Slutbetänkandet Barns och ungas rätt vid tvångsvård. Förslag till ny LVU (SOU 2015:71)(S2015/04694/FST)

Ställd till Socialdepartementet
Dnr 3.9:0539/15

 

Inledning

”Jag vill att det blir stor förändring. Vi har talat från hjärtat, nu måste du göra något”

Så sammanfattade en pojke som var omhändertagen i samhällsvård sina förväntningar när han träffade regeringen 2011. Barnombudsmannen har länge efterfrågat en översyn av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga(LVU) utifrån ett rättighetsperspektiv. 

I de senaste rekommendationerna till Sverige uppmanar FN:s kommitté för barnets rättigheter(FN:s barnrättskommitté) Sverige att utförligt reglera förfaranden som rör omhändertagande av barn från sina familjer och säkerställa att omhändertagande alltid noga utreds, är förenligt med barnets bästa och används som en sista utväg.[1] Barnombudsmannen anser därför att det är av stor vikt att arbetet med förebyggande insatser stärks. Detta är dock något som framförallt ska ske enligt socialtjänstlagen, vilket faller utanför utredningens uppdrag som handlar om att stärka barnrättsperspektivet och rättssäkerheten för de barn och unga som ändå måste tvångsvårdas enligt LVU. Det finns barn som av olika anledningar inte kan bo hemma och därför behöver bo i andra hem. Exempelvis på grund av brister i hemmet, missbruk, brottslig verksamhet eller att barnet är ensamkommande.

Därför välkomnar vi nu utredningens betänkande som ger uttryck för en i grunden förändrad syn på barn inom den sociala barnavården och deras rätt till en säker, trygg och kvalitativ vård. Förslagen innebär i sin helhet ett nytt förhållningssätt till barns rättigheter i lagstiftningen.

Barnombudsmannen har under flera år träffat många barn och unga i samhällets vård och de brister i den sociala barnavården som vi har sett är av så djup och allvarlig karaktär att vi menar att det är mycket angeläget att utredningens förslag, inklusive förslagen i delbetänkandena[2], genomförs utan dröjsmål och utan att de urvattnas av andra kortsiktiga prioriteringar. Om utbudet av placeringsformer utökas till att omfatta familjehem, boenden för stöd och tillsyn (stödboenden), hem för omvårdnad och behandling samt behandlingsverksamhet med familjeboende(behandling i familj) så kommer samhället kunna möta barn och ungas individuella behov på ett bättre sätt. Barnombudsmannen betonar därför återigen vikten av att förslagen genomförs.

Barnombudsmannen har varit representerad i utredningens expertgrupp genom Anna Karin Hildingson Boqvist, program- och utredningschef vid Barnombudsmannen, och har därigenom haft möjlighet att följa arbetet samt lämna synpunkter på de förslag som utarbetats löpande. I ett specifikt avseende, i frågan om avskiljningar på de särskilda ungdomshemmen, avviker dock tvångsvårdsutredningen från sin egen logik om att utforma förslag som säkerställer att även barn i samhällsvård får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda varför vår expert har lämnat ett särskilt yttrande gällande detta.

Enligt regeringens nationella strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige är lagstiftningen statens främsta instrument för att garantera att barnets rättigheter tillgodoses i verksamheter, beslut och åtgärder som rör det enskilda barnet och barn som kollektiv. All lagstiftning som rör barn ska därför utformas i överensstämmelse med normerna i FN:s konvention för barnets rättigheter(barnkonventionen) och andra internationella traktat som reglerar barnets rättigheter. Regeringen har meddelat att barnkonventionen ska bli svensk lag och en särskild utredare har fått i uppdrag att lämna förslag till en lag om inkorporering av barnkonventionen.[3] Enligt artikel 41 i barnkonventionen finns det inget hinder för att den svenska lagstiftningen går längre än de internationella åtagandena när det gäller barnets rättigheter.

I år beräknas 30 000 ensamkommande barn och unga att anlända till Sverige.[4] Många av dem placeras på HVB; precis som utredningen lyfter fram. Barnombudsmannen anser att det måste vidtas relevanta åtgärder för att säkerställa att samhället kan möta alla barns behov.

Utredningen om tvångsvård för barn och unga är på många sätt en milstolpe. Det är första gången som en utredning på djupet har granskat hur barnets rättigheter genomgående kan skyddas när ett barn är omhändertaget. Den får inte begravas eller dras i långbänk. Rättigheterna för barn i samhällsvård måste stärkas. Tvångsvårdsutredningen erbjuder det bästa tillfället på flera decennier att få till stånd reformer som kan betyda något. Den möjligheten får inte missas![5]

4. En ny LVU-inledande överväganden och förslag

4.5.2 Det behövs en ny LVU

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att nuvarande LVU ska ersättas med en ny, mer överskådlig och pedagogisk lag som utgår från barnkonventionens syn på barn som rättighetsbärare. Den ska benämnas lagen med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga.

Att lagstiftningen får ett tydligt rättighetsperspektiv är något Barnombudsmannen länge efterlyst. Rättssäkerheten för placerade barn och ungdomar måste i allmänhet ses som svag, vilket beror på ett flertal aspekter så som brist på tillsyn, att barn och unga inte får den vård de behöver eller straff- och belöningssystem på HVB. Dagens lagstiftning är alldeles för ålderdomlig och barnen ses som objekt i behov av vård. Barnombudsmannen välkomnar den perspektivförskjutning som utredningen föreslår där barnens rättigheter lyfts fram istället för att fokus hamnar på det repressiva som är inriktat på att ge personalen möjligheter att begränsa utrymmet för ungdomarna genom tvångsåtgärder. 

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det av rättssäkerhetsskäl är viktigt att en lag som reglerar så ingripande åtgärder som tvångsvård har en tydlig, begriplig och pedagogisk struktur. Ambitionen måste vara att utformningen av lagen är så tydlig att barn och unga samt deras anhöriga och närstående kan överblicka de regler som styr vården och förstå innebörden av dem.

Staten måste bestämma sig för hur tvångsvården ska vara utformad och ta ett tydligt avstamp i barns rättigheter precis som utredningen föreslår. Enligt barnkonventionens artikel 20 har ett barn som bevarats sin hemmiljö rätt till särskilt stöd och bistånd från statens sida. Vidare ger artikel 25 barn som omhändertagits av behöriga myndigheter en rätt att omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa till regelbunden översyn av den behandling som barnet får och alla andra omständigheter rörande barnets omhändertagande.

För att samhället ska kunna tillgodose barns rättigheter måste det finnas en tydlig tanke med de olika vårdformerna så att placerade barn och unga får den vård och det stöd de har behov av och rätt till. Om utbudet av placeringsformer utökas till att omfatta familjehem, boenden för stöd och tillsyn (stödboenden), hem för omvårdnad och behandling samt behandlingsverksamhet med familjeboende (behandling i familj) så kommer samhället kunna möta barns och ungas individuella behov på ett bättre sätt. Barnombudsmannen betonar därför återigen vikten av att förslagen genomförs.

Barnombudsmannen välkomnar att det av lagstiftningen ska framgå att barnen har rätt till utbildning, hälso- och sjukvård, rätt att komma till tals, bli lyssnade till och få information om sina mänskliga rättigheter. Tydlig rättighetslagstiftning som ställer krav på verksamheterna är viktig inte minst för de yngsta barnen som har ännu svårare att göra sina röster hörda.

4.5.4 Kunskapsstöd, kunskapsutveckling och uppföljning behövs för att syftet med den nya LVU ska uppnås

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att staten ska bidra till kommunernas implementering av den nya LVU och de andra författningsändringar som föreslås. Vi delar utredningens bedömning att det krävs en samlad satsning där också nationellt kunskapsstöd, fortsatt kunskapsutveckling och systematisk uppföljning ges stor vikt för att den nya LVU verkligen ska leda till ett förstärkt barnrättsperspektiv i tvångsvården.

Barnombudsmannen anser att det är av stor vikt att personalen har relevant utbildning och får möjlighet till fortbildning och utvecklingsarbete. Vi förstår att det är en tuff arbetssituation för personalen med begränsade resurser och anser därför att det är av stor vikt att personalen får relevant stöd. Flera forskningsrapporter har uppmärksammat svårigheter att under den pressade situationen införa nya arbetssätt och kvalitetssäkra verksamheten. Barnombudsmannen vill betona att stat och kommun måste skapa reella möjligheter för socialtjänstens arbete med och implementering av den nya LVU och de tillhörande kunskapssatsningar som föreslås.

5. Barns och ungas rätt till skydd och god vård

Barnombudsmannen vill inledningsvis särskilt lyfta fram Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen som innebär att Sverige är skyldiga att fullfölja samtliga förpliktelser i konventionen. Regeringen ska se till att alla offentliga verksamheter som statliga myndigheter, kommuner och landsting följer barnkonventionen. Offentliga verksamheter ska använda sig av så kallad fördragskonform tolkning vilket innebär att all nationell lagstiftning ska tolkas i ljuset av barnkonventionen.

Barnkonventionen sätter barnet i centrum och ger uttryck för barns behov och rättigheter. Konventionen betonar barnets behov av och rätt till båda sina föräldrar, men också att barnet är en egen individ. Barnet ska inte betraktas som föräldrarnas egendom utan har ett eget värde och egna rättigheter. I situationer där barnet och barnets föräldrar kan ha motstående intressen är barnkonventionen tydlig med att det är barnets intressen som ska ges företräde. Mot bakgrund av detta vill Barnombudsmannen särskilt betona att det alltid ska vara barnets och den unges rätt som ska vara avgörande vid alla beslut som rör barn och unga, inte de vuxnas behov.

5.8.2 Lagen ska syfta till skydd och en god vård

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att den nya lagen ska syfta till att tillförsäkra barn och unga skydd och god vård. Barnombudsmannen delar utredningens uppfattning att det ur rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att den som vårdas med tvång tydligt kan utläsa ur lagstiftningen vad vården syftar till.

Det är en orimlig tanke att barn inte ska kunna omhändertas om de behöver skydd och stöd. När samhället tar över föräldraskapet för ett barn är syftet att ge barnet en chans till ett bra liv. Barnombudsmannen anser att det är av största vikt att staten säkerställer att de barn och unga som placeras får skydd och god vård. Om övergrepp och försummelser istället fortsätter blir det ett dubbelt svek gentemot de barn som placeras.

En generell slutsats från Vanvårdsutredningen[6] var att det är den praktiska tillämpningen, snarare än lagar och bestämmelser som brustit. Många av de, nu vuxna, personer som var placerade under 1900-talet vittnar om att tillsynen var otillräcklig. Våld och övergrepp förekommer dock även idag och för att komma till rätta med problemet krävs en öppenhet med ökad insyn i familjehem och HVB, oanmälda besök från socialtjänsten flera gånger om året och att barn som är placerade får reda på vilka rättigheter de har.[7] Genom att stärka rättigheterna för placerade barn och unga minskas risken för att historien upprepar sig.

5.8.3 Tydligare krav på tvångsvården

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att det ska införas ett nytt kapitel i den nya LVU med bestämmelser om vilka krav barn och unga kan ställa på vården. Barnombudsmannen anser att det är av stor vikt att barn och unga känner till sina rättigheter och att det i lag tydligt framgår vilka kraven är som ställs på tvångsvården, och att dessa krav ligger i linje med rättigheterna i barnkonventionen.  Barnombudsmannen har träffat många barn och unga som inte har känt till sina rättigheter eller inte har förstått att barnkonventionens rättigheter även gäller dem. 

Enligt förslaget ska följande krav gälla:

-Vården ska vara av god kvalitet. Kvaliteten i vården ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

Barnombudsmannen anser att det är angeläget att det tydligt definieras vad som avses med begreppet ”god kvalitet”. Av författningskommentaren i betänkandet framgår att med god kvalitet avses att verksamheten uppfyller de krav och mål som gäller för verksamheten enligt lagar och andra föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter. Barnombudsmannen anser att det måste vara tydligt för de barn som placerats vad de kan kräva av vården för att den ska anses uppnå god kvalitet. Paralleller kan i detta avseende dras till hälso- och sjukvården där patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. I förarbetena till lagstiftning på hälso- och sjukvårdsområdet framhålls exempelvis att personal ska använda kunskaper i vården som de fått under sin utbildning och den erfarenhet de har skaffat sig.[8] Hög kompetens bland personalen är enligt Barnombudsmannen en förutsättning för god kvalitet inom den sociala barn och ungdomsvården.

FN:s barnrättskommitté har påpekat vikten av att yrkesgrupper som möter barn i sitt arbete har kunskap om barns rättigheter.[9] Barnombudsmannen anser att kunskap om barnkonventionen och hur den kan användas i allt arbete som rör barn och unga utgör ett viktigt led i arbetet med att förbättra barns uppväxtvillkor och därigenom deras hälsa.

Barnombudsmannen menar vidare att tillsyn är en viktig del i arbetet med att fortlöpande utveckla och säkra vården. Som anförts ovan är öppenhet och insyn i verksamheten liksom barn och ungas egen kunskap om sina rättigheter viktiga komponenter i detta arbete. ”Man blir lite arg på socialtjänsten eftersom det ibland känns som om de inte lyssnar alls på det man säger” berättar Tahir.

-Vården ska särskilt vara trygg, säker, ändamålsenlig och präglad av kontinuitet

Trygg

Barn och unga som har blivit placerade har sin vardag i familjehem, HVB eller på Statens institutionsstyrelses (SiS) särskilda ungdomshem. De måste kunna lita på att våldsincidenter inte blir en del av den vardagen. Trygghet skapas inte enbart genom kontroll utan också genom förutsebarhet och gott bemötande från personalen.

”Det beror på gruppen, vilka som bor här om man känner sig trygg” berättar Rasmus som bodde på ett särskilt ungdomshem.

”Grejen är att vi bor i ett HVB utan våra föräldrar, utan vår familj, eller hur? Så de ska vara som vår familj och ge oss trygghet och stöd precis som vår familj gjorde” resonerar Lisa.

Emotionell omvårdnad är ett grundläggande behov och FN:s barnrättskommitté understryker att för att ett barn ska kunna utveckla en trygg anknytning måste åtgärder vidtas om inte barnets emotionella behov uppfylls. Barn behöver knyta an till en omvårdare tidigt i livet, och en sådan anknytning, om den är fullgod, måste upprätthållas över tid för att barnet ska få en trygg miljö.[10] Barnombudsmannen anser därför att det är av stor vikt att socialnämnden och personalen har en nära kontakt med det placerade barnet för att kunna garantera en trygg och säker vård.

Säker

Enligt artikel 19 i barnkonventionen ska konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att skydda barnet mot bland annat alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, medan barnet är i föräldrarnas, vårdnadshavares eller annan persons vård. Artikel 20 ger dessutom ett barn som tillfälligt eller varaktigt berövats sin hemmiljö eller för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i denna miljö rätt till särskilt skydd och bistånd från staten.

I betänkandet anges att utredningen med säker vård menar att barnet eller den unge inte ska riskera att utsättas för övergrepp eller allvarliga försummelser. Barnombudsmannen vill i detta sammanhang betona att behandling av barn och unga aldrig får innebära att deras hälsa och utveckling riskeras samt att behandlingen ska bygga på respekt för barn och ungas mänskliga rättigheter.

I Barnombudsmannens årsrapport från 2010- I.m Sorry-Röster från särskilda ungdomshem- beskrev en del barn att det tillhör vardagen på särskilda ungdomshemmen att enskilda situationer uppstår som kan upplevas som skrämmande och obehagliga.

Julia berättar om en dramatisk upplevelse när en av de andra ungdomarna skurit sig i armarna och kommit ut och visat det för alla andra. Hon tycker det borde finnas en lägsta åldersgräns på 15 år. ”Om jag var 11 år skulle jag vara livrädd när personer skär sig och stoppar i sig farliga saker för att få uppmärksamhet.” säger hon.

För Freja har en annan flickas övertag och styrande sätt i gruppen inneburit både hot och slag. ”Jag vågar inte säga nej. En gång när jag sa vad jag tyckte om en sak slog hon mig. Man ska inte ha en egen vilja. Blir rädd för henne.”

Det är inte acceptabelt att barn och unga som är placerade känner sig otrygga och rädda, särskilt mot bakgrund av att många har en bakgrund med just otrygghet och bristande omsorg. Om övergreppen och försummelsen fortsätter innebär det ett dubbelt svek gentemot barnen.

Ett viktigt led i att säkerställa en rättssäker behandling är också att barn och unga görs delaktiga, får sina rättigheter och behov tillgodosedda samt att det finns tillräcklig insyn i och uppföljning av verksamheten.

Ändamålsenlig

Barnombudsmannen anser att det är av stor vikt att det finns en vårdplan som barnet har tillgång till för att veta vad behandlingen ska syfta till.

”Man vill ju inte vara på ett behandlingshem utan att veta vad man ska jobba med” säger Maja.

Inspektionen för vård och omsorg(IVO) har uttryckt oro över att många HVB har redovisat att de använder metoder som saknar vetenskapligt stöd och som inte passar för barn och unga. Det är också anmärkningsvärt att så många verksamheter inte alls har redovisat några namngivna behandlingsinsatser eller definierade förhållningssätt.[11]

Präglad av kontinuitet

”Så skickade de mig bara till nästa familj och där vart det samma sak och så vart jag skickad fram och tillbaka så här, man vart ju skickad som ett brev på posten så här”berättar Kim.

Antalet placerade barn har ökat de senaste tio åren, speciellt för barn i åldern 13- 17 år. Ökningen utgörs till största delen av pojkar med annan vårdnadshavare än förälder eller förordnad vårdnadshavare. En tänkbar förklaring till ökningen är därför att den utgörs av ensamkommande flyktingbarn. 2013 hade nästan 32 600 barn och unga någon form av heldygnsinsats under året. Familjehem är den vanligaste placeringsformen.[12]

En studie från 2012 visar att omkring var fjärde placering avbryts i förtid.[13] Detta trots att barnet i många fall varit placerat så länge som tio år i samma hem. Oftast är det familjehemmet som avbryter placeringen. Barn och unga som växer upp i familjehem eller som på andra sätt behöver samhällets stöd under hela eller delar av sin uppväxt, befinner sig i en utsatt situation. En grundläggande rättighet för dessa barn och unga är att få känna trygghet. De barn som placeras i familjehem i späd ålder och har hela sin känslomässiga förankring där, måste också ha rätt till trygghet och långsiktighet.

Att vården präglas av kontinuitet är också något som efterlyses av de barn och unga som Barnombudsmannen har träffat. Barn och unga berättar om hur de blir uppryckta ur sitt sammanhang och hur de tvingas hantera en ny och främmande tillvaro. De beskriver känslan av att bli bortlämnad, övergiven och sviken av sina biologiska föräldrar.

”LVU. Lång väg ut”, säger Niklas. Många barn som Barnombudsmannen mött anser att om man en gång blivit placerad så är det svårt att komma därifrån. En del ungdomar upplever att de bara flyttas från ett HVB till ett annat HVB, familjehem eller särskilt ungdomshem.

Även om barnet eller den unge trivs kan hon eller han tvingas flytta. Maja berättar: ”När jag väl hade hittat en familj flyttade de på mig på grund att de ville prova att jag skulle bo hemma igen. Det är de som tog mig hemifrån och när jag väl flyttar någonstans där jag trivs då flyttar de mig tillbaks igen.” ”Jag har sagt flera gånger att jag inte vill bo där, att jag vill bo på ett bättre ställe. Men då säger socialen och HVB att jag har bytt så mycket familjer och de tycker jag ska vara kvar på samma ställe, fast det stället är dåligt för mig.” berättar Klas.

Victoria berättar om hur socialtjänsten tvingade henne att lämna ett familjehem som hon trivdes bra i för att flytta till en annan stad, trots att hon upprepade gånger bett om att få stanna. När socialtjänsten kom låste hon in sig på toaletten. ”[…]till slut fick polisen komma. Då hade jag sagt så länge att jag inte ville. Det tycker jag att man faktiskt… […] när man säger nej så länge till någonting, att bli tvingad till att flytta, det tycker inte jag är bra.”

Joel berättar om hur han kände när han fick veta att han skulle få stanna i sitt familjehem: ”När jag fick veta att jag skulle bo här i resten av mitt liv, då var jag jättelugn och började prata om framtiden, det hade jag aldrig gjort förut.”

Ungdomarna efterlyser även kontinuitet vad gäller socialsekreteraren. ”Jag har haft samma socialsekreterare i ungefär tre och ett halvt år, sen februari 2007, tror jag. Då vet hon ju allt som har hänt. Om det skulle komma någon ny sekreterare så måste man ju berätta allt som har hänt” berättar Erika.

Precis som utredningen påpekar gäller inte detta bara för dem som är placerade utan barn kan också behöva få möjlighet till fortsatt kontakt med ett tidigare familjehem eller en kontaktperson vid HVB. Även när det gäller öppna insatser är det viktigt att eftersträva kontinuitet i såväl professionella som icke-professionella kontakter. Att vården präglas av kontinuitet innebär också att kontakten med barnets hemmiljö upprätthålls under den tid placeringen pågår och att utslussningen i samband med att barnet eller den unge lämnar vården görs successivt.

- Vården ska ges med omtanke och bygga på respekt för barnets eller den unges människovärde och integritet samt med aktning för barnets eller den unges person och egenart.

”Där jag bor så finns det kärlek” säger Erika. Camilla fortsätter ”Om man inte har fått tillräckligt mycket kärlek under sin uppväxt, då så är det ju det som saknas och då måste man få det.”

”Jag tycker att det borde finnas en regel att alla borde bry sig lika mycket” säger Erika som bor i familjehem och efterfrågar ett större engagemang från socialsekreterarna.

Barnombudsmannen är positiv till att utredningen föreslår att begreppet omtanke ska lyftas in i lagtexten. Att barnen bemöts på ett respektfullt sätt är av stor vikt och en förutsättning för relationsbyggandet är att ungdomarna har förtroende för de vuxna. Lisa berättar ”Vi känner oss levande när vi är med henne för hon vet hur ungdomar är, hon vet vad vi har för svårigheter, hur jobbigt vi har det just nu och vilka rättigheter vi har. Det är därför hon behandlar oss som vanliga tonåringar.”

Förtroende skapas givetvis på många sätt, men det är tydligt att ungdomarna själva tycker att det är frustrerande när de vuxna inte följer det regelverk de alla har att förhålla sig till. De vuxnas agerande blir mindre förutsägbart vilket skapar en osäkerhet hos ungdomarna. Orättvisorna som uppstår är en rättssäkerhetsfråga, vilket har betydelse för upplevd trygghet i samspelet med personalen. Som Amad summerar: ”Går inte att få det bättre än här. Personalen hjälper mer än de försöker vara stränga. När personalen är sträng blir det bara bråk och konflikter.”

När ungdomarna beskriver en anställd som varit viktig för dem och som de känt förtroende för brukar det handla om närvaro och förmågan att lyssna. Albin säger att han tyckte mycket om den kontaktperson som han hade tidigare. ”När jag mådde dåligt var hon med mig.” Han berättar hur hon prioriterade bort andra saker som att ta telefonsamtal från annan personal för att bara koncentrera sig på att finnas där för honom.  Ali säger ”När vi är ensamma behöver vi ömhet. Personalen ska funka som våra föräldrar och syskon.”

FN:s barnrättskommitté understryker att staterna måste skapa en miljö som respekterar mänsklig värdighet och säkerställer varje barns fullständiga utveckling. I bedömningen och fastställandet av barnets bästa måste staten säkerställa att barnets inneboende rätt till liv, överlevnad och utveckling respekteras fullt ut.[14] Vidare måste konventionsstaterna säkerställa att det finns förutsättningar för att uttrycka åsikter som tar hänsyn till barnets individuella och sociala situation, och att miljön är sådan att barnet känner sig respekterat och tryggt när han eller hon fritt uttrycker sina åsikter.[15]

Barnombudsmannen har lyssnat till barn och unga i utsatta situationer med stor erfarenhet av socialtjänsten. Något som är återkommande i barns och ungas berättelser är vikten av gott bemötande. Barnombudsmannen anser att det bör ingå som kompetenskrav att personal som arbetar med ärenden som avser barn och unga har hög kompetens vad gäller att möta och samtala med barn. Alla barn och unga har rätt att mötas med respekt och vänlighet.

- Vården ska ges utifrån en helhetssyn på barnet och bedrivas i samverkan med andra berörda samhällsorgan och myndigheter.

Artikel 24 i barnkonventionen ger alla barn rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård och rehabilitering. Konventionsstaterna ska sträva efter att säkerställa att inget barn är berövat sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård. Att denna rättighet tas på allvar är givetvis väldigt viktigt för att undvika att det blir som för Jonathan: ”Jag fick inte träffa en doktor. Hade ont i ryggen ganska länge. Chefen behöver åka in till vårdcentralen då. Känns som att de inte bryr sig. Jag har sagt det flera gånger. Finns ingen skolsköterska här, finns ingen.”

Barn och unga som placerats i familjehem har ofta större problem med hälsan än andra barn, ändå får de sällan den hälso- och sjukvård de har rätt till.[16] Barnombudsmannen är därför mycket positiv till utredningens förslag att förtydliga barnens rätt till hälso- och sjukvård samt utbildning i lag. Barnombudsmannen ser allvarligt på att barn som placeras i samhällets vård inte alltid får sina rättigheter av skolgång, hälsa och tandvård tillgodosedda. Dessa grundläggande rättigheter ska enligt artikel 2 i barnkonventionen tillförsäkras alla barn utan undantag.

Enligt artikel 28 har barn rätt till utbildning och i syfte att gradvis förverkliga denna rätt ska konventionsstaten göra utbildning obligatorisk och kostnadsfritt tillgänglig för alla. I flera av Barnombudsmannens rapporter har vi lyft problematiken med att barn i samhällsvård inte får sina rättigheter tillgodosedda vad gäller rätten till utbildning. Bristerna är djupgående och allvarliga. 

Att de här barnen misslyckas i skolan beror inte på att de skulle ha sämre kognitiv förmåga än andra barn. Det handlar om försummelse, till och med vanvård, att de inte får den undervisning de har rätt till och att man inte ger barnen möjlighet att utnyttja sin potential, konstaterar Bo Vinnerljung.[17]

-Ett barn eller en ung person som vårdas utanför det egna hemmet har rätt till samhörighet med anhöriga och andra närstående samt kontakt med hemmiljön.

Barnombudsmannen är mycket positiv till att barns och ungas kontakter med anhöriga och andra närstående slås fast i lag. Några av ungdomarna som Barnombudsmannen mött berättar särskilt om hur de saknar sina syskon. ”Visst har man kanske inte världens bästa relation med dem, men ändå så vill man ju träffa dem för de tillhör ju familjen. Och de har ju varit med en typ hela ens liv. När man är med sin familj så vill man att det ska vara bra. Man vill inte typ bá komma dit och börja bråka direkt, det är ju så trist att komma dit då” säger Erika. Hon berättar att hon och hennes syster placerades i samma familjehem. Familjehemsföräldrarna drack och tog inte hand om barnen på det sätt som de skulle. Erika säger att hon aldrig hade klarat sig där om det inte vore för hennes syster. Hon stod upp för henne och var också den som vågade berätta för socialtjänsten vad som pågick i familjehemmet.

Camilla: ”Jag tycker det är konstigt att jag inte får ha kontakt med min lillasyster. Vi får inte prata med varandra, inte chatta… ingenting. Och det är bara för att mina föräldrar inte vill det.”

Flera barn och unga som Barnombudsmannen träffat har berättat om att det är jobbigt och komplicerat att upprätthålla en bra kontakt med sina vänner utanför hemmet där de är placerade. En del känner skam för att de är placerade och vill inte att deras vänner ska veta om det.

Hanna önskar att hon kunde ta med kompisar till sitt HVB ”Det har inte känts bra att ta hem kompisar när man bor på behandlingshem.” Hon fortsätter och förklarar vad problemet består i:”Att det inte stod den där dumma skylten på dörren nere i porten. Det här är typ ett konstigt hem. Och det skulle inte vara så många personal och inte så många ungdomar här när man kommer hem med kompisar. Det syns direkt man kommer in att det här är inget vanligt hem. Man skäms. Om man bara tog bort den där skylten…”

Klas berättar om sin frustration över att ha tvingats att flytta över halva landet och att han därför har tappat kontakten med personer som han tidigare har stått nära: ”Vissa bor ju här, så för dem är det ju nära. Men för mig till exempel, som har växt upp i en annan stad, och är van vid den staden och vännerna i skolan och alltihopa får flytta till ett helt annat ställe där jag inte känner någon. Har liksom inte tillgång till att åka dit varje vecka utan bara på sommarlov och sådant och det kostar massvis med pengar. Ja, det är långt hemifrån så man tappar ju kontakt med alla man känt innan.”

-Ett barn eller en ung person som vårdas utanför det egna hemmet ska ges möjlighet till en fritid som är anpassad till hans eller hennes ålder och intressen.

Enligt artikel 31 i barnkonventionen har varje barn rätt till fritid, vila, lek och rekreation anpassad efter hans eller hennes ålder och mognad. Fritid innefattar att ha tid och frihet att göra det man känner för. När FN:s barnrättskommitté har granskat hur barns rättigheter enligt barnkonventionen har genomförts har de uttryckt oro över att staterna ger artikeln ringa erkännande. Att dessa rättigheter inte ses som betydelsefulla i barns liv medför att man inte gör tillräckliga investeringar, att skyddslagstiftning är svag eller obefintlig och att barn är osynliga i nationell och lokal planering. Där det görs investeringar är det oftast i form av strukturerade och organiserade aktiviteter, men det är lika viktigt att skapa tid och utrymme för barn att ägna sig åt spontan lek, rekreation och kreativitet, samt att främja samhällsattityder som stödjer och uppmuntrar sådan aktivitet. [18] Vad gäller barn på institutioner har FN:s barnrättskommitté särskilt påpekat att många barn tillbringar hela eller delar av sin barndom på institutioner som till exempel boenden där möjligheter till lek, rekreation och deltagande i kulturellt och konstnärligt liv kan vara begränsade eller nekas dem helt. Kommittén betonar att staterna behöver arbeta för att barn ska tillbringa mindre tid på institutioner. Innan detta mål är nått bör staterna emellertid vidta åtgärder för att säkerställa att alla sådana institutioner erbjuder plats och tillfälle för barn att umgås med andra barn i lokalsamhället, att leka och delta i spel, fysiska aktiviteter, kulturellt och konstnärligt liv. Sådana åtgärder bör inte begränsas till obligatoriska eller organiserade aktiviteter. Det behövs trygga och stimulerande miljöer även för att delta i fri lek och rekreation. Där så är möjligt bör barn ges dessa tillfällen i sin närmiljö. Barn som tillbringar längre perioder på institutioner behöver även tillgång till lämpliga böcker och tidskrifter och till internet, liksom till hjälp och stöd att ta tillvara på dessa resurser. Det krävs tillgång till tid, lämpliga utrymmen, tillräckliga resurser och utrustning, utbildad och motiverad personal och särskilda budgetanslag för att skapa sådana miljöer så att alla barn som bor på institutioner ska kunna förverkliga sina rättigheter enligt artikel 31.[19]

Lina berättar att hon länge varit intresserad av hästar och ridning, men att hon av olika anledningar inte har haft möjligheten att testa. I sitt familjehem har hon fått chansen till det. ”När jag är med hästen slappnar jag av, tappar alla tankarna. De försvinner när man är där.” berättar hon. Rasheed beskriver det såhär: ”Det finns ingenting att göra, jag kollar tv varje dag, det är inte så roligt. Jag tänker inte så mycket på friheten, då blir jag bara galen och arg.”

Många av ungdomarna på HVB som Barnombudsmannen har träffat beskriver stor besvikelse över hur deras vardag ser ut. Det är långt ifrån alltid som skolan fungerar på ett bra sätt och ofta har de restriktioner för hur ofta och när de kan gå ut. Detta leder till att ungdomarna spenderar mycket tid på sitt HVB.

Flera av ungdomarna berättar att det ofta blir långtråkigt på HVB, inte minst för att det finns så lite att göra. De tittar mycket på film och tv, men utöver detta har de sällan något för sig. Personalen är inte alltid engagerad, men även om personalen är engagerad finns det sällan pengar till att göra det ungdomarna önskar. De aktiviteter som personalen föreslår är ofta att ta promenader eller att hjälpas åt med hushållsysslor. Vad som ofta tycks saknas är individuella satsningar. ”Det här kanske inte låter så viktigt, men jag tycker i alla fall det. HVB ska betala för nästan vilken fritidsaktivitet som helst minst en gång i veckan, fotboll eller ridning till exempel” säger Minna.

Något som återkommer i samtalen med barnen är hur viktigt det är för dem att ha tillgång till datorer och internet. ”Och så har man ju väldigt mycket kontakter, som man kanske bara har på internet och som man gärna vill kunna prata med. Och också skolarbete och allt möjligt liksom, ja, jag är i stort sett väldigt beroende av internet” säger Klas.

Vikten av att ha tillgång till mobiltelefon är också påtaglig bland flera av ungdomarna, inte minst för att kunna hålla kontakt med familj och vänner. Om man får tillgång till mobiltelefon och på vilket sätt varierar mycket mellan olika HVB. I allmänhet finns ett mycket strikt regelsystem kring detta. ”Tre månader för att få en telefon, det är lite för länge tycker jag” säger Pontus.

5.8.4 Socialnämndens ansvar för umgänge ska även gälla syskon och andra närstående

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att nuvarande 14 § LVU ska ändras så att socialnämnden har ansvar för att barnet ges möjlighet till umgänge även med syskon och andra närstående.

Enligt barnkonventionens artikel 9 ska konventionsstaterna respektera rätten för det barn som är skiljt från den ena eller båda föräldrarna att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då det strider mot barnets bästa. Att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv framgår av artikel 8 i Europakonventionen. Dessa rättigheter får inskränkas i sådana situationer som har stöd i nationell lag och är nödvändiga med hänsyn till vissa uttalade aspekter i ett demokratiskt samhälle.

När det gäller placering av barn som tillhör ursprungsbefolkningar har FN:s barnrättskommitté uttalat att staterna alltid ska säkerställa att principen om barnets bästa är helt avgörande. I enlighet med artikel 20.3 i barnkonventionen ska staterna ta vederbörlig hänsyn till strävan att upprätthålla kontinuitet i barnets uppfostran, och ta hänsyn till barnets etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund. I konventionsstater där barn som tillhör ursprungsbefolkningar är överrepresenterade bland barn som har skilts från sin hemmiljö ska det i samråd med ursprungssamhällen tas fram särskilda politiska åtgärder för att minska antalet barn i alternativ omvårdnad och förhindra att de förlorar sin kulturella identitet. I synnerhet om ett barn placeras i omvårdnad utanför sitt lokalsamhälle ska konventionsstaten vidta särskilda åtgärder för att säkerställa att barnet kan behålla sin kulturella identitet.[20]

Se avsnitt 5.8.3 ovan för ytterligare tankar från barn kring umgänge med syskon och andra närstående.

5.8.5 Barnets eller den unges rätt till information och delaktighet ska förtydligas

Barnombudsmannen ser positivt på de förtydliganden som utredningen vill ska ske och tillstyrker utredningens förslag om att bestämmelserna om delaktighet ska samlas i ett eget kapitel i den nya LVU. Enligt förslaget ska en bestämmelse införas som reglerar rätten till information liksom en bestämmelse som reglerar barnets eller den unges rätt att komma till tals och få sina synpunkter beaktade i förhållande till ålder och mognad. Bestämmelsen om barnets eller den unges rätt till information ska förtydligas med att barnet eller den unge återkommande ska få relevant information.

Barnkonventionens artikel 12 fastställer varje barns rätt att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör barnet, samt den medföljande rätten för dessa åsikter att tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Enligt FN:s barnrättskommitté innebär denna rätt en tydlig juridisk skyldighet för konventionsstaterna att erkänna rättigheten och säkerställa att den genomförs genom att lyssna på barnets åsikter och tillmäta dem betydelse. Skyldigheten kräver att konventionsstaterna, beroende på rättssystem, antingen garanterar denna rätt direkt eller antar eller ändrar lagar så att barnet kan åtnjuta denna rätt fullt ut. Barnet har dock även rätt att avstå från att utöva sin rättighet. Att uttrycka åsikter är för barnet ett val, inte en skyldighet. Konventionsstaterna måste säkerställa att barnet får all den information och rådgivning som behövs för att fatta det beslut som är till förmån för barnets bästa.[21]Kommittén anser att man måste ta hänsyn till barnets åsikt för att avgöra barnets bästa när man fattar beslut om att ett barn måste flyttas från sin familj.[22]

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det krävs en bestämmelse om att information som lämnas ska anpassas till den enskildes ålder, mognad, erfarenhet och andra individuella förutsättningar. Vi anser att det är av stor vikt att den som ger informationen, så långt som möjligt, försäkrar sig om att mottagaren har förstått innehållet i och betydelsen av den lämnade informationen. Bestämmelsen gäller både den information som ges till barn och unga och den information som ges till vårdnadshavare.

Många placerade barn och unga känner inte till sina rättigheter. Många av de barn och unga som Barnombudsmannen har träffat har också negativa erfarenheter av socialtjänsten. De upplever att de inte blir lyssnade på när de vill få hjälp, till exempel med sjukvård eller att bli omplacerade. En del barn och unga berättar om bra socialsekreterare. I de fallen handlar de om att barnet eller den unge upplever att socialsekreteraren lyssnar, är intresserad och inte fördömer samt att han eller hon är hjälpsam. Ludvig berättar ”Han har tagit hand om mig jättebra liksom. Just det att han lyssnar på vad man säger.”

Att känna till sina rättigheter enligt barnkonventionen utgör en grundläggande förutsättning för att kunna förstå när rättigheterna inte tillgodoses. Det är nödvändigt för att barn och unga ska kunna påverka sin situation, få en känsla av egenmakt, kontroll över sina liv och möjligheter att påtala och slå larm när de inte behandlas på ett korrekt sätt.

Vi känner oss inlåsta, ensamma och krossade” Så beskriver Lisa hur hon ser på att vara på HVB. Hon fortsätter: ”Och krossade är vi självklart. Vi är krossade för att det är ingen som lyssnar på oss, det är ingen som tror på oss. Hur mycket vi än snackar, hur mycket vi än visar hur vi mår. Vi kommer inte få hjälp för det är ingen som tror oss. Föräldrarna, de bara tror på de vuxna. De som är yngre ungdomar de har inget värde. Förstår ni vad jag menar?”

5.8.6 Oberoende barnombud kan behövas för att tillgodose barns och ungas rättigheter

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att regeringen bör utreda inrättandet av en operativ barnombudsfunktion, dit barn och unga kan vända sig för att få stöd i sin sak om de upplever att deras rättigheter kränks. Behovet av en instans dit barn i samhällsvård kan vända sig för att få oberoende stöd är otvetydigt. Det är vår erfarenhet efter att under lång tid ha mött många barn som är omhändertagna och placerade. Den sammantagna bild som tecknas är att barn i utsatta situationer får sina rättigheter åsidosatta i två fundamentala avseenden. Det handlar dels om barns och ungas rätt att komma till tals och bli lyssnade på, dels om deras rätt att kunna få sin sak prövad och ges upprättelse när rättigheter kränks. I våra senaste årsrapporter har vi återgett hur barn i utsatta situationer vittnar om att de inte vet om sina rättigheter och att de tycker sig ha små möjligheter att komma till tals i frågor som är oerhört viktiga för dem. Särskilt allvarligt är att myndigheter som ska utgöra ett viktigt skydd i regel är okända eller otillgängliga för barn. Det gäller socialtjänsten men även tillsynsmyndigheter och domstolar. Sverige brister också i att ge barn möjlighet att få sin sak prövad och få upprättelse när den som kränker är staten.

Även förarbetena visar att barn och unga i stor utsträckning saknar formella och praktiska möjligheter att själva ta tillvara sina rättigheter. För att barns och ungas rättigheter ska uppmärksammas och respekteras och för att ett barnperspektiv ska få större utrymme i beslutsfattandet krävs därför många gånger att någon från vuxenvärlden företräder dem och för deras talan.[23]

FN:s barnrättskommitté har framhållit att för att rättigheterna enligt barnkonventionen ska ha någon innebörd måste det finnas kända, effektiva och opartiska rättsmedel för upprättelse som är anpassade till barns och ungas förutsättningar. Detta krav är underförstått i konventionen och hänvisas till i de andra sex centrala internationella fördragen om mänskliga rättigheter.[24]FN:s barnrättskommitté rekommenderar därför att staterna inrättar ett oberoende och effektivt övervakningssystem för barn som står utan föräldrarnas omvårdnad eller är frihetsberövade.[25] Ett sådant organ ska kunna ta emot, undersöka och åtgärda klagomål från barn på ett snabbt och barnanpassat sätt.

Barnkonventionens krav på att barn och unga ska kunna klaga på kränkningar av rättigheter innebär en skyldighet för staten att säkerställa att det finns oberoende instanser dit barn och unga kan vända sig för att framföra klagomål. Vidare ska rättigheterna enligt konventionen gå att pröva rättsligt genom att barn och unga ges tillgång till domstolar och möjlighet att inleda rättsliga förfaranden om kränkningar av rättigheter.

FN:s barnrättskommitté har rekommenderat Sverige att säkerställa att alla barn och unga som har blivit omhändertagna ges adekvat rättslig representation.[26]De instanser dit barn och unga ska kunna vända sig för att framföra klagomål och de förfaranden som ska finnas tillgängliga för att följa upp kränkningar av barns rättigheter ska vara särskilt anpassade till barns förutsättningar i den meningen att de är effektiva utifrån ett barnrättsperspektiv. Detta kräver att förfarandena är tillgängliga, åldersanpassade, snabba, anpassade till och inriktade på barns behov. Vidare ska det finnas tillgång till barnanpassad information, råd och advokathjälp inklusive stöd att själv föra talan i egen sak. Detta för att säkerställa att barn för egen del kan delta i och förstå det aktuella förfarandet samt ges bereds möjlighet till en tillfredsställande prövning av det klagomål som framförts. Mot bakgrund av statens skyldighet att utan åtskillnad tillförsäkra alla barn rättigheterna enligt konventionen, måste det anses föreligga en skyldighet för staten att ägna särskild uppmärksamhet åt att se till att alla barn och unga på ett likvärdigt sätt ges möjlighet att klaga på kränkningar av rättigheter, oberoende av om barnet i detta kan få stöd av vårdnadshavare eller annan vuxen.

Barnombudsmannen vill mot bakgrund av det ovanstående betona vikten av att alla åtgärder som innebär inskränkningar i det enskilda barnets grundläggande rättigheter ska vara möjliga att överklaga och att barnet då ska ha rätt till ett ombud.

