möjligheten att anmäla brott till polisen. För barnets eller den unges skull är det viktigt att en polisanmälan görs då det ger barnet en signal om att samhället tar barnet och situationen på allvar.

Barnombudsmannen anser också, i likhet med utredningen, att det är mycket angeläget att få till stånd en likvärdig och medveten bedömning inom socialtjänsten om när en polisanmälan ska göras och föreslår därför att
Socialstyrelsen ges i uppdrag att uppdatera och utveckla befintliga allmänna råd och handböcker för detta.

Barnombudsmannen anser att det utöver tydliga allmänna råd och kompletterande handböcker behövs en aktiv uppföljning kring hur de enskilda socialtjänsterna agerar i fråga om att polisanmäla vid misstanke om brott mot barn och unga. Barnombudsmannen föreslår därför att det av lagstiftningen tydligt ska framgå att Socialstyrelsen är skyldig att följa upp och utvärdera hur socialtjänsten tillämpar anmälningsskyldigheten.

Barnombudsmannen vill i sammanhanget lyfta fram barnahusens mycket viktiga funktion för barn som misstänks ha utsatts för brott eller har utsatts för brott. De utvärderingar av den försöksverksamhet av barnahus som skett, och som utredningen hänvisar till, har visat att barnahusen har inneburit en kvalitetshöjning ur ett barnperspektiv. Barnombudsmannen välkomnar att Rikspolisstyrelsen fått i uppdrag att i samverkan med Socialstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Rättsmedicinalverket, fortsätta utvärderingen och utarbetandet av gemensamma riktlinjer för verksamheten med barnahus. Barnombudsmannen anser att alla barn och unga som misstänks ha utsatts för brott eller har utsatts för brott ska ha möjligheten att få hjälp och stöd genom barnahus.

10 Utredning av barns och ungas behov

10.8 Utredningens överväganden och förslag
10.8.2 Omedelbar skyddsbedömning och ställningstagande inom 14 dagar
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att en bestämmelse förs in i LBU om att så snart en anmälan inkommer till socialnämnden ska en omedelbar bedömning av skyddsbehovet göras. Barnombudsmannen tillstyrker även utredningens förslag att denna bedömning ska dokumenteras och att ett ställningstagande till om utredning ska inledas eller inte ska göras inom 14 dagar från mottagandet av anmälan. Barnombudsmannen avstyrker utredningens förslag att det vid synnerliga skäl ska gå att utsträcka tiden för en förhandsbedömning till mer än två veckor.

Barnombudsmannen föreslår vidare att den av utredningen föreslagna tvåveckorsgränsen även ska omfatta de situationer då socialtjänsten själv gör iakttagelser om att ett barn eller en ung person far illa eller riskerar att fara illa.

Att en förhandsbedömning drar ut på tiden kan få allvarliga konsekvenser för det enskilda barnet eller den unge då han eller hon kan vara i behov av omedelbar hjälp och stöd. Barnombudsmannen anser att en anmälan till socialtjänsten om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa måste tas på största allvar och hanteras skyndsamt. Målet och huvudregeln måste vara att en förhandsbedömning ska göras omedelbart. En utredning ska alltid öppnas om det finns minsta misstanke om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa.

Det är enligt Barnombudsmannen orimligt att det idag inte finns någon tydlig tidsangivelse i lagstiftningen för hur lång tid en förhandsbedömning får ta. Barnombudsmannen anser att en tvåveckorsgräns är acceptabel men vill samtidigt påpeka att detta ska vara den yttersta tidsgränsen. Det finns enligt Barnombudsmannen inga skäl till att en förhandsbedömning ska ta mer än två veckor. Mot bakgrund av detta föreslår Barnombudsmannen, till skillnad från utredningen, att det inte införs en möjlighet för socialtjänsten att, vid synnerliga skäl, utsträcka tiden för en förhandsbedömning till mer än två veckor.

I sammanhanget vill Barnombudsmannen särskilt peka på en ny rapport från Kommunförbundet i Skåne.(3)  Rapporten visar bland annat att det finns stora skillnader bland skånska kommuner avseende antalet inkomna anmälningar och inledda utredningar i förhållande till antal barn i kommunen. Samma gäller genomförandet och dokumentationen av föhandsbedömningar. Kommunen som barnet bor i har betydelse för om det blir en anmälan, hur förhandsbedömningen genomförs och dokumenteras samt vilken bedömning socialtjänsten gör och om det inleds en utredning eller inte.

Barnombudsmannen föreslår att den av utredningen föreslagna tvåveckorsgränsen även ska omfatta de situationer då socialtjänsten själv gör iakttagelser om att ett barn eller ung person far illa eller riskerar att fara illa. Som redan konstaterat är det självklart att det ska ställas krav på skyndsamhet från samhällets och socialtjänstens sida när en anmälan om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa kommer in till socialtjänsten. Lika självklart anser Barnombudsmannen det vara att den föreslagna tvåveckorsgränsen även ska gälla då socialtjänsten genom egna iakttagelser och en initial bedömning finner fog för att barnet eller den unge far illa eller riskerar att fara illa. Barnombudsmannen ser inte att det skulle vara mindre angeläget för socialtjänsten att agera skyndsamt om de får samma indikatorer och signaler som en anmälare kan tänkas få om att ett barn far illa eller riskerar att fara illa.

10.8.3 Oförändrad längsta utredningstid
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att den lagstadgade tidsgränsen för en utredning inte ska ses som en normal utredningstid utan som en bortre gräns. Utgångspunkten måste givetvis vara att utredningen ska ske så fort som möjligt, inte minst för att barnet eller den unge ska få adekvat stöd och skydd när han eller hon behöver det. Samtidigt vill Barnombudsmannen framhålla vikten av att ha en god kvalité på utredningen. Det är viktigt att socialtjänsten inte stressar fram ett beslut som på ett uppenbart vis strider mot barnets eller den unges bästa på grund av att tidsgränsen nästan är nådd.

För att ovissheten och oron bland barn och unga samt deras anhöriga inte ska vara alltför stor och påfrestande är det centralt att socialtjänsten under utredningsprocessen ger dem relevant information om vad som sker. Utredningsprocessen måste vara begriplig för barnet eller den unge, inte minst för att öka förutsebarheten och förståelsen för situationen. Barnet och den unge har rätt till information och har rätt att få vara delaktig.

10.8.4 Vägledning för mer likvärdig bedömning av anmälningar
Barnombudsmannen konstaterar att det idag inte finns några nationella kriterier för hur anmälningar till socialtjänsten ska bedömas, hur en förhandsbedömning ska genomföras och när en utredning ska inledas. Barnombudsmannen anser att det är av stor vikt att det finns fastställda grundläggande kriterier för hur anmälningar ska bedömas och riktlinjer kring lämpligt tillvägagångssätt för förhandsbedömningar. Med nationella kriterier och riktlinjer skulle förutsebarheten och en likvärdig handläggning öka vilket ligger i linje med kraven på icke-diskriminering och lika villkor i artikel 2 i barnkonventionen.

