Nya påföljder (SOU 2012:34) (Ju2012/4191/L5)

Ställd till: Justitiedepartementet
Dnr 9.3: 0599/12

Inledning
Enligt artikel 1 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) är man barn till dess att man är 18 år. De rättigheter som barnkonventionen uppställer till skydd för barn som begår brott gäller alla barn under 18 år. När Barnombudsmannen i det följande kommenterar utredningen är det med sikte på alla barn som enligt svensk rätt uppnått straffbar ålder, det vill säga barn i åldersgruppen 15- 17 år.

Barnkonventionen innehåller starka skrivningar om de särskilda krav som måste ställas på ett påföljdsystem anpassat för barn och unga som har begått brott. Barn och unga under 18 år är inte vuxna och ska i rättsväsendet inte heller behandlas som vuxna. 

Av artikel 40 i barnkonventionen framgår att Sverige ska främja ett särskilt rättssystem för barn med specifika, positiva, och inte bestraffande mål. Barnet ska behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och önskvärdheten att främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället. Enligt artikel 40 ska Sverige också vidta åtgärder för ingripanden mot unga lagöverträdare utan domstolsförfarande och se till att det finns olika alternativ till anstaltsvård.

I artikel 37 i barnkonventionen fastställs att frihetsberövande av barn ska användas som en sista utväg och under kortast lämpliga tid. Det framgår vidare av artikeln att varje frihetsberövat barn ska behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Särskilt ska varje frihetsberövat barn hållas åtskilt från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att inte göra detta och ska, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök. Varje frihetsberövat barn ska ha rätt att snarast få tillgång till såväl juridiskt biträde och annan lämplig hjälp som rätt att få lagligheten i sitt frihetsberövande prövad av en domstol eller annan behörig, oberoende och opartisk myndighet samt rätt till ett snabbt beslut i saken.

FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) har förtydligat innebörden av dessa artiklar i en allmän kommentar från 2007 som handlar om rättigheter för barn i straffrättsprocessen.  Kommentaren syftar till att ge konventionsstaterna vägledning i arbetet med att utveckla ett särskilt rättssystem för barn och unga i enlighet med barnkonventionen och andra relevanta regler och riktlinjer. Detta rättssystem, som ska främja alternativa åtgärder med sikte på rehabilitering och reparativ rättvisa, gör det möjligt för staten att sätta in åtgärder som inte bara är för barns bästa utan för hela samhällets bästa.  Barnrättskommittén betonar att vid alla beslut som fattas i samband med bestämmelser om barn och unga i straffrättsprocessen ska barnets bästa komma i främsta rummet. Barn skiljer sig från vuxna vad gäller fysisk och psykisk mognad och utveckling samt vad gäller emotionella och pedagogiska behov. Dessa skillnader utgör grunden för ett separat rättssystem för barn där det primära målet ska vara rehabilitering och reparativ rättvisa, inte bestraffning eller repressalier. De viktigaste principerna för övergripande riktlinjer för unga lagöverträdare finns i barnkonventionens grundläggande principer, artikel 2, 3, 6 och 12, men också i artikel 4 och 39. Det handlar förutom om icke-diskriminering, barnets bästa, barnets rätt till liv och utveckling samt barnets rätt att komma till tals också om genomförande av konventionens rättigheter och rehabilitering av barn. Även andra internationella mänskliga rättighetsdokument innefattar särskilda riktlinjer för hur rättsväsendet ska hantera ärenden som berör barn. Barnrättskommittén hänvisar till gällande regler och riktlinjer inom FN; FN:s minimistandardregler för rättskipning rörande ungdomsbrottslighet (Pekingreglerna), FN:s regler för skydd av frihetsberövade ungdomar (Havannareglerna) samt FN:s riktlinjer för förhindrande av ungdomsbrottslighet (Riyadhriktlinjerna).

I artikel 40 i barnkonventionen fastlås som ovan sagts att varje barn som misstänks för brott ska behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde och som tar hänsyn till barnets ålder och önskvärdheten att främja barnets återanpassning. Barnrättskommittén har betonat att detta måste beaktas under hela förfarandet, från barnets första kontakt med systemet.  Det kräver att alla yrkesgrupper som på olika sätt möter barnet har kunskap om barns utveckling och vad som är lämpligt för deras välbefinnande. Barnets ska också behandlas på ett sätt som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Barnrättskommittén understryker att för att främja återanpassning får inga åtgärder vidtas som kan hindra barnets delaktighet, såsom stigmatisering, social isolering eller negativ publicitet av barnet. Alla åtgärder som vidtas måste främja att barnet tar på sig en konstruktiv roll i samhället. 

Barnrättskommittén har vidare betonat att det är av stor vikt att unga lagöverträdare, i enlighet med artikel 40 (b), får sin sak avgjord utan dröjsmål. Tiden från det att brottet begåtts till den slutgiltiga reaktionen mot gärningen ska vara så kort som möjligt. Ju längre tidsperioden är desto troligare är det att reaktionen förlorar sin positiva pedagogiska inverkan. Barnrättskommittén har framhållit vikten av att tidsgränserna för unga lagöverträdare är betydligt kortare än dem som gäller för vuxna. Barnrättskommittén rekommenderar konventionsstaterna att ange en tydlig tidsram för perioden från det att brottet begås tills det att rättsligt organs slutgiltiga dom och övriga åtgärder är fastställda. 

Enligt artikel 2 i barnkonventionen har varje barn rätt att få sina rättigheter tillgodosedda utan åtskillnad. Barnrättskommittén har fastslagit att konventionsstaterna måste vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att unga lagöverträdare behandlas lika. Detta innebär bland annat att Sverige måste fastställa bestämmelser som ökar förutsättningen för jämlik behandling.  Sådan lagstiftning bör också föreskriva möjlighet till upprättelse och ersättning när rätten till icke-diskriminering åsidosätts. I strävan efter likabehandling är även utbildning av yrkesgrupper som på olika sätt arbetar med frågor som rör unga lagöverträdare viktig. 