Ett exempel på en funktion dit barn kan klaga är Barn- och elevombudet(BEO) inom Skolinspektionen som är en särskild funktion med ett tydligt avgränsat ansvarsområde i förhållande till myndigheten i övrigt. BEO ska tillvarata barnet och elevens rätt i fall rörande trakasserier och annan kränkande behandling.[27]

Barnombudsmannen har i ett antal rapporter föreslagit en liknande funktion som ska ha befogenhet att utreda och driva enskilda ärenden i domstol för att utverka skadestånd när de myndigheter som har ansvar för barnets vård har försummat sitt ansvar.[28] 

Barnombudsmannen välkomnar därför utredningens bedömning att regeringen bör utreda inrättandet av en operativ barnombudsfunktion, dit barn och unga kan vända sig om de upplever att deras rättigheter kränks. Vi menar att frågan om lösningen är regionala ombud, en oberoende funktion kopplad till IVO eller ett förstärkt mandat för Barnombudsmannen[29]behöver utredas närmare.

Barnombudsmannen vill även understryka vikten av att Sverige ratificerar det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen, om en internationell klagomekanism mot bakgrund av att det i de fall nationella rättsmedel vid kränkningar av barnets rättigheter saknas eller inte är effektiva måste finnas möjlighet för barn och deras ombud att föra sina klagomål vidare till internationella instanser för mänskliga rättigheter. Det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen antogs i december 2011 av FN:s generalförsamling och trädde i kraft våren 2014. Barnombudsmannen anser att Sverige snarast bör ratificera protokollet och därmed stärka barnets rättigheter.

5.8.7  Uppföljning av vården

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att 6 kap 7b § socialtjänstlag(2001:435, SoL) och 13 a § nuvarande LVU ska kompletteras så att det framgår att socialnämnden vid uppföljningen av en placering av ett ensamkommande barn ska samtala med barnets gode man enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn.

Vi delar utredningens bedömning att bestämmelsen om barnets eller den unges rätt att få och ge information behöver lyftas fram och tydliggöras i den nya LVU.

6. Öppna insatser utan samtycke

Barnombudsmannens samtal med barn och unga i utsatta situationer visar att socialtjänsten ofta varit frånvarande i barnens liv, trots att det förekommit ett stort stödbehov. Rebecka som har erfarenhet av våld i nära relationer berättar ”Jag har levt i misshandel under 15 år. […] Soc har ju kommit och gått hela tiden men det har aldrig blivit något av det”. Maja har liknande erfarenheter: ”Jag har aldrig över huvud taget fått något erbjudande om hjälp från socialtjänsten alls.” Barn och unga som vuxit upp under svåra hemförhållanden beskriver att de många gånger fått hjälp och stöd först efter att de själva börjat agera ut.[30]

Barnombudsmannen anser att stödet bör stärkas för barn där vårdnadshavarna inte frivilligt går med på att ta emot socialtjänstens stöd trots att det finns ett uppenbart behov. Det är inte förenligt med barnets bästa att socialtjänsten står passiv och avvaktande till dess ett eventuellt omhändertagande enligt LVU blir aktuellt. Resonemanget ligger i linje med vad FN:s barnrättskommitté anfört om att åtskiljande av barn och vårdnadshavare endast bör ske som en sista utväg i de fall barnet inte kan skyddas genom åtgärder som innebär ett mindre ingrepp i barnets liv. [31] Kommittén uppmanar Sverige att säkerställa att omhändertagande av ett barn alltid noga utreds, är förenligt med barnets bästa och används som en sista utväg.[32]

Enligt barnkonventionen har barnets vårdnadshavare huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling. Samförståndslösningar där vårdnadshavaren motiveras att ta emot stöd, för både barnet och sig själv i sin roll som förälder, är att föredra. Samtidigt understryker barnkonventionen barnets rätt att få sina intressen (barnets bästa) bedömda och satta i främsta rummet vid alla beslut som rör barnet. I de fall vårdnadshavaren inte kan motiveras till stöd ska därför barnets rättigheter och behov gå först. Syftet med att fastställa barnets bästa är att barnet fullständigt och faktiskt ska åtnjuta rättigheterna som erkänns i barnkonventionen.[33] Barnet har rätt till liv och utveckling. I begreppet utveckling inbegrips att erbjuda barnet bästa möjliga förhållanden för barndomen här och nu. FN:s barnrättskommitté betonar vikten av att förstå begreppet ”utveckling” som ett holistiskt begrepp där barnets samtliga rättigheter ska förverkligas för att barnet ska kunna nå maximal utveckling.[34]

Anna Kaldal har pekat på att kraven för vård enligt LVU är höga och att andra former av tidiga insatser utan samtycke skulle kunna fylla en viktig funktion. Kaldal pekar på brister i systemet när allvarliga risksituationer inte går att bevisa i domstol. Barnets situation kan då betraktas som en icke-risk vilket kan leda till att barnet tvingas leva kvar i en miljö som är nästan så farlig att ett LVU är aktuellt men där rekvisiten inte uppfylls.[35]    

6.7.2 Öppna insatser utan samtycke för unga till följd av deras eget beteende

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att 22 § LVU bevaras i sin nuvarande utformning. Barnombudsmannen ställer sig även positiv till att det tydliggörs att ett barn ska kunna ta del av insatsen efter att en placering upphör.

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att ett kunskapsstödjande material bör tas fram. Undersökningar visar att 22 § LVU används i liten utsträckning. En av orsakerna tros vara att kunskap om paragrafen är bristfällig.[36]

6.7.3 Öppna insatser till barn under 15 år utan vårdnadshavarens samtycke

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att barn under 15 år ska kunna tilldelas en kontaktperson trots att vårdnadshavaren motsätter sig detta. Barnombudsmannen är positiv till de förslag som syftar till att erbjuda stöd innan det går så långt som till ett omhändertagande enligt LVU.

Barnombudsmannen delar dock inte utredningens uppfattning att kontaktperson bör vara den enda insats som socialtjänsten ska kunna erbjuda barn under 15 år utan vårdnadshavarens samtycke. Vi menar att fler stödåtgärder bör erbjudas. Vad som är barnets bästa ska vara styrande, inte vårdnadshavarens samtycke till detta. Insatserna bör syfta till att förverkliga de rättigheter som barnet har enligt barnkonventionen.

6.7.4 Öppna insatser till vårdnadshavare utan deras samtycke

Utredningen föreslår att lämplig myndighet ska få i uppdrag att följa utvecklingen av kunskapsläget gällande öppna insatser till vårdnadshavare utan deras samtycke under en fyraårsperiod, bland annat genom att följa utvecklingen i Norge och Danmark. Myndigheten ska sedan bedöma om det som framkommit kan motivera en lagändring inom området. Barnombudsmannen instämmer i bedömningen om vikten av att följa kunskapsläget och dra lärdom av den erfarenhet och kunskap som finns. Barnombudsmannen menar dock att frågan om öppna insatser till vårdnadshavarens utan samtycke redan är väl utredd och anser att det bör öppnas upp för nya insatser. Insatserna bör syfta till att förverkliga de rättigheter som barnet har enligt barnkonventionen.

Enligt FN:s barnrättskommitté bör konventionsstaterna i första hand erbjuda de vårdnadshavare som brister i sitt föräldraskap lämpligt bistånd så att de kan fullgöra sitt ansvar för barnets utveckling. Åtskiljande av barn och vårdnadshavare bör endast ske som en sista utväg när barnet inte skulle kunna skyddas genom åtgärder som innebär ett mindre ingrepp i barnets liv.[37]

7. Förutsättningar för tvångsvård utanför det egna hemmet

7.11.2 Miljörekvisiten ska vara oförändrade

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att miljörekvisiten ska vara oförändrade. Vidare tillstyrker Barnombudsmannen förslaget att det inte ska läggas till eller tas bort några miljörekvisit. Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det behövs nya allmänna råd från Socialstyrelsen, som är uppdaterade med utgångspunkt i hur verkligheten ser ut idag för barn och unga som växer upp i Sverige.

Däremot anser Barnombudsmannen att språket bör moderniseras. Vi anser att lagtext ska kunna läsas av andra än de som är insatta utifrån sitt yrke. Därför bör lagtexten moderniseras och förenklas för att vara mer tillgänglig för allmänheten.

7.11.3 Rekvisitet annat socialt nedbrytande beteende ska modifieras

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att ändra rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” till ”något annat i sig själv socialt nedbrytande beteende”. Barnombudsmannen anser att förslaget bidrar till att förtydliga samhällets ansvar för att barn och unga får vård utifrån sitt beteende oavsett bakomliggande eventuell orsak till deras beteende.

Enligt artikel 23 i barnkonventionen ska konventionsstaten garantera att ett barn med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning får leva ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och som gör det möjligt för barnet att aktivt delta i samhället. Artikel 23 föreskriver vidare att staten ska erkänna barn med funktionsnedsättnings rätt till särskild omvårdnad och inom ramen för tillgängliga resurser ska uppmuntra och säkerställa att det berättigade barnet och de som ansvarar för dess omvårdnad får ansökta bistånd som lämpligt med hänsyn till barnets tillstånd och föräldrarnas förhållanden eller förhållandena hos andra som tar hand om barnet. Det bistånd som staten ger ska om möjligt vara kostnadsfritt och med beaktande av föräldrarnas ekonomiska tillgångar, för att säkerställa att barnet har effektiv tillgång till och erhåller undervisning, hälso- och sjukvård, habilitering, förberedelse för arbetslivet och möjligheter till vila på ett sätt som bidrar till barnets största möjliga integrering i samhället och individuella utveckling.

FN:s barnrättskommitté framhåller med stöd i såväl artikel 20 som artikel 23 i barnkonventionen, att placering på institution bör undvikas för barn med funktionsnedsättning.[38] Om den närmsta familjen inte kan ta hand om ett barn med funktionsnedsättning ska staten göra allt de kan för att ge alternativ omvårdnad inom den utvidgade familjen och om detta inte är möjligt inom gemenskapen i familjemiljö.[39] FN:s barnrättskommitté menar att föräldrar och andra i den utvidgade familjen bör få nödvändig och systematiskt stöd och utbildning för att barnet ska kunna flytta hem igen.[40]

Barnombudsmannen instämmer i FN:s barnrättskommittés yttrande om att samhället i det längsta bör undvika att placera barn med funktionsnedsättning på institution och istället eftersträva placering i familjemiljö för dessa barn. Vi anser dock inte att detta innebär ett hinder för att tillstyrka utredningens förslag.

Utredningen redovisar att de har samtalat med intresseorganisationer för barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och deras närstående. Organisationerna framhåller en oro för att barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan komma att omhändertas utifrån deras beteende som är en följd av eventuell funktionsnedsättning. Organisationerna anser att det istället bör satsas på att tillhandahålla insatser enligt SoL och lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) genom att ge barn och unga med funktionsnedsättningar stöd i hemmet, i skolan och på fritiden. Barnombudsmannen instämmer i vad som framförts av intresseorganisationerna om att det många gånger kan vara svårt för barn och deras familjer att få frivilliga insatser beviljade enligt SoL eller LSS. Barnombudsmannen anser mot bakgrund av detta att barnperspektivet i SoL och LSS bör ses över.

Barnombudsmannen anser att en utgångspunkt är att socialtjänsten noga ska pröva möjligheten till frivilliga insatser och stöd i hemmet innan de beslutar om tvångsåtgärder. Vi menar att det bör framgå av socialtjänstens dokumentation vilka insatser som erbjudits barnet, i syfte att tydliggöra hur man prövat förutsättningarna för vård på frivillig väg. Dokumentationen bör även omfatta det stöd som erbjudits barnet i skolan.

Idag finns möjlighet att med stöd av hälso- och sjukvårdslagstiftningen upprätta en samordnad individuell plan för de insatser som ska erbjudas barnet från hälso- och sjukvård respektive socialtjänst, under förutsättning att barnets vårdnadshavare samtycker till detta.[41] Barnombudsmannen anser att även de insatser som barnet erbjuds i skolan bör omfattas av den individuella planen och att detta skulle regleras i Skollagen(2010:800). 

7.12 Barn som får vård enligt LVU och är aktuella för utvisning

Barnombudsmannen vill framhålla att vi anser att det är olyckligt att utredningen inte lämnat något förslag i denna fråga.

Barnombudsmannen har under en längre period försökt driva på ansvariga myndigheter i syfte att få till stånd ett gemensamt förändringsarbete i frågan. Vi menar att brister i samverkan mellan berörda myndigheter kan få svåra följder för asylsökande barn som omhändertagits av sociala myndigheter och att lagstiftningen därför bör skärpas. Enligt vår mening finns det flera anledningar till varför lagstiftaren bör se över skyddet för barn i denna situation. Exempelvis kan samverkan myndigheter emellan inte sägas fungera optimalt.

Enligt gällande reglering i utlänningslagen(2005:716)(UtlL) finns inget som hindrar att ett barn som är omhändertaget av sociala myndigheter, bland annat på grund av omsorgsförsummelse och/eller våld inom familjen, avvisas eller utvisas tillsammans med sina föräldrar/vårdnadshavare. Att avvisa/utvisa barn under pågående vårdinsats, utan att försäkra sig om att vården kan fullföljas i hemlandet, kränker barnets rätt till skydd enligt bland annat artikel 19, 20 och 22 i barnkonventionen.

I sina senaste rekommendationer till Sverige uppmanar FN:s barnrättskommitté Sverige att säkerställa att inget barn utvisas tillsammans med föräldrar eller vårdnadshavare från vilka barnet omhändertagits på grund av att det utsatts för våld och/eller övergrepp i deras vård och göra en bedömning av barnets bästa i alla beslut som rör omhändertagna barn.[42]

I syfte att säkerställa alla barns rätt till skydd från våld och övergrepp liksom rätten till särskilt skydd och stöd för barn som berövats sin familjemiljö anser Barnombudsmannen att lagstiftningen behöver skärpas så att verkställighet av ett omhändertaget barn som behöver fortsatt vård endast får ske om man har försäkrat sig om att fullgod sådan vård kan ges i hemlandet. Vi menar att det faktum att ett barn omhändertagits av sociala myndigheter bör vara en omständighet som talar för att barnet ska få stanna då det görs en bedömning utifrån tillståndsgrunden särskilt ömmande omständigheter. Vi anser därför att det som en ytterligare omständighet i prövningen av barnets särskilda skäl för uppehållstillstånd bör tydliggöras att barnet omhändertagits av sociala myndigheter.

Barnombudsmannen anser vidare att barn som är placerade bör ha ett eget offentligt biträde som kan säkerställa att barnets intressen och rättigheter tillvaratas i samband med att en utvisning eller avvisning av barnet är aktuell. Detta måste anses angeläget mot bakgrund av att barn som är omhändertagna av sociala myndigheter befinner sig i en utsatt situation och ofta har svårt att hävda sina rättigheter.[43]

Enligt vår mening bör ett omhändertagande enligt LVU utgöra en särskild omständighet i prövningen av barnets särskilda skäl till uppehållstillstånd.[44]

8. Omedelbart omhändertagande

8.11.2 Utformningen av nämndens beslut

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att det redan i beslutet om ett omedelbart omhändertagande ska ange vilken bestämmelse beslutet grundas på. Vi menar att detta är viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt och utifrån att barnet har rätt till information om grunderna för beslutet om tvångsvård.

8.11.3 Socialnämndens befogenheter behöver tydliggöras

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det inte får råda någon tvekan om vilka befogenheter socialnämnden har under den tid som ett omedelbart omhändertagande verkställs.

Utredningen framhåller att om barnet eller den unge placeras på ett särskilt ungdomshem gäller även bestämmelsen om möjligheten till kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Barnombudsmannen är kritisk till att Sverige har en lagstiftning gällande kroppsbesiktning och särskilt drogtester när det gäller barn under 15 år som innebär att barn i utsatta situationer kan utsättas för långtgående integritetskränkningar utan att detta på ett tydligt sätt motiveras av ett behov för att socialtjänsten ska kunna sätta in stöd och behandling.[45]

Enligt den nationella strategin för att stärka barnets rättigheter i Sverige är lagstiftningen statens främsta instrument för att garantera att barnets rättigheter tillgodoses i verksamheter, beslut och åtgärder som rör det enskilda barnet och barn som kollektiv. All lagstiftning som rör barn ska därför utformas i överensstämmelse med normerna i barnkonventionen och andra internationella traktat som reglerar barnets rättigheter.[46] Det är inte minst angeläget mot bakgrund av att regeringen har en ambition att göra barnkonventionen till lag.
Barnombudsmannen anser att det krävs ett restriktivt förhållningssätt när det gäller tvångsåtgärder som riktas mot barn under 18 år. Det är av stor vikt att barn skyddas mot integritetskränkningar och att tvångsingripanden aldrig sker rutinmässigt.

8.11.4 Ett beslut om omedelbart omhändertagande ska underställas utan dröjsmål

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande ska underställas förvaltningsrätten utan dröjsmål. Vi menar att detta är nödvändigt utifrån rättsäkerhetsynpunkt i syfte att säkerställa att beslutet snarast kan bli föremål för prövning.

8.11.5 Domstolens tidsfrist för prövning av nämndens beslut ska modifieras

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att veckofristen ska räknas från den dag då socialnämndens beslut kom in till rätten och inte från tidpunkten för eventuell komplettering.

8.11.6 Oförändrad tidsfrist för ansökan om vård

Barnombudsmannen har inget att invända mot utredningens bedömning att det av rättssäkerhetsskäl inte är möjligt att korta socialnämndens tidsfrist för ansökan om vård. Tiden för ansökan om vård bör vara så kort som möjligt av hänsyn till rättssäkerheten för barnet. Dock kan tiden inte vara så kort att utredningen riskerar att bli undermålig. Huvudregeln ska även fortsatt vara att socialnämnden ska ansöka om vård inom fyra veckor från den dag så det omedelbara omhändertagandet verkställdes.

8.11.7 Ett beslut om vård ska gälla omedelbart

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att ett beslut om vård ska gälla omedelbart, mot bakgrund av att vi anser det vara av vikt att barnets vårdkedja inte bryts.

9 Socialnämndens utredning och planering av vården

9.16.2 Barns delaktighet i utredningen behöver utvecklas

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att barns delaktighet i utredningarna behöver stärkas ytterligare. I utredningen fastslås att ett barn har rätt till delaktighet i en utredning som rör hans eller hennes förhållanden. Det framkommer dock att trots att generella förbättringar genomförts kvarstår problem med att barnen inte är tillräckligt synliga i utredningarna och inte alltid kommer till tals. Utredningen bedömer att det krävs mer kunskap om hur barn kan bli delaktiga i sin utredning och att det behövs ett fortsatt utvecklingsarbete på detta område på regional och lokal nivå.

I artikel 12 i barnkonventionen fastslås att alla barn har en oinskränkt rätt att bli hörda i frågor som rör honom eller henne själv. Det åligger staten att aktivt arbeta för att låta barn komma till tals också vid framtagande av strategier, program och åtgärder av relevans för barnens liv. För att förverkliga alla barns rätt att bli hörda krävs att information, arbetsmetoder och miljöer är barnvänliga, inkluderande och anpassade efter varje enskilt barns förutsättningar, i förhållande till bland annat ålder, språk och funktionsnedsättning. Barnombudsmannen vill även understryka att utvecklingsarbetet, utöver det som nämns av utredningen om barnets rätt till information, inflytande över hur utredningen genomförs och att komma till tals, måste inkludera dokumentation av hur barnet görs delaktigt. En grundlig dokumentation är en rättssäkerhetsfråga och utgör ett viktigt underlag för att visa att barnets bästa har varit avgörande i de beslut som fattas och den uppföljning som görs.

I utredningen diskuteras även analys och riskbedömning i socialnämndens utredningar. Barnombudsmannen vill betona vikten av att barnets eller den unges perspektiv och upplevelse integreras i detta arbete, samt att det utöver analys av risk - och skyddsfaktorer är viktigt att en trygghetsbedömning med fokus på barnets upplevelse görs.

9.16.3 Det tvärprofessionella arbetet vid utredning och placering ska stärkas

Barnombudsmannen ställer sig positiv till utredningens bedömning att det krävs samverkan mellan socialtjänsten och andra huvudmän och verksamheter för att barns och ungas behov när det gäller hälsa och skolgång ska utredas, samt för att barn och ungas hälsa i samband med placering utanför det egna hemmet ska tillgodoses.

Utredningen föreslår att Socialstyrelsen ska ges i uppdrag att stärka det tvärprofessionella arbetet när det gäller utredning och placering. I uppdraget ska bland annat ingå att tillsammans med Skolverket sprida information till berörda verksamheter. Barnombudsmannen tillstyrker förslaget och vill understryka att barnets behov inom områdena skola, hälsa och tandhälsa ska vara utredda och att det väl ska framgå av vård- och genomförandeplaner hur dessa rättigheter och behov ska tillgodoses under vårdtiden. Forskning har visat att de stöddokument som utarbetats inom ramen för BBIC för att dokumentera läkarkontakter under barnavårdsutredningen sällan används i praxis.[47] Barnombudsmannen anser att det är viktigt att utvecklingsarbetet utöver samverkansavtal även inkluderar information om och vidareutveckling av det stöd som kan behövas i praktiken kring utredningar om enskilda barn och ungas rättigheter och behov.

