En funktionshinderspolitik för ett jämlikt och hållbart samhälle (2016/04598/FST)

Dnr 3.9:0685/16
Socialdepartementet

103 33 Stockholm

Inledning

Barnombudsmannen yttrar sig över förslagen med utgångspunkt i vårt uppdrag att företräda barns och ungas rättigheter och intressen utifrån FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Inledningsvis vill Barnombudsmannen lyfta tre genomgripande synpunkter på förslaget:

Den första gäller att vi önskar ett generellt tydligare barnperspektiv. Till exempel vill vi att de elva prioriterade områdena innehåller fler exempel och åtgärder som berör barn.

Det andra gäller vilka begrepp som ska användas för att beskriva målgruppen. I förslaget formuleras målgruppen som människor, personer eller individer med funktionsnedsättning. Barnombudsmannens erfarenhet är att sådana begrepp osynliggör barn. Vi föreslår därför att målgruppen genomgripande formuleras som barn och vuxna med funktionsnedsättning, i syfte att säkerställa att funktionshinderpolitiken utformas utifrån såväl vuxnas som barns behov, situation och rättigheter.

Den tredje gäller att Barnombudsmannen ser ett behov av att förtydliga ett intersektionellt perspektiv i utformingen och förverkligandet av funktionshinderpolitiken. Barn och vuxna med funktionsnedsättning är en mycket heterogen grupp. Förutom att den inbegriper väldigt olika typer och grader av funktionsnedsättningar är naturligtvis personerna som lever med dem olika med avseende på bland annat kön, socioekonomisk position och etnicitet. För att rätt insatser ska utformas behöver de baseras på kunskap om vilka utmaningar och behov som förekommer för olika individer. Ett intersektionellt perspektiv ligger väl i linje med ett barnrättsligt och jämlikhetsperspektiv. En huvudprincip i barnkonventionen är rätten till likabehandling och icke-diskriminering, det vill säga att alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter. En viktig aspekt av jämlikhet är jämställdhet, det vill säga att alla människor har samma rättigheter oavsett kön. Som Barnombudsmannen uppmärksammat i vår årsrapport ”Respekt – Barn med funktionsnedsättning om samhällets stöd”, förekommer idag bland annat skillnader i det bemötande och stöd som pojkar och flickor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) får.

Genom åren har Barnombudsmannen mött barn och unga i olika miljöer som delat med sig av sina upplevelser och pekat på viktiga utmaningar och brister i sin vardag. Barn och unga med olika funktionsnedsättningar har funnits i samtliga miljöer, till exempel när vi år 2015 granskade kränkningar och trakasserier i skolan. Det har blivit tydligt för oss att barn med funktionsnedsättning har specifika erfarenheter som behöver få fördjupad uppmärksamhet. I arbetet med årsrapporten ”Respekt” mötte Barnombudsmannen 97 barn och unga i åldrarna 8-22 år för att ta del av deras erfarenheter av att leva med funktionsnedsättning. Av barnens berättelser blev det tydligt att de vill mötas med förväntningar. De vill få information, vara delaktiga och leva i trygghet och slippa fördomar, kränkningar och våld. Det är barn som begär och förtjänar respekt. Men verkligheten ser ofta annorlunda ut.

Då funktionsnedsättning är ett vitt begrepp som omfattar många barn och unga med olika förmågor var det av vikt för oss att fånga så många upplevelser och erfarenheter som möjligt. Barnombudsmannen har därför mött och lyssnat till barn och ungdomar på olika platser: i grundskolan, grundsärskolan, SPSM-skolor och barn på stödboenden. Vi har även träffat barn på Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem och hem för vård eller boende som är specifikt utformade för barn med NPF. Träffarna har varit utspridda i hela landet. Barnens berättelser innebar att Barