Översyn av den statliga ersättningen till kommuner för mottagande av ensamkommande barn (Ds 2011:34) (dnr Ju2011/8419/SIM)

Ställd till: Justitiedepartementet
Dnr 9.1:1057/11

5 Förslag och övervägande
Utredningen föreslår en ökad schablonisering av statens ersättning till kommunerna för mottagandet av ensamkommande barn.

Barnombudsmannen anser sig inte kunna bedöma storleken på ersättningen. Med vår  kunskap om barns rättigheter vill vi betona att den ersättning kommunerna får från staten måste möjliggöra för verksamheterna att fullgöra sitt uppdrag enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).

Barnets rättigheter och omvårdnad
Under 2010 kom Barnombudsmannen i kontakt med ensamkommande ungdomar som bodde på HVB-hem (1).  Dessa ungdomar skiljer sig från andra ungdomar som i allmänhet vistas på HVB-hem då placeringen varken beror på brister i hemmet eller ett självdestruktivt beteende. I och med att dessa ungdomar saknar det nätverk som vänner och familj normalt utgör blir personalens roll desto viktigare.

Flera ungdomar uttryckte en besvikelse över hur personalen agerade mot dem. Det fanns en stor diskrepans mellan det stöd ungdomarna efterfrågade och det stöd de upplevde att de faktiskt fick. Ungdomarna beskrev att personalen inte tog dem på allvar när de mådde dåligt, var sjuka eller hade skadat sig och att de därför inte fick den omvårdnad de behövde.

Artikel 3 i barnkonventionen stadgar att barnets bästa ska komma i främsta rummet när det gäller beslut som rör barnet. I detta ingår att säkerställa att alla barn får den omvårdnad som de kan vara i behov av och det skydd de har rätt till. För barn placerade på institution ingår det även att säkerställa att det finns tillräckligt stort antal personal på plats samt att den personal som finns är lämplig för arbetet. Barnombudsmannen anser att det är viktigt att personalen har en adekvat utbildning för att de ska kunna utföra sitt arbete på bästa sätt.

Enligt artikel 12 i barnkonventionen har barnet rätt att fritt uttrycka sina åsikter i frågor som rör det. För barn som inte talar svenska innebär det att de måste ha tillgång till tolk för att kunna utöva denna rättighet.

Artikel 31 i barnkonventionen stadgar att varje barn har rätt till en meningsfull fritid, till exempel sportaktiviteter eller föreningsliv. När Barnombudsmannen träffade de ensamkommande barnen berättade flera av dem att de hade svårt att delta i fritidsaktiviteter då hemmen låg avskilt och tillgången till kollektivtrafik var begränsad.

Enligt artikel 2 i barnkonventionen ska inget barn diskrimineras. Det innebär att ensamkommande barn som vistas på HVB- eller i familjehem har samma rättigheter som andra barn.
Föredragande i ärendet har varit juristen Christopher Carlson.

Fredrik Malmberg
Barnombudsman

Noter
1. Under arbetet med årsrapporten ”Bakom fasaden – barn och ungdomar i den sociala barnavården berättar”.