I enlighet med artikel 3 (1) i barnkonventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet under hela den straffrättsliga processen. För den som är under 18 år måste rehabilitering och reparativ rättvisa gå före tvångsåtgärder och straff. Barnrättskommittén framhåller att detta kan göras samtidigt som hänsyn tas till allmän säkerhet.

Rätten till liv, överlevnad och bästa möjliga utveckling i artikel 6 i barnkonventionen talar för förebyggande arbete och riktlinjer som stödjer barns utveckling. Barnrättskommittén understryker att frihetsberövande, bland annat fängslande och gripande, som påverkar ett barns utveckling och återanpassning mycket negativt, får användas endast som sista utväg och under kortast lämpliga tid.

Enligt artikel 12 i barnkonventionen har varje barn rätt att fritt uttrycka sin åsikt i alla frågor som rör barnet. Barnrättskommittén har framhållit att barnvänliga och tillgängliga klagomålsförfaranden är en del av genomförandet av artikel 12. Barnets rätt att komma till tals är också fundamental för en rättvis rättegång. Denna rätt måste gälla under hela förfarandet och innebär att barnet, för att aktivt kunna delta, inte bara ska ha rätt till information om de anklagelser som riktas mot honom eller henne, utan också om processen som sådan och vilka olika åtgärder som kan komma att bli aktuella. 

Sammanfattning
Barnombudsmannen välkomnar utredarens översyn av påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Barnombudsmannen delar utredarens bedömning om att det finns behov av nya inslag i påföljdssystemet för barn och unga och ställer sig positiv till de nya ungdomspåföljderna varningsstraff, kontaktskyldighet för unga samt ungdomsövervakning som utredaren föreslår.
Barnombudsmannan avstyrker utredarens förslag om att samtyckeskravet vid ungdomstjänst bör avskaffas. Barnombudsmannen avstyrker även förslaget att utdömande av ungdomsövervakning inte ska förutsätta barnets samtycke. Vi anser att såväl etiska som praktiska skäl talar för att samtycke från barnet alltid ska vara ett krav för att dessa påföljder ska kunna dömas ut. 

Ett av utredarens uppdrag har varit att undersöka möjligheten till en minskad eller slopad användning av böter som ett påföljdsalternativ för unga lagöverträdare. Barnombudsmannen har tidigare ifrågasatt användandet av bötesstraff för barn.
Det är Barnombudsmannens uppfattning att barn i över huvud taget inte ska kunna dömas till böter. Till skillnad från utredaren anser vi att straffrättsliga reaktioner på bötesnivå och böter som förstärkningspåföljd helt bör ersättas av andra påföljdsalternativ.

Barnombudsmannen anser att barn och unga måste ha rätt att komma till tals i frågor som rör barnet. Artikel 12 i barnkonventionen ger barn en uttrycklig rätt att höras i alla rättsliga och administrativa förfarande som de berörs av.   Barnombudsmannen beklagar att utredningen inte på ett tydligt sätt redovisar barn och ungas egna erfarenheter av och synpunkter på hur påföljdssystemet för unga lagöverträdare fungerar eller borde fungera.
 
Påföljdssystemet kan påverka barn på två sätt. Förutom de bestämmelser som direkt rör unga lagöverträdare kan barn komma att påverkas av bestämmelser som rör vuxna i barnets närhet som gör sig skyldiga till brott. Barnombudsmannen har nästan uteslutande valt att kommentera utredningen i den del den rör ungdomspåföljderna. Vi har därutöver kommenterat införandet av villkorligt fängelse i den del detta rör hänsynstagande av tredjemansskäl av betydelse för barnet.

9 Uppbyggnaden av ett påföljdssystem med villkorligt fängelse
9.4.3 Förutsättningarna för att besluta att fängelsestraff som uppgår till ett år eller mer ska vara villkorliga
Barnombudsmannen tillstyrker utredarens förslag om att även fängelsestraff över ett år eller mer ska kunna vara villkorliga i förening med en tillräckligt ingripande kontraktsvård eller om ett ovillkorligt fängelsestraff är oskäligt på grund av den tilltalades personliga förhållanden eller andra tungt vägande skäl framstår som uppenbart oskäligt. Barnperspektivet bör dock förtydligas.

Enligt artikel 3 i barnkonventionen ska barnets bästa vara i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Domstolen har en skyldighet att ta hänsyn till barnets bästa när de dömer föräldrar. Av artikel 9 i barnkonventionen framgår att konventionsstaterna ska säkerställa att inget barn skiljs från sina föräldrar mot sin vilja om det inte kan anses vara nödvändigt utifrån barnets bästa. Att en förälder är frihetsberövad på grund av brott är en sådan situation. Så länge det inte strider mot barnets bästa har barnet rätt till ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrarna. Att föräldern döms till en frihetsberövande påföljd påverkar också barnet. 
Utgångspunkten i det nya påföljdssystemet är att fängelsestraffen ska vara villkorliga i största möjliga utsträckning. Alla brott på fängelsenivå kan inte leda till villkorligt fängelse i kombination med tilläggssanktion istället för verkställighet i anstalt om påföljdssystemet ska behålla sin trovärdighet. Utredaren anger dock att kravet på en trovärdig och tillräckligt ingripande sanktion ska kunna ställas åt sidan för en påföljd som av humanitära skäl framstår som rimlig med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden. Den tilltalades höga ålder eller sjukdom ges som exempel, här bör även tredjemanshänsynen såsom att den tilltalade har små barn lyftas fram.

Domstolen har idag en möjlighet att ta hänsyn till att den tilltalade har barn vid påföljdsbestämningen genom de så kallade billighetsskälen, 29 kap. 5 § p 8 BrB. Av förarbetena framgår att det faktum att den tilltalade är ensamstående med vårdnaden om minderåriga barn är en omständighet som har åberopats för en mildare påföljdsbestämning i praxis. 
En individuell prövning bör naturligtvis göras i varje enskilt fall, men påverkan på barnet borde bli mindre om föräldern kan vara tillgänglig för barnet när straffet verkställs. 

9.5.12 Förfarandet när det inte finns någon tillräckligt ingripande tilläggssanktion att tillgå
Barnombudsmannen tillstyrker utredarens förslag att det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden eller andra tungt vägande skäl ska finnas en möjlighet att besluta om villkorligt fängelsestraff trots att det saknas en tillräckligt ingripande tilläggssanktion. Även i denna del bör möjligheten att ta hänsyn till påverkan för den tilltalades barn framhävas. Se avsnitt 9.4.3.