I sammanhanget vill Barnombudsmannen återigen framhålla rapporten från Kommunförbundet i Skåne som tydligt visar på att barn och unga i samma situation inte behandlas lika vid förhandsbedömningar (se avsnitt 10.8.2).(4) Dessutom vill Barnombudsmannen uppmärksamma regeringen på barnrättskommitténs rekommendationer från tidigare i år. Kommittén rekommenderar Sverige att öka sina insatser för att övervaka och följa upp beslut som fattas på kommun och landstingsnivå så att man kommer tillrätta med de rådande skillnaderna och försäkrar sig om genomförandet av barnkonventionen på samtliga nivåer. (5)

Det är enligt Barnombudsmannen oacceptabelt att barn och unga kan komma att bedömas olika och få tillgång till olika insatser enbart beroende på i vilken kommun de befinner sig i. Barnombudsmannen föreslår därföratt regeringen ger Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram föreskrifter med nationella kriterier för hur anmälningar ska bedömas, hur en förhandsbedömning ska genomföras och när en utredning ska inledas. Härvid vill Barnombudsmannen även särskilt påpeka vikten av att samla in nationell kunskap och statistik för att kunna säkerställa att alla barn behandlas lika, oavsett i vilken kommun de bor.     

10.8.5 Inleda utredning utan att omedelbart underrätta vårdnadshavaren
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att en bestämmelse ska föras in i LBU om att den som berörs av en utredning ska underrättas genast, om inte särskilda skäl talar mot det. Barnombudsmannen instämmer i utredningens slutsats att det kan finnas undantagssituationer där hänsynen till det enskilda barnets säkerhet och önskemål ska ha företräde framför vårdnadshavarens rätt till information och insyn. Dessa undantagssituationer är svåra att definiera men ett exempel på en sådan undantagssituation kan vara om barnet eller den unge utsätts för eller riskerar att utsättas för hedersrelaterat våld. Utgångspunkten för socialtjänsten i bedömningen om det föreligger särskilda skäl ska vara om det är till barnets eller den unges bästa att vårdnadshavaren, åtminstone initialt, inte underrättas om att en utredning inletts.

Barnombudsmannen anser att socialtjänsten i samtliga fall av aktuellt slag ska tillfråga barnet eller den unge om hur de ser på kontakten och underrättelsen till vårdnadshavaren att en utredning väl har inletts, detta oavsett ålder på barnet eller den unge. Om barnet eller den unge motsätter sig att vårdnadshavaren underrättas ska denna åsikt beaktas så långt det är möjligt vid socialtjänstens beslut om att underrätta vårdnadshavaren.

10.8.6 Samtala med barn oberoende av vårdnadshavarens samtycke
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att socialtjänsten vid en utredning som rör barn och unga ska kunna samtala med barnet eller den unge utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande.

Utredningen om beslutanderätt vid gemensam vårdnad har tidigare föreslagit att socialtjänsten ska ha möjlighet att samtala med barn under en utredning, oberoende av vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Barnombudsmannen har ställt sig positiv till det förslaget. (6)

Barnombudsmannen anser att det är mycket viktigt att socialtjänsten ges tillfälle att få tala i enrum med barnet eller den unge. Detta följer av barnet och den unges rätt att få komma till tals, en rätt som är absolut. Samtidigt ska det vara tydligt att barnet inte får tvingas att prata med socialtjänsten under utredningen. Rätten att komma till tals innebär givetvis också en rätt att inte behöva uttrycka sina åsikter. Dessutom måste den som genomför utredningen vara uppmärksam på att barnet eller den unge kan hamna i en påfrestande lojalitetskonflikt eller i värsta fall utsättas för repressalier av en förälder.

10.8.7 Uppföljning efter avslutad utredning oberoende av samtycke
Barnombudsmannen tillstyrker, med nedanstående förslag till ändring, utredningens förslag att socialnämnden efter en slutförd utredning, ska kunna besluta om uppföljning under två månader. 

Barnombudsmannen kan konstatera att socialnämnden idag har få möjligheter och befogenheter att påtvinga familjer insatser eller ta några uppföljande kontakter sedan en utredning har avbrutits eller avslutats. För att säkerställa att alla barn och unga som behöver samhällets stöd och skydd är det av största vikt att socialnämnden ges möjlighet och har befogenheter att följa ett barn eller en ung persons situation även efter en avbruten eller avslutad utredning.

Barnombudsmannen anser att utredningens förslag är mycket bra då socialnämnden ges större möjligheter och befogenheter att följa, informera sig om och få insyn i barns och ungas liv då det finns en oro för att barnet kan fara illa. Framförallt är det viktigt om också barnet självt uttrycker en oro och vill ha socialtjänstens hjälp och stöd. Barnombudsmannen anser att en åtgärd av aktuellt slag tydligt ska motiveras för barnet eller den unge och övriga berörda. 

Förutom syftet att ha fortsatt uppsikt över barnet eller den unges förhållanden innebär uppföljningen i många fall ett fortsatt motivationsarbete för att möjliggöra de insatser till barnet och den unge som socialnämnden anser behövs. Mot bakgrund av detta föreslår Barnombudsmannen att socialnämnden ska ha möjlighet att följa ett barn eller en ung persons situation under sex månader istället för två månader som utredningen föreslår. 

Barnombudsmannen noterar att det i utredningens förslag till lagtext uttrycks att barnet ska bedömas vara i särskilt behov av socialnämndens stöd eller skydd för att uppföljning ska kunna ske. Tillämpningsområdet är därmed begränsat på så sätt att det endast rör de fall då det finns ett särskilt behov av insatser. Mot bakgrund av detta anser Barnombudsmannen att det inte finns skäl att dessutom ange att bestämmelsen ska tillämpas restriktivt.

11 Barns och ungas rätt till bistånd

11.5 Utredningens överväganden och förslag
11.5.2 Barns och ungas rätt till bistånd
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att barn och ungas rätt till bistånd regleras i en särskild bestämmelse i LBU. Barnombudsmannen anser att en särskild biståndsbestämmelse ger ett ökat barnperspektiv. Utredningen bedömer att ekonomiskt bistånd även fortsättningsvis ska prövas och beslutas enligt SoL. Barnombudsmannen instämmer i denna bedömning men vill uppmärksamma regeringen på vikten av att barn och unga får komma till tals i handläggningen av ekonomiskt bistånd, vilket inte alltid är fallet idag.

11.5.3 Möjlighet att få öppna insatser oberoende av vårdnadshavarens samtycke
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att socialnämnden ska ha möjlighet att besluta om öppna insatser till barn som har fyllt 15 år, även utan vårdnadshavarens samtycke, om det är lämpligt och barnet begär eller samtycker till det. Barnombudsmannen anser att utredningens förslag ger unga personer ökade möjligheter att få hjälp och stöd från socialtjänsten.

12 Öppna insatser

12.5 Utredningens överväganden och förslag

12.5.2 Förebyggande insatser ska förhindra att barn och unga far illa
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att Socialnämndens ansvar att bedriva förebyggande arbete, tillsammans med andra samhällsorgan och organisationer ska tydliggöras i LBU.