9.16.4 En ny bestämmelse om innehållet i ansökan om vård enligt LVU

Utredningen bedömer att de nuvarande delvis överlappande bestämmelserna om vad en ansökan om vård enligt LVU ska innehålla är otydliga. Utredningen förslår att en bestämmelse om vad en ansökan om vård enligt LVU ska innehålla förs in i den nya LVU och att motsvarande bestämmelse i socialtjänstförordningen (2001:937)(SoF) tas bort.

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget om att en bestämmelse förs in i LVU och att bestämmelsen i SoF tas bort, men har vissa synpunkter på innehållet i den bestämmelsen. Förslaget omfattar inte den skrivning som finns med i nuvarande bestämmelsen om att det ska anges vilken information som lämnats till den unge samt hur informationen lämnats. Enligt utredningen beror detta på att det i Socialstyrelsens föreskrifter anges att dessa uppgifter ska ingå i alla utredningar enligt 11 kap. 1§ SoL. Utredningen anser vidare inte att informationen är nödvändig för att rätten ska kunna bedöma behovet av vård enligt LVU. Utredningen framför tidigare att barns delaktighet i barnavårdsutredningar behöver stärkas, och att en förutsättning för att kunna framföra sin åsikt är att barnet fått den information som krävs, på ett för det enskilda barnet anpassat sätt. De nya bestämmelserna om rätten till information infördes relativt nyligen i SoL och LVU. Den kunskap som finns tyder på att barn och unga inte alltid får tillräcklig information, även om förbättringar har gjorts. Det är därför en viktig markering att en ansökan om vård enligt LVU ska innehålla denna redogörelse för att säkerställa att barn och unga får den information de har rätt till. Men det finns även andra skäl till detta. Rätten ska bedöma vilket samtycke som finns till den föreslagna vården och samtycket är något som utredningen anser att ska framgå. Det är relevant för rätten att få veta vilken information barnet eller den unge fått för att kunna ta ställning till samtycket. Vidare har forskning visat vikten av att barn och unga får relevant information om syftet och innehållet i vården för att insatserna ska bli begripliga och meningsfulla samt för att den enskilda ska kunna ta till sig insatserna på bästa sätt. Informationen är således viktigt utifrån såväl rättssäkerheten, samtyckesbedömningen och för att vården ska kunna genomföras på bästa sätt.[48] Barnombudsmannen föreslår därför att bestämmelsen om att ansökningar om vård enligt lagen även ska innehålla en redogörelse för hur relevant information har lämnats till barnet eller den unge och vilken slags relevant information som lämnats.

9.16.5 Syftet med läkarundersökning inför ansökan om LVU ska tydliggöras

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det är nödvändigt att socialnämnden har befogenhet att bestämma att en läkarundersökning ska genomföras.  Syftet med läkarundersökningen som ska göras efter en ansökan om LVU behöver dock tydliggöras eftersom det har visat sig oklart i den praktiska tillämpningen.

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att delvis ändra nuvarande bestämmelse i LVU om läkarundersökning.  Det är viktigt att vårdbehov utifrån sjukdom, skada eller funktionsnedsättning tydliggörs inför en placering så att barn och unga får relevant och adekvat stöd och hjälp. Bestämmelsen innebär dock att läkarundersökning får göras mot ett barns vilja, vilket är en mycket ingripande åtgärd och som ska tillämpas mycket restriktivt. Barnombudsmannen instämmer i utredningens bedömning att detta ingripande ska minskas på sikt till följd av förslaget om att hälsoundersökning (se avsnitt 9.16.6 nedan) ska erbjudas alla barn och unga i samband med placering. Samarbetet mellan socialtjänst, hälso- och sjukvård samt tandvård ska ökas för att säkerställa barns och ungas rätt till hälso- och sjukvård. Barnombudsmannen anser att det är oerhört viktigt att syftet tydliggörs och att barnet eller den unge får relevant information om syftet med undersökningen, vad den innebär, samt att undersökningen görs med respekt för barnet.

9.16.6 Hälsoundersökning ska erbjudas barn och unga inför en placering

Barnombudsmannen välkomnar utredningens förslag att socialnämndens ansvar för placerade barns och ungas behov av hälso-, sjuk- och tandvård tydliggörs. Barnombudsmannen ser allvarligt på att barn som placeras i samhällets vård inte alltid får sina rättigheter av skolgång, hälsa och tandvård tillgodosedda. Det är grundläggande rättigheter enligt barnkonventionen och artikel 2 anger att alla barn ska ha samma rättigheter utan åtskillnad av något slag. Som utredningen framhåller är det av stor vikt att eventuella hälsoproblem som barnet eller den unge tidigare borde ha fått hjälp med uppmärksammas, samt att barns och ungas rätt till hälso-, sjuk- och tandvård säkerställs även under en placering. Frågor om hälsa behöver enligt vår mening alltid inkluderas i en analys av barns behov av skydd och stöd, inte bara uppmärksammas vid en eventuell placering utanför hemmet.

Utredningen föreslår att socialnämnden ska ha ansvaret för att, om det inte är obehövligt, begära en hälsoundersökning i anslutning till att vård i familjehem eller HVB av barn och unga inleds. Barnombudsmannen tillstyrker förslaget men anser att ett tillägg till paragrafen ska göras, nämligen att om en hälsoundersökning inte ska genomföras inför en placering ska anledningen till detta i framgå i utredningen. Barnets eller den unges syn på sin hälsa är en viktig del i såväl utredning som framtida planering av insatser och stöd. Forskning visar dock att barns röster om sin hälsa sällan framgår i barnavårdsutredningar.[49] Barnombudsmannen anser att det är av stor vikt att barns delaktighet och rätt att bli hörd uppmärksammas även i denna del.

Barnombudsmannen tillstyrker även förslaget att landstingets skyldighet att erbjuda sådan hälsoundersökning av barn och unga vid placering utanför hemmet regleras i en ny lag. Samverkan för eventuella fortsatta insatser och samverkan mellan verksamheterna ses också som centralt.

9.17.3 Delegationsordningen bör ses över

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att regeringen bör ta initiativ till en särskild översyn av de nuvarande delegationsbestämmelserna inom socialtjänstens område. Det är angeläget att öka kunskapen om detta område som en del i förbättringsarbetet inom socialtjänsten.

10 Den rättsliga processen

10.4.2 Fortsatt processbehörighet från 15 år

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att 15 års-gränsen för processbehörighet ska behållas oförändrad i den nya LVU.  Dock anser vi att frågan om barns processbehörighet måste ses över i särskild ordning med ambitionen att på sikt sänka åldern för processbehörighet. I det sammanhanget är erfarenheterna från de nordiska länderna särskilt intressanta.  I Finland ligger åldern för processbehörighet på 12 år. I Norge finns ingen åldersgräns för processbehörighet i beteendefallen. I miljöfallen är barnet processbehörigt från 15 år, men yngre barn kan ges processbehörighet om Fylkesnämnden bedömer att barnet är tillräckligt moget. FN:s barnrättskommitté konstaterar att det måste införas mekanismer som säkerställer att barn vid alla typer av alternativt omhändertagande, även placering på institutioner, kan uttrycka sina åsikter och att de åsikterna beaktas i frågor som rör placering.[50] Konventionsstaterna ska bland annat genom lagstiftning säkerställa barnets rätt att bli hörd.

10.4.3 Rätt till offentligt biträde i mål om begränsning av umgänget m.m.

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att barn och unga samt vårdnadshavare och föräldrar ska ha rätt till offentligt biträde vid överklagande av beslut om begränsning av umgänget samt vid beslut om att barnets eller den unges vistelseort inte ska röjas för föräldrar eller vårdnadshavare. Umgänge med vårdnadshavare och föräldrar under den tiden barnet är placerat är en grundläggande mänsklig rättighet för barnet. Det är av yttersta vikt att barnet har möjlighet att överklaga inskränkningar i denna rättighet och tillgången till ett offentligt biträde i sådana situationer är en förutsättning för att barnet ska ha reella möjligheter att ifrågasätta en umgängesbegränsning.

FN:s barnrättskommitté har rekommenderat Sverige att säkerställa att alla barn och unga som har blivit omhändertagna ges adekvat rättslig representation.[51]

10.4.4 Särskilda lämplighetskrav på det offentliga biträdet

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att det ska ställas särskilda lämplighetskrav på offentligt biträde för barn och unga i mål enligt den nya LVU. Endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget ska få förordnas som offentligt biträde för barn och unga. Enligt FN:s barnrättskommitté är det viktigt att personer som är inblandade i rättskipning när det gäller unga lagöverträdare har hög kompetens.[52]

Vidare har kommittén rekommenderat Sverige att se till att vuxna som arbetar med barn har kompetensen att se till så att barn som kan uttrycka sina åsikter ska få reella möjligheter att göra det och deras åsikter ska tillmätas betydelse.[53] Barnombudsmannen anser att detta innefattar även eventuella offentliga biträden. Barnombudsmannen anser att dessa ska utbildas systematiskt och kontinuerligt om barns rättigheter enligt barnkonventionen samt i hur man kan samtala med barn och unga. 

10.4.5 Det offentliga biträdets uppdrag ska tydliggöras

Barnombudsmannen avstyrker delvis utredningens förslag kring tydliggörande av biträdets uppgifter. Vi föreslår istället att ombudet i mål som rör barn över 12 år som inte är processbehöriga ska driva barnets talan utifrån barnets egna åsikter. Barnombudsmannen anser inte att det, som är fallet idag, ska vara möjligt för ombudet att utifrån en egen tolkning av vad som är det bästa för barnet kunna gå emot barnets egna åsikter. Det ligger också i linje med Högsta förvaltningsdomstolens (HFD) dom som rör processobehöriga barns rätt till flerinstansprövning oavsett ställföreträdarens inställning.[54]

Utredningen föreslår dessutom att om inte det är uppenbart obehövligt ska biträdet träffa barnet och lämna den information som är lämplig och kan antas vara av betydelse för barnet eller den unge. Barnombudsmannen anser att begreppet ”uppenbart obehövligt” ska strykas i lagtexten. Barnet har alltid rätt till information och vuxna ska inte göra bedömningar av när det finns behov av information till barnet. Om barnet är så ungt att han eller hon inte har möjlighet att tillgodogöra sig muntlig information kan givetvis biträdet inte ge barnet information. Biträdet ska dessutom enligt utredningens förslag, om det är möjligt och lämpligt, se till att barnets eller den unges inställning klarläggs och redovisas för rätten. Barnombudsmannen förslår att begreppet ”lämpligt” stryks i lagtexten. Barnombudsmannen anser att den typen av lämplighetsrekvisit riskerar att användas för att begränsa barns möjligheter att komma till tals utifrån irrelevanta grunder, såsom att det kan vara en svår och tidskrävande åtgärd för den vuxna att höra barnet. Barnombudsmannen anser att det är av stor vikt att det offentliga biträdet har kunskap och förmåga att kommunicera med barn i olika åldrar och utifrån barnets särskilda behov.

10.4.6 Domarnas kunskaper om barn behöver stärkas

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att kunskapen om barn, barns behov och vilka rättigheter barn har, behöver stärkas i domstolarna. Det förutsätter att de domare som handlägger mål om tvångsvård för barn och unga är specialiserade i den meningen att de har särskild inriktning och utbildning samt intresse för den särskilda måltypen.  Utredningen anser att det finns behov av att Domstolsverket erbjuder domarna utbildning för att bedöma bland annat barnets bästa och vilken tyngd ett barns utsagor ska ges utifrån ålder och mognad.

10.4.7 Domstolen ska vid behov höra sakkunnig

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det är angeläget att barnet eller den unge får sitt behov av vård allsidigt belyst och korrekt bedömt, till exempel av expert inom barn- och ungdomspsykiatri eller barnmedicin. Förslaget innebär alltså att förvaltningsrätten, vid behov, ska kunna höra lämplig sakkunnig vid den muntliga förhandlingen. Sakkunskap kan behövas i en specifik fråga, till exempel hedersrelaterat våld och förtryck.

Lydia berättar att ”I hovrätten kommer jag ihåg att det var ingen som fattade alls vad jag pratade om. Alltså inte ett dugg, utan det var bara hård fakta[…] Så fort jag pratade om det psykologiska så var det ingen som fattade och de fick ta dit expertutlåtanden för att förstå vad posttraumatisk stress var.”

10.4.8 Barns och ungas medverkan i domstolen behöver uppmärksammas

Barnombudsmannen anser att rättsprocessen i mål om omhändertagande enligt LVU måste anpassas så att även barn som är yngre än 15 år, och som så önskar, har möjlighet att delta i muntliga förhandlingar. Processen måste då anpassas efter barnets förutsättningar och information måste vara anpassad så att barnet har möjlighet att delta. Formerna för processen måste också anpassas. Utredningen konstaterar att direkt delaktighet ökar rättssäkerheten och det visar sig att rätten använder barnets åsikter i större utsträckning då barnet självt uttalar sig muntligt. Det är av stor vikt att barnets ställföreträdare agerar i enlighet med vad som är föreskrivet och alltid framför barnets synpunkter och önskemål. Om ställföreträdaren anser att barnets bästa inte är det som speglar barnets egen åsikt ska ställföreträdaren motivera sitt ställningstagande.

11. Placering enligt SoL utan vårdnadshavarens samtycke

11.6.2 Placering enligt SoL för den som fyllt 16 år ska inte förutsätta vårdnadshavarens samtycke

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att en ny bestämmelse förs in i SoL som innebär att socialnämnden får besluta om vård utanför hemmet för ett barn som fyllt 16 år även utan vårdnadshavarens samtycke, om det är lämpligt och barnet begär eller samtycker till det. Barnombudsmannen delar även utredningens bedömning att äldre barn ska kunna påverka när vården ska avslutas. FN:s barnrättskommitté har rekommenderat Sverige att vidta åtgärder för att säkerställa att barn som rymmer eller tvingas iväg hemifrån har tillgång till hjälp och får den rådgivning och det stöd de behöver. Samtidigt betonas att barnet endast ska åtskiljas från familjen som en sista utväg.[55]

Barnombudsmannen ställer sig bakom utredningens resonemang om att föräldraperspektivet bör tillåtas stå tillbaka med hänsyn till barnets bästa. Förslaget ligger i linje med artikel 12 i barnkonventionen där barnets rätt att bilda egna åsikter understryks. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Barnombudsmannen anser dock att det bör tydliggöras hur vårdnadshavarens bestämmanderätt ska utformas under placeringstiden. Barnets bästa bör vara styrande och ges företräde framför vårdnadshavarens samtycke.   

Utredningen föreslår att socialtjänsten får besluta om insatsen ”om det är lämpligt och barnet begär eller samtycker till det”. Barnombudsmannen anser att formuleringen bör ändras till att socialtjänsten får besluta om insatsen ”om det är till barnets bästa och barnet begär eller samtycker till det” vilket ligger i linje med barnkonventionens artikel 3 om att barnets bästa ska sättas i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet.

Utredningen föreslår att ett beslut om placering enligt SoL utan vårdnadshavarens samtycke ska kunna överklagas av vårdnadshavaren. Barnombudsmannen vill betona vikten av att barnet tilldelas ett eget ombud. Barnombudsmannen vill även understryka vikten av att Socialtjänsten alltid gör en riskbedömning innan utredningsmaterialet delas till vårdnadshavaren.

12. Föräldrarnas rättsliga ställning och behov av stöd

12.9.2 Rätt till information och delaktighet

Barnombudsmannen har inget att erinra om utredningens förslag att en bestämmelse ska föras in i nya LVU om att barnets vårdnadshavare, så långt det är möjligt och lämpligt, ska få information om vården av barnet och ges möjlighet att vara delaktiga. Barnombudsmannen anser dock att barnets egna synpunkter och åsikter bör beaktas när en prövning av lämplighet görs. Barnombudsmannen vill även understryka att det av hänsyn till barnets bästa kan vara motiverat att inte lämna ut vissa uppgifter till vårdnadshavaren.

12.9.4 Kunskapsstöd för säkrare bedömningar i fråga om umgänge

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att ett underlag för socialtjänstens bedömning i frågor om umgänge mellan föräldrar och barn behöver vila på en säkrare kunskapsgrund. Utredningen anser att Socialstyrelsen ska ges i uppdrag att ta fram ett stöd som ska bidra med kunskapsbaserade och därmed rättssäkrare bedömningar av umgänge mellan barn som omhändertagits enligt LVU och deras föräldrar.

Barnombudsmannen anser att det i stödet tydligt bör framgå att barnets egen syn på umgänge ska vara styrande i bedömningen av hur umgänget ska utformas eller om det alls är lämpligt med umgänge. Det bör även framgå att en riskbedömning ska göras innan beslut om umgänge tas. FN:s barnrättskommitté har uttryckt oro för att barnets rätt att komma till tals är otillräckligt genomförd i praktiken, i synnerhet när det gäller vårdnad, boende och umgänge.[56]

12.9.5 Stärkt stöd till vårdnadshavaren i samband med omhändertagandet

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att en bestämmelse bör föras in i LVU om att socialnämnden aktivt ska erbjuda vårdnadshavaren stöd som kan bidra till att de blir delaktiga i vården av barnet och utvecklas i sitt föräldraskap.

Enligt FN:s barnrättskommitté bör konventionsstaterna i första hand erbjuda de vårdnadshavare som brister i sitt föräldraskap lämpligt bistånd så att de kan fullgöra sitt ansvar för barnets utveckling.[57] Stödet bör sättas in i ett så tidigt skede som möjligt.

13 Tryggheten för långsiktigt placerade barn

13.18.2 Långsiktighet i rekrytering och matchning av familjehem

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det av den i delbetänkandet föreslagna nationella satsningen på rekrytering av familjehem, dels inrättandet av ett nationellt centrum för utveckling av familjehemsvården bör ingå att uppmärksamma frågor som rör placerade barns behov av kontinuitet och en familjetillhörighet både på kort och på lång sikt. Barnombudsmannen anser, med utgångspunkt i barnets rätt till trygga uppväxtförhållanden, att långsiktighet i placeringar alltid bör eftersträvas.

Matchning av familjehem och jourhem utifrån det enskilda barnets behov är avgörande för en långsiktig och trygg placering. Barn och unga som Barnombudsmannen har mött har vittnat om hur bristande matchningar kan få förödande konsekvenser, både på kort och på lång sikt. Havererade placeringar och sammanbrott skapar otrygghet och försvårar för barn och unga att känna tillit till vuxna. För att definiera ett barns behov krävs i enlighet med artikel 12 i barnkonventionen att barnet själv ges möjlighet att komma till tals och att barnets åsikter tillmäts betydelse. Att döma av barns och ungas egna berättelser försummas rätten att bli hörd allt för ofta i placeringsprocessen.

Barnombudsmannen delar utredningens syn att det är ett problem med den diskontinuitet för barnet som blir följden av att jourhemsplacering ofta används rutinmässigt vid ett omhändertagande och att det blir ett nytt uppbrott när barnet ska omplaceras till ett familjehem. Ur ett barns perspektiv kan skiljelinjen mellan jourhem och familjehem upplevas som otydlig. Barnombudsmannen har träffat barn och unga som varit placerade i jourhem under längre tider utan att själva förstå att boendet varit tillfälligt. Ovissheten kan skapa otrygghet och osäkerhet hos de barn och unga som placeras i jourhem. Det är därför viktigt att barn och unga får information och tillåts bli delaktiga i placeringsprocessen.

Även vid tillfälliga placeringar måste barnets rättigheter till fullo respekteras, både på kort och på lång sikt. Krav på lämplighet, kvalitet och tillsyn bör därför vara lika högt ställda som vid mer långsiktiga placeringsformer. Barnombudsmannen delar utredningens bedömning och rekommendationerna från kunskapsöversikten av Risholm Mothander och Broberg att små barn om möjligt och lämpligt ska placeras tillsamman med minst en förälder så länge det inte är klarlagt om det behövs en längre tids placering.

Som Barnombudsmannen tidigare framfört anser vi att inrättandet av ett nationellt centrum för familjehemsvård skulle kunna bidra till detta på ett positivt sätt.[58] Barnombudsmannen välkomnar att en aktör får ansvar för att sprida information och bidra till rekrytering av familjehem och jourhem på nationell nivå. Barnombudsmannen ser även att ett nationellt centrum, med tillbörliga resurser och kompetens, skulle kunna få en betydande roll för att låta placerade barn och unga komma till tals och att deras åsikter tillmäts reell betydelse i utvecklingen av familjehemsvården.

13.18.3 Vårdplanen ska ange den långsiktiga inriktningen

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att det ska framgå vilka förändringar som krävs för att barnet ska kunna återvända hem och vilket stöd socialnämnden kan erbjuda vårdnadshavarna för att det ska vara möjligt i vårdplanen. Vi vill betona att det i relation till långsiktigheten är viktigt att det är tydligt vilka insatser som ges till barnet och vad dessa syftar till.

Barnombudsmannen tillstyrker även förslaget om att vårdplanen ska revideras, men anser att detta ska ske senast när barnet har varit placerad i ett år. Särskilt utifrån mindre barns perspektiv är det viktigt att revideringen sker innan det gått alltför lång tid, redan innan barnet varit placerat ett år. När ett litet barn vistats mer än sex månader i ett välfungerande familjehem har det med stor sannolikhet utvecklat en anknytning till minst en av familjehemsföräldrarna.[59] Det är därför viktigt att tidigt uppmärksamma de konsekvenser placeringen har för barnet och ha en långsiktig planering. Men även för äldre barn kan ett år te sig som en lång tid och det är viktigt att tydliggöra den långsiktiga planeringen.