24 Ungdomsvård och ungdomstjänst 
24.2 Samverkan mellan rättsväsendets aktörer och socialtjänsten bör förbättras
Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att det i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare föreskrivs en skyldighet för myndigheterna att samverka gällande frågor om rutiner och handläggning av ärenden gällande unga lagöverträdare.

Barnkonventionen förmedlar vikten av en helhetssyn på barnet. Statliga myndigheter som arbetar med frågor och verksamheter som rör barn och unga som har begått brott har ett ansvar för att skapa förutsättningar för samverkan och samordning med utgångspunkt i barnets rättigheter. Ansvaret för verksamheter som rör unga lagöverträdare delas mellan rättsväsendet och socialtjänsten och ligger på lokal, regional och statlig nivå. Det är därför nödvändigt med samverkan för att en helhetssyn på barnet ska vara möjlig.

Barnombudsmannen vill särskilt framhålla att det är angeläget att arbeta för utbildning och specialisering av de yrkesgrupper som möter barn och unga som har begått brott. Barnrättskommittén har återkommande rekommenderat att alla som arbetar med unga lagöverträdare inom såväl rättsskipning som på institutioner och med åtgärdsprogram, får lämplig utbildning med särskild inriktning på principerna och bestämmelserna i barnkonventionen.

24.3 Ungdomsvård
24.3.1 Tillämpningsområdet för ungdomsvård bör bli mer enhetligt
Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att det i socialtjänstlagen (2001:453) tydliggörs att det är socialnämndens ansvar att det görs en bedömning av om den unge har ett särskilt behov av vård eller andra åtgärder som syftar till att motverka en ogynnsam utveckling när det hämtas in ett yttrande enligt 11 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Enligt artikel 2 i barnkonventionen har alla barn rätt att få sina rättigheter tillgodosedda utan åtskillnad. Kravet på likabehandling innebär att barn inte får diskrimineras beroende på var i ett land de bor eller befinner sig.  Barnombudsmannen anser att det är oacceptabelt att barn och unga kan komma att bedömas olika och få tillgång till olika insatser enbart beroende på vilken kommun de tillhör. Sverige måste vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att unga lagöverträdare behandlas lika. Detta innebär bland annat att regler och förordningar måste verka för att öka förutsättningarna för en jämlik behandling.

24.3.4 Ungdomsvård bör i mindre utsträckning än i dag förenas med ungdomstjänst
Barnombudsmannen delar utredarens bedömning att verkställighetsproblem vad gäller kombinationspåföljden ungdomsvård med ungdomstjänst kan motivera att ungdomsvård döms ut utan att förenas med ungdomstjänst.

Samhällets insatser för barn ska utgå från barnets behov. Innehållet i principen om barnets bästa i artikel 3 i barnkonventionen ska tolkas som den bästa tänkbara lösningen för varje barn. Inte minst måste barnet självt få ge uttryck för sina åsikter och komma till tals i enlighet med artikel 12 i barnkonventionen. Enligt Barnombudsmannen ska ungdomstjänst enbart dömas ut i sådana fall då det med hänsyn till barnets personliga förhållanden och övriga omständigheter kan anses vara en påföljd som är lämplig för barnet.  Att barnet motsätter sig ungdomstjänst talar emot att påföljden kan ges ett verkningsfullt och meningsfullt innehåll. Som utvecklas nedan anser vi att barnets samtycke även fortsättningsvis ska utgöra en fristående förutsättning för att ungdomstjänst ska kunna dömas ut. Se avsnitt 24.4.1.

Barnombudsmannen vill understryka vikten av att ett minskat användande av ungdomstjänst inte samtidigt leder till att ungdomsvård i större utsträckning kombineras med böter. Det är vår uppfattning att böter överhuvudtaget inte ska utgöra ett påföljdsalternativ för barn och unga. I sådana fall då brottsligheten kräver det bör ungdomsvård förstärkas genom val av annan förstärkningspåföljd. Se avsnitt 25.

24.3.5 Förutsättningarna för att göra en proportionalitetsbedömning och för att använda ungdomstjänst som tilläggssanktion
Barnombudsmannen delar utredarens bedömning att det är av stor vikt att domstolen gör en individuell prövning av om åtgärder inom ramen för ungdomsvård är tillräckligt ingripande med målet att ungdomstjänst inte ska dömas ut som förstärkningspåföljd i fall då så inte är motiverat.

Enligt Barnombudsmannen utgör det en självklarhet att det vid bedömningen om huruvida ungdomsvård kan anses vara nog ingripande alltid görs en individuell prövning. Barnet ska inte utdömas en påföljd som är mer ingripande än vad som är nödvändigt sett till brottslighetens straffvärde och eventuell tidigare brottslighet.

Det är Barnombudsmannens uppfattning att ungdomstjänst inte ska kunna dömas ut utan barnets samtycke eller då påföljden av andra skäl inte kan anses vara lämplig sett till barnets personliga förhållanden och andra omständigheter. Se avsnitt 24.4.1 och 24.4.2.

24.3.8 Socialtjänsten bör i vissa fall få mer tid på sig för att utarbeta ungdomskontrakt och vårdplaner
Barnombudsmannen avstyrker utredarens förslag om att den särskilda fristen i 4 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ska kunna överskridas om det är nödvändigt med hänsyn till att socialnämnden behöver ytterligare tid för att färdigställande av ett ungdomskontrakt eller en vårdplan inför huvudförhandlingen.

Till skillnad från utredaren anser Barnombudsmannen att skyndsamhetskravet i 4 § LUL utgör hinder mot att socialtjänsten ges mer tid. Barn som misstänks eller åtalas för brott ska enligt artikel 40 (b) i barnkonventionen få sin sak avgjord utan dröjsmål. Tiden från det att brottet begåtts till den slutgiltiga reaktionen mot gärningen ska vara så kort som möjligt. Ju längre tidsperioden är desto troligare är det att reaktionen förlorar sin positiva pedagogiska inverkan. Barnrättskommittén har framhållit vikten av att tidsgränserna är betydligt kortare för unga lagöverträdare än dem som gäller för vuxna. Sverige rekommenderas att ange en tydlig tidsram för perioden från det att brottet begås tills det att ett rättsligt organs slutgiltiga dom och övriga åtgärder är fastställda. 