Barnombudsmannen konstaterar att det idag saknas uttryckliga bestämmelser som tar sikte på att säkerställa ett förebyggande arbete när det gäller barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa. Endast ett område är tydligt utpekat i nuvarande lagstiftning och det är alkohol- och drogförebyggande arbete. Mot bakgrund av detta är det av central betydelse att socialnämndens ansvar tydliggörs i LBU. Socialnämnden har ansvaret för att se till att barn, unga och deras familjer vid behov har tillgång till stöd och skydd. Socialnämnden innehar också ett ansvar för att säkerställa att samverkan sker med andra myndigheter, samhällsorgan och organisationer.

Barnombudsmannen instämmer i utredningens slutsats att det förebyggande arbetet ska inriktas på att uppmärksamma och motverka skadliga miljöer för barn och unga. Det är socialnämndens ansvar att särskilt identifiera dessa miljöer för att de ska kunna bedriva ett bra och ändamålsenligt förebyggande arbete.

12.5.3 Socialnämnden har ett ansvar för att öppna insatser finns att tillgå
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att en ny generell bestämmelse förs in i LBU om socialnämndens ansvar att ha tillgång till öppna insatser för att kunna möta barns, ungas och deras föräldrars behov. I överensstämmelse med vad bland annat tillsynsmyndigheterna har uppmärksammat utredningen på är det även Barnombudsmannens erfarenheter att skillnaderna i stöd- och insatsutbudet är orimligt stora mellan olika kommuner. Det är därför av stor vikt att socialnämndens ansvar för att öppna insatser finns att tillgå särskilt regleras i LBU. Det är socialnämndens ansvar att planera och organisera en verksamhet som snabbt och på ett ändamålsenligt sätt kan erbjuda kommuninvånarna lämpliga hjälp- och stödinsatser vid behov.

12.5.4 Att följa genomförandet av beslutade öppna insatser är ett kvalitetskrav
Barnombudsmannen delar inte utredningens bedömning att det inte behövs någon reglering av hur uppföljningen av beslutade öppna insatser genomförs. Uppföljning ska enligt Barnombudsmannen alltid ske, oavsett om det rör sig om öppna insatser eller tvångsinsatser. Att följa upp en insats ska vara en lika naturlig och självklar del som själva genomförandet. Barnombudsmannen ser inte varför en tvingande uppföljning efter en avslutad öppen insats skulle kunna äventyra socialtjänstens trovärdighet vid erbjudanden om frivilliga insatser. Då insatsen har mottagits på frivillig basis antas att personen är positivt inställd till att få den aktuella stöd- och hjälpinsatsen. Den enskilde torde därför inte heller motsätta sig en uppföljning av samma insats. Det är även mycket viktigt för socialtjänstens generella arbete att alla insatser följs upp, inte minst för utvärdering och kvalitetssäkring av dem.  Uppföljningen på ett nationellt plan sänker inte heller trovärdigheten för socialtjänsten då de enskilda ärendena avkodifieras. Barnombudsmannen föreslår därför att det i LBU införs en bestämmelse som reglerar socialnämndens skyldighet att följa upp alla insatser till en enskild, oavsett om det rör sig om öppna insatser eller tvångsinsatser.

12.5.5 Regler för uppföljning av insatser som utförs av arvoderande uppdragstagare
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att bestämmelsen om kontaktperson, kontaktfamilj och särskilt kvalificerad kontaktfamilj ska kompletteras med en regel om att socialnämnden regelbundet ska följa insatsen samt att det införs kompletterande bestämmelser i förordningen (1999:1134) om belastningsregister och i förordningen (1999:1135) om misstankeregister, vilka möjliggör för nämnden att inhämta uppgifter för att bedöma en persons lämplighet som kontaktperson, kontaktfamilj eller särskilt kvalificerad kontaktperson.

Barnombudsmannen anser att det är av stor vikt att det sker en lagreglering om att insatserna ska följas under genomförandet. Barnombudsmannen anser, i likhet med utredningen, att det är viktigt att Socialstyrelsen tar fram allmänna råd och kompletterande handböcker som anger vilka krav som ska ställas på kontaktpersoner och kontaktfamiljer och hur deras lämplighet ska utredas och bedömas.

12.7 Utredningens överväganden och förslag
12.7.2 Lagstöd för insatser utan biståndsbeslut
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att det i LBU införs en bestämmelse om att kommunen får erbjuda allmänna öppna insatser till barn, unga och deras föräldrar utan föregående behovsprövning. I enlighet med utredningens överväganden kan Barnombudsmannen konstatera att många barn och unga som lever i särskilt utsatta situationer ofta inte nås av allmänna öppna insatser. Socialtjänsten har ett ansvar att också nå dessa barn och erbjuda dem lämpliga hjälp- och stödinsatser.

I enlighet med utredningens slutsatser konstaterar Barnombudsmannen att många kommuner idag erbjuder barn och unga insatser utan ett särskilt biståndsbeslut. Exempel på detta är öppen förskola och den kommunala biblioteksverksamheten för barn och unga. Barnombudsmannen ser det som mycket positivt att kommuner erbjuder dessa insatser utan ett uttryckligt lagstöd. Det är ändå Barnombudsmannens åsikt att det behövs ett lagstöd för socialtjänsten att kunna erbjuda insatser utan biståndsbeslut, inte minst för att öka möjligheterna att alla barn ska kunna erbjudas samma insatser oberoende av vilken kommun de bor i. 

12.9 Utredningens överväganden och förslag
12.9.2 Möjligheterna till mellantvång bör inte förändras eller utökas
Barnombudsmannen konstaterar att utredningen i andra delar av betänkandet föreslagit flera insatser som har karaktären av mellantvång (se exempelvis avsnitt 10.8.6, 10.8.7 och 14.6.7). Barnombudsmannen är överlag positiv till dessa förslag men delar inte utredningens bedömning att möjligheterna till ytterligare mellantvångsinsatser inte bör förändras eller utökas.

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att socialnämnden även fortsättningsvis ska ha befogenhet att besluta om öppna insatser till den som är under 20 år och som har ett beteende som avses i 3 § LVU (i enlighet med 22 § LVU). Barnombudsmannen föreslår dock att 22 § LVU även bör omfatta av sådana situationer som anges i 2 § LVU.

Insatserna enligt SoL ska enligt lagen ske på frivillig basis. Det innebär att barnet eller den unges vårdnadshavare måste samtycka till åtgärden. För barn som fyllt 15 år krävs även hans eller hennes samtycke. Om nödvändiga samtycken saknas och om barnet eller den unge bedöms fara illa, antingen på grund av något i hemmiljön eller till följd av sitt eget beteende kan barnet tvångsomhändertas enligt LVU.

