Rektorn och styrkedjan Betänkandet av utredningen om rektorernas arbetssituation inom skolväsendet (SOU 2015:22) (dnr U 2015:22)

Ställd till: Utbildningsdepartementet
Dnr 3.9: 0437/15

 Inledning

Barnombudsmannen välkomnar regeringens initiativ att se över hur rektorers arbetssituation kan förändras för att öka förutsättningarna för att elever ska nå förbättrade resultat i skolan.

I FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) betonas varje barns rätt till lika möjligheter till utbildning (artikel 28) samt att utbildningen ska syfta till att utveckla barnets unika personlighet, anlag samt fysiska och psykiska förmåga (artikel 29). För att kunna se till den fortlöpande utvecklingen av barn och ungas förmågor behöver utbildningsmetoder anpassas efter deras olika och föränderliga behov.[1]  I detta sammanhang spelar rektorn en nyckelroll för elevernas lärande och den sociala miljön på skolan. Tidigare studier har dessutom uppmärksammat rektorers betydelse för elevers skolprestationer.[2]  

Barnombudsmannen yttrar sig över betänkandet med utgångspunkt i vårt uppdrag att företräda barns och ungas rättigheter och intressen utifrån barnkonventionen. Vi väljer därför att endast kommentera förslagen till den del de särskilt berör barn och unga.

Allmänna synpunkter

I Barnombudsmannens årsrapport till regeringen från 2015 – Välkommen till verkligheten granskade vi barn och ungas erfarenheter av kränkande behandling och trakasserier i skolan samt det stöd barnen upplevde sig kunna få. Våra resultat stämmer väl överens med den bild som ges i utredningen av brister och svagheter i styrkedjan mellan staten, huvudmannen, rektorer och lärare.

Trots att det är enligt lagstiftningen är huvudmannen som ansvarar för att utreda, följa upp och åtgärda kränkningar och trakasserier i skolan, kände inte några av de barn och unga som medverkade i rapporten till huvudmannen. För flera var även myndigheter såsom Skolinspektionen, Barn- och elevombudet och Diskrimineringsombudsmannens roll otydliga. Barnombudsmannen anser att skolornas huvudmän måste se till att det finns stödstrukturer på plats och att ansvaret inte ska ligga på barnen eller deras föräldrar.   

I samband med årsrapporten genomförde vi en enkätundersökning om hur kommunala och enskilda huvudmän hanterar anmälningarna. Trots att flertalet huvudmän har gett riktlinjer till skolorna så uppgav flera att riktlinjerna måste bli mer kända bland skolpersonal och elever samt att det förekommer otydligheter i när skolor ska anmäla till huvudmannen. Många av huvudmännen förde statistik över anmälningarna men det var få som sammanställde och analyserade statistiken. 

Sammanfattande analys och förslag

Barnombudsmannen håller med utredningen om att huvudmännen tillsammans med tjänstemän och rektorer behöver skapa förutsättningar för att gemensamt tolka och analysera data och underlag i det lokala kvalitetsarbetet. För att förbättra elevers utbildning måste en gemensam diskussion föras från olika nivåer i styrkedjan. 

FN:s barnrättskommitté betonar att det är viktigt med undersökningar som kan ge möjlighet att bedöma de framsteg som görs inom skolan samt att alla aktörer som är berörda ges möjlighet att komma till tals, inklusive barn, lärare, ungdomsledare, föräldrar, utbildningsadministratörer och skolledare.[3]

Barnombudsmannen anser att utredningens förslag om ett nationellt handlingsprogram saknar förslag om hur barn och unga kan inkluderas. Elever bör ges möjlighet att delta i utvärderingar som ett bidrag till ett utvecklat kvalitetsarbete i skolan. En förutsättning för att elever ska kunna få vara delaktiga är att barn och unga ges relevant information.

Vi anser även att det i detta sammanhang är viktigt att lyfta fram att rektorer behöver få relevant utbildning om barn med funktionsnedsättning och betydelsen av skolmiljöns utformning för deras kunskapsutveckling.[4]  

Föredragande i ärendet har varit utredaren Jenny Hedström.



[1] FN:s barnrättskommitté, Allmän kommentar nr 1 (2001). Utbildningens mål, punkt 9.

[2] Se t.ex. Böhlmark, Grönquist och Vlachos, 2012.

[3] FN:s barnrättskommitté, Allmän kommentar nr 1 (2001). Utbildningens mål, punkt 22.

[4] Handisam, 2014, Barn äger – Handisams slutsatser och förslag utifrån studien ”Barn och unga med funktionsnedsättning – en beskrivning av deras vardag.”