24.3.9 Kunskaper om vilka åtgärder som kan vidtas inom ungdomsvård bör tillgängliggöras bättre
Barnombudsmannen delar utredarens bedömning att det bör ske ett kontinuerligt arbete med att sprida kunskap till socialtjänsten i de olika kommunerna om vilka verkningsfulla metoder som finns i arbetet med unga lagöverträdare. De metoder och åtgärder som sätts in inom ramen för ungdomsvård och ungdomstjänst måste aktivt utvärderas och följas upp.

Barnombudsmannen vill här betona vikten av att barns egna erfarenheter av och synpunkter på hur ungdomsvården fungerar inhämtas.

24.4 Ungdomstjänst
24.4.1 Samtyckeskravet vid ungdomstjänst bör avskaffas
Barnombudsmannen avstyrker utredarens förslag om att det för att döma ut ungdomstjänst inte ska vara en förutsättning att barnet samtycker till ungdomstjänst.

Barnkonventionen uppställer krav på att det måste finnas alternativ till sluten ungdomsvård för att säkerställa att domen stämmer överens med målen för unga lagöverträdare och barnkonventionens grundläggande principer. Barnrättskommittén har särskilt poängterat hur viktigt det är att använda alternativa påföljder och att staterna har många olika arrangemang att tillgripa.
Men samtidigt har respekten för mänskliga rättigheter och för rättsskyddet i samband med sådana alternativ betonats.

Påföljder för barn och unga ska vara verkningsfulla och meningsfulla. Påföljdsalternativet ungdomstjänst är inte sådant att det kan verkställas tvångsvis helt utan barnets medverkan. Barnombudsmannen anser att barnets samtycke alltid ska utgöra en förutsättning för att ungdomstjänst ska kunna dömas ut. Barnets inställning till det samhällsarbete som åläggs honom eller henne är av avgörande betydelse för påföljdens innehåll. Det barn som lämnat sitt samtycke är sannolikt i de flesta fall mer motiverad att genomföra den ungdomstjänst som åläggs honom eller henne. Motivationen bör i sin tur ge bättre förutsättningar för att samhällsarbetet fullgörs.

Enligt utredaren ska utdömande av ungdomstjänst fortsättningsvis föregås av en lämplighetsprövning utifrån barnets person och övriga omständigheter. Barnombudsmannen anser att en brist på samtycke är en sådan omständighet som alltid talar för att ungdomstjänst inte är en lämplig påföljd.  Barnets uttryckliga samtycke bör även fortsättningsvis utgöra ett fristående krav för utdömande av ungdomstjänst.

Ett av utredarens skäl för avskaffande av samtyckeskravet är att barn ofta inte är införstådda i vad ungdomstjänst innebär och därför ändå inte kan fatta ett välgrundat beslut. Barnombudsmannen finner argumentet mycket problematiskt. Enligt artikel 12 i barnkonventionen har varje barn rätt att fritt uttrycka sin åsikt i alla frågor som rör barnet. Barnrättskommittén har understrukit att barnets rätt att komma till tals är fundamental för en rättvis rättegång, och att det är en rättighet som måste gälla under hela förfarandet. En förutsättning för att barnet aktivt ska kunna delta är inte bara att barnet ska ha rätt till information om anklagelserna som riktas mot honom eller henne utan också att barnet ges tillräcklig information om processen som sådan och de olika åtgärder som kan bli aktuella.  Det är av grundläggande betydelse att barnet alltid ges sådan information om vad ungdomstjänst innebär som barnet har rätt till och behöver för att kunna ta ställning till om han eller hon samtycker.

24.4.2 Lämplighetsbedömningen för ungdomstjänst bör göras mer enhetlig
Barnombudsmannen tillstyrker utredarens förslag att det även fortsättningsvis bör vara en förutsättning för utdömande av ungdomstjänst att sådan påföljd kan anses lämplig med hänsyn till den unges person och övriga omständigheter.

Barnombudsmannen delar utredarens bedömning att Socialstyrelsen genom föreskrifter och/eller allmänna råd bör verka för en mer enhetlig tolkning av lämplighetsbegreppet. Barnombudsmannen instämmer i bedömningen att utbildning och regional samverkan bör kunna göra att begreppet tolkas mer enhetligt i olika kommuner. Enligt artikel 2 i barnkonventionen har alla barn samma rättigheter. Sverige ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i barnkonventionen utan åtskillnad av något slag. Se avsnitt 24.3.1.

Enligt utredarens förslag kan det förhållande att barnet aktivt motsätter sig ungdomstjänst vara en omständighet som innebär att ungdomstjänst inte bedöms vara en lämplig påföljd. Som redogjorts ovan anser Barnombudsmannen att bristen på samtycke även fortsättningsvis bör utgöra ett fristående skäl mot utdömande av ungdomstjänst, inte enbart en faktor av betydelse för lämplighetsbedömningen. Se avsnitt 24.4.1.

24.4.5 Verkställighetstiden för ungdomstjänst bör vara mer enhetlig
Barnombudsmannen tillstyrker utredarens förslag om att kommunen även fortsättningsvis ska sörja för att ungdomstjänst kan börja verkställas så snart det kan ske, oberoende av om domen vunnit laga kraft eller inte.

Barnombudsmannen vill poängtera att det såklart är mycket angeläget att verkställighetstiden för ungdomstjänst i kommunerna är enhetlig. Som utvecklats ovan ställs i artikel 2 i barnkonventionen tydliga krav på att varje barn ges rätt till sina rättigheter utan åtskillnad. Verkställighetstiden får inte skilja sig åt enbart beroende på i vilken kommun barnet har sin hemvist. Se avsnitt 24.3.1.

