Fridskränkningsbrotten och egenmäktighet med barn (SOU 2011:85) (dnr Ju2012/424/L5)

Ställd till Justitiedepartementet
Dnr 9.1:0104/12

Sammanfattning
Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att utöka brottskatalogen för fridskränkningsbrotten att även omfatta överträdelse av kontaktförbud och skadegörelsebrott.

Barnombudsmannen ställer sig i princip positiv till att jämställa olovliga kvarhållanden med olovliga bortföranden av barn för föräldrar med gemensam vårdnad. Vi anser dock att förslaget saknar grundläggande resonemang kring vilka situationer som lagrummet ska komma att omfatta och det leder till att ett ställningstagande inte fullt ut är möjligt att göra.

5.3 Brottstyper
Utredningens förslag: Brottskatalogen för fridskränkningsbrotten i 4 kap. 4 a § brottsbalken ska även omfatta överträdelse av kontaktförbud och skadegörelsebrott.
Barnombudsmannen tillstyrker förslaget.

6.4 Överväganden och förslag gällande egenmäktighet med barn vid gemensam vårdnad
Utredningens förslag: Bestämmelsen i 7 kap. 4 § första stycket andra meningen brottsbalken ändras så att den omfattar situationer när en av barnets vårdnadshavare utan beaktansvärt skäl egenmäktigt skiljer barnet från den andra vårdnadshavaren. Det innebär att straffansvaret vid gemensam vårdnad även omfattar olovliga kvarhållanden.

Barnombudsmannen anser att det är rimligt att olovliga kvarhållanden jämställs med olovliga bortföranden i straffrättsligt hänseende för föräldrar med gemensam vårdnad. Det saknas dock i förslaget grundläggande förutsättningar för att fullt ut ta ställning till förslaget. Det framgår inte tydligt av förslaget om det endast är umgängesföräldern som kan göra sig skyldig till kvarhållande av barnet eftersom man hänvisar till att den ena vårdnadshavaren kvarhåller barnet efter en ”umgängesperiod”. Om barnet har sitt stadigvarande boende hos den ena föräldern, det vill säga inte bor växelvis, borde tolkningen vara att det endast är umgängesföräldern som kan kvarhålla barnet. Det är rimligt att tänka sig att frågan om vilken förälder som ska stå för barnets grundläggande trygghet i form av att vara boendeförälder har utretts tidigare. Det talar i så fall för att ett kvarhållande hos umgängesföräldern i de flesta fall inte är till barnets bästa.

Det är dock inte tydligt om en boendeförälder som av något skäl, inte lämnar barnet till ett fastställt umgänge också skulle kunna göra sig skyldig till ett olovligt kvarhållande. Om denna situation ska omfattas av straffbestämmelsen måste det tydliggöras vilka omständigheter som ska föreligga för att kvarhållandet ska ses som olovligt. Det kan finnas många skäl till att ett umgänge vid ett enstaka tillfälle inte kommer till stånd. Det är orimligt att tänka sig att varje sådant inställt umgänge skulle kunna leda till en anmälan om egenmäktighet med barn.

Vi anser vidare att det bör tydliggöras vad som menas med att kvarhållandet ska vara så länge och under sådana former att man verkligen kan tala om att barnet skiljs från vårdnadshavaren. Det fall som beskrivs i förslaget kan enligt vår mening inte vara att anse som ett typfall för vilka situationer som skulle bli aktuella inom ramen för den utvidgade regleringen. Redan idag finns möjlighet för rätten att fatta beslut om verkställighet av beslut om vårdnad, boende och umgänge. De situationer som här åsyftas bör därför vara sådana att det kan talas om ett kvarhållande som verkligen syftar till att skilja barnet från den ena vårdnadshavaren. Vi efterlyser därmed exempel på vilka situationer som kan tänkas bli aktuella inom den nya lagregleringen.

8 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Utredningens förslag och bedömning: De föreslagna lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2013. Några särskilda övergångsbestämmelser ska inte meddelas. Barnombudsmannen har ingenting att invända mot förslaget.

Föredragande i ärendet har varit juristen Anna Karin Hildingson Boqvist.

Fredrik Malmberg
Barnombudsman