För barn och unga som riskerar att omhändertas på grund av sitt beteende finns det idag möjlighet till mellantvång enligt 22 § LVU. Socialnämnden kan förelägga barnet eller den unge att hålla regelbunden kontakt med en kontaktperson eller att delta i öppen behandling inom socialtjänsten. För barn och unga som inte har ett sådant beteende som föranleder att de på den grunden omhändertas enligt LVU finns i dagsläget ingen möjlighet för barnet eller den unge att få hjälp och stöd av socialtjänsten, om det inte sker på frivillig basis. Det är främst i två situationer som avsaknaden av andra möjligheter att hjälpa barnet och den unge än genom omhändertagande enligt LVU blir särskilt påtaglig. Den första är när ett barn eller en ung person har ett tydligt vårdbehov men föräldrarna motsätter sig stöd och hjälp och förhållandena ännu inte är sådana att förutsättningarna för vård enligt LVU är uppfyllda. Den andra situationen är när socialnämnden har ansökt om vård enligt LVU men domstolen har avslagit ansökan och föräldrarna motsätter sig det stöd och den hjälp som barnet eller den unge har ett tydligt behov av.

Barnombudsmannen anser att det är orimligt att framförallt yngre barn som far illa på grund av brister i omsorgen i hemmet inte har samma rätt till stöd och skydd som ungdomar som far illa på grund av eget beteende. Att bristen på möjliga insatser kan innebära att socialtjänsten står passiv och avvaktar till dess ett omhändertagande enligt LVU blir aktuellt är inte acceptabelt.

Det är Barnombudsmannens uppfattning att föräldrar och barn i dag ibland väljer att acceptera en frivillig insats på grund av rädsla för ett omhändertagande enligt LVU. Barnombudsmannen erfar att detta även är en anledning till att 22 § LVU tillämpas i mycket begränsad omfattning. Att det i lagtexten förs in en möjlighet för socialnämnden att ge stöd till de barn och unga som riskerar att fara illa är därför också ett sätt att tydliggöra och legitimera ett tvång som i praktiken redan kan förekomma. Det bidrar till att stärka rättssäkerheten för barn och föräldrar genom att besluten om mellantvånginsatser är överklagbara.
 
I och med Barnombudsmannens förslag om en utökning av tillämpningsområdet i 22 § LVU måste de tillgängliga insatserna anpassas och ses över. Dessutom bör nya insatser tillkomma. Exempel på sådana kan vara placering i förskola eller inom skolbarnomsorgen. Om barnet exempelvis får en plats på förskola uppmärksammas det av andra vuxna och kan få hjälp och stöd som föräldrarna inte kan ge.

Barnombudsmannen vill särskilt uppmärksamma regeringen på att det i norsk lagstiftning finns bestämmelser om mellantvångsinsatser när barnet eller den unge far illa på grund av missförhållanden i hemmet eller av annan anledning. Insatserna kan ges i form av bland annat kontaktperson, plats på förskola eller avlastningshjälp i hemmet. Det kan konstateras att dessa mellantvångsinsatser sällan används. Barnombudsmannen har genom kontakt med det norska barneombudet fått uppfattningen att dessa insatser ändå fyller en viktig funktion och stärker skyddet för barn och unga.

13 Familjehemsverksamheten

13.7 Utredningens överväganden och förslag

13.7.2 Definition av familjehem och HVB i SoL
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att definitionerna av familjehem och HVB förs över från SoF till SoL. Barnombudsmannen anser att överföringen gör att definitionerna blir mer lättillgängliga vilket gynnar alla användare.

Av användarvänliga skäl föreslår Barnombudsmannen även att det i LBU införs en bestämmelse som hänvisar till den aktuella bestämmelsen som anger definitionerna av familjehem och HVB. 

13.7.3 Skyldighet att informera och samråda med annan kommun
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att den kommun där ett tilltänkt familjehem är beläget ska vara skyldig att utan hinder av sekretess till placeringskommunen lämna de uppgifter som kan vara av betydelse för utredningen av familjehemmet. Barnombudsmannen tillstyrker även utredningens förslag att placeringskommunen ska vara skyldig att informera och samråda med andra kommuner som har placerade barn, ungdomar eller vuxna i samma familjehem samt att bestämmelser om detta förs in i LBU.

Barnombudsmannen anser det vara av yttersta vikt att förhållandena i familjehemmen kontinuerligt utreds, både före, under och efter att placeringar skett där. Det är viktigt att en kommun där ett tilltänkt familjehem är beläget ska vara skyldig att utan hinder av sekretess till placeringskommunen lämna de uppgifter som kan vara av intresse vid en utredning av familjehemmet. Det är också mycket viktigt att placeringskommunen har en skyldighet att samråda med kommunen där familjehemmet är beläget för att planera barnet eller den unges vistelse där. Detta bidrar till att barn och unga som placeras utanför det egna hemmet får en bättre och tryggare miljö och inte minst en bättre start på placeringen. Viktigt i sammanhanget är också att lyfta fram barnets och den unges rätt att komma till tals vid en placering och han eller hon involveras vad gäller exempelvis frågor som skolgång och fritidsaktiviteter. 

13.7.4 Socialnämndens ansvar för utbildning till familjehem och jourhem
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att socialnämnden ska vara skyldig att tillhandahålla utbildning till familjehems- och jourhemsföräldrar.  Barnombudsmannen anser dock, till skillnad från utredningen, att det ska föreligga en skyldighet för socialnämnden att tillse att familjehems- och jourhemsföräldrar genomgår utbildning innan, eller i nära anslutning till att ett barn eller en ung person placeras i deras hem. Barnombudsmannen föreslår vidare att Socialstyrelsen ska ta fram lämpligt utbildningsmaterial och riktlinjer som kommunerna kan använda vid fullgörandet av sina skyldigheter enligt detta förslag. Om ett familjehem har flera kommuner som uppdragsgivare föreslår Barnombudsmannen att familjehems- och jourhemsföräldrarna får välja vilken kommun som ska stå för utbildningen. 

Barnombudsmannen anser att det är av yttersta vikt att familjehems- och jourhemsföräldrar besitter tillräckligt med kunskap så att det placerade barnet får tillgång till väl förberedda och kompetenta vuxna personer. Socialnämnden ska därför kunna ställa som krav att familjehems- och jourhemsföräldrar genomgår en utbildning. Barnombudsmannen anser att utbildningen särskilt ska ge föräldrarna kunskap om barnets eller den unges rättigheter och behov. Det är även viktigt att familjehems- och jourhemsföräldrarna får möjlighet att diskutera de olika situationer och konflikter som de kan ställas inför när de tar hand om barn som omhändertagits för samhällsvård.

Barnombudsmannen vill i sammanhanget särskilt lyfta fram situationen för de asylsökande barnen som kommer till Sverige och placeras i familjehem och jourhem. Inte minst vill vi uppmärksamma de ensamkommande asylsökandebarnen som ofta har särskilda behov då de befinner sig i en helt främmande tillvaro. Det är av yttersta vikt att familjehems- och jourhemsföräldrar som tar emot dessa barn får särskild utbildning och stöd i mottagandet. Barnombudsmannen föreslår därför att socialnämnden ska vara skyldig att erbjuda lämplig utbildning i dessa fall och att Socialstyrelsen ska ta fram vägledning så att kommunerna kan fullgöra sina skyldigheter på ett fullgott sätt.

