Placering av barn över nationsgränser med stöd av Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention mm (Ds 2009:62) (Dnr Ju2009/9943/L2)

Ställd till: Justitiedepartementet
Diarienummer: 9.1: 1070/09

Inledning
Barnombudsmannen noterar att placeringar av barn över nationsgränserna, oavsett om det handlar om svenska placeringar i utlandet eller utländska placeringar i Sverige, nästan är en obefintlig företeelse. Utredningen uttrycker sig själva med att de relevanta bestämmelserna i Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention närmast ska ses som en uppförandekod mellan staterna när önskemål om placeringar över nationsgränser uppkommer.

 Även fast placeringar av aktuellt slag sker mycket sällan är det enligt Barnombudsmannen mycket viktigt att det är klargjort hur svenska myndigheter ska gå tillväga vid önskemål om en placering över nationsgränserna. Då relevanta bestämmelser i Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention inte ger någon närmare ledning för hur stater ska samråda vid en förfrågan om placering i den andra staten eller enligt vilka kriterier ett godkännande av en placering ska bygga på är det viktigt att fastställa regler och riktlinjer för detta.

Barnombudsmannen instämmer i utredningens slutsats att endast frivilliga placeringar ska få ske över Sveriges gränser.

Barnombudsmannen väljer att endast kommentera vissa av de bedömningar som utredningen har redogjort för. I de delar vi inte har lämnat synpunkter har vi ingenting att erinra.

6 Överväganden och förslag
6.2.2 Ska anmodande stat ange skäl för sin anmodan?
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det alltid ska krävas att den anmodade statens myndighet har bifogat en rapport där skälen för den planerade placeringen framgår.
 
Barnombudsmannen anser att en placering av aktuellt slag är mycket ingripande i barnets liv och utveckling. Att rycka upp ett barn från en tillvaro i ett land och placera honom eller henne i Sverige bör därför alltid föregås av en noggrann utredning av barnets livssituation. Kraven på en sådan utredning bör vara desamma som för en utredning som föregår en placering av ett barn inom Sverige.  Barnombudsmannen anser att socialnämnden inte ska godkänna en placering om den anmodade staten inte genomfört och redogjort för en fullständig och tillräcklig utredning i sin rapport.   

Barnombudsmannen instämmer vidare i utredningens slutsats att det av den anmodade statens rapport tydligt ska framgå på vilket sätt barnet har en anknytning till Sverige och varför den anmodade staten anser att en placering i Sverige vore det bästa för barnet. Rapporten bör vara uttömmande på så vis att den visar på barnets sociala och kulturella förbindelser till Sverige.

Barnombudsmannen anser vidare att socialnämnden inte bör godkänna en placering utan att ha försäkrat sig om att den anmodande staten minst var sjätte månad prövar om placeringen fortfarande behövs samt att barnet och barnets vårdnadshavare har tillgång till juridiskt biträde för att kunna överklaga placeringen.

6.2.3 Ska anmodande stat ange barnets inställning?
Barnombudsmannen delar inte utredningens bedömning att den anmodade staten kan avstå från att inhämta barnets inställning till placeringen om det kan anses olämpligt med beaktande av ålder och mognad. Barnombudsmannen anser att den anmodade staten alltid ska inhämta barnets åsikt, oavsett ålder.

Principen om barnets rätt att komma till tals uttrycks i artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). I artikeln slås fast att alla barn har en oinskränkt rätt att yttra sig i frågor som rör honom eller henne själv och att barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets mognad och ålder. Barnets rätt att komma till tals är alltså absolut. Självklart innebär inte den anmodade statens skyldighet att lyssna på barnet att man kan eller ska pressa eller stressa barnet att ta ställning eller ge svar. Rätten att komma till tals innebär givetvis också en rätt att inte tvingas uttrycka sina åsikter. Barnombudsmannen anser att socialnämnden inte ska godkänna en placering om inte barnet har fått komma till tals och ge sin åsikt kring den tilltänkta placeringen i Sverige.

6.2.4 Ska Sverige tillhandahålla tvångsvård på anmodan?
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att ett godkännande av en placering i Sverige bör förutsätta samtycke av vårdnadshavare och av den unge om han eller hon är över 15 år. Således anser Barnombudsmannen att vården i Sverige ska bedrivas enligt grunderna för socialtjänstlagen. 

Om en person under 15 år uttrycker sin ovilja till att bli placerad i Sverige anser Barnombudsmannen att socialnämnden endast i undantagsfall ska kunna godkänna en sådan placering. Detta bör även gälla om barnets vårdnadshavare samtyckt till placeringen. I dessa fall anser Barnombudsmannen att den anmodade staten särskilt bör utreda alternativa lösningar som på ett bättre sätt tillgodoser barnets önskemål och hans eller hennes bästa. Som Barnombudsmannen tidigare redovisat är en placering av ett barn över nationsgränserna en mycket ingripande åtgärd. Om ett barn inte vill bo och leva i Sverige bör han eller hon inte heller tvingas till detta. 

6.2.5 Ska grund för medgivande enligt 6 kap. 6 § socialtjänstlagen krävas?
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att ett godkännande av en placering här i landet bör förutsätta att den anmodade statens myndighet föreslagit ett särskilt boende och att socialnämnden efter egen utredning funnit att han eller hon som avses bli placerad i detta boende kan garanteras en god vård och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden enligt grunderna för 6 kap. 6 § socialtjänstlagen.