Barnombudsmannen vill även betona att vikten av att verkställigheten påbörjas snabbt. Barn som misstänks eller åtalas för brott ska enligt artikel 40 (b) i barnkonventionen få sin sak avgjord utan dröjsmål. Tiden från det att brottet begåtts till den slutgiltiga reaktionen mot gärningen ska vara så kort som möjligt. Ju längre tidsperioden är desto troligare är det att reaktionen förlorar sin positiva pedagogiska inverkan. Se avsnitt 24.3.8.

25 Böter och varningsstraff
Det har i utredares uppdrag ingått att föreslå en slopad eller minskad användning av dagsböter som påföljd för lagöverträdare under 18 år. 

Barnombudsmannen har tidigare ifrågasatt böter som ungdomspåföljd. Bötesstraff utgör inte en lämplig påföljd för barn. Barn har ofta ingen eller liten möjlighet att betala sina böter och ett bötestraff kan komma att innebära ett extra straff för det barn som förutom utdömda böter får en betalningsanmärkning. Det är mycket angeläget att barn kan påbörja sitt vuxenliv utan att ha skulder registrerade hos Kronofogdemyndigheten. Barn och unga som hamnar i kronofogdens register kan den dag de fyller 18 år få problem med att få hyreskontrakt, telefonabonnemang, lån på banken och att få arbete. Som påföljd saknar också böter behandlingsinriktad funktion.
Barnombudsmannen anser att bötestraff för lagöverträdare under 18 år helt bör utmönstras. Höga bötesbelopp bör fortsättningsvis kunna ersättas av ungdomstjänst och ungdomsvård samt den nya påföljden kontaktskyldighet för unga. Detta gäller även böter som förstärkningspåföljd. Låga bötesbelopp bör ersättas av den av utredaren föreslagna påföljden varningsstraff.

25.4 Ungdomsreduktionen av bötesstraff bör förtydligas
Barnombudsmannen instämmer i utredarens bedömning att tillämpningen av ungdomsreduktionen i 29 kap. 7 § BrB, i de fall brottets straffvärde är sådant att böter kan följa på brottet, bör ske på ett mer enhetligt sätt än vad som hittills skett.

Barnombudsmannen anser att det utgör en självklarhet att ungdomsreduktionen tillämpas enhetligt. Enligt artikel 2 i barnkonventionen ska varje barn ha lika stor tillgång till sina rättigheter utan åtskillnad. Hur ungdomsreduktionen tillämpas får inte skilja sig åt beroende på vilken domstol som fattar beslut i barnets ärende. Se avsnitt 24.3.1.

Barnombudsmannen ser ett behov av att påföljdsalternativens tillämpningsområden tydliggörs i förhållande till ”bötesnivån”. Det måste vara möjligt att överblicka på vilken bötesnivå ungdomstjänst, ungdomsvård och den nya påföljden kontaktskyldighet för unga kan utgöra alternativ. Påföljdssystemet för unga lagöverträdare måste vara tydligt och förutsebart. Förändringar och nya inslag i systemets uppbyggnad bör verka för att påföljdssystemet görs mer överskådligt och innebära förutsättning för en mer enhetlig rättstillämpning.

25.5 Åtgärder för att slopa eller minska användningen av bötesstraff med högre bötesbelopp
25.5.1 Högre bötesbelopp bör ersättas av andra påföljder med verkställighetsinnehåll
Barnombudsmannen delar utredarens bedömning att en ökad tillämpning av ungdomsvård och ungdomstjänst samt införandet av ytterligare påföljdsalternativ för unga bör leda till en minskad användning av bötesstraff vid straff som motiverar 60 dagsböter eller mer.

Barnombudsmannen vill, i linje med utredaren, betona vikten av att en slopad användning av böter inte samtidigt leder till en onödig och kontraproduktiv överanvändning av mer ingripande påföljder. I fall då ungdomsvård, ungdomstjänst eller kontaktskyldighet utgör för ingripande påföljder bör istället den av utredaren föreslagna påföljden varningsstraff dömas ut. Se avsnitt 25.6.


25.6 Varningsstraff istället för bötesstraff med lägre bötesbelopp
25.6.1 Utgångspunkter
Barnombudsmannen delar utredarens bedömning att en slopad eller minskad användning av böter inte bör leda till en onödig överanvändning av ingripande påföljder. Barnombudsmannen instämmer samtidigt i bedömningen att det inte blir aktuellt att i stället för låga bötesstraff helt avstå från att döma ut någon påföljd. Enligt Barnombudsmannen bör lägre bötesbelopp istället ersättas med den av utredaren föreslagna påföljden varningsstraff som innebär att domstolen utfärdar en varning.

25.6.2 Tillämpningsområdet för ungdomstjänst bör inte öka för att minska användningen av lägre bötesstraff
Barnombudsmannen instämmer i utredarens bedömning att tillämpningsområdet för ungdomstjänst inte bör utvidgas till att omfatta även brott som i dag föranleder böter på grund av att straffmätningsvärdet understiger 60 dagsböter. Den unge får inte dömas till en påföljd som är mer ingripande än vad som är nödvändigt. I fall då ungdomsvård, ungdomstjänst eller kontaktskyldighet är för ingripande bör varningsstraff väljas.

25.6.4.3 Ett varningsstraff bör införas för förstagångsbrottslingar som gjort sig skyldiga till lindriga brott
Barnombudsmannen delar utredarens bedömning att det för förstagångsbrottslingar är tillräckligt att döma ut ett rent varningsstraff när brottet annars skulle leda till ett lägre bötesstraff än 60 dagsböter. Barnombudsmannen delar utredarens bedömning att åklagaren bör kunna meddela åtalsunderlåtelse vid sådan brottslighet om övriga förutsättningar för ett sådant beslut är uppfyllda.

Barnombudsmannen anser att ett varningsstraff ska kunna dömas ut även i fall då den unge tidigare gjort sig skyldig till brott i fall då brottsligheten är sådan att kontaktskyldighet för unga, ungdomstjänst eller ungdomsvård skulle vara en alltför ingripande påföljd. 

