Socialstyrelsens förslag till föreskrifter om undantag för vissa bestämmelser i SOFS 2003:20 (HVB) (dnr 27207/2015)

Ställd till Socialstyrelsen
Dnr: 3.9:0784/15

Barnombudsmannen vill inledningsvis betona att vi delar Socialstyrelsens bedömning att det under en kort tid, som en kortsiktig lösning, kan finnas behov av att förenkla regelverk för att förbereda inför att det utvecklas former av boenden som kan tillgodose behoven för ensamkommande barn som är äldre och kan klara sin egen situation utan att bo på ett traditionellt hem för vård eller boende (HVB). Alla ensamkommande barn har inte ett behov av behandling i den form som erbjuds idag på många HVB, vilket gör att Barnombudsmannen har ställt sig positiv till regeringens förslag att införa så kallade stödboenden för barn i den sociala barnavården, inklusive ensamkommande asylsökande barn. 

Vi vill dock framhålla att kortsiktiga lösningar såsom undantag från kraven kring bemanning och kompetens hos föreståndare och personal på HVB inte får bli permanenta. Behoven i den sociala barnavården är idag stora och vi ser snarare behov av ökade krav på utbildning hos personalen och högre krav på kompetens samt en fortsatt hög bemanning i HVB, än sänkta krav. Givetvis måste utgångspunkten vara att det alltid ska finnas personal på alla HVB vid alla tider på dygnet oavsett om barnen för tillfället befinner sig där eller någon annanstans.

Barnombudsmannen anser att samhället måste se på frågan om hur samhället ska möta behoven av boenden, trygga vuxna och skolgång för ensamkommande barn på kort och lång sikt samtidigt. På kort sikt måste samhället ge ett värdigt mottagande till alla barn som kommer hit, det innebär att barnet ska få sina rättigheter tillgodosedda enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Vi har ingenting att invända mot att nödvändiga regelförenklingar sker så länge det sker i överensstämmelse med barnkonventionen. På lång sikt finns ett behov av fler och differentierade boendeformer inom den sociala barnavården. Förslag kring detta läggs i delbetänkandet SOU 2014:3 från utredningen om tvångsvård för barn och unga (tvångsvårsutredningen). Vår uppfattning är att de förslagen snarast ska genomföras och då kommer samhället ha en långsiktig lösning som tillgodoser alla placerade barns rätt till ett tryggt boende anpassat utifrån varje barns rättigheter och behov.

De förslag som här läggs kring undantag från bestämmelserna i HVB föreskrifterna anser vi kan vara en ytterst kortsiktig lösning. Och det kan bara vara aktuellt om syftet är att förenklingarna ska underlätta för att senare införa stödboenden som en placeringsform. Dessa undantag är acceptabla under en kort period om det tydliggörs att det handlar om lösningar där exempelvis folkhögskolor och lägenhetsboenden används för äldre ensamkommande barn som själva samtycker till att placeras i denna typ av boende.

Barnombudsmannen betonar vikten av att det säkerställs att barn och unga får det stöd från vuxna som de behöver och har rätt till, även vid placering i ett stödboende där inte personal finns närvarande på samma sätt som i ett HVB. Dock anser vi att det på detta sätt riskerar att leda till att ordinära HVB som inte är tänkta som framtida stödboenden får en sänkt kvalitet genom sämre utbildade föreståndare och lägre bemanning. Vår farhåga är att denna typ av undantag blir en långsiktig lösning istället för att de nödvändiga förändringar av hela den sociala barnavården som förslogs i delbetänkandet från tvångsvårdsutredningen genomförs. Konsekvensutredningen beskriver inte hur undantagen ska se ut vid en eventuell återgång till de ursprungliga kraven. Vad händer med ett HVB som fått lättnader genom detta undantag och sedan vill fortsätta bedriva HVB för ensamkommande framgår inte. Det är inte acceptabelt och vi anser därför att denna föreskrift uttryckligen ska ha en begränsad giltighetstid.

De förändringar som föreslås i sak ställer oss också frågande till i vissa delar. Framförallt ställer vi oss frågande till hur det ska kunna fattas beslut om undantag från bemanningen på HVB, att det ibland inte ska finnas personal överhuvudtaget på ett HVB. Hur ska säkerheten för barnen kunna garanteras utan att det finns personal närvarande? Idag vet vi att det finns en hotbild mot hem där ensamkommande barn bor och det har skett ett antal anlagda bränder runt om i landet. Den barnkonsekvensanalys som Socialstyrelsen gjort beskriver inte vilka risker som finns med att göra undantag från framförallt kravet kring bemanning. Vid sidan av den hotbild som finns mot hem för ensamkommande barn, som utgör en risk för dessa barns liv, nämns ingenting kring risk för att barnen avviker från boendena och utsätts för exempelvis människohandel eller utnyttjas i brottsliga syften. Det sägs inte heller något om att dessa boenden många gånger är stora och har barn med olika bakgrund och erfarenhet, barn som har tunga erfarenheter med sig. Risken för konflikter och våld i sådana miljöer synes vara uppenbara och behöver mötas genom personalens kunskap och förmåga.

Tak över huvudet är givetvis en grundläggande rättighet för de ensamkommande barn som kommer till Sverige, men barnkonventionen ställer ytterligare krav. Boendet, oavsett var i asylprocessen barnet befinner sig, måste uppfylla vissa grundläggande krav på säkerhet och att barnen får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Vi kan inte acceptera att barn hamnar i förvarsliknande miljöer utan rätt till att få sina mest grundläggande behov tillgodosedda. Utan personal på plats under dygnets alla timmar kommer dessa barns rättigheter inte att tillgodoses.

Föredragande i ärendet har varit program- och utredningschefen Anna Karin Hildingson Boqvist.

Fredrik Malmberg
barnombudsman