Statskontorets rapport Kommunernas ersättning för elever i specialskolan (2010: 1) (U2010/452/S)

Inledning
Utgångspunkten för Barnombudsmannens svar är att barnet har egna rättigheter enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) och med barn avses barn och unga i åldern 0 -18 år. FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) som övervakar staternas efterlevnaden av barnkonventionen har starkt betonat vikten av att barn ska växa upp under likvärdiga villkor och har kritiserat Sverige för att olikheterna mellan kommunerna och regionerna är för stora och att barnet därför riskerar att diskrimineras enligt artikel 2 i barnkonventionen.

Barnombudsmannen anser att i beslut som fattas rörande utbildningsfrågor för elever med hörselnedsättning eller dövhet ska beaktas de rättigheter som anges i barnkonventionen och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Barnombudsmannen tar inte ställning till detaljer i finansieringen men anser att barnet ska ha likvärdiga villkor oavsett var i landet barnet bor eller familjens kulturella eller socioekonomiska ställning och att barnet ska ha möjlighet att aktivt delta i valet av skolform. Det enskilda barnet ska inte diskrimineras.

Varje barn har rätt till likvärdiga möjligheter och att få det stöd i sin utbildning som barnet behöver, enligt barnkonventionen. Skillnader i vilken skolform som erbjuds ska inte grunda sig i geografiska olikheter eller på andra sätt diskriminera barnet. Barnets egen åsikt ska väga tungt vid val av skolform. Barn har rätt till den trygghet som familjen innebär och det är därför olyckligt om barnet eller den unga måste pendla för långt hemifrån eller tvingas bo på annan ort. Det är barnets behov som ska avgöra vilken skolgång barnet får. Alla barn är olika och har individuella behov även om funktionsnedsättningen är likartad. Det är viktigt att en barnkonsekvensanalys görs där såväl barnets bästa som barnets egen åsikt vägs in för att utreda vad som är bäst för det aktuella barnet.

Barnombudsmannen anser att döva och personer med hörselnedsättning ska betraktas som tvåspråkiga med teckenspråket som sitt första språk. Barnet ska vid tidig ålder få möjlighet att utveckla tvåspråkighet för att i vuxnare ålder kunna välja hur han eller hon vill kommunicera med sin omgivning.

Barnombudsmannen anser att det är av största vikt att en tvåspråkig miljö även kan erbjudas i kommunala skolformer. Av kontakt med bland annat Höselskadades Riksförbund förstår vi att många kommuner inte har möjlighet att erbjuda hörselskadade den skolgång de behöver. Bristande kunskap i kommunerna gör att hörselskadade elevers behov underskattas. Detta visar sig bland annat genom lägre måluppfyllelse och social utsatthet. I Skolinspektionens granskning framkom bland annat kommunala skolors okunskap om hjälpmedelsanvändning och brist på pedagoger med hörselkompetens.

Statskontoret kommenterar inte förskolans roll men Barnombudsmannen vill här lyfta fram vikten av tidig stimulans och att teckenträningen för att ge barnet bästa tänkbara förutsättningar ska ske parallellt med oral språkstimulans och lekutveckling redan från det att barnet är spädbarn.

8 Statskontorets slutsatser och förslag
8.1 Ersättningsnivåns betydelse för inskrivningen
Statkontoret bedömer att ersättningsnivån inte har haft någon avgörande betydelse för inskrivning. Det som tycks styra om en elev ska gå i specialskolan eller grundskolan är föräldrarnas val.

Barnombudsmannen anser att slutsatsen är förenklad då barnets rätt att göra sin röst hörd inte beaktas i ett sådant resonemang. Detta förutsätter att föräldern verkligen kommer in med en ansökan till rätt instans. Dessutom är det ett faktum att om föräldrar ska kunna göra ett val till barnets bästa krävs det att de har goda kunskaper om funktionsnedsättningens karaktär och konsekvenser.

Barnombudsmannen anser att dagens system kan missgynna barnets rätt till utbildning. För att kunna välja den skolgång som är bäst för barnet behöver föräldrar och barn stöd av olika hörselspecialister som hörselpedagog. Barnet har rätt till information för att kunna delta i val av skola. Barnombudsmannen anser att det barn som är dövt eller har en hörselskada som har behov av teckenspråk ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda teckenspråk och att samhället ska se till att detta är möjligt och att barnet från tidig ålder ska ha möjlighet att vistas i en teckenspråkig miljö. För att barnet ska kunna välja om det vill läsa av läppar eller kommunicera med teckenspråk behöver barnet från tidig ålder lära sig och kommunicera med teckenspråk med sina närmaste och i skolan. Det får inte finnas vare sig ekonomiska eller attitydmässiga hinder för att sätta barnets behov och rättigheter i centrum.

De hörselskadades egna organisationer konstaterar att många kommuner inte klarar att ge elever med hörselnedsättning den skolgång de behöver vilket visar sig i såväl lägre skolprestationer och social utsatthet och att bristande kunskaper hos pedagogerna gör att elevernas behov underskattas. Skolinspektionen har påvisat att eleverna inte får de hjälpmedel de behöver och inte heller tillgång till pedagoger med hörselkompetens.

8.2 Regionskolornas målgrupp
Statskontorets slutsats är att specialskolans regionskolor är den skolform där kommunerna har reell möjlighet att erbjuda en alternativ skolgång.

Barnombudsmannen hyser oro över om alla kommuner har tillräckligt elevunderlag och kompetens så de kan erbjuda en teckenspråkig miljö. Specialskolans regionskolor har idag en teckenspråkig miljö och är således ett föredöme i detta avseende. För att kunna uppnå likvärdiga villkor är det lämpligt att de resurser som tvåspråkigheten kräver är statliga och inte beroende av den kommunala ekonomin och att resurserna följer barnet.

8.3 Placeringen av och avståndet till en specialskola
Statskontoret konstaterar att som det är idag är det geografin det vill säga att skolan ligger i närheten av hemmet eller att familjen kan flytta nära skolan som avgör föräldrars val av skola.

Barnombudsmannen vill särskilt framhålla vikten av att barnets åsikt väger tungt vid val av skola och skolform och att barnet och dess familj får tillgång till beslutsunderlag i form av vilka skolformer som finns att tillgå. Barnet eller den unge ska även få inflytande över hur ofta de vill åka hem liksom över andra förhållanden som rör deras dagliga liv. Det är viktigt att barnet får tillgång till information om vilka val som finns för att kunna utöva inflytande. Det är barnets behov och åsikt som ska vara vägledande och inte lokala ekonomiska villkor. Även frågan om likvärdig tillgång till gratis skolskjuts bör utredas då kommunerna tillämpar olika praxis.

Föredragande i ärendet har varit Eva Norén-Björn, utredare hos Barnombudsmannen.

Fredrik Malmberg
Barnombudsman