25.6.4.4 Den närmare utformningen av ett varningsstraff
Barnombudsmannen tillstyrker utredarens förslag att domstolen får döma till ett varningsstraff när någon begått ett brott innan han eller hon fyllt 18 år och straffvärdet är sådant att det inte påkallas en mer ingripande påföljd än dagsböter.
Barnombudsmannen tillstyrker även utredares förslag att åklagare får meddela åtalsunderlåtelse om brottsligheten är sådan att det kan förväntas att barnet skulle ha dömts till ett varningsstraff om åtal hade väckts.

Barnombudsmannen anser dock att själva benämningen varningsstraff är missvisande då att den tenderar att ge indikation om en mer ingripande påföljd än vad som är fallet. Enligt Barnombudsmannen bör den nya påföljden istället benämnas ”varning”.

25.6.4.5 Varningsstraff i förhållande till åtalsunderlåtelse och till ungdomsvård
Barnombudsmannen instämmer i utredarens bedömning att införandet av ett varningsstraff inte bör innebära att dagens möjligheter till åtalsunderlåtelse vid okynne eller förhastande utmönstras. Barnombudsmannen delar även utredarens bedömning att införandet av ett varningsstraff inte bör innebära att dagens möjligheter till åtalsunderlåtelse på grund av att det pågår åtgärder enligt bland annat SoL eller LVU minskar. Barnombudsmannen delar också utredarens bedömning att domstolen i sådana fall då förutsättningar för ungdomsvård föreligger ska välja den påföljden framför ett varningsstraff.

26 Sluten ungdomsvård
26.2.2 Maximitiden för sluten ungdomsvård bör inte höjas
Barnombudsmannen delar utredarens bedömning om att maximitiden för sluten ungdomsvård inte bör höjas.

Barnombudsmannen vill i sammanhanget samtidigt passa på att understryka att artikel 37 i barnkonventionen tydligt anger att frihetsberövande av ett barn under 18 år endast får användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Lagstiftningen måste ge utrymme för domstolen att finna alternativ till sluten ungdomsvård och frihetsberövande. Unga lagöverträdare, även barn som återfaller i brott, har enligt artikel 40 (1) i barnkonventionen rätt att behandlas på ett sådant sätt att det främjar barnets återanpassning och hjälper barnet att anta en konstruktiv roll i samhället. Ett frihetsberövande, bland annat fängslande eller gripande, kan påverka ett barns utveckling och återanpassning mycket negativt. Det är enligt Barnrättskommittén därför nödvändigt att det inom ramen för ett system för unga lagöverträdare utvecklas alternativa påföljder till anstaltsvård vilka säkerställer att barn behandlas på ett sätt som är lämpligt för deras välfärd och rimligt både med hänsyn till deras personliga förhållanden och till brottet. 

26.3.5 Stöd och hjälp efter avslutad verkställighet
Barnombudsmannen välkomnar förslaget att socialnämndens ansvar för att tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som unga kan ha efter att ha
verkställt sluten ungdomsvård tydliggörs genom ett tillägg i
socialtjänstlagen (2001:453).

Syftet med sluten ungdomsvård är att barnet ska få vård och behandling. Barnombudsmannen har tidigare framhållit att det är viktigt att utslussningen ses som ett steg i vårdkedjan. Att bara lyfta ur den unge ur sin vanliga miljö för en begränsad tid, utan att ge honom eller henne stöd när det är dags att återvända, löser inte de underliggande orsakerna till den unges kriminalitet och övriga eventuella problem. Den unge måste få det stöd han eller hon behöver inför och under utslussningen från den slutna ungdomsvården. Risken är annars överhängande att den unge återgår till sina gamla vanor när han eller hon återvänder till sin hemmiljö.

Barnombudsmannen vill betona att det efter att ungdomsvård har verkställts inte är fråga om insatser inom ramen för en straffrättslig sanktion.  Socialtjänstens insatser i form av stöd och hjälp utgör inte en del av den straffrättsliga reaktionen mot den unges brottslighet och ska därför inte upplevas som en ytterligare förstärkning av den påföljd som redan avtjänats. I fall då insatser enligt förslaget tillgrips måste dessa tydligt förklaras och motiveras för den unge. Att beredandet av stöd och hjälp beslutas enligt SoL innebär att åtgärder måste ske i samråd med barnet. Det kan aldrig bli fråga om några tvångsåtgärder. Vård utan erforderligt samtycke från barnet måste även fortsättningsvis beslutas med stöd i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

26.3.6 Förutsättningarna för mellantvång enligt LVU bör öka
Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att insatser enligt 22 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (bestämmelsen om s.k. mellantvång) ska kunna beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård vid verkställighetens slut bedöms vara i uppenbart behov av fortsatta insatser för att inte hemfalla till ett sådant beteende som enligt huvudregeln i 22 § första stycket kan motivera mellantvång.

Socialtjänstens insatser ska enligt SoL ske på frivillig basis. Det innebär att barnet eller den unges vårdnadshavare måste samtycka till åtgärden. För barn som fyllt 15 år krävs även hans eller hennes samtycke. Om nödvändiga samtycken saknas och om barnet eller den unge bedöms fara illa, antingen på grund av något i hemmiljön eller till följd av sitt eget beteende kan barnet tvångsomhändertas enligt LVU.

Socialtjänsten bär ett ansvar för barn och unga. Att bristen på möjliga insatser kan innebära att socialtjänsten står passiv och avvaktar till dess ett omhändertagande enligt LVU blir aktuellt är enligt Barnombudsmannen inte acceptabelt. En ökad möjlighet till mellantvång innebär att socialtjänsten kan gripa in i tid i sådana fall då barnet har ett fortsatt vårdbehov men utan att för den skulle behöva vänta in att barnet i praktiken uppvisar ett destruktivt beteende.

Samtidigt vill Barnombudsmannen understryka att beredande av vård utanför hemmet alltid utgör en ingripande åtgärd.  Även fortsättningsvis måste målet vara att vården ska genomföras i samförstånd med barnet. En utökad möjlighet till mellantvång bör användas restriktivt och enbart då barnet är i uppenbart behov av fortsatta insatser. Mellantvång utgör inte en del av den straffrättsliga reaktionen mot den unges brottslighet utan har sin grund i LVU. Åtgärder som vidtas genom mellantvång får inte av barnet upplevas som en ytterligare förstärkning av den påföljd barnet redan har avtjänat. I fall då mellantvång tillgrips måste åtgärden tydligt förklaras och motiveras för barnet.