 Barnombudsmannen anser också att det är viktigt att vårdplanen hålls aktuell och föreslår att det i de enskilda vårdplanerna skrivs in den senaste tiden då vårdplanen även fortsättningsvis ska revideras för att tydliggöra detta för det enskilda barnet eller den unge.

13.18.4 Övervägande av vården ändras till rapportering

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att begreppet övervägande och förfarandet är otydligt och tillstyrker förslaget att ändra 6 kap. 8 § SoL respektive nuvarande 13 § första stycket LVU till en informationsskyldighet till socialnämnden. Förslaget innebär att barnets särskilda socialsekreterare minst en gång var sjätte månad ska rapportera till socialnämnden om hur barnets behov tillgodoses, hur vårdnadshavarens förhållanden utvecklar sig samt hur vården bör inriktas och utformas om den ska fortsätta.

Barnombudsmannen anser även att barnets inställning till vården och dess inriktning ska redovisas i rapporten till socialnämnden.

13.18.5 Hemtagningsbegäran behöver regleras

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att en bestämmelse om att barn som har fyllt 15 år och den eller dem som har vårdnaden om barnet får begära att vård utanför det egna hemmet med stöd av LVU ska upphöra införs i nya LVU. En begäran från en vårdnadshavare om att vård som har beslutats på grund av hemförhållandena ska upphöra behöver dock inte prövas av socialnämnden om frågan om vård har prövats av nämnden eller rätten de senaste tolv månaderna.

Begränsningen av vårdnadshavares möjlighet att begära att vården ska upphöra syftar till att säkerställa barnet eller den unges behov av stabilitet i vården. Barnombudsmannen vill i samband med detta särskilt understryka vikten av att både socialsekreteraren och familjehemssekreteraren (som stöttar familjehemsföräldrarna) arbetar för att minska konfliktnivån mellan familjehemmet och de biologiska föräldrarna. Genom forskning[60] och Barnombudsmannens egna kontakter med barn[61] framkommer att sådana konflikter kan vara mycket påfrestande för barnen och kan motverka intentionerna med vården. Se även kapitel 12 ovan om stöd till föräldrar.

13.18.6 Vid prövning av om vården ska upphöra ska barnets bästa vara avgörande

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att en bestämmelse om att barnets bästa ska vara avgörande vid prövning av om vård enligt nuvarande 2 § i LVU i familjehem ska upphöra. Vid bedömningen ska särskild avseende fästas vid barnets inställning, om barnet sedan låg ålder eller under lång tid vårdats i familjehemmet, barnets umgänge med och relation till vårdnadshavarna samt om barnet har en nära relation till familjehemsförändrarna och en god förankring i sin sociala miljö. En bestämmelse ska också föras in om att socialnämnden får begära att verkställigheten av domstolens beslut ska senareläggas i samband med beslut om vårdens upphörande.

I enlighet med barnkonventionen och övrig lagstiftning torde det vara självklart att barnets bästa ska vara avgörande även för beslut om vårdens upphörande. Barnombudsmannen anser att en hopslagning av nuvarande bestämmelser undviker parallella och upprepade rättsprocesser samt tydliggör kopplingen mellan dessa frågor. Barnombudsmannen välkomnar att förslaget även innebär att hänsyn ska tas till barnets förankring i familjehemmet. Vi anser att det är av stor vikt att i beslutet om vårdens upphörande ta hänsyn till ett barns oro inför att lämna ett familjehem han eller hon känner sig trygg i och den eventuella skada en förflyttning kan medföra. Som utredningen påpekar kan det annars leda till orimliga konsekvenser ur ett barnrättsperspektiv, vilket inte är acceptabelt. Det är viktigt att dessa bedömningar görs på ett nyanserat sätt och med helhetsperspektiv, men att avgörandet görs utifrån barnets bästa. Barnombudsmannen vill särskilt betona barns och ungas rätt att komma till tals i detta sammanhang.

I domar gällande såväl upphörande av vård som flyttningsförbud saknas utredning av och resonemang kring barnets vilja.[62] Barnombudsmannen välkomnar därför utredningens förslag att det i bedömningen ska fästas särskilt avseende vid barnets inställning.

13.18.7 Möjlighet till flyttningsförbud ska vara kvar

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att möjligheten till flyttningsförbud ska kvarstå för att förhindra skadliga hemtagningar av barn. Barnombudsmannen delar även utredningens bedömning om att den långsiktiga planeringen och regleringen av vårdnadsöverflyttningar hänger tätt samman med denna bestämmelse och regleringen av umgänge. Som tidigare framförts är det av stor vikt att såväl långsiktighet som barnrättsliga aspekter av stabilitet, umgänge och skydd mot skadliga uppbrott uppmärksammas.

13.18.8 Skälen för vårdnadsöverflyttning ska förtydligas

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att de skäl som ska ligga till grund för socialnämndens ansökan om vårdnadsöverflyttning enligt 6 kap. 8 § Föräldrabalk (1949:381)(FB) ska förtydligas genom tillägg i bestämmelserna om att nämnden särskilt ska överväga vårdnadsöverflyttning när ett barn varit placerat i samma familjehem under tre år. Vid övervägandet ska särskilt avseende fästas vid barnets och familjehemsföräldrarnas inställning till en vårdnadsöverflyttning, barnets relation till familjehemsföräldrarna och deras förmåga att tillgodose barnets behov av en trygg och god uppväxt samt familjehemsföräldrarnas inställning till och förmåga att tillgodose barnets behov av kontakt med föräldrar och andra närstående. Bestämmelserna om att överväga vårdnadsöverflyttning i SoL och LVU ska kompletteras med att frågan, efter att barnet varit placerat i samma familjehem under tre år, årligen ska övervägas i samband med rapporteringen om barnets vård.

Barnombudsmannen anser att vårdnadsöverflyttning bidrar till kontinuitet för barn som vill stanna i sitt familjehem. Barnombudsmannen delar utredningens bedömning attdet behövs tydligare anvisning om vad som ska vägas in i socialnämndens bedömning att ansöka om vårdnadsöverflyttning till familjehemsföräldrar och att vårdnadsöverflyttning återkommande ska övervägas för att stärka kontinuiteten i familjehemsplaceringen.

13.18.9 Förvaltningsdomstolarna bör pröva vissa mål om vårdnadsöverflyttning

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att en översyn av om handläggningen av beslut om vårdnadsöverflyttning på talan av socialnämnden ska flyttas från allmän domstol till förvaltningsdomstol. Då förvaltningsdomstolen är den part som tagit beslut om LVU är det rimligt att samma rättsinstans också prövar frågan om vårdnadsöverflyttning. Barnombudsmannen instämmer i utredningens bedömning att förvaltningsdomstolen har mer kunskap och erfarenhet av ärenden där socialnämnden är part, men vi vill påpeka att det finns behov av ytterligare kunskap även i denna rättsinstans.

13.18.10 Adoption bör uppmärksammas i vissa fall

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att Socialtjänsten bör ha kunskap om reglerna om adoption för att kunna bidra till samförståndslösningar när adoption bedöms vara till barnets bästa. Socialstyrelsen har en viktig roll att i relevanta sammanhang uppmärksamma adoption som en möjlighet inom ramen för dagens lagstiftning. Barnombudsmannen anser dock att socialtjänsten inte bara bör utan ska ha kunskap om reglerna om adoption eftersom det krävs kunskap och kompetens för att kunna använda sig av och bidra med samförståndslösningar när adoption bedöms vara till barnets bästa. Barnombudsmannen anser att öppen adoption också ska övervägas jämte vårdnadsöverflyttning när barnet har varit placerat i familjehemmet i tre år. Barnombudsmannen menar att barn som har varit placerat i ett familjehem under en lång tid ska kunna adopteras och att villkoren för att genomföra sådana adoptioner bör förbättras eftersom en adoption ger barnet eller den unge en självklar och tydlig familjetillhörighet. Särskilt för barn som placerats i ung ålder eller som saknar kontakt med sina biologiska föräldrar kan öppen adoption vara bättre för kontinuiteten och barnets känsla av samhörighet med familjehemmet.

14. Ansvar och befogenheter under vårdens genomförande

Barnombudsmannen är positiv till att utredningen tydliggör hur ansvaret fördelas mellan olika aktörer under tiden ett barn är omhändertaget. Dels för att barnet inte ska hamna mellan stolarna dels för att barnet själv ska kunna veta vem hon eller han kan utkräva ansvar av. Syftet med förslagen enligt betänkandet är att stärka rättssäkerheten för barn och unga och säkerställa en trygg, säker och ändamålsenlig vård.

Ett viktigt förtydligande som görs i kapitlet är att socialnämnden ska överta det ansvar som vårdnadshavaren har enligt FB när ett barn omhändertas, i den utsträckning det behövs för att genomföra vården. Det innebär alltså att socialnämnden exempelvis har ansvar för att barnet går till skolan.

Det är av stor vikt att ansvars- och arbetsfördelningen mellan socialtjänsten och familjehemmet ska regleras i ett avtal. Ett sådant avtal minskar risken för att varken socialnämnden eller familjehemmet tillgodoser barnets rättigheter och tar ansvar för att barnet får den hjälp och stöd han eller hon behöver. Av avtalet bör bland annat framgå hur familjehemmet ska tillgodose barnets rätt till utbildning och hälso- och sjukvård samt föräldrarnas vårdnadsansvar. Det är även av central betydelse att barnet eller den unge får komma till tals. Barnet eller den unge måste alltid tillfrågas om han eller hon önskar läsa avtalet innan det undertecknas och socialnämnden och familjehemmet ska då beakta barnets eller den unges synpunkter.[63]

Barnombudsmannen beklagar dock att de gode männens ansvar inte lyfts fram när ansvarsfördelningen presenteras.

14.11.2 Nämndens bestämmanderätt under LVU-vård behöver förtydligas

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att bestämmelsen om socialnämndens bestämmanderätt under tiden för vård enligt LVU ska förtydligas i den nya LVU så att det framgår att nämnden övertar vårdnadshavarens bestämmanderätt i den utsträckning det behövs för att genomföra vården.

Att det ska ske i den utsträckning som behövs för att genomföra vården innebär en markering i form av att vårdnadshavarna inte ska fråntas allt inflytande under vårdtiden. Utredningen understryker vikten av att vårdnadshavarens grundläggande värderingar i fråga om religion, människosyn, livsvärden med mera så långt det är möjligt respekteras i samband med nämndens beslut som gäller barnet. Föräldrarnas rätt till information under vårdtiden behandlas i kapitel 12 ovan.

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det är av grundläggande vikt för barnet eller den unge att det inte råder några oklarheter om vem som bestämmer i olika frågor under tvångsvården. Syftet med förslaget är att tydliggöra att socialnämnden övertar vårdnadshavarnas bestämmanderätt enligt FB i alla de frågor som gäller vården av barnet. Det innebär bland annat att socialnämnden bestämmer om medicinsk vård och behandling (inklusive vaccinationer), kompletterande insatser som ges med stöd av SoL och LSS, val av förskola och skola, umgänge med syskon och andra närstående, resor och arbetsanställning.

Barn och unga som Barnombudsmannen har mött berättar om att socialsekreterare sviker löften som de ger. Ungdomarna säger att det inte finns någon anledning för socialsekreterarna att lova sådant som de inte kan uppfylla. Det gör bara att det skapas ännu mer misstro. Sveket handlar inte enbart om löften att få återkoppling per telefon, utan till exempel även ansökningar om ekonomiskt bistånd till kläder som socialsekreteraren inte besvarar på flera månader. Viktor hänvisades till sina föräldrar, i stället för att få hjälp av sin socialsekreterare ”Jag skickade in min ”ansökan” till soc. Han sa ´Du har ju dina föräldrar som kan hjälpa´. Jag sa att jag har LVU men han sa ändå ´Du får ta det med dina föräldrar.´ Men dom pratar ju inte med mig.”

Jonna berättar att hon varit arg på sin socialsekreterare. Hon hade förklarat att hon vantrivdes i skolan och önskade byta för att hon blev utsatt för mobbning. ”Jag sa att jag ville byta skola, för den här skolan, jag mår inte bra av att gå i den, för det är skrikigt och så är det en som slår mig hela tiden. Hon lyssnade inte på mig. Jag frågade henne ´varför får jag inte byta skola´ men hon svarade aldrig.”

De unga berättar att de blir misstrodda när de berättar om sjukdomar och besvär. Det kan tillexempel gälla att få uppsöka läkare, psykolog, optiker eller tandläkare. Arash hade till exempel ådragit sig en skada i samband med en aktivitet och ville uppsöka sjukvård, men blev inte trodd på och fick ingen hjälp. Först efter att en utomstående vuxen agerat, blev han skjutsad till sjukhus där det visade sig att det handlade om en allvarligare skada än vad man trott.

14.11.3 Familjehemsföräldrars och HVB-personalens ansvar och befogenheter behöver tydliggöras

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att nuvarande 11 § i LVU ska ändras så att bestämmelsen enbart reglerar socialnämndens ansvar och befogenheter. I samband med att barnet eller den unge placeras får socialnämnden ta ställning till vilket ansvar och vilka befogenheter som ska överlåtas till den som får i uppdrag att utöva den faktiska vården om barnet. I praktiken kommer det att innebära att familjehemmet eller HVB-personalen får bestämma i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet.

I delbetänkandet konstaterade utredningen att enskilda HVB inte är inordnade i socialtjänstens verksamhet utan har ett självständigt ansvar för hur vården bedrivs. Ett familjehem ingår däremot i socialtjänstens verksamhet, vilket betyder att hemmet inte har den självständiga ställning som HVB har.[64]Nämnden får sedan överlåta delar av denna bestämmanderätt till den som ska utöva den faktiska vården om barnet. Det handlar bland annat om att familjehemmet och HVB-personalen får bestämma i frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet, det vill säga frågor om mat- och sovtider, tider för läxläsning, tider för när man ska vara hemma på kvällen, hygienrutiner samt användande av mobiltelefon och dator.

Barnombudsmannen är positiv till att ansvarsfördelningen och bestämmanderätten beskrivs i genomförandeplanen samt att detta ska klargöras för skolan.

14.11.4 Kunskapsstöd och utbildning om gränssättande åtgärder

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att ge Socialstyrelsen i uppdrag att leda ett arbete för gemensam kunskapsgrund och samsyn bland verksamhetsansvariga och personal på HVB om gränssättande åtgärder som en del av en god vård. Inom ramen för uppdraget ska befintlig kunskap om olika typer av gränssättande åtgärder, etiska aspekter på dem samt forskning om resultatet av att använda dem sammanställas och analyseras. Utifrån underlaget ska Socialstyrelsen ta fram ett vägledande stödmaterial som ska kunna användas för utbildningar på olika nivåer inom HVB-vården.

FN:s barnrättskommitté har rekommenderat Sverige att personal ska utbildas i vårdmetoder som undviker våld eller tvång.[65] Det kan tyckas självklart att det måste finnas ordningsregler på institutioner där många barn och unga vistas tillsammans, ibland under lång tid. Det är inte heller något som ungdomarna generellt verkar motsätta sig.

IVO lyfter att svåra och ibland hotfulla situationer kan uppstå och att ungdomar kan behöva skyddas mot sig själva och varandra. Detta måste personalen kunna hantera. Det är viktigt att det har ett arbetssätt som förhindrar att kritiska situationer uppstår. Och när svåra situationer ändå uppstår bör det finnas en beredskap och kunskap om hur man ska göra och vad som inte är tillåtet.[66]

En viktig aspekt är att alla regler inte är uttryckliga. I dagsläget beskriver ungdomarna det som att det finns oskrivna regler. Isak berättar vad personalen brukar säga: ”Alltså ibland gör du någonting som inte står i reglerna och då får du ju tänka själv att det borde stå där. Skulle reglerna ta upp allt du inte får göra, så skulle de vara ett helt arkiv, liksom.”

Systemet beskrivs som oförutsägbart. Isak berättar att personalen ”skriver nya regler hela tiden.”

Barnombudsmannen delar utredningens uppfattning att det är oacceptabelt att barn och unga som placeras på HVB inte alltid får ett respektfullt bemötande. Det är viktigt att det förtydligas att generella förbud kring exempelvis att kommunicera med omvärlden inte är förenligt med FB. Däremot kan den som utövar den faktiska vårdnaden om barnet, utifrån en behovs- och proportionalitetsbedömning begränsa barnets tillgång till exempelvis mobiltelefon under förutsättning att barnet kan kommunicera på andra sätt.

Barnombudsmannen är särskilt positiv till förslaget att barn och unga ska involveras i framtagandet av underlag. Vi är även positiva till att det ska föreslås insatser som förbättrar informationen till barn och unga som vårdas vid HVB om gränssättande åtgärder och om hur de kan bli delaktiga i sådana åtgärder.

14.11.5 Ordningsregler på HVB

Barnombudsmannen är positiv till att utredningen föreslår förtydliganden så att skillnaderna mellan de gränssättande åtgärderna och ordningsreglerna på HVB klargörs. Det måste vara tydligt för barnen!

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att det ska införas en bestämmelse i SoF som tydliggör vilka frågor som får omfattas av ordningsregler samt anger en ram för utarbetande och tillämpning av sådana regler. Ordningsregler på HVB ska omfatta de dagliga rutinerna på boendet och syfta till att skapa trygghet och trivsel för alla som bor och arbetar där. Reglerna ska utarbetas under medverkan av de boende och följas upp regelbundet. De ska vara kända för de boende och personalen samt vara anslagna inom enheten väl synliga för de boende.

Ordningsregler behöver finnas på HVB, men de får inte inskränka barn och ungas grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Åtgärder som uppfattas som tvång eller hot om sanktioner får inte förekomma.

Barnombudsmannen är positiv till att ordningsreglerna ska utformas tillsammans med barn och unga som bor där. Precis som utredningen lyfter fram är det viktigt att ordningsreglerna diskuteras regelbundet så att de boende får vara med och formulera vad som ska gälla på just deras HVB och göra reglerna till sina egna. Likaså är det av vikt att de barn och unga som bor där samt personalen känner till vilka regler som gäller och att diskutera dessa vid inskrivning, dela ut dem till boende och vårdnadshavare samt att de finns tydliga anslagna vid hemmet.

Av de samtal vi har haft med barn och unga framgår det tydligt att regelverket inte tas fram i samverkan mellan ungdomar och personal. Reglerna finns redan där när de flyttar in.

Det är inte bara våra samtal med barnen som vittnar om att det förekommer regler och bestraffningar på HVB som inte bara är olämpliga, utan också olagliga. Även IVO:s tillsyn har uppmärksammat att vissa HVB använder otillåtna skydds- och begränsningsåtgärder. I de flesta fall handlar det om generella förbud att inneha mobiltelefon. Det förekommer även drogtester och visitationer av rum utan samtycke. Även isolering av ungdomar har förekommit. På grund av att ett ”time-out-rum” uppmärksammades förtydligade Socialstyrelsen att det inte är tillåtet att stänga in ett barn vid ett HVB som inte är en SiS-institution. Det är inte heller tillåtet att fysiskt begränsa ett barns rörelsefrihet i syfte att lugna ner barnet.[67]

14.11.6 En ny lag om förbud mot innehav av narkotika och andra berusningsmedel på HVB

FN:s barnrättskommitté rekommenderar staterna att skydda barn från lösningsmedel, alkohol, tobak och olagliga substanser.[68] Barnombudsmannen tillstyrker därför utredningens förslag om att införa en lag om förbud mot berusningsmedel m.m. på hem för vård eller boende. Förbud mot innehav av exempelvis narkotika ska kunna fattas på ett HVB oavsett huvudman, till skillnad från idag där inskränkningar endast får göras på SiS särskilda ungdomshem och kommunalt drivna HVB. Förbudet ska kunna tillämpas vid placeringar enligt både LVU och SoL samt gälla generellt för alla som vårdas på boendet.

Om sådan egendom som omfattas av förbudet påträffas får den omhändertas. Omhändertagen egendom ska återlämnas, förstöras eller försäljas. Ett beslut om att omhänderta, återlämna eller försälja egendom ska dokumenteras. Beslut att förstöra eller försälja omhändertagen egendom ska kunna överklagas till förvaltningsrätten. Vid beslut av enskild huvudman ska den enskilde huvudmannen vara den enskildes motpart. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten.

Barnombudsmannen delar utredningens uppfattning att lagstiftningen måste anpassas till den utveckling som skett av HVB-vården och att det är positivt att lagstiftningen görs enhetlig för alla aktörer som bedriver samma vård. Det bidrar till rättssäkerheten och tydligheten för de boende.

15 Samverkan om hälsa och utbildning

15.8.2 Överenskommelser och samarbetsavtal i fråga om placerade barn och unga

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att det införs likalydande bestämmelser i SoL och HSL om att kommuner och landsting ska ingå överenskommelser om ett samarbete i fråga om vård utanför det egna hemmet för barn och unga enligt SoL och den nya LVU. Om det är möjligt bör organisationer som företräder dessa personer eller deras närstående ges möjlighet att lämna synpunkter på innehållet i överenskommelsen. Barnombudsmannen anser att det är nödvändigt med tydliga direktiv och avtal för samarbetet. Vi har i flera rapporter uppmärksammat barn som på grund av bristande sådana direktiv fallit mellan stolarna.[69] Det gäller kommunernas samarbete med såväl SiS, landsting som skolor. Barnombudsmannen välkomnar därför bestämmelsen om att alla kommuner och landsting är skyldiga att skriva sådana avtal för att säkerställa att alla barn och unga har samma rättigheter och möjligheter.