13.7.5 Stöd till familjehem och jourhem
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att socialnämndens ansvar för stödet till familjehem och jourhem behöver markeras tydligare med en självständig bestämmelse om socialnämndens skyldighet att lämna råd, stöd och annan hjälp till familjehems- och jourhemsföräldrar. Barnombudsmannen vill betona att stödets innehåll och omfattning kan behöva skilja sig åt beroende på om en nyfödd placeras i ett familjehem eller om det rör sig om en tonåring. Rätt stöd måste finnas och således anpassas efter barnets ålder.

13.7.6 Skriftliga avtal för att garantera barnet god familjehemsvård
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att socialnämnden ska vara skyldig att upprätta ett skriftligt avtal med familjehemmet, för att tydliggöra vad som är familjehemmets respektive socialnämndens ansvar och åtaganden när det gäller insatser och stöd till barnet.

Barnombudsmannen anser att det är av stor vikt att ansvars- och arbetsfördelningen mellan socialtjänsten och familjehemmet ska regleras i ett avtal.  Avtalet minskar risken för att varken socialnämnden eller familjehemmet tillgodoser barnets rättigheter och tar ansvar för att barnet får den hjälp och stöd han eller hon behöver. Av avtalet bör bland annat framgå hur familjehemmet ska tillgodose barnets rätt till utbildning och hälso- och sjukvård samt föräldrarnas vårdnadsansvar. Som Barnombudsmannen tidigare påpekat i flera olika sammanhang i detta yttrande är det även i denna del av central betydelse att barnet eller den unge får komma till tals. Barnet eller den unge måste alltid tillfrågas om han eller hon önskar att läsa avtalet innan det undertecknas och socialnämnden och familjehemmet ska beakta barnets eller den unges synpunkter.

13.7.7 Socialnämndens ansvar för privatplaceringar bör förändras
Barnombudsmannen tillstyrker delvis utredningens förslag kring socialnämndens ansvar för privatplaceringar. Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att socialnämnden även i fortsättningen ska vara skyldig att undersöka om förhållandena i hemmet är tillfredsställande samt besluta om medgivande vid en placering som sker på privat initiativ.

Barnombudsmannen avstyrker utredningens förslag att socialnämndens skyldighet att lämna råd, stöd och annan hjälp som hemmet behöver samt att överväga vården inte längre ska omfatta privatplaceringar samt att placering i ett privat enskilt hem inte heller ska omfattas av möjligheten till flyttningsförbud.

Barnombudsmannen konstaterar att det inte finns någon nationell statistik som kan ge information om antalet privatplaceringar. Enligt uppgifter som socialtjänstens företrädare har inkommit med till utredningen är antalet privatplaceringar försvinnande få. Samtidigt konstaterar utredningen att det finns skäl att anta att socialtjänsten inte har kännedom om alla privatplaceringar och att det därför inte går att konstatera hur stort mörkertalet är. Mot bakgrund av detta anser Barnombudsmannen inte att det föreligger ett tillräckligt underlag för att förändra socialnämndens ansvar vid privata placeringar. Barnombudsmannen anser att socialnämnden alltid ska ha ett ansvar för placeringar av barn och unga utanför det egna hemmet, detta oavsett om det är en privatplacering eller placering i samhällsvård. Barnombudsmannen anser det inte heller att det är acceptabelt att det efter socialnämndens medgivande av privatplaceringen i princip inte längre finns någon insyn eller tillsyn i situationen för barnet eller den unge som placerats.

13.7.8 Socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkring
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning av statens ansvar för familjehemsvårdens utveckling. Familjehemsvården är av central betydelse i arbetet med att stärka barns och ungas rättigheter och bör därför särskilt uppmärksammas av inblandade aktörer. Barnombudsmannen instämmer i utredningens bedömning att Socialstyrelsen, inom ramen för sitt uppdrag, bör ta ett kontinuerligt och långsiktigt ansvar för familje¬hems¬vården vad gäller normering, förmedling av ny kunskap samt tillsyn.

14 Barn och unga i samhällsvård

14.6 Utredningens överväganden och förslag

14.6.2 Socialnämndens ansvar att följa vården
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att socialnämndens ansvar att noga följa vården för de barn som omhändertagits för samhällsvård förs över från socialtjänstförordningen till LBU. Socialnämnden har ett övergripande ansvar att noga följa vården för de barn och unga som omhändertagits för samhällsvård. Uppföljning av placering och vård är ett av socialnämndens viktigaste uppdrag. Barnombudsmannen anser därför att en överföring från förordning till lag gör att bestämmelsen synliggörs och att det blir tydligt för dem som berörs vilka socialnämndens skyldigheter är, till exempel när det gäller att besöka, informera och samtala med barn och unga. Informationen till barn och unga som är placerade ska ge kunskap om deras rättigheter på ett för dem begripligt sätt. Exempel på rättigheter är rätten att komma till tals, rätten till utbildning och rätten till hälso- och sjukvård. Genom samtal med Barnombudsmannens expertråd har uttryckts att barn och unga inom samhällsvården inte känner till sina rättigheter. Barnombudsmannen anser att det är särskilt viktigt att barn och unga som är placerade inom samhällsvården ska få kunskaper om sina rättigheter och möjligheter att utkräva dem. Barnombudsmannen vill även uppmärksamma vikten av att barn och unga, som är placerade, förbereds på livet efter en avslutad placering. Inom expertrådet har det framkommit önskemål om att samhällsvården ska fokusera på en bättre inslussning i samhället och inte en utslussning från placeringen.     

14.6.3 Behovet av hälso- och sjukvård och utbildning
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att nuvarande bestämmelse i lag om att socialnämnden ska verka för att barn och unga i jourhem, familjehem eller HVB får lämplig utbildning kompletteras med att socialnämnden också ska verka för att barn och unga får den hälso- och sjukvård som de behöver.

Barnombudsmannen anser att samhällets ambitioner för barn och unga som är omhändertagna för samhällsvård måste vara desamma som föräldrar kan antas ha för sina barn. Barnombudsmannen anser att det inte är tillräckligt att socialnämnden endast ska ”verka för” för att barn och unga i jourhem, familjehem och HVB får utbildning och hälso- och sjukvård. Rätten till utbildning och hälso- och sjukvård ska säkerställas alla barn, oavsett under vems vård de befinner sig. Barnombudsmannen ser att det kan finnas hinder med att införa en sådan skyldighet i aktuell bestämmelse och föreslår därför att regeringen överväger hur en sådan skyldighet bäst kan införas.

Barnombudsmannens expertråd med barn och unga som har varit placerade i samhällsvård vittnar om, vad de upplevt som, obefintlig eller undermålig undervisning på HVB. Social forskning visar tydligt att tillgång till god utbildning och hälso- och sjukvård är bland de viktigaste framgångsfaktorerna för barn som är placerade utanför det egna hemmet. Rätten till utbildning är avgörande för ett barns framtida inkomstnivå, yrkesval, tillhörighet, beteendemönster och välbefinnande. Barnombudsmannen anser att varje barn som omhändertas av samhället bör få en skolpsykologisk och pedagogisk utredning i samband med placeringen. Vidare måste alla placerade barn ges ett särskilt systematiskt stöd i sitt skolarbete under hela skoltiden oavsett om de är placerade i ett familjehem, på ett HVB eller på ett särskilt ungdomshem. (7) Barnombudsmannen anser därför att det är av yttersta vikt att socialnämnden säkerställer att barn och unga som är placerade i jourhem, familjehem eller HVB får lämplig utbildning och den hälso- och sjukvård som de behöver.