27 Kontaktskyldighet för unga och ungdomsövervakning
27.2 Allmänna utgångspunkter
Barnombudsmannen ställer sig positiv till utredningens förslag om införande av kontaktskyldighet för unga och ungdomsövervakning som nya ungdomspåföljder.

Barnkonventionens grundläggande principer och de mål som uppställs för unga lagöverträdare innebär att det måste det finnas alternativ till sluten ungdomsvård i det svenska påföljdssystemet. Olika åtgärder ska finnas tillgängliga för att säkerställa att barn behandlas på ett sätt som är lämpligt för deras välfärd och är rimligt både med hänsyn till deras personliga förhållanden och till brottet. 

Barnombudsmannen instämmer i utredarens konklusion att det finns behov av nya påföljdsalternativ för unga lagöverträdare och välkomnar kontaktskyldighet för unga och ungdomsövervakning som nya ungdomspåföljder. De förslagna påföljderna kan bidra till att fylla de ”luckor” som för närvarande finns i påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Kontaktskyldighet för unga utgör ett påföljdsalternativ då det saknas förutsättningar för ungdomstjänst eller ungdomsvård. Kontaktskyldighet för unga kan även dömas ut istället för höga bötesstraff. Ungdomsövervakning kan väljas då ovan nämnda påföljder inte anses vara nog ingripande. Föreslagen ordning innebär att ungdomsövervakning utgör ett påföljdsalternativ som kan väljas för att i största möjliga mån undvika att barn och unga döms till sluten ungdomsvård.

27.7.2 Öka förutsättningarna för mellantvång?
Barnombudsmannen instämmer i bedömningen att en reform som innebär en ökad användning av institutet mellantvång i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga i vissa fall skulle kunna vara till gagn för möjligheterna att välja en tillräckligt ingripande påföljd i form av ungdomsvård.  

Mellantvång kan innebära att vård av barn som behöver samhällets stöd och hjälp kommer till stånd i ett tidigt skede.  Samtidigt vill Barnombudsmannen understryka att beredande av vård utanför hemmet alltid utgör en ingripande åtgärd för barnet.  En utökad möjlighet till mellantvång bör användas restriktivt och enbart när det är påkallat för att gagna möjligheten att välja en tillräckligt ingripande påföljd i form av ungdomsvård. Se avsnitt 26.3.6.

27.7.3.1 Utgångspunkter för en påföljd som bygger på en kontaktskyldighet
Barnombudsmannen tillstyrker förslaget om införandet av kontaktskyldighet för unga som en ny påföljd för unga lagöverträdare.

Barnombudsmannen välkomnar utredarens förslag om en straffrättslig påföljd baserad på vuxenkontakt och med möjlighet till olika inslag av påverkande natur. Vi har tidigare ställt oss positiva till åtgärder innebärande att en kontaktperson utses till barnet. En person som bär ett särskilt ansvar för den unge, dels genom kontroll och uppföljning och dels genom samordning av insatser och åtgärder som vidtas från samhällets sida, kan verka som ett led i en förstärkning mellan samarbetet mellan berörda myndigheter, vårdgivare och skola. Kontaktpersonen kan också ge barnet stöd och hjälp. Barnombudsmannen uppmuntrar till att insatsen kontaktperson utvecklas till ett mer avancerat personligt stöd för barnet i fall där så behövs.

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att kontaktskyldighet för unga ska kunna dömas ut utan barnets samtycke samt utan att föregås av någon behovsprövning. Kontaktskyldigheten innebär genomgående ett stödjande inslag för den unge och möjliggör samordning av insatser som kan verka till fördel för barnet på både kort och lång sikt.

Barnombudsmannen vill dock betona vikten av att verkställigheten av påföljden utformas utifrån vad som är lämplig sett till barnets personliga förhållanden och andra omständigheter. Artikel 3 i barnkonventionen ger uttryck för principen om barnets bästa. Av denna följer att vid alla åtgärder som rör barn ska barnets bästa komma i främsta rummet. Inte minst måste barnet självt få ge uttryck för sina åsikter och komma till tals i enlighet med artikel 12 i barnkonventionen.
Barnombudsmannen välkomnar införandet av kontaktskyldighet för unga som ett påföljdsalternativ som kan ersätta höga bötestraff. Som utvecklats ovan anser Barnombudsmannen att bötestraff för barn och unga helt bör utmönstras.  Se avsnitt 25.

27.7.3.4 Kontaktskyldighet för unga som förstärkningspåföljd till ungdomsvård
Barnombudsmannen tillstyrker förslaget om att kontaktskyldighet för unga ska kunna användas som förstärkningspåföljd till ungdomsvård under samma förutsättningar som ungdomstjänst. Barnombudsmannen välkomnar möjligheten att genom utdömande av kontaktskyldighet för unga som förstärkningspåföljd undvika att ungdomsvård kombineras med bötesstraff.

27.7.4 Ungdomsövervakning som en ny påföljd för unga lagöverträdare
27.7.4.1 Utgångspunkter för en påföljd som bygger på en kvalificerad övervakning
Barnombudsmannen tillstyrker förslaget om införande av ungdomsövervakning som en ny påföljd för unga lagöverträdare.

I artikel 40 (3) och 40 (4) i barnkonventionen anges att staterna ska sträva efter att genomföra åtgärder som utgör alternativ till institutionsvård för unga lagöverträdare. Tillsammans med art 37 (b) om förbud mot olagligt eller godtyckligt frihetsberövande innebär detta att påföljdssystemet ska vara inriktat på rehabilitering av den unge med anpassning till samhället som mål.

