Samordning, ansvar och kommunikation- vägen till ökad kvalitet i utbildningen för elever med vissa funktionsnedsättningar (SOU 2016:46)

Dnr 3.9:0580/16
Ställd till Utbildningsdepartementet

Barnombudsmannens synpunkter på denna remiss tar sin utgångspunkt i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Yttrandet behandlar de delar av betänkandet som Barnombudsmannens har synpunkter på eller invändningar mot. De förslag som inte kommenteras tillstyrks.

Enligt barnkonventionens artikel 2 ska varje barn tillförsäkras alla rättigheter som anges i konventionen utan åtskillnad av något slag. Inget barn får diskrimineras. I artikel 9 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (funktionsnedsättningskonventionen) slås fast att samhället ska se till att personer med funktionsnedsättning har tillgång till den fysiska miljön; transporter, information och kommunikation på samma villkor som andra. Detta för att kunna leva oberoende och fullt ut delta på alla livets områden.

I Barnombudsmannens årsrapport Respekt 2016 träffade vi barn och unga med många olika typer av funktionsnedsättningar, bland annat med hörselnedsättningar och språkstörningar. Barnen beskrev att de möts av låga förväntningar, en undervisning som är dåligt anpassad till deras behov och att de inte utmanas tillräckligt i sitt lärande. Sverige har uppmanats av FN:s barnrättskommitté (barnrättskommittén) att säkerställa att barn med funktionsnedsättning får allt nödvändigt stöd för att nå högsta möjliga utbildningsnivå utifrån barnets egen förmåga.[1]

I betänkandet föreslås en rätt för skolhuvudmän att utforma särskilt anpassade kommunikativa miljöer, SAK-miljöer, för barn med dövhet, hörselnedsättning eller grav språkstörning.  Det ska också ske samordning av statens, landstingens och kommunens insatser för dessa barn genom så kallade regionala nav där regionala samordnare leder arbetet och har tillgång till specifik kompetens kring dessa funktionsnedsättningar. Barn med grava språkstörningar föreslås inte längre tillhöra specialskolans målgrupp, utan istället få sin undervisning i grundskolan. Barnombudsmannen är positiv till att barn med grava språkstörningar får större möjligheter att välja en skola närmare hemmet, eftersom vi träffade barn som berättade hur jobbigt det är att behöva välja mellan närheten till sin familj och en fungerande skolgång. Vi är dock oroliga att stödet i grundskolan, trots föreslagna förstärkningar, inte ska vara anpassade för dessa barns behov. Huvudmannen har redan idag enligt nuvarande skollagstiftning en skyldighet att anpassa utbildningen efter barns behov och ge stöd. Men trots det berättar barn att de inte får den hjälp de behöver för att klara skolan. Om barn som tidigare har gått i specialskolan nu ska gå i vanlig grundskola, måste man ta ett helhetsgrepp och tänka in alla olika situationer där barnen kan stöta på svårigheter. Till exempel berättade Andrea för oss hur svårt det kan vara att förstå instruktioner på en fotbollsträning när man har språkstörning: ”När man inte hänger med på vad dom pratar om. Eller dom brukar ibland prata lite grann för fort.” Barn med språkstörningar har också berättat att de ibland inte kan kommunicera med chauffören när de åker färdtjänst och förklara vart de ska åka. Det kommer att behövas en uppbyggnadsperiod i grundskolorna innan stödet, förhoppningsvis, fungerar tillfredsställande och barnen måste vara försäkrade sin utbildning även under den perioden.  Enligt barnrättskommittén är konventionsstaterna skyldiga att säkerställa att även barn som har svårt att föra fram sina åsikter får möjlighet att göra det. Barn som har en funktionsnedsättning ska få de kommunikationsverktyg som behövs för att de lättare ska kunna uttrycka sina åsikter.[2]

Stödet i SAK-miljöer kan komma att vara lämpligt för barn med även andra typer av funktionsnedsättningar, till exempel neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Barnombudsmannen efterfrågar en analys om vad som händer om även barn med andra specifika behov frågar efter stödet i dessa miljöer.

Utredningen föreslår en förstärkt rätt till undervisning i teckenspråk för alla elever inom grundskole- och gymnasieskoleutbildningen som har behov av det. Barnombudsmannen välkomnar förslaget, men ställer sig samtidigt tveksam till om det är rimligt att tro att det ska finnas lärare som täcker det behovet. Barnombudsmannen har träffat barn som går på specialskola och inte ens där kan alla lärare teckenspråk, trots att skolorna ska vara speciellt anpassade för döva. Barnen berättar att eleverna kan få hjälpa varandra när lärarna inte har tillräcklig kompetens. Ida berättar ”Och det är det jag menar, att de hörselskadade får mer rätt att lära sig än vad jag får. Ibland så är det ju hörselskadade elever som översätter till oss då. Så att dom blir som tolkar till oss. Det är ju en extra belastning för dom.” Barnombudsmannen framförde i rapporten Respekt att bristen på lärare som kan teckenspråk kan vara en möjlig orsak till att barn med hörselnedsättningar har sämre kunskapsresultat i skolan än barn utan hörselnedsättningar. Den som har en syn eller hörselnedsättning ska enligt funktionsnedsättningskonventionen erbjudas utbildning på de mest ändamålsenliga språken för att underlätta inlärningen och främja barnets kulturella identitet. För att säkerställa detta ska lärare behärska de språkformer och medel för kommunikation som eleverna använder sig av. Undervisningen ska ske i miljöer som maximerar kunskapsrelaterad och social utveckling.[3]

Föredragande i ärendet har varit juristen Ellionor Triay Strömvall.

Fredrik Malmberg
Barnombudsman



[1] Barnrättskommittén, Sammanfattande slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges femte periodiska rapport, 2015, punkt 39–40.

[2] Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 12, Barnets rätt att bli hörd, 2009, punkt 21.

[3] Funktionsnedsättningskonventionen, artikel 24.