15.8.3 Ansvarsfördelning och tvärprofessionell samverkan vid psykisk ohälsa

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att Socialstyrelsen ska ges i uppdrag att ta fram ett vägledande kunskapsstöd till huvudmän och verksamheter om ansvarsfördelningen om vård och stöd vid psykisk ohälsa hos barn och unga i samhällsvård. Vi delar även utredningens bedömning att regeringen bör överväga att, inom ramen för fortsatta satsningar inom området psykisk ohälsa, avsätta särskilda medel för utveckling av tvärprofessionell samverkan mellan huvudmän i fråga om verksamheter som möter placerade barn och unga med psykisk ohälsa.

I vår rapport Bryt tystnaden lyfte vi fram vikten av samverkan och föreslog bland annat att alla landsting/regioner säkerställer att det finns en lätt väg in för barn och unga som mår dåligt psykiskt. Det kan beskrivas som en barnlots, som ansvarar för att barn får tillgång till vård och stöd efter behov. Barnlotsen ska vara känd för barn och unga, var lättillgänglig för dem, ha förmåga att lyssna till barn och unga och följa upp att barn och unga får rätt stöd. Elevhälsan har också en viktig roll att spela för att tidigt möta barn och unga som har frågor om sin psykiska hälsa. Skolans huvudmän, kommuner eller friskolor måste säkerställa att elevhälsan är tillgänglig på alla skolor och har ett arbetssätt som sänker trösklar för barn som behöver stöd och råd.

I rapporten föreslår vi också att självmord bland barn måste följas upp. Sedan början av 1990-talet har självmorden minskat i alla åldersgrupper, utom i den yngsta vilket är djupt oroande. Få länder inom EU visar en liknande utveckling. I Sverige saknas det en djupgående kunskap om situationen för de barn som fullbordar sina självmord. Ska vi förstå vad vuxenvärlden missar krävs samverkan och information från flera myndigheter. Idag är det inte möjligt eftersom myndigheter har sekretess gentemot varandra. De olika myndigheterna utreder var för sig: skola, hälso- och sjukvård, socialtjänst, polis med flera instanser. Ingen ser helhetsbilden och alla riskerar därför att missa de brister i samverkan som kan ha varit avgörande när barnets desperata situation gått alla förbi.[70]

15.8.4 Fortsatt utveckling av stöd för att stärka skolresultat för placerade barn och unga

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att placerade barn och ungas skolgång behöver stärkas ytterligare. Dock anser Barnombudsmannen att utredningen inte har lagt tillräckligt långtgående förslag för att garantera dessa barn rätten till skolgång. Barnombudsmannen vill särskilt betona att rätten till utbildning måste gälla alla barn oavsett barnets utgångsläge i livet. Barnombudsmannen har mött många barn och unga som har varit placerade i samhällsvård som vittnar om, vad de upplevt som, obefintlig eller undermålig undervisning. Forskning visar tydligt att tillgång till god utbildning och hälso- och sjukvård är bland de viktigaste framgångsfaktorerna för barn som är placerade utanför det egna hemmet. Rätten till utbildning är avgörande för ett barns framtida inkomstnivå, yrkesval, tillhörighet, beteendemönster och välbefinnande. Barnombudsmannen anser att varje barn som omhändertas av samhället bör få en skolpsykologisk och pedagogisk utredning i samband med placeringen. Vidare bör alla placerade barn få ett särskilt systematiskt stöd i sitt skolarbete under hela skoltiden oavsett om de är placerade i ett familjehem, på ett HVB-hem eller på ett särskilt ungdomshem.

Barnombudsmannen föreslår att ett tillägg i Socialtjänstlagen och Skollagen ska göras, nämligen att en ny bestämmelse ska införas i SoL om socialnämndens ansvar att, om det inte är obehövligt, begära en skolpsykologisk och pedagogisk utredning i anslutning till att vård i familjehem eller HVB av barn och unga inleds. Om sådan utredning inte ska genomföras inför en placering ska anledningen till detta i framgå i utredningen. Skolans skyldighet att därefter erbjuda barnet eller den unge en sådan utredning ska regleras i Skollagen. Barnets eller den unges syn på sin skolgång är en viktig del i såväl utredning som framtida planering av insatser och stöd. Barnombudsmannen anser att det är av stor vikt att barns delaktighet och rätt att bli hörd uppmärksammas även i denna del.

Som utredningen framhåller har SkolFam visat sig lovande, men det finns även andra insatser som visat sig verkningsfulla och förbättringar av till exempel läsförmåga.[71] Barnombudsmannen anser att det är angeläget att det nationella stödet till arbetet med att stärka skolresultat för placerade barn och unga kan fortsätta. Vidare anser vi att det nationella stödet även ska uppmärksamma och sprida andra former av stöd för att stärka skolresultat för placerade barn och unga ytterligare då detta område behöver fortsatt mycket uppmärksamhet och förbättringsarbete.

15.8.5 Samverkan om skollokaler mellan de särskilda ungdomshemmen och närliggande skolor

Barnombudsmannen anser att ansvaret behöver stärkas ytterligare då det inte är acceptabelt att barn och unga som omhändertas av samhället inte har tillgång till samma utbildningsmöjligheter som andra barn.

Vi hade önskat att utredningen gick längre och inte bara krävde att SiS och ansvariga skolmyndigheter bör utan ska följa om de särskilda ungdomshemmen genom samverkan med närliggande skolor om skollokaler kan säkerställa förutsättningarna för att barn och unga som är placerade på ungdomshemmen kan uppfylla kriterierna för godkänt betyg i ett ämne eller en kurs. Barnombudsmannen är positiv till att föreslaget samarbete kan leda till bättre förutsättningar för att även placerade barn och unga ska få likvärdig utbildning.

16. Vårdinnehåll av god kvalitet - med fokus på HVB

Som Barnombudsmannen tidigare har föreslagit[72] måste tillståndsgivningen för HVB ses över utifrån ett kvalitetsbegrepp med större tydlighet i vad som är att betrakta som god vård. Ett sådant kvalitetsbegrepp måste på ett tydligare sätt avgränsa hur behandlingsmetoder, ordningsregler och poängsystem får utformas för att inte strida mot barnets mänskliga rättigheter. Idag krävs inget tillstånd alls för offentligt drivna HVB, och de krav som ställs i lagstiftningen för att godkänna privata HVB är alldeles för lågt ställda. Det är viktigt att lagstiftningen ställer tydliga krav på vårdens innehåll, personalens kompetens och lämplighet samt att verksamhetens resultat utvärderas.

16.8.2 Kompetens hos föreståndare och personal vid HVB

”Min storasyster var på ett ställe där de var outbildade och de kunde inte ta hand om min storasyster för de visste inte hur de skulle kontrollera hennes ilska.” berättar Erika.

Barnombudsmannen välkomnar ambitionen och inriktningen i utredningens förslag att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda förutsättningarna för en eftergymnasial grundutbildning för personal på HVB, vilken annan utbildning som kan vara lämplig för arbete med behandling för barn och unga på HVB samt vilka författningsändringar som kan behövas för stärkta krav på kompetens hos föreståndare och personal inom institutionsvården. Vi beklagar dock att utredningen inte är tydligare. Nu kommer det att dröja ytterligare ett par år innan Socialstyrelsen kan presentera förslag med de konkreta skärpningar som behövs.

Som vi även framförde i vårt yttrande till betänkandet ”Krav på privata aktörer i välfärden (SOU 2015:7)”, har FN:s barnrättskommitté uppmärksammat att det finns stora variationer i det stöd och behandling som barn erbjuds i olika kommuner och landsting.[73] Flera av de barn och ungdomar som Barnombudsmannen träffat vittnar om att det finns skillnader i vilket stöd och vilka insatser de erbjudits i samband med att de omhändertagits av samhället. I vår rapport ”Bakom fasaden”(2011) lyfte vi fram att tillståndsgivningen måste ses över utifrån ett kvalitetsbegrepp. Ett sådant kvalitetsbegrepp måste tydligare avgränsa hur behandlingsmetoder, ordningsregler och poängsystem får utformas för att inte strida mot barnets mänskliga rättigheter.

År 2012 genomförde IVO en fördjupad granskning av personalens utbildningsnivå. Då visade det sig att hälften av personalen saknade utbildning med inriktning mot vård och behandling av barn och ungdomar. Drygt en tredjedel hade inte någon eftergymnasial utbildning. Den låga utbildningsnivån tillsammans med okunskap om metoder leder till slutsatsen att kvaliteten i den vård som erbjuds på HVB i många fall kan ifrågasättas. Av tillsynen framgår inte om barn och unga på HVB i praktiken får hjälp med sina problem, om deras behov av behandling tillgodoses. Få HVB utvärderar behandlingsresultat systematiskt och det ingår inte i tillsynens roll att granska hur enskilda barns behandling har utfallit. Tillsynsresultat visar ändå att det i många fall kan ifrågasättas om HVB kan hjälpa barnen och ungdomarna med de problem som är anledningen till att de placerats.[74] Visserligen kan ett HVB ge ett gott omhändertagande utan att använda särskilda behandlingsmetoder, men det går inte att säkerställa en trygg och säker vård om verksamheten använder arbetssätt som inte passar för målgruppen eller som personalen inte behärskar.[75]

16.8.3 Tillgång till medicinsk och psykologisk kompetens vid HVB

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det är särskilt angeläget att säkerställa tillgången till medicinsk och psykologisk kompetens vid enskilt och kommunalt drivna HVB när vården sker med tvång, i synnerhet om verksamheten har en inriktning mot barn och unga med psykiska funktionsnedsättningar eller psykisk ohälsa. Regeringen bör överväga att ge IVO i uppdrag att utifrån sin tillsyn bedöma tillgången till medicinsk och psykologisk kompetens vid HVB om frågan inte aktualiseras i IVO:s planering och aktiviteter de närmaste åren.

Att barn har rätt till bästa uppnåeliga hälsa och sjukvård framgår av artikel 24 i barnkonventionen. FN:s barnrättskommitté rekommenderar Sverige att anstränga sig ytterligare för att förbättra hälsotillståndet hos barn från missgynnade och marginaliserade grupper och avsätter tillräckliga ekonomiska mänskliga och tekniska resurser för att garantera deras rätt till hälsa, utan diskriminering.[76]

16.8.4 Integrerad vårdform och utveckling av specialiserad och differentierad vård vid HVB

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att utreda förutsättningar och former för en integrerad och mer specialiserad dygnsvård som samlat kan möta behov av vård med stöd av LVU och hälso- och sjukvård, främst psykiatrisk vård. I uppdraget bör även ingå att analysera förutsättningarna för differentiering och specialisering i övrig institutionsvård med stöd av LVU. Barnombudsmannen anser att barn och ungas erfarenheter och synpunkter inte bara bör utan ska inhämtas som en del av underlaget för uppdraget.

Vi har i våra årsteman om social barnavård och psykisk ohälsa vid flera tillfällen mött barn med psykisk ohälsa som har bollats mellan olika institutioner utan att få det stöd de behövt. Det är tydligt att det saknas en integrerad vårdform som kan ge stöd till barn med ett stort psykiatriskt vårdbehov samtidigt som de vårdas på HVB med stöd av LVU.

Isabelle berättar: ”Vi tog kontakt med BUP och så fick vi träffa en psykolog, så det kändes jättebra och så, de tog en på allvar och liksom sett att situationen är ohållbar. Så de vill inte skriva ut mig härifrån förrän Soc kommer med ett förslag. Vi hade ett möte i fredags och då kom Soc, de ville kolla av läget hur jag mådde, och BUP ville ha en plan för hur de ha planerat. Men Soc hade ingenting att komma med. Så de satt där som fån. Men nu verkar det kanske som att det händer någonting, men jag tycker inte att det ska behöva gå så långt att man vill ta livet av sig för att få hjälp. Det är verkligen hemskt. Ska man verkligen behöva ta livet av sig för att folk ska ta en på allvar? Lite så känns det just med Soc.”

Freja säger ”Jag tycker det borde finnas ett mellanting, mellan soc och BUP, och psyk, någonting däremellan. Annars slussas man bara runt hela tiden.” Hon fortsätter: ”Jag hade varit på vuxenpsyk innan, men de rörde bara till allting, så då ville jag komma till ett behandlingshem, men de ansåg att jag var för sjuk för att klara av att vara på ett behandlingshem.”

”…de skulle ta till advokater och allting, men de hade sagt på ett möte att jag var för sjuk, det finns inget behandlingshem som kan ta emot mig. Men jag har kompisar som är tusen gånger sämre än mig och gör en massa saker som kan vara på behandlingshem. Då sade hon att hon trodde att det berodde på pengar. Mina kommuner bråkade om det var X eller Y som skulle betala hela tiden.” berättar en ungdom.

Det blir en besvikelse för barnen när deras förväntningar på vården inte uppfylls. Majken berättar ”Först trodde jag att det skulle bli bättre, men det blev bara sämre. När jag har varit här så har det gått så. Jag passar inte in på den här vården, jag mår bara sämre. På dagarna så hittar man inte på någonting. Personalen säger att det här ska vara ett ställe man inte har kul på, utan man ska vara… man ska koncentrera sig på sina problem.”

En del av vardagen för de här ungdomarna är att de ständigt är övervakade av vuxna. En flicka berättar ”Det är de ska övervaka en hela tiden. Jag fick de att ta bort det för de märkte att jag mådde ännu sämre av det. Jag blev så sur för att. jag behöver min egen space. Tänk dig någon som går efter som en hund och inte säger någonting. Bara går efter, säger inget, men är ändå med.”

16.8.5 Forskning och utveckling

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det behövs fortsatt stöd för forskning och utveckling om innehåll och kvalitet i samhällsvård för barn och unga. Förutom effektstudier och översikter är det viktigt att få kunskap om innehållet och kvaliteten i samhällsvården, samt att forskningen, liksom utredningen bedömer, ska vara praktiknära. Barnombudsmannen vill tillägga att det är centralt med mer kunskap om barn och ungas egna uppfattningar både för att inhämta värdefull kunskap som bidrar till att utveckla vården samt för att uppfylla barns rätt till delaktighet och inflytande.

Det är även viktigt att undersöka hur ingången till samhällsvården ser ut, till exempel ökar just nu andelen ensamkommande asylsökande barn och det kan också vara viktigt att undersöka hur barn och unga kommer in i systemet. Det borde öppna för en bredd i upplägget av studier inom området och att en eventuell skrivning av ett program avseende barn i samhällsvård måste tolkas brett och finnas möjlighet för forskning/objekt av såväl teoretisk som praktisk natur. Utredningen gör i flera delar jämförelser med de övriga nordiska länderna och även forskning genom komparativa studier torde vara välkommet för att få fördjupad kunskap. 

17. Verksamheten vid särskilda ungdomshem

Det måste finnas ordningsregler på alla institutioner i syfte att upprätthålla säkerheten och tryggheten för alla barn och ungdomar placerade där. Barnombudsmannen är dock oroad över att utredningen lägger flera förslag som innebär utökade möjligheter för personalen att använda tvångsåtgärder. Enligt artikel 19 i barnkonventionen ska barn också skyddas mot alla typer av övergrepp. Om barn placeras på institution måste staten vidta åtgärder för att säkerställa att det finns väl utbildad personal, att barnens behov tillfredsställs, att deras livskvalitet är bra och att de skyddas mot övergrepp.[77] Andra bestämmelser i barnkonventionen, exempelvis artikel 2 (skydd mot diskriminering), artikel 13 (yttrandefrihet), artikel 16 (rätt till privatliv) ska garantera att institutioner inte använder metoder som är till men för barnets normala utveckling och socialisering. Barn i alternativ omvårdnad måste behandlas med värdighet och respekt samt åtnjuta effektivt skydd mot övergrepp, försummelse och alla former av utnyttjande. Åtgärder för att skydda barnen måste vara i enlighet med lagen och får inte innebära orimliga begränsningar vad gäller deras frihet och beteende i jämförelse med barn i samma ålder i samhället.[78]

Staten måste vidta åtgärder för att säkerställa personalens kunskap och kompetens. Deras roll och funktion måste vara väldefinierad och tydliggjord i förhållande till barnets föräldrar/vårdnadshavare. All personal måste utbildas i hur de ska hantera ”utmanande beteenden”, konfliktlösning och hur de kan förebygga skada eller självskadebeteenden. Det måste finnas tillräckligt med personal för att se till varje barns individuella behov och barnets möjlighet till en nära relation till särskild personal.[79]

Enligt SiS statistik för 2014 togs 1 116 individer in för vård enligt SoL eller LVU och 41 individer togs in för verkställighet av sluten ungdomsvård enligt LSU. Statistiken visar att det är en liten del av barnen som vårdas på SiS särskilda ungdomshem som är dömda enligt LSU för något brott. De flesta är omhändertagna för vård enligt LVU.[80] Barnombudsmannen anser att det är problematiskt att det idag många gånger saknas differentierade vårdformer för barn med olika typer av behov inom den sociala barnavården. Utöver en ökad specialisering av HVB krävs också andra placeringsformer. Det är olyckligt att exempelvis barn som vårdas med stöd av SoL, är mycket unga eller har ett självskadebeteende placeras på SiS särskilda ungdomshem där tvångsåtgärder används i relativt stor utsträckning. Det är oacceptabelt att barn som vårdas enligt LVU och SoL som inte har dömts för något brott utsätts för tvångsåtgärder hämtade från fängelselagstiftningen. Särskilt anmärkningsvärt är att detta kommer röra ett stort antal barn som är under 15 år. Syftet med omhändertagandet är att ge dessa barn och unga vård inte att inskränka deras mänskliga rättigheter. FN:s barnrättskommitté har också uttryckt oro över att stater tillämpar åtgärder avsedda för vuxna lagöverträdare på barn och unga.

Barnombudsmannen är positiv till att utredningen föreslår att möjligheterna att överklaga beslut om tvångsåtgärder ska utökas. Som FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (MR-kommittén) betonar i den allmänna kommentaren som rör rätten till privatliv får ingripanden i rätten till privatliv endast ske på de sätt som definierats i lag. Det får inte vara godtyckliga, de måste stämma överens med bestämmelserna och målen i konventionen och vara rimliga under rådande omständigheter. Dessutom måste enskilda kunna klaga och få upprättelse när de anser att deras rättigheter kränkts.[81]

17.6.2 Tiden för platsanvisningar förtydligas

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att det förtydligas att SiS omedelbart ska anvisa plats vid ett särskilt ungdomshem.

17.6.3 Begreppet särskilda befogenheter ersätts med skyddsåtgärder

Barnombudsmannen har inget att erinra mot utredningens förslag om att stärka barnperspektivet genom att ändra begreppet särskilda befogenheter till skyddsåtgärder. Det ska framgå av lagen att de särskilda ungdomshemmen får besluta om vissa skyddsåtgärder för att kunna upprätthålla tryggheten och säkerheten vid hemmet. Det ska tydliggöras att endast de skyddsåtgärder som anges i lagen är tillåtna.

Oavsett vad åtgärderna kallas så innebär de en begränsning av barnets rättigheter och det är därför viktigt att åtgärderna är tydligt avgränsade, att nyttan med åtgärderna i sammanhanget överväger intrånget och att åtgärderna kan överklagas.

17.6.4 Proportionalitetsprincipen förtydligas

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att bestämmelsen om proportionalitetsprincipen ska flyttas fram till de inledande bestämmelserna i kapitlet för att ges en mer framträdande placering. Barnombudsmannen är särskilt positiv till förslaget att bestämmelsen ska kompletteras med ett nytt andra stycke som stadgar att skyddsåtgärder bara får användas om nyttan av åtgärden klart överväger det intrång och de skaderisker åtgärden kan innebära och att skyddsåtgärder inte får användas som någon form av bestraffning vilket innebär en tydlig markering av att skyddsåtgärderna ska användas restriktivt.

17.6.5 Förbud mot berusningsmedel m.m.

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att förbudet mot innehav av berusningsmedel med mera ska gälla generellt på samtliga särskilda ungdomshem, utan särskilt beslut av SiS. Utredningens förslag omfattar även den som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård.

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att för att ha möjligheten till framgång i vården är det viktigt att reglerna om innehav av berusningsmedel gäller lika för alla. Dock är det viktigt att framhålla att utgångspunkten är att skydda barn och unga från skadlig påverkan av alkohol och narkotika. Att det ska tillhandahållas nödvändigt evidensbaserat stöd, återhämtning och återanpassning till alla barn som drabbats av drogmissbruk är något som FN:s barnrättskommitté rekommenderat Sverige.[82]

17.6.6 Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning

Barnombudsmannen avstyrker utredningens förslag om att bestämmelsen om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning ska få tillämpas för alla som vistas på ett särskilt ungdomshem, utan särskilt beslut av SiS. Barnombudsmannen anser att rekvisitet ”vid behov” är alldeles för vagt och önskar förtydliganden kring vid vilka situationer kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning ska få företas. Vi ser en risk i att åtgärderna kan komma att användas slentrianmässigt med en sådan vag formulering. Enligt vår mening är det inte acceptabelt att barn som vårdas på grund av brister i hemförhållandena eller på frivillig väg ska utsättas för integritetskränkande åtgärder. Inte heller barn som vårdas på någon annan grund ska utsättas för integritetskränkande åtgärder slentrianmässigt. Det är viktigt att den typen av åtgärder används med restriktivitet och enbart i syfte att skydda barnet.

Enligt artikel 16 i barnkonventionen får inget barn utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Artikel 16 gäller alla barn utan åtskillnad av något slag. Barnets privatliv ska skyddas i alla situationer, även vid alternativ omvårdnad och på institutioner.