Barnombudsmannen vill i sammanhanget uppmärksamma regeringen på att familjehemsplacerade barn oftare än andra barn underpresterar i skolan. Ett bra initiativ för att hjälpa barnen till bättre studieresultat är projektet SkolFam som har genomförts i Helsingborgs kommun och SkolFam2 som pågår i Norrköpings kommun. Under projektet kartläggs barnets individuella förmågor och förutsättningar för att med hjälp av dessa ta fram en handlingsplan för hur familjehemmet och skolan tillsammans ska kunna hjälpa barnet. Resultatet från SkolFam är överlag väldigt positiva, bland annat för¬bättrades medelvärdena i nästan alla pedagogiska tester och eleverna visade en signifikant högre presta¬tions¬förmåga. Barnombudsmannen anser att resultaten tydligt visar på att det för barn och unga som är placerade i samhällsvård är nödvändigt med extra insatser i skolan och med ett väl fungerande samarbete mellan skolan och familjehem eller HVB.

Barnombudsmannen anser, i likhet med utredningen, att Socialstyrelsen och Skolverket ska utarbeta vägledning för hur hälso- och sjukvården och utbildningen ska tillhandahållas för barn och unga som omhändertagits för samhällsvård.

14.6.4 En särskild socialsekreterare för barnet
Barnombudsmannen tillstyrker, med nedanstående förslag till kompletteringar, utredningens förslag att socialnämnden ska vara skyldig att, i samband med en placering, utse en socialsekreterare som har ett särskilt ansvar för att noga följa vården och ha kontinuerlig kontakt med barnet eller den unge under en placering. Barnombuds¬mannen anser att det är till barnets och den unges bästa att han eller hon i samband med en placering har kontakt med en socialsekreterare som endast har hans eller hennes intresse för ögonen. Denna socialsekreterare ska inte vara densamma som varit inblandade i barnet eller den unges ärende tidigare, exempelvis under utredningen. Som en komplettering till utredningens förslag föreslår Barnombudsmannen att den särskilda socialsekreteraren som utses för barnet eller den unge ska vara skyldig att föra kontinuerliga enskilda samtal med barnet eller den unge. Dessa samtal ska ske på en för barnet eller den unge, trygg och neutral plats, utom hörhåll från familjehemsföräldrar eller personal. Barnombudsmannen föreslår också att barnet eller den unge ska ha möjlighet att ansöka om byte av en särskilt utsedd socialsekreterare om exempelvis kontakten inte fungerar på ett tillfredsställande vis.

14.6.5 Barnets önskemål och behov av annat stöd måste uppmärksammas
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att barn och unga som är placerade i familjehem och HVB utöver själva placeringen kan ha behov av kompletterande stöd. Barnombudsmannen anser, till skillnad från utredningen, att socialtjänsten ska ha en skyldighet att säkerställa att en kompletterande insats kommer till stånd om det under tiden för en placering uppkommer nya behov. Ett exempel på insats skulle kunna vara psykologhjälp. Barnombudsmannen föreslår följaktligen ett lagstadgande angående detta så att det tydligt framgår att det är en utkrävbar rättighet att få en sådan kompletterande insats. Barnombudsmannen delar fullt ut utredningens slutsats att en kompletterande hjälp- och stödinsats av aktuellt slag inte under några omständigheter medför att socialtjänsten och den särskilda socialsekreterarens ansvar för att noga följa vården minskar.

14.6.6 Stöd till föräldrarna vid placering
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att socialnämndens ansvar att ge föräldrarna stöd under barnets placering enligt LBU ska gälla både vid familjehemsplacering och placering i HVB. Barnombudsmannen anser det vara av stor vikt att hela familjen ges stöd vid placering av ett barn eller en ung person.  Socialtjänstens arbete måste, förutom att självklart fokusera på vården av barnet eller den unge, också inriktas på att hjälpa föräldrarna och även syskon. Barnombudsmannen anser att stöd till barnets familj ska utgå från barnets bästa. Barn och unga kan känna oro och ansvar för sina föräldrar och är väldigt lojala med dem. Syftet med en stödinsats till föräldrarna är att avlasta barnet och den unge och att han eller hon ska slippa känna och ta ansvar för föräldrarna och hemmet. Stödinsatsen ska främja en lyckad familje¬återförening som är det huvudsakliga målet med insatserna. Exempel på stödåtgärder för föräldrar vid en placering av ett barn kan vara föräldrautbildning och samtalsstöd.

14.6.7 Uppföljning av barnets situation efter avslutad placering
Barnombudsmannen tillstyrker, med nedanstående förslag till ändring, utredningens förslag att socialnämnden efter en avslutad placering, ska kunna besluta om uppföljning under två månader. 

Barnombudsmannen anser att utredningens förslag är bra då en insats alltid ska följas upp. Det är viktigt att barnet eller den unge under en övergångsperiod får stöd och vägledning för att på bästa möjliga sätt kunna anpassa sig till hans eller hennes nya situation. Förslaget ger också socialnämnden befogenheter att följa, informera sig om och få insyn i barnets och den unges liv när det finns en oro för att han eller hon kan fara illa även efter en avslutad placering.

Barnombudsmannen anser att en uppföljning bör kunna ske under en längre tid och föreslår därför att socialnämnden ska ha möjlighet att följa ett barn eller en ung persons situation under sex månader efter en avslutad placering.

Barnombudsmannen noterar att det i utredningens förslag till lagtext uttrycks att barnet ska bedömas vara i särskilt behov av socialnämndens stöd eller skydd för att uppföljning ska kunna ske. Tillämpningsområdet är därmed begränsat på så sätt att det endast rör de fall då det finns ett särskilt behov av insatser. Mot bakgrund av detta anser Barnombudsmannen att det inte finns skäl att dessutom påvisa att bestämmelsen ska tillämpas restriktivt.

14.6.8 Socialnämndens ansvar för eftervård till unga
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att bestämmelsen i 5 kap. 1 § sista strecksatsen SoL är så pass ny att det är lämpligt att avvakta utfallet innan mer detaljerade regleringar förs in. Barnombudsmannen anser att barn och unga som varit i samhällsvård som är på väg ut i vuxenlivet ska ha tillgång till råd och stöd vilket är något som Barnombudsmannens expertråd har påtalat vikten av. Barnombudsmannen föreslår att regeringen ser över vilket stöd som eftervården ska innehålla och att barn och unga som har erfarenheter av att ha varit placerade inom samhällsvården involveras i den översynen.

14.8 Utredningens överväganden och förslag
14.8.2 Övervägande av vårdens inriktning och utformning
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att de två nuvarande bestämmelserna om övervägande i SoL respektive LVU förs samman till en bestämmelse i LBU och kompletteras till sitt innehåll. Barnombudsmannen tillstyrker även utredningens förslag att det vid beslut om fortsatt vård alltid ska göras en bedömning vilken inriktning och utformning och vården ska ha.