Ungdomsövervakning är avsedd att tillämpas situationer då varken kontaktskyldighet för unga, ungdomstjänst eller ungdomsvård är att anse som en tillräckligt ingripande straffrättslig reaktion. För att påföljden ska vara tillräckligt ingripande vid allvarlig brottslighet ska den enligt utredarens förslag innefatta inskränkningar i den unges rörelsefrihet under delar av verkställigheten men utan att detta förutsätter institutionsvistelse eller annat fullständigt frihetsberövande. Föreslagen ordning innebär att ungdomsövervakning är ett påföljdsalternativ som kan väljas för att i största möjliga mån undvika sluten ungdomsvård.  Ungdomsövervakning ger också möjlighet till ett mer nyanserat upptrappade av påföljdens ingripandegrad när så är nödvändigt med hänsyn till brottslighetens straffvärde och den unges tidigare brottslighet. Barnombudsmannen välkomnar att ungdomsövervakning på detta sätt kan bidra till att minska antalet barn som blir föremål för en frihetsberövande påföljd i form av sluten ungdomsvård.

Barnombudsmannen välkomnar att påföljden genom kontaktmannaskap och andra åtgärder så långt som möjligt ska ges ett behandlingsinriktat innehåll och ställer sig positiv till att den verkställighetsplan som ligger till grund för verkställigheten ska utformas tillsammans med barnet.

Barnombudsmannen avstyrker förslaget att utdömande av ungdomsövervakning inte ska kräva barnets samtycke. Precis som ungdomstjänst och ungdomsvård är påföljdsalternativet ungdomsövervakning inte sådant att det kan verkställas tvångsvis helt utan barnets medverkan. Det är vår uppfattning att barnets samtycke ska utgöra ett fristående krav för utdömande av ungdomsövervakning. Se avsnitt 24.4.1.

Barnombudsmannen avstyrker utredarens förslag att ungdomsövervakning inte ska föregås av någon behovsprövning gällande barnet. Samhällets insatser ska utgå från barnets behov. Artikel 3 i barnkonventionen ger uttryck för principen om barnets bästa. Av denna följer att vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska barnets bästa komma i främsta rummet. Innehållet i principen om barnets bästa ska tolkas som den bästa tänkbara lösningen för varje enskilt barn. Inte minst måste barnet självt få ge uttryck för sina åsikter och komma till tals i enlighet med artikel 12 i barnkonventionen.

27.7.5 Den närmare utformningen av påföljden ungdomsövervakning
27.7.5.2 Tidpunkten för verkställbarhet
Barnombudsmannen tillstyrker utredarens förslag om att ungdomsövervakning ska börja verkställas när domen har vunnit laga kraft mot den unge genom att denne inte överklagar domen när det gäller påföljden inom föreskriven tid eller dessförinnan avgett en nöjdförklaring. Barnombudsmannen vill understryka vikten av att verkställigheten påbörjas skyndsamt. Se avsnitt 24.3.8.

27.7.5.3 En individuellt anpassad verkställighetsplan
Barnombudsmannen tillstyrker förslaget om hur utformandet av en individuellt anpassad verkställighetsplan ska ske och ställer sig mycket positiv till att utformningen ska ske i samråd med den unge och med beaktande av hans eller hennes önskemål. Enligt artikel 12 har barnet rätt att uttrycka sin åsikt i alla frågor som rör barnet och få sin åsikt beaktad.  Att den unge är delaktig och kan motiveras att genomföra ungdomsövervakning är en viktig förutsättning för att påföljden ska kunna ges ett verkningsfullt och meningsfullt innehåll.

27.7.5.8 Obligatoriska inslag av inskränkningar i rörelsefriheten
Barnombudsmannen tillstyrker utredarens förslag om att den unge under delar av verkställigheten ska vara underkastad en viss inskränkning i rörelsefriheten.

Enligt förslaget ska inskränkningen av den unges rörelsefrihet som utgångspunkt bestå i ett förbud för den unge att lämna bostaden under helgkvällar och helgnätter. Sådan hemarrest ställer stora krav på barnets sociala närmiljö, inte minst barnets vårdnadshavare. Barnombudsmannen vill, i linje med utredaren, särskilt betona vikten av att den kartläggning som görs vid utformningen av verkställighetsplanen innefattar en utredning av barnets hemförhållanden. Vid kartläggningen av barnets hemmamiljö måste självklart barnets egna åsikt beaktas. I fall då hemmet inte kan anses vara lämpat som plats för verkställande måste ett förbud att lämna bostaden kunna ersättas med andra frihetsberövande inslag.

Precis som utredaren anser Barnombudsmannen att en annan frihetsinskränkning också ska kunna väljas i sådana fall då hemmiljön visserligen inte är sådan att ett utegångsförbud anses vara olämpligt men där en annan frihetsinskränkning framstår som mer ändamålsenlig. 

27.7.5.9 Kontroll av de frihetsinskränkande inslagen
Barnombudsmannen tillstyrker förslaget om att kontroll av att den dömde efterlever de frihetsinskränkningar som ingår i verkställighetsplanen ska kunna kontrolleras genom användandet av elektroniska hjälpmedel.

Elektronisk intensivövervakning med elektronisk kontroll har visats sig ha positiva effekter inom kriminalvården. Barnombudsmannen ställer sig positiv till möjligheten av elektronisk kontroll av att den unge ska befinna sig i bostaden vid särskilt angivna tider när så krävs. Barnombudsmannen vill dock understryka hur viktigt det är att användingen av fotboja anpassas till ungas förmåga och behov.  

27.7.5.10 Krav på drogfrihet
Mot bakgrund av Barnombudsmannens inställning att utdömande av ungdomsövervakning ska kräva barnets samtycke tillstyrker vi förslaget om att den unge ska vara skyldig att styrka drogfrihet eller alkoholfrihet genom att lämna urin-, utandnings-,saliv, svett - blod - eller hårprov.
Barnombudsmannen vill dock understryka att drogkontroller alltid utgör ett intrång i integriteten. Vi har återkommande betonat betydelsen av ett restriktivt förhållningssätt till drogkontroller. I enlighet med artikel 16 i barnkonventionen, som ger alla barn skydd mot godtyckliga och olagliga ingripanden i sitt privatliv, får drogkontroller inte göras helt godtyckligt utan måste alltid grundas i att det finns en välgrundad misstanke. I de fall då en drogkontroll anses vara nödvändig ska mindre ingripande provtagningsmetoder väljas framför sådana som är mer ingripande.

Föredragande i ärendet har varit juristen Christopher Carlsson och juristen Anna Karin Hildingson Boqvist.

Fredrik Malmberg
Barnombudsman