Ytlig kroppsbesiktning är en integritetskränkning som flera ungdomar uttrycker starkt obehag kring. Johanna berättar om sin ankomst till hemmet: ”Jag var väldigt sliten när jag kom. De sa ta av dig kläderna. Ursäkta? De kollade när jag kissade och duschade. Sedan fick jag sätta på mig deras kläder. Det är pinsamt att klä av sig kläder framför två tjejer som du inte ens känner. Lyfta på armarna och fötterna, rufsa runt i håret och öppna munnen. De gör det ju för vårt bästa så vi inte får in skit på avdelningarna men klart man blir chockad.” Elin: ”De visiterade mig, det var jätteläskigt. Jag är inte en kriminell brottsling. Jag fick klä av mig och duscha med öppen dörr framför främlingar.” Mer än hälften av de flickor Barnombudsmannen intervjuade berättade att de tyckte att den ytliga kroppsbesiktningen var mycket obehaglig. Flera av flickorna var oroliga för andra flickor på ungdomshemmet som hade varit utsatta för sexuella övergrepp och måste genomgå den ytliga kroppsbesiktningen. Även en pojke berättade att han upplevt den ytliga kroppsbesiktningen som obehaglig. Ali: ”Det var Klas och Bosse som visiterade mig och tog prov. Det var inte fint. Jag har aldrig tagit av mig kläderna framför någon kille, du vet.” För många unga är det kränkande att klä av sig naken inför en vuxen och efteråt kan det skapa en känsla av underläge i kontakten.

Även om det i ibland kan vara nödvändigt att använda ytlig kroppsbesiktning måste strävan vara att så långt det är möjligt se till att denna åtgärd inte upplevs som en kränkning av personens integritet. Det handlar om unga personer som ofta bär på svåra upplevelser, i vissa fall övergrepp, där en kroppsbesiktning kan upplevas som särskilt obehaglig.

I de fall det finns misstanke om att barnet eller den unge innehar något otillåtet är Barnombudsmannen positiv till förslaget att en kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning endast ska få genomföras i närvaro av en annan person än den som genomför kontrollen, under förutsättning att barnet eller den unge inte uttryckligen undanber sig det. Vi är positiva till att barnet eller den unge ska tillfrågas om han eller hon önskar att någon viss person genomför eller närvarar vid kroppsvisitationen eller den ytliga kroppsbesiktningen och att barnet eller den unges önskemål ska tillmötesgås om inte det föreligger särskilda skäl för att inte göra detta.

Barnombudsmannen anser att personal som genomför åtgärden måste ha kunskap och utbildning för att säkerställa att åtgärden genomförs på ett så bra sätt som möjligt för barnet eller den unge. Ett sätt att underlätta den ytliga kroppsbesiktningen är att den görs av sjukvårdspersonal, något som de flesta har erfarenhet av och som kan göra det lättare att klä av sig inför en främmande person. Utifrån intervjuerna med ungdomarna på särskilda ungdomshem framstår vikten av dialog med de intagna som ytterst viktig. Både före, under och efter att en eventuell kroppsbesiktning genomförts. Det måste inom SiS finnas tydliga direktiv om hur en sådan dialog ska gå till och när den ska ske, i syfte att den unge ska få förståelse för vad som sker och varför.[83]

Även IVO:s tillsyn visar att barn inte tycker att kroppsvisitationen genomförs på ett respektfullt sätt.[84]

Om lagstiftaren trots detta väljer att tillåta kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning för alla som vistas på ett särskilt ungdomshem, utan särskilt beslut av SiS, är vi positiva till rapporteringsskyldigheten till IVO samt möjligheten att överklaga beslutet till förvaltningsrätten vilket utvecklas nedan under avsnitt 17.6.18 och 17.6.20.

17.6.7 Visitation av bostadsrum(rumsvisitation)

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att det ska införas en särskild bestämmelse som reglerar visitation av barnets eller den unges bostadsrum eller andra slutna förvaringsställen som barnet eller den unge disponerar. Bestämmelsen ska få tillämpas för alla som vistas på ett särskilt ungdomshem. Barnombudsmannen anser att det är viktigt att en förutsättning för rumsvisitation är att det finns misstanke om att barnet eller den unge innehar något otillåtet i enlighet med den föreslagna bestämmelsen i 13 kap 4 § LVU.

Vi delar utredningens bedömning att det ur ett rättssäkerhetsperspektiv inte är acceptabelt att visitationer av bostadsrum ses som ett löpande inslag i vården istället för att regleras särskilt. Enligt MR-kommitténs allmänna kommentar som rör rätten till privatliv måste alla arrangemang som tillåter ingripanden i ett barns hem anges i lag och får inte vara godtyckliga.De måste stämma överens med de andra principerna och bestämmelserna i konventionen, och de måste vara rimliga under rådande omständigheter. Definitionen av ”hem” gäller även den plats där barn vistas för alternativ omvårdnad.[85]

Vid en rumsvisitation ska all den hänsyn som omständigheterna medger iakttas och rumsvisitationen ska genomföras i närvaro av en annan person än den som genomför kontrollen. Barnet eller den unge ska erbjudas att närvara vid visitationen. Om särskilda skäl föreligger ska dock en rumsvisitation kunna göras även om barnet eller den unge inte är närvarande. Barnombudsmannen anser att undantaget om särskilda skäl bör användas restriktivt och att det inte får medföra en risk för att personalen systematiskt fattar beslut om rumsvisitation vid tillfällen då de vet att barnet inte har möjlighet att närvara.

Barnombudsmannen anser även att det är av stor vikt att barnet eller den unge informeras om att åtgärden har vidtagits. Som Lisa berättar ”Man märker när man kommer tillbaka att grejer inte är där de var när jag lämnade rummet.”

Som vidareutvecklas nedan under avsnitt 17.6.18 och 17.6.20 är vi positiva till rapporteringsskyldigheten till IVO samt möjligheten att överklaga beslutet till förvaltningsrätten.

17.6.8 Skyddsvisitation

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att det ska införas en ny skyddsåtgärd som innebär att SiS får besluta om rutinmässiga skyddsvisitationer vid särskilt angivna situationer. Barnombudsmannen ser för visso att skyddsvisitationerna innebär en integritetskränkning för barn och unga, men vi delar utredningens bedömning att det är av synnerlig vikt att barn och unga som vårdas på institution ges möjlighet till en meningsfull fritid och att de erbjuds olika typer av aktiviteter. Behovet av säkerhet måste i detta fall därför anses väga tyngre än det intrång i den personliga integriteten som en rutinmässig skyddsvisitation innebär.

Med skyddsvisitation avses en lindrigare form av kroppsvisitation i form av att personal känner utanpå den unges kläder eller med hjälp av metalldetektor kontrollerar att han eller hon inte bär på sig något otillåtet. Barnombudsmannen motsätter sig dock, i linje med vår tidigare argumentation[86], att skyddsvisitationer ska kunna användas utan att det tydligt framgår i vilka situationer som skyddsvisitationer ska få genomföras. Förslaget måste för att vara godtagbart uppfylla de krav på förutsebarhet och proportionalitet som grundlagen ställer. Det får helt enkelt inte finnas ett vidsträckt utrymme för godtycke i bedömningen av vilka situationer som avses.

Barnombudsmannen vill därför framhålla vikten av att SiS på en myndighetsövergripande nivå beslutar om att tydligt avgränsa i vilka situationer skyddsvisitationer ska få göras för varje enskild institution. Dessa beslut ska rapporteras till IVO. Bestämmelsen ska även gälla de barn och unga som är föremål för verkställighet av sluten ungdomsvård.

17.6.10 Vård vid låsbar enhet

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att beslut om vård vid låsbar enhet ska beslutas efter samråd med socialnämnden. Som idag ska barnet eller den unge få vårdas vid en låsbar enhet under högst två månader i följd om inte särskilda behandlingsskäl föranleder en längre tid. En fråga om vård på låsbar enhet ska prövas fortlöpande. Barnombudsmannen är positiv till att begreppet den intagne ersätts av barnet eller den unge och att vård på låsbar enhet, till skillnad mot i dag, ska få överklagas till förvaltningsrätten.

17.6.11 Provtagning för kontroll av berusningsmedel m.m.

Barnombudsmannen avstyrker utredningens förslag om att blod-, urin- utandnings-, saliv- eller svettprov för kontroll av berusningsmedel ska få göras vid ankomst till institutionen om det finns ett behov av det. Under vistelsen i hemmet ska dock misstankerekvisitet kvarstå. Motsvarande ändring görs i 17 a § LSU.

Barnombudsmannen delar uppfattningen att det är av vikt att de särskilda ungdomshemmen hålls drogfria och trygga. Enligt barnkonventionens artikel 33 ska konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder, innefattande lagstiftningsåtgärder, administrativa och sociala åtgärder i upplysningssyfte för att skydda barn från olaglig användning av narkotika och psykotropa ämnen såsom dessa definieras i tillämpliga internationella fördrag. I artikeln betonas skydd och förebyggande arbete.

Däremot anser vi att rekvisitet ”vid behov” är för vagt och innebär en uppenbar risk för att barn och unga närmast slentrianmässigt kan komma att utsättas för kontroller. Vår uppfattning är att kravet på misstanke om att barnet är påverkat ska kvarstå för att provtagning ska få göras.

Barnombudsmannen välkomnar att provtagningar ska rapporteras till IVO samt att beslutet ska kunna överklagas till förvaltningsrätten vilket utvecklas nedan under avsnitt 17.6.18 och 17.6.20.

17.6.12 Begränsningar i rätten att ta emot besök och telefonsamtal

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att den särskilda befogenheten begränsningar i rätten att ringa och ta emot telefonsamtal ska anpassas till dagens kommunikationsteknik och utvidgas så att den omfattar alla elektroniska kommunikationstjänster. Ett beslut om begränsningar i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster och ta emot besök ska beslutas av SiS efter samråd av socialnämnden. Ett sådant beslut ska vara tidsbegränsat och får gälla i högst 14 dagar. Om det därefter finns ett fortsatt behov av restriktioner får ett nytt beslut fattas. När det inte längre finns förutsättningar för beslutet ska det upphöra. Motsvarande ändringar görs i 16 § LSU.

Som utvecklas mer nedan under avsnitt 17.6.18 är vi positiva till att beslut om begränsningar i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster och ta emot besök ska rapporteras till IVO.

17.6.13 Övervakning av brev och andra försändelser

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att bestämmelsen som reglerar övervakning av brev och andra försändelser moderniseras språkligt genom att uttrycket ”om det behövs med hänsyn till ordningen vid hemmet eller till den unges särskilda förhållanden” ersätts av ”om det behövs med hänsyn till säkerheten vid hemmet eller till barnets eller den unges särskilda förhållanden.”

Som utvecklas mer nedan under avsnitt 17.6.20 är vi positiva till att beslut om övervakning av brev och andra försändelser till skillnad mot idag ska få överklagas till förvaltningsrätten.

17.6.14 Avskiljning

Barnombudsmannen avstyrker utredningens förslag om att behålla avskiljning men differentiera den till två olika nivåer; avskiljning i ett rum med öppen dörr och avskiljning i ett rum med låst dörr. Enligt förslaget ska tiden begränsas från max 24 timmar till max tre timmar avskiljning i ett rum med öppen dörr och max två timmar i ett rum med låst dörr. En sammanhängande avskiljning får aldrig överstiga tre timmar. Vidare föreslås att beslut om avskiljning ska gå att överklaga till förvaltningsrätten och att beslutet ska rapporteras till IVO. Utredningen föreslår även att SiS ska få i uppdrag att särskilt rapportera användningen av avskiljning årligen under en treårsperiod.

Två internationella expertkommittéer, FN:s barnrättskommitté samt FN:s kommitté mot tortyr, kritiserade under 2014 och 2015 Sverige för att vår lagstiftning tillåter att barn isoleras och avskiljs bland annat på särskilda ungdomshem. Som vår expert i utredningen, Anna Karin Hildingson Boqvist, framförde i det särskilda yttrandet måste den samstämmiga och skarpt formulerade kritiken från experter på mänskliga rättigheter tas på allvar. Att utredningen överprövar kritiken från de internationella expertkommittéerna genom att föreslå att barn även i fortsättningen ska kunna hållas avskilda, det vill säga isoleras, på de statliga ungdomshemmen är anmärkningsvärt.

Som utredningen framhåller finns det inte några som helst terapeutiska effekter av att avskilja ett barn. Även om förslagen om inskränkningar i möjligheten att avskilja barn visserligen innebär steg i rätt riktning är de långt ifrån tillräckliga för att Sverige ska anses kunna leva upp till det skydd för barnets rättigheter som både barnkonventionen och FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling ger barn.

Vart femte år granskar FN:s barnrättskommitté Sverige, nu senast i början av 2015. Kommittén är allvarligt oroad över användningen av avskiljning. Kommittén kräver av Sverige att med hänvisning till den allmänna kommentaren nummer 8 om barnets rätt till skydd mot kroppslig bestraffning och andra grymma eller förnedrande former av bestraffningar samt den allmänna kommentaren nummer 13 om barnets rätt till frihet från alla former av våld att omedelbart ta ut alla barn som befinner sig i isolering oavsett sammanhang samt ändra lagstiftningen så att den tydligt förbjuder isolering. Dessutom uppmanar kommittén Sverige att tillhandahålla utbildning för personalen om icke-våldsamma och icke-tvingande metoder inom vården.[87]

I november 2014 granskades Sverige av FN:s kommitté mot tortyr. Kommittén är oroad över användningen av restriktioner, inklusive isolering av minderåriga i arrest, häkte och särskilda ungdomshem. Kommittén kräver att Sverige avskaffar användningen av isolering bland minderåriga på bland annat särskilda ungdomshem.[88]

Barnombudsmannen anser att det är tydligt att användningen av isolering och avskiljning av barn och unga står i strid med barnkonventionen och tortyrkonventionen. Vi kan därför inte acceptera ett förslag som innebär att Sverige inte säkerställer barns mänskliga rättigheter såsom de har tolkats av FN:s barnrättskommitté samt FN:s kommitté mot tortyr. Sverige har ratificerat dessa konventioner och har ett ansvar att säkerställa de rättigheter som konventionerna ger barn och unga. Att det idag skulle saknas kompetens eller metoder för att bedriva statlig ungdomsvård utan att använda en åtgärd som avskiljning är inte ett acceptabelt argument. För att säkerställa barns rättigheter krävs istället att staten tar ansvar för att den statliga ungdomsvården har de resurser och den kompetens som krävs för att vården kan genomföras på ett sätt som upprätthåller respekten för barnets mänskliga rättigheter samt utbildar personal i att använda metoder som står i överensstämmelse med barns mänskliga rättigheter.

Så länge avskiljningar finns som en möjlig åtgärd kommer den tvångsåtgärden att användas och incitamenten för att i grunden se över den statliga ungdomsvården blir inte tillräckligt starka. De senaste årens statistik över antalet avskiljningar visar med eftertryck hur viktigt det är att frågan om mänskliga rättigheter ständigt är i fokus i en sluten miljö där insynen är begränsad.

Barnombudsmannen granskade år 2009 drygt 450 avskiljningar på särskilda ungdomshem under perioden 1 juli 2008 till 31 december 2008. Under den aktuella perioden hade cirka 100 avskiljningar berört barn under 15 år. De slutsatser Barnombudsmannen kunde dra utifrån granskningen av avskiljningsbesluten är att avskiljning i flera fall använts rutinmässigt eller som bestraffning för icke önskvärt beteende eller att personalen har provocerat den unge, så att han eller hon blivit aggressiv vilket sedan lett till avskiljning. Det fanns även exempel på barn och unga som hade ångest och befann sig i kris som avskiljts istället för att få adekvat behandling.

Enligt regeringens strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige är lagstiftningen statens främsta instrument för att garantera att barnets rättigheter tillgodoses i verksamheter, beslut och åtgärder som rör det enskilda barnet och barn som kollektiv. All lagstiftning som rör barn ska därför utformas i överensstämmelse med normerna i barnkonventionen och andra internationella traktat som reglerar barnets rättigheter.[89]

Regeringen har i regeringsförklaringen 2014 aviserat att barnkonventionen ska bli svensk lag. Barnrättighetsutredningen har fått tilläggsdirektiv som syftar till att tydliggöra hur barnkonventionen ska göras till svensk lag.[90] Redan idag är Sverige dock genom sin ratificering av barnkonventionen bunden av densamma.

Barnrättighetsutredningen har också i sina tilläggsdirektiv fått i uppdrag att utreda hur barnkonventionen när den blir svensk lag ska tolkas i relation till annan lagstiftning. Det är då av stor vikt att svensk lagstiftning så långt möjligt står i överensstämmelse med barnkonventionen för att inte stora ändringar ska behöva göras. Det vore ytterst olyckligt om lagstiftningen ger utrymme för användandet av tvångsåtgärder som två internationella kommittéer pekar ut som oacceptabla.

17.6.15 Vård i enskildhet

Barnombudsmannen avstyrker utredningens förslag såsom det är beskrivet. Barnombudsmannen anser att det visserligen är positivt att det förtydligas att vård i enskildhet ska vara individuellt anpassad.

Barnombudsmannen anser att vård i enskildhet ska finnas kvar som skyddsåtgärd eftersom vi anser att avskiljning ska avskaffas. Det måste i vissa situationer finnas möjlighet att låta barnet vistas frånskild från övriga ungdomar under en kortare tidsperiod. En förutsättning för att det ska vara acceptabelt är dock att det tydligt framgår av lagstiftningen att vård i avskildhet inte får innebära isolering eller avskiljning.

Vård i enskildhet ska beslutas av SiS efter samråd med socialnämnden och ska framgå av vårdplanen. Vård i enskildhet ska få beredas den enskilde oavsett om han eller hon vistas på en låsbar eller öppen enhet och ska därför regleras i en egen paragraf. Som idag ska frågan om vård i enskildhet prövas fortlöpande och alltid omprövas inom sju dagar från senaste prövning. Vård i enskildhet ska, liksom idag, få överklagas till förvaltningsrätten och även rapporteras till IVO.

17.6.16 Utomhusvistelse

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att det ska införas en bestämmelse om att den som vårdas på en låsbar enhet ska ges möjlighet att vistas utomhus, ägna sig åt fysisk aktivitet eller annan fritidssysselsättning.

Enligt artikel 31 i barnkonventionen har varje barn rätt till fritid, vila, lek och rekreation anpassad efter hans eller hennes ålder och mognad. Fritid innefattar att ha tid och frihet att göra det man känner för. Det ska konventionsstaterna respektera och främja. För barn och unga på stängda institutioner krävs speciella åtgärder. När det gäller frihetsberövade ungdomar har FN slagit fast att alla ungdomar bör ha rätt till en lämplig tidsrymd för daglig träning, utomhus när vädret tillåter, då lämplig rekreation och fysisk träning normalt bör tillhandahållas. Tillräckligt utrymme och utrustning bör tillhandahållas för dessa aktiviteter. Alla ungdomar bör ha ytterligare tid för dagliga fritidsaktiviteter, varav viss del bör avsättas för att utveckla färdigheter inom konst och hantverk, om den unge så önskar. Inrättningen för frihetsberövandet bör säkerställa att alla ungdomar har den fysiska förmågan att delta i de träningsprogram som finns.[91]

År 2010 granskade ekot i samarbete med P1-programmet Kaliber journaler och interna dokument från SiS vilket visade att ungdomarna kunde vara inlåsta i flera veckor, ibland över en månad i sträck, utan någon som helst utevistelse. Flera ungdomshem hade som rutin att nyanlända inte fick vara utomhus. Andra krävde att ungdomarna skulle ha ”förtjänat” att vara ute.[92]

17.6.17 Uppföljande samtal efter en vidtagen skyddsåtgärd

Barnombudsmannen välkomnar utredningens förslag att barnet eller den unge ska erbjudas ett uppföljande samtal efter en kroppsvisitation eller en ytlig kroppsbesiktning, en visitation av barnets eller den unges bostadsrum samt en avskiljning med öppen eller låst dörr. Samtalet ska både syfta till att barnet eller den unge ska få information om vad som var anledningen till att åtgärden behövde tillgripas och ge möjlighet för barnet eller den unge att tala om hur han eller hon uppfattar att åtgärden hade kunnat undvikas. Syftet ska vara att ge kunskap för att undvika att en liknande situation uppkommer igen samt utröna vilka alternativa handlingsstrategier som kan behöva utarbetas.

Som framhållits ovan i avsnitt 17.6. 6, 17.6.7 samt 17.6.14 är vår uppfattning att kroppsvisitationer och rumsvisitationer bör regleras striktare samt att avskiljningar inte bör få förekomma. För det fall lagstiftaren beslutar att tvångsåtgärderna fortsättningsvis ska vara tillåtna på det sätt som utredningen föreslår ställer vi dock oss positiva till förslaget att barnet ska erbjudas uppföljningssamtal.