Barnombudsmannen anser att framåtsyftande överväganden skapar en känsla av trygghet och kontroll hos barnet eller den unge själv. Barnombudsmannen anser att barnet eller den unge ska få information om vårdens inriktning och utformning  på ett sådant sätt att han eller hon förstår innebörden. Barnombudsmannen anser även att ett beslut angående vård alltid ska motiveras oavsett om beslutet innebär att vården ska fortsätta eller upphöra.

14.8.3 Stöd till familjehemsföräldrarna efter en vårdnadsöverflyttning
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att placeringskommunen ska vara skyldig att ge fortsatt råd och stöd efter en vårdnadsöverflyttning.

Barnombudsmannen ser positivt på att ett familjehem som tar över vårdnaden om ett barn eller ung person har möjlighet att få råd och stöd hos både placeringskommunen och vistelse¬kommunen. Det kan leda till att fler familjehem är villiga att ta över vårdnaden om barn och unga som har varit placerade hos dem i många år vilket ger det enskilda barnet eller den unge ökad trygghet och stabilitet.

Barnombudsmannen är av uppfattningen att fler vårdnadsöverflyttningar skulle ske om familjehemmen hade mer kunskap om denna möjlighet. Barnombudsmannen anser därför att familjehem bör få mer information om att en vårdnadsöverflyttning är möjlig när barnet har varit placerat i ett familjehem under tre års tid och om hur en sådan överflyttning går till. Barnombudsmannen menar att barn som har varit placerat i ett familjehem under en lång tid ska kunna adopteras och att villkoren för att genomföra sådana adoptioner bör förbättras eftersom en adoption ger barnet eller den unge en självklar och tydlig familjetillhörighet. Än viktigare är det med möjlighet till adoption för de barn som blivit placerade i familjhem i späd ålder och har hela sin känslomässiga förankring där.

15 Kvalitet och kompetens

15.3 Utredningens överväganden och förslag
15.3.2 Socialnämndens ansvar för barn- och ungdomsvårdens kvalitet
Barnombudsmannen tillstyrker, med nedanstående förslag till ändring, utredningens förslag att socialnämndens ansvar för uppföljning och kontroll av verksamhetens kvalitet behöver förtydligas.

Barnombudsmannen vill i sammanhanget särskilt uppmärksamma regeringen på att det saknas nationell kunskaps- och statistikinhämtning över barn- och ungdomsvården. Det är av grundläggande betydelse att på nationell nivå ha tillgång till en samlad kunskap och statistik om den sociala barn- och ungdomsvårdens insatser och resultat. Detta för att kunna se och analysera skillnader och därmed få underlag att göra jämförelser och föreslå förbättringar.

Barnombudsmannen anser att regeringen måste säkerställa att Socialstyrelsen har goda möjligheter och resurser att samla in kunskap och statistik, vara samordnare av kvalitetsindikatorer, begreppsbestämningar med mera och utgöra ett stöd till kommunernas uppföljning av den egna verksamheten. Barnombudsmannen anser också att Socialstyrelsen som nationell samordnare ges i uppdrag att särskilt framhålla och sprida positiva exempel på utvecklingsarbete som pågår och som visar på barn- och ungdomsvårdens fortlöpande förbättringar av kvalitet och innehåll. Detta kan med fördel göras inom ramen för Socialstyrelsens regeringsuppdrag att utveckla statistik rörande barn och unga.

15.3.3 Ett system för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom barn- och ungdomsvården
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att socialnämnden ska vara skyldig att inom ramen för kvalitetsarbetet särskilt uppmärksamma behovet av rutiner för att både förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom den sociala barn- och ungdomsvården. Barnombudsmannen föreslår att det inrättas ett nationellt oberoende barnombud.

Barnombudsmannen anser att det är av yttersta vikt att det finns ett tydligt och effektivt system för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom barn- och ungdomsvården. För att minimera riskerna att fel och försummelser inom barn- och ungdomsvården sker måste regeringen säkerställa att kommunerna och Socialstyrelsen, som kommande nationell tillsynsmyndighet av socialtjänsten, har effektiva och ändamålsenliga kvalitets- och uppföljningssystem. Barnombudsmannen anser att det i möjligaste mån bör göras inom ramen för befintliga system, exempelvis barns behov i centrum (BBIC).

Barnombudsmannens expertråd har föreslagit att det ska inrättas en myndighet som sköter tillsynen av familjehem, HVB och särskilda ungdomshem. Expertrådet önskar att myndigheten ska kunnas nås dygnet runt och att barn och unga som är placerade ska kunna få juridisk hjälp av myndigheten. 

Mot bakgrund av expertrådets idé, föreslår Barnombudsmannen, att det, som ett komplement till inrättandet av en särskild socialsekreterare, inrättas ett nationellt oberoende barnombud. Ett oberoende barnombud kan förslagsvis motsvara det barn- och elevombud som i dag finns inom Skolinspektionen. Barnombudsmannen anser att ett oberoende barnombud stärker rätts¬säkerheten för barn och unga som är placerade inom samhällsvården. Till barnombudet ska alla barn och unga som är placerade inom den sociala barn- och ungdomsvården kunna vända sig för att påtala och uppmärksamma brister i verksamheten samt anmäla om de utsätts för behandling som strider mot barnets rättigheter. Barnombudet ska garantera att barns och ungas rättigheter säkerställs samt kunna informera barn och unga om deras rättigheter. Barnombudet ska även fungera som en skyddsventil för att barn och unga ska komma till tals. Ett nationellt oberoende barnombud bör kopplas till Socialstyrelsen i och med att Socialstyrelsen tar över tillsynen för socialtjänsten vid årsskiftet 2009/2010.

Barnombudsmannen noterar att utredningen i avsnitt 13.3.8 angående statens tillsyn över familjehemsvården hänvisar till regeringens proposition 2008/09:160. (8)  Däri föreslås bland annat en försöksverksamhet med tillsynsombud för barn och unga placerade i familjehem. De ska utöva tillsyn minst fyra gånger om året och samtala med barnet. Det är även meningen att tillsyns¬ombudet ska bilda sig en uppfattning om barnet blir omhändertaget på ett tillfred¬ställande sätt och att placeringen följs upp. Enligt propositionen är tillsynsombudet en lekman med ett förtroendeuppdrag och regeringen avser att ta initiativ till sådan försöksverksamhet. Barnombudsmannen ställde sig positiv till utredningens förslag som föregick propositionen då vi såg förslaget som ett steg i rätt riktning för att komma tillrätta med tillsynen inom familjehem.

Barnombudsmannen anser dock inte att tillsättande av tillsynsombud är en tillräcklig åtgärd i och med barnrättskommittén rekommenderar att Sverige säkerställer att alla barn som har blivit omhändertagna ges adekvat rättslig representation. (9) Barnombudsmannen anser att ett oberoende barnombud bättre skulle motsvara rekommendationen från barnrättskommittén.