Barnombudsmannen anser att det är mycket problematiskt att det idag inte finns några uttryckliga bestämmelser om vad en utredning enligt 6 kap. 6 § socialtjänstlagen ska innehålla (trots att viss ledning kan hämtas från 6 kap. 7 § socialtjänstlagen). Vid placering av ett barn i ett enskilt hem är det av yttersta vikt att säkerställa att barnet får en god vård och fostran. För att socialnämnden ska kunna avgöra detta är det viktigt att det finns tydliga riktlinjer för hur en sådan bedömning ska göras. Barnombudsmannen anser därför att regeringen bör säkerställa att det tas fram riktlinjer för vad en utredning av aktuellt slag ska  innehålla.

6.2.6 Ska tillstånd enligt utlänningslagen krävas?
Barnombudsmannen delar delvis utredningens bedömning att det finns skäl att införa ett särskilt tidsbegränsat uppehållstillstånd för dem vars placeringar enligt Bryssel II-förordningen eller 1996 års Haagkonvention godkänns av socialnämnden. Barnombudsmannen är dock av uppfattningen att barn som blir placerade i Sverige i enlighet med aktuella bestämmelser som huvudregel ska ges ett permanent uppehållstillstånd.

Barnombudsmannen vill framhålla vikten av att barn har behov av en trygg och stabil uppväxt. För barn är det mycket olyckligt att de tvingas sväva i ovisshet om sin framtid, vilken blir konsekvensen av att de ges ett tillfälligt tillstånd att vistas i Sverige. Som Barnombudsmannen anfört i andra sammanhang  anser vi att barn endast i undantagsfall bör ges tidsbegränsade uppehållstillstånd. Enligt Barnombudsmannen bör huvudregeln vara att man utfärdar permanent uppehållstillstånd redan från början till barn som av en eller annan anledning ansöker om uppehållstillstånd i Sverige. Det kan antas att en placering av barn enligt Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention blir långvarig varför ett permanent uppehållstillstånd bör utfärdas redan från början. Barnombudsmannen anser att ett barn endast bör få ett tillfälligt uppehållstillstånd om det från början står klart att barnet endast ska vistas i Sverige under en mycket kort tid.

6.2.7 Ska kostnadsansvaret vara reglerat?
Barnombudsmannen delar delvis utredningens bedömning att en kommun som villkor för ett godkännande av en placering ska kunna kräva att kostnadsansvaret regleras med placerande stats myndighet och att barnet har en heltäckande sjukvårdsförsäkring. Barnombudsmannen anser dock att socialnämnden inte bör kunna neka en placering av ett barn i Sverige med anledning av att den anmodade staten inte tar på sig ett kostnadsansvar. Om det av den anmodade statens rapport och utredning av barnets livssituation framkommer att den föreslagna placeringen i Sverige är till barnets bästa ska inte den anmodande statens kostnadstäckning vara avgörande för om barnet ska få sina behov, intressen och rättigheter tillgodosedda.

Barnombudsmannen anser att alla barn som placeras i Sverige i enlighet med Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention ska ges rätt hälso- och sjukvård och skolgång, precis som övrigt bosatta barn i Sverige. I enlighet med artikel 4 i barnkonventionen har alla barn inom Sveriges jurisdiktion rätt till de rättigheter som återfinns i barnkonventionen, detta oavsett medborgarskap och immigrationstatus. Alla barn har rätt till hälso- och sjukvård och skolgång enligt artikel 24 respektive artikel 28 i barnkonventionen. Barnombudsmannen anser att regeringen måste säkerställa så att alla barn garanteras dessa rättigheter genom lag.

6.2.10 Behövs särskilda föreskrifter om tillsyn och uppföljning?
Barnombudsmannen anser att utredningens bedömning och slutsatser kring hur tillsyn och uppföljning av placerade barn över nationsgränserna är något oklara.

Barnombudsmannen är av uppfattningen att socialnämnden och tillsynsmyndigheterna ska ha samma ansvar för placeringar av nu aktuellt slag som för alla andra placeringar enligt socialtjänstlagen. Den anmodade statens skyldighet att följa upp en placering av ett barn i Sverige ska inte på något sätt kunna frånta svenska myndigheters ansvar för barn som vistas och vårdas i Sverige.

Barnombudsmannen anser att regeringen måste se över frågan om tillsyn och uppföljning så att det på ett tydligt sätt framkommer hur ansvaret fördelas och ser ut i olika situationer. Barnombudsmannen anser att det är av stor vikt att det genom lag och/eller föreskrifter finns tydligt reglerat hur ansvarsfördelningen ser ut.

6.3.2 Överväganden
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att den praxis som gällt sedan länge ifråga om placeringar utomlands och som innebär att LVU-placeringar inte får förekomma och att placeringar enligt socialtjänstlagen endast undantagsvis kan komma ifråga, bör lagfästas.

Barnombudsmannen anser, i likhet med utredningen, att det finns problem med placeringar av barn utomlands. Främst vill Barnombudsmannen i sammanhanget föra fram svenska myndigheters begränsande praktiska möjligheter att få insyn i barnets liv och att utöva tillsyn över vård och omsorg vid en placering i utlandet. Barnombudsmannen anser att en placering aldrig ska kunna komma i fråga om socialnämnden inte kan garanteras samma möjligheter att utöva tillsyn och följa upp ärendet som vid en placering inom landet.

Föredragande i ärendet har varit juristen Christopher Carlson. I ärendets slutliga handläggning har ansvarig jurist Charlotte Lenman deltagit.

Fredrik Malmberg
Barnombudsman