Barn och ungdomar som Barnombudsmannen träffat inom ramen för vårt årstemaarbete 2014 om barn och ungdomar med erfarenheter från psykiatrin vittnar om att bemötandet i samband med en tvångsåtgärd, liksom hur personalen hanterar den efterföljande situationen kan vara avgörande för i vilken utsträckning som åtgärden upplevs som ett övergrepp eller inte. Även om de tvångsåtgärder som är tillåtna enligt Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) delvis är andra än de som tillåts på särskilda ungdomshem så kan barnens exempel ändå hjälpa oss att förstå hur viktigt bemötandet är. Leah berättar om bältesläggningar ”Vissa [personal] är väl bättre för de kan sitta och prata med en. Det hjälper för man blir fortare lugn, men man får inte prata, ingenting. Det förstår inte jag, för när man sitter och pratar så lugnar man ner sig fortare med det får man absolut inte göra.” När vi frågar varför det är så, säger Leah ”För att det ska bli som ett straff. Det ska inte vara roligt att ligga i bälte så det ska vara som ett straff.”

Paola berättar om sina känslor inför att spännas fast med bälte: ”Alltså det är ju beroende från person till person, men jag känner ju det att när jag liksom brusar upp, det jag skulle behöva är ju en kram. Men istället så bältar de mig, alltså det blir ju helt fel.”[93]

17.6.18 Underrättelse till Inspektionen för vård och omsorg

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att SiS ska rapportera beslut om kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning, visitation av bostadsrum (rumsvisitation), vård vid låsbar enhet, provtagning för kontroll av berusningsmedel m.m., begränsningar av rätten att ta emot besök, begränsningar av rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster, avskiljning i ett rum med öppen dörr, avskiljning i ett rum med låst dörr, och vård i enskildhet till IVO.

Som ovan anförts har Barnombudsmannen synpunkter på flera av de föreslagna åtgärderna, se mer ovan i avsnitt 17.6.6, 17.6.7, 17.6.11, 17.6.14 samt 17.6.15. För det fall lagstiftaren beslutar att tvångsåtgärderna fortsättningsvis ska vara tillåtna på det sätt som föreslås ställer vi oss dock positiva till förslaget att SiS ska rapportera besluten till IVO. Barnombudsmannen delar utredningens uppfattning att det är av stor vikt att tillsynsmyndigheten har ett gott underlag för att kunna följa användningen av åtgärderna, om nödvändigt vidta lämpliga åtgärder samt få en nationell överblick.

17.6.20 Rätt att överklaga skyddsåtgärderna

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att rätten att överklaga skyddsåtgärderna ska utökas så att även beslut om kroppsvisitation, ytlig kroppsbesiktning, vård vid låsbar enhet, skyldighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, eller svettprov samt övervakning av brev och andra försändelser får överklagas till förvaltningsrätten. Dessutom ska de nya skyddsåtgärderna visitation av bostadsrum och avskiljning med öppen dörr få överklagas till förvaltningsrätten.

Som tidigare nämnts har Barnombudsmannen synpunkter på vissa av de angivna åtgärderna. För det fall lagstiftaren ändå beslutar att tvångsåtgärderna ska vara tillåtna på det sätt som föreslås ställer vi dock oss positiva till förslaget att de ska gå att överklaga till förvaltningsrätten. Möjligheten att överklaga är viktig ur rättssäkerhetssynpunkt.

17.6.21 Rätt till offentligt biträde

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att barnet eller den unge ska ha rätt till offentligt biträde vid överklagande av beslut om skyddsåtgärder.

Barnombudsmannen anser att det är av stor vikt att alla barn, i enlighet med artikel 2, har samma möjlighet att överklaga ett beslut om de särskilda befogenheterna. Att ha ett offentligt biträde är en förutsättning för att barnet i praktiken ska ha möjlighet att i efterhand överklaga ett beslut om särskilda befogenheter.

FN:s barnrättskommitté har rekommenderat Sverige att säkerställa att alla barn och unga som har blivit omhändertagna ges adekvat rättslig representation.[94]

17.6.22 Systematiskt kvalitetsarbete för att minska behovet av skyddsåtgärder

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag om att det ska införas en ny bestämmelse som innebär att SiS kvalitetssäkringsarbete särskilt ska omfatta åtgärder som syftar till att minska behovet av skyddsåtgärder.

Barnombudsmannen anser att tvångsåtgärder när det gäller barn ska begränsas så långt som möjligt och endast användas som sista möjliga utväg. Vi är därför positiva till att det införs bestämmelser vars övergripande syfte är att minska användandet av tvångsåtgärder i allmänhet.

18 Utslussning och stöd efter avslutad placering

18.7.2 Utslussning och stöd och hjälp efter avslutad placering ska planeras

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att införa krav på att genomförandeplanen ska beskriva hur barnet eller den unge ska förberedas för tiden efter det att en placering i ett familjehem eller HVB har avslutats.

Barnombudsmannen har under åren lyft vikten av att socialnämnden redovisar hur barnet eller den unge ska förberedas för tiden efter placering utanför hemmet. Det är av största vikt att barn och unga som varit i samhällsvård som är på väg ut i vuxenlivet ska ha tillgång till råd och stöd.[95]

18.7.3 Tydligare inriktning på stöd och hjälp efter avslutad placering

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att socialnämndens ansvar för att tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som kan finns sedan vård och fostran utanför det egna hemmet upphört ska regleras i en ny bestämmelse i SoL. Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att det behöver bli tydligare för barn och unga vilket stöd och vilken hjälp som de kan förvänta sig efter en avslutad placering. Ökad tydlighet kan också underlätta utveckling, uppföljning och tillsyn av arbetet med stöd och hjälp efter avslutad placering. Ansvar för stödet och hjälpen till unga som lämnar samhällsvården för en övergång till självständig vuxentillvaro behöver förtydligas särskilt. 

Barnombudsmannens erfarenhet är att de barn som har varit placerade ofta inte har något vuxet nätverk som kan stötta och guida dem in i vuxenvärlden. Därför är det viktigt att det finns en tydlig utslussning och att socialnämndens fortsatta ansvar även efter att vården har upphört förtydligas.

18.7.4 Systematiskt utvecklingsarbete för stöd och hjälp efter avslutad placering

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att regeringen bör avsätta särskilda medel för ett systematiskt utvecklingsarbete med målet att ta fram användbar kunskap om stöd och hjälp för en successiv övergång från placering till vuxentillvaro. Utvecklingsarbetet bör bland annat omfatta en forskningsanknuten försöksverksamhet med kontaktpersoner.

18.7.5 Stöd till organisering av barn och unga med erfarenhet av samhällsvård

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att Arvsfonden bör ta initiativ till en särskild satsning på stöd till personer som finns i samhällsvård eller som helt eller delvis vuxit upp i samhällsvård för att stödja deras möjligheter till organisering i föreningar, nätverk och andra former.

19 Styrning med kunskap och systematisk uppföljning

19.5.2 Statlig styrning med kunskap

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att både SiS och det nationella utvecklingscentrumet för familjehemsvård ska ses som kunskapsresurser för den statliga styrningen vad gäller frågor om institutionsvård för barn och unga. Frågan om vilken av dessa två instanser som samlandet av kunskap om HVB ska ligga hos bör dock övervägas ytterligare. SiS särskilda ungdomshem skiljer sig på flera avgörande sätt från HVB, särskilt de mindre, mer familjehemsliknande HVB som finns och det är därför inte självklart att kunskap inom SiS kan eller bör överföras till HVB. Kanske ligger det närmare tillhands att kunskapen om HVB systematiseras under utvecklingscentrumet för familjehemsvård, alternativt ges ett eget kunskapscentrum.

19.5.3 System för uppföljning

Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag att Myndigheten för vårdanalys ska ges i uppdrag att utarbeta ett förslag till ett system för uppföljning av vård i familjehem och HVB. Systemet ska göra det möjligt att följa måluppfyllelsen i vård med stöd av LVU, men avse samhällsvården i stort för barn och unga. Barns och ungas erfarenheter av vården ska fångas upp i systemet och vara en viktig utgångspunkt för beskrivningar och analyser. I uppdraget bör ingå att bedöma hur dagens underlag kan användas på ett systematiskt och samordnat sätt, vilka kompletteringar som behövs och vilka regeländringar som detta kan kräva.

Sverige har vid upprepade tillfällen fått kritik för bristande insyn i och uppföljning av situationen för placerade barn. FN:s barnrättskommitté har uttryckt oro över den bristande tillsynen över den sociala barn- och ungdomsvården samt avsaknaden av effektiva klagomålsmekanismer för barn som inte bor tillsammans med sin familj.[96] Barnombudsmannen har tidigare betonat vikten av och framfört förslag kring hur barn och ungas erfarenheter av vården ska fångas upp och systematiseras.

19.5.4 Förbättrat underlag för styrning med kunskap och uppföljning

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att IVO behöver se över och utveckla tillstånds- och tillsynsarbetet utifrån förändringen av LVU-lagstiftningen. Likaså att en fortsatt systematisering av det som framkommer vid IVO:s samtal med placerade barn och unga är angelägen. Trots att viktiga steg har tagits för att förbättra situationen för placerade barn har Barnombudsmannen vid upprepade tillfällen kunnat konstatera att mycket återstår att göra. Fortfarande råder missförhållanden och ofta saknas rutiner för att åtgärda och upptäcka dessa. Oacceptabla brister gällande placerade barns rätt till bra skolgång, tillgång till hälsovård, högkvalitativ omsorg och möjligheter att själva få komma till tals i alla delar av placeringsprocessen måste rättas till. För att LVU till fullo ska kunna betraktas som en rättighetslag ur ett barns perspektiv måste även dessa aspekter lyftas fram tydligare i tillsynsarbetet.

Barnombudsmannen anser även att det är angeläget att regeringen går vidare med Socialstyrelsens förslag om en utredning av förutsättningarna för ett familjehemsregister.

Barnombudsmannen delar uppfattningen att regeringen bör initiera ett fortsatt och systematiskt arbete för att lyssna på barn och unga i familjehem utifrån de resultat och slutsatser som Barnombudsmannen och Socialstyrelsen kommit fram till i vårt uppdrag[97] som idag den 30 november 2015 rapporterats till regeringen.

Övriga synpunkter

Barnombudsmannen vill understryka vikten av att barn och unga får kännedom om de nya insatser som föreslås av utredningen.

Föredragande i ärendet har varit utredarna Shanti Ingeström, Karin Röbäck de Souza, Janna Törneman samt juristen Emma Forssell

Fredrik Malmberg
barnombudsman

 



[1] FN:s barnrättskommitté, Sammanfattande slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges femte periodiska rapport. 2015. p 38.

[2] ”Boende utanför det egna hemmet -placeringsformer för barn och unga(SOU 2014:3)” samt ”Förslag till införande av en ny placeringsform för barn och unga (stödboende) i socialtjänstlagen (2001:453)”.

[3] Dir 2015:17

[5] Malmberg, F., Vinnerljung, B., Mattsson, T., Svedin, CG., Hjern A., Erkers, H., Sjölander, C. Barn i samhällsvård löper extrema överrisker. Svenska Dagbladet Debatt 2015-06-26.

[6]”Vanvård i social barnavård (SOU 2011:61)”.

[7] Barnombudsmannen. Bakom fasaden - Barn och unga i den sociala barnavården berättar. 2011.

[8] Prop. 1978/79:220, s. 44.

[9] FN:s barnrättskommitté, Sammanfattande slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges femte periodiska rapport, p 17f.

[10] FN:s barnrättskommitté, Allmän Kommentar nr 14. Barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet. 2013. p 72.

[11] Inspektionen för vård och omsorg. Trygg och säker vård – har personalen lämplig utbildning? 2013.

[12] Socialstyrelsen. Barn och unga– insatser år 2013. Vissa insatser enligt socialtjänstlagen(SoL) och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

[13] Socialstyrelsen. Oplanerade avbrott i familjehemsplaceringar bland yngre barn och långvarigt placerade barn. 2012.

[14] FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 14. Barnet rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet. 2013. p42.

[15] FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 12. Barnets rätt att bli hörd. 2009. p 23.

[16] Kling, S., Fosterbarns hälsa - Det medicinska omhändertagandet av samhällsvårdade barns hälsa i Malmö. 2010.

[17] Barnombudsmannen. Bakom fasaden - Barn och ungdomar i den sociala barnavården berättar. 2011.

[18] FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 17. Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art 31). 2013. p 2.

[19] FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 17. Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31). 2013. p 51.

[20] FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 11. Barn som tillhör ursprungsbefolkningar och deras rättigheter enligt konventionen. 2009. p 48.

[21] FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 12. Barnets rätt att bli hörd. 2009. p 15,16.

[22] FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 12. Barnets rätt att bli hörd. 2009. P 53.

[23] Prop. 2001/02:96 s 17.

[24] FN:s barnrättskommitté.  Allmän kommentar nr 5 Allmänna åtgärder för genomförandet av konventionen om barnets rättigheter (artikel 4, 42 och 44.6). 2003. p 24.

[25] FN:s barnrättskommitté. Concluding observations: Sweden. 2009. p 37b.

[26] FN:s barnrättskommitté. Concluding observations: Sweden. 2009. P 71c.

[27] Prop. 2005/06:38 s 118.

[28] I.m Sorry, 2010, Bakom fasaden, 2011 samt Från insidan, 2013.

[29] I prop. 2001/02:96 s 22 påpekas att Barnombudsmannen är den statliga myndighet som får sägas ha störst kunskap om barnkonventionen och om hur den på ett effektivt sätt kan förverkligas, varför det är naturligt att Barnombudsmannen har fått en nyckelroll i strategiarbetet.

[30] Barnombudsmannen. Bakom fasaden - Barn och ungdomar i den sociala barnavården berättar. 2011 och Barnombudsmannen. Signaler - Våld i nära relationer - barn och ungdomar berättar. 2012

[31] FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 14 Barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet. 2013

[32] FN:s barnrättskommitté. Sammanfattande slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges femte periodiska rapport. 2015. p 38.

[33] FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 14 Barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet. 2013

[34] Unicef. Handbok om barnkonventionen.  2008.

[35] Kaldal, A. Parallella processer. En rättsvetenskaplig studie av riskbedömningar i vårdnads- och LVU-mål. 2010.

[36] Socialstyrelsen. Kartläggning av tillämpningen av förebyggande insatser enligt 22 § LVU. 2015. Kartläggningen visar att endast tio ungdomar i totalt 247 undersökta kommuner har fått insatser enligt 22 § LVU under en niomånaders period. Sex av dessa ungdomar blev senare föremål för ansökan om vård enligt LVU.

[37] FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 14. Barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet. 2013.

[38] FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 9. Rättigheter för barn med funktionsnedsättningar. 2006. p48.

[39] Unicef. Handbok om barnkonventionen. 2008. s 246.

[40] FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 9. Rättigheter för barn med funktionsnedsättningar. 2006. p 27 och 49.

[41] Se 3f § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) (HSL) och 2 kap 7 § SoL.

[42] FN:s barnrättskommitté. Sammanfattande slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges femte periodiska rapport. 2015. p 49 f.

[43] Barnombudsmannen. Bättre lagskydd krävs för omhändertagna asylsökande barn. 17 oktober 2013.

[44] Barnombudsmannens yttrande över betänkandet ”Genomförandet av det omarbetade asylprocedurdirektivet (Ds 2015:37)”.

[45] Se bland annat vad vi anfört i vårt yttrande över betänkandet ”Barn som misstänks för brott (SOU 2008:11)”.

[46] Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige, S2010.026.

[47] Hultman, E., Barnperspektiv i barnavårdsutredningar – med barns hälsa och upplevelser i fokus. Linköpings universitet. 2013.

[48] Cater, Å K., Stödinsatser i Sverige, i Barns röster om våld. Att lyssna tolka och förstå. 2015. Samt Socialstyrelsen. Barn och unga i familjehem och HVB, handbok om socialnämndens ansvar och uppgifter. 2013.

[49] Hultman, E., Barnperspektiv i barnavårdsutredningar – med barns hälsa och upplevelser i fokus. Linköpings universitet. 2013.

[50] FN:s barnrättskommitté. Concluding observations: Sweden. 2009. p 29, 37c.

[51] FN:s barnrättskommitté. Concluding observations: Sweden. 2009. p 71c.

[52] FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 10 Barnets rättigheter inom rättsskipning för unga lagöverträdare. 2007. p 40.

[53] FN:s barnrättskommitté. Concluding observations: Sweden. 2009. p 30b.

[54] HFD 2014 ref. 38.

[55] FN:s barnrättskommitté. Concluding observations: Sweden. 2009. p 35.

[56] FN:s barnrättskommitté, Sammanfattande slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges femte periodiska rapport. 2015. p 19.

[57] FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 14 Barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet. 2013.

[58] Barnombudsmannens yttrande över delbetänkandet ”Boende utanför det egna hemmet (SOU 2014:3)”.

[59] Risholm Mothander, P., Broberg, A., Små barns behov av en långsiktig trygg bas – en barn psykologisk kunskapsöversikt. Bilagd till utredningen.

[60] Andersson, G., Utsatt barndom, olika vuxenliv – ett longitudinellt forskningsprojekt om barn i samhällsvård. Stiftelsen Allmänna Barnhusets skriftserie 2008:2. Samt Höjer, I., Föräldrars röster – hur är det att ha sina barn placerade i fosterhem. Stiftelsen Allmänna Barnhusets skriftserie 2007:2.

[61] Barnombudsmannen. Bakom fasaden – Barn och ungdomar i den sociala barnavården berättar. 2011.

[62] Leviner, P. När kan och bör placerade barn flytta hem – en oklar balansering mellan återförening och stabilitet i tre processer. I Cederborg A-C & Warnling-Nerup W (red.) Barnrätt. En antologi. 2014.

[63] Barnombudsmannens yttrande över Barnskyddsutredningens betänkande ”Lag om stöd och skydd för barn och unga (LBU) ( SOU 2009:68)”

[64] ”Boende utanför det egna hemmet - placeringsformer för barn och unga (SOU 2014:3)” s 149.

[65] FN:s barnrättskommitté. Sammanfattande slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges femte periodiska rapport. 2015. p 26 d.

[66] Inspektionen för vård och omsorg. Vad har vi sett? Resultat från inspektioner 2010-2013 av HVB för barn och unga och bostäder enligt 9 § 8 LSS. 2013.

[67] Inspektionen för vård och omsorg. Vad har vi sett? Resultat från inspektioner 2010-2013 av HVB för barn och unga och bostäder enligt 9 § 8 LSS. 2013.

[68] FN:s barnrättskommitté. Allmän Kommentar nr 15 Barnets rätt till bästa uppnåeliga hälsa (art. 24). 2013. p65.

[69] Barnombudsmannen. Bakom fasaden - Barn och ungdomar i den sociala barnavården berättar. 2011, Bryt tystnaden – Barn och unga om samhällets stöd vid psykisk ohälsa. 2014.

[70] Barnombudsmannen. Bryt tystnaden - Barn och unga om samhällets stöd vid psykisk ohälsa. 2014.

[71] Forsman, H., Vinnerljung, B., Interventions aiming to improve school achievements of children in out-of-home care: A scoping review, i Children and Youth Services Review Vol 34(6), 1084-1091. 2012.

[72] Barnombudsmannen. Bakom fasaden – Barn och ungdomar i den sociala barnavården berättar. 2011.

[73] FN:s barnrättskommitté. Sammanfattande slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges femte periodiska rapport. 2015. p 11.

[74] Inspektionen för vård och omsorg. En trygg och säker vård- har personalen lämplig utbildning? En granskning av vård- och omsorgspersonalens utbildning och metoder i HVB för barn och unga. 2013.

[75] Inspektionen för vård och omsorg. Vad har vi sett? Resultat från inspektioner 2010-2013 av HVB för barn och unga och bostäder enligt 9 § 8 LSS. 2013.

[76] FN:s barnrättskommitté. Sammanfattande slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges femte periodiska rapport. 2015. p 42.

[77] UN Guidelines for the Alternative Care of Children. 2010.

[78] UN Guidelines for the Alternative Care of Children. 2010.

[79] UN Guidelines for the Alternative Care of Children. 2010.

[80] SiS i korthet 2014- En samling statistiska uppgifter om SiS.

[81] FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. General comment No 16. The right to respect of privacy, family, home and correspondence, and protection of honour and reputation (Art17),1988.

[82] FN:s barnrättskommitté. Concluding observations: Sweden. 2009. p 49.

[83] Barnombudsmannen. I.m Sorry-röster från särskilda ungdomshem. 2010.

[84] Inspektionen för vård och omsorg. Vad har vi sett? Resultat från inspektioner 2010-2013 av HVB för barn och unga och bostäder enligt 9 § 8 LSS. 2013.

[85] FN:s kommitté för mänskliga rättigheter. General comment No16. The right to respect of privacy, family, home and correspondence, and protection of honour and reputation(Art. 17)1988.

[86] Barnombudsmannens yttrande avseende promemorian ”Vissa skyddsåtgärder inom Statens institutionsstyrelsens verksamhet”. 2012.

[87] FN:s barnrättskommitté. Sammanfattande slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges femte periodiska rapport. 2015. p 26.

[88] CAT/C/SWE/CO/6-7

[89] Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige, S2010.026.

[90] Dir. 2015:17.

[91] A/RES/45/113. FN:s regler om skydd för ungdomar som frihetsberövats (Havannareglerna) p 47.

[93] Barnombudsmannen. Bryt tystnaden - Barn och unga om samhällets stöd vid psykisk ohälsa. 2014.

[94] FN:s barnrättskommitté. Concluding observations: Sweden. 2009. p 71c.

[95] Barnombudsmannens yttrande över betänkandet ”Lag om stöd och skydd för barn och unga (LBU)(SOU 2009:68)”.

[96] FN:s barnrättskommitté. Concluding observations: Sweden. 2009. p 37.

[97] S2013/3876/FST