Barnombudsmannen delar utredningens slutsats att det finns anledning att överväga om barn och unga som har tagit skada inom barn- och ungdomsvården bör ha möjlighet till ett bättre kompensatoriskt stöd av samhället. På samma sätt som en elev kan ha rätt till skadestånd då han eller hon utsatts för kränkande behandling i skolan eller bör ett barn eller en ung person som felbehandlats eller försummats inom barn- och ungdomsvården bli kompenserad i högre utsträckning. Barnombudsmannen föreslår att regeringen ser närmare på frågan och överväger detta.

15.5 Utredningens överväganden och förslag
15.5.2 Krav på behörighet och yrkesintroduktion
Barnombudsmannen tillstyrker, med nedanstående förslag till ändring, utredningens förslag att det ska krävas en socionomexamen för de socialsekreterare som ska fatta beslut om utredning ska inledas, om utredning och bedömning av behovet av insatser eller av andra åtgärder eller om uppföljning av beslutade insatser. Barnombudsmannen delar också utredningens förslag att socialnämnden ska erbjuda de socialsekreterare som idag saknar tidigare erfarenhet av ovan nämnda arbetsuppgifter lämplig introduktion och stöd i yrket.

Barnombudsmannen delar utredningens slutsatser att det är rimligt och angeläget att de socialsekreterare som arbetar med bedömningar och beslut inom barn- och ungdomsvården har en ändamålsenlig kompetens och utbildning. Barnombudsmannen delar dock inte utredningens bedömning att det är rimligt med en övergångsperiod på fem år innan kravet på behörighet kan börja gälla. I enlighet med utredningens egna förslag ska de som idag saknar tidigare erfarenhet av tidigare redogjorda arbetsuppgifter få lämplig introduktion och stöd i yrket. Mot bakgrund av detta finner inte Barnombudsmannen skäl att övergångsperioden måste vara så lång som fem år och föreslår därför en övergångsperiod på två år.

I sammanhanget vill också Barnombudsmannen särskilt lyfta frågan om vikten av att socionomutbildningen innefattar utbildning i barnets rättigheter utifrån barnkonventionen och hur man integrerar ett barnperspektiv i det sociala arbetet. Detta bör bland annat innefatta moment som tar sikte på barnkonsekvensanalyser och samtalsmetodik med barn och unga. Barnombudsmannen vill även lyfta frågan om att införa en motsvarande för läkarutbildningens AT-tjänstgöring för socionomutbildningen. Det skulle öka kompetensen för nyexaminerade socionomer och även kunna höja statusen för exempelvis arbetet som socialsekreterare.

15.5.4 En specialistutbildning på avancerad nivå införs
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att en specialistutbildning om minst ett år bör införas på den avancerade nivån och att socialnämnden på sikt bör vara skyldiga genom lag att sörja för att nämnden har tillgång till specialistkompetens i arbetet med bland annat bedömning om utredning ska inledas eller inte. Barnombudsmannen anser att det är av stor vikt att socialnämnden har en skyldighet att säkra tillgång på specialistkompetens hos personer som arbetar med barn och unga inom socialtjänsten.  Barnombudsmannen anser att ambitionen bör vara att en sådan lagstadgad skyldighet införs så snart som möjligt och absolut senast inom åtta år.

16 Konsekvenser av förslagen

16.5 Uppföljning och utvärdering av förändringar i lagstiftningen
Barnombudsmannens delar utredningens bedömning att en utvärdering på nationell nivå av effekter av förändringarna i lagstiftningen är angelägen. Barnombudsmannen anser att Socialstyrelsen ska följa upp hur bestämmelserna, särskilt de nya, har kommit att tillämpas i praktiken. Detta är Socialstyrelsens ansvar och uppföljningen bör ske kontinuerligt. Barnombudsmannen anser också att regeringen bör avsätta särskilda medel för forskningsprojekt som ämnar att på djupet följa upp, utvärdera och analysera centrala frågor inom barn- och ungdomsvården. Ett exempel på forskningsprojekt som Barnombudsmannen ser är metoder, resultat och uppföljning för att säkerställa barnets och den unges rätt att komma till tals.

16.7 Kommunal självstyrelse
16.7.3 Överväganden
Barnombudsmannen instämmer i utredningens bedömning att det med hänsyn till intresset för att stödja och skydda barn och unga anses nödvändigt att på några områden ställa mer detaljerade krav på kommunernas verksamhet. 

Barnombudsmannen vill i sammanhanget uppmärksamma regeringen på barnrättskommitténs rekommendationer. Kommittén noterar att Sveriges kommuner och landsting har en hög grad av självstyre, men anser att det är bekymmersamt att det finns stora skillnader mellan de olika kommunerna, landstingen och regionerna vad beträffar genomförandet av barnkonventionen. Som exempel tar kommittén upp nivåerna på barnfattigdom och socialtjänstens tillgängliga resurser för barn som är utsatta för risk. Kommittén rekommenderar Sverige att fortsätta stärka sina insatser för att förbättra samordningen och kontinuiteten i arbetet för barnets rätt så att centrala, regionala och lokala myndigheter kan samarbeta på ett fullgott sätt och så att barn, föräldrar och enskilda organisationer kan samverka. Kommittén rekommenderar vidare Sverige att öka sina insatser för att övervaka och följa upp beslut på kommunal- och  landstingsnivå så att man kommer till rätta med de rådande skillnaderna och försäkrar sig om genomförandet av barnkonventionen på samtliga nivåer. (10)

Barnombudsmannen delar barnrättskommitténs rekommendationer till Sverige. Vi anser att det är viktigt att beslutsfattare på nationell nivå möjliggör för beslutsfattare på regional och kommunal nivå att kunna tillämpa och realisera barnkonventionen i sin verksamhet. Det är även av stor betydelse att uppföljningar görs för att kunna utvärdera tillämpningen av barnkonventionen.

Föredragande i ärendet har varit juristen Christopher Carlson. I ärendets slutliga handläggning har ansvarig jurist Charlotte Lenman och juristen Anna Karin Hildingson Boqvist deltagit.

Fredrik Malmberg
Barnombudsman
 
[1] Committee on the Rights of the Child, Concluding Observations: Sweden, punkt 25 och 26 (2009)
[2] Committee on the Rights of the Child, Concluding Observations: Sweden, punkt 27 och 28 (2009)
[3]  FoU Skåne skriftserie 2009:5, Förhandsbedömningar i barnavårdsärenden- tre kvantitativa studier med fördjupning
[4]  FoU Skåne skriftserie 2009:5, Förhandsbedömningar i barnavårdsärenden- tre kvantitativa studier med fördjupning
[5] Committee on the Rights of the Child, Concluding Observations: Sweden, punkt 12 (2009)
[6]  Barnombudsmannen, yttrande till betänkandet Beslutanderätt vid gemensam vårdnad med mera., SOU 2007:52
[7] Bo Vinnerljung, Seminarium om den sociala barn- och ungdomsvården hos Barnombudsmannen den 27 augusti 2009
[8] Proposition 2008/09:160 – samordnad och tydlig tillsyn av socialtjänsten
[9] Committee on the Rights of the Child, Concluding Observations: Sweden, punkt 71c (2009)
10 Committee on the Rights of the Child, Concluding Observations: Sweden, punkt 11 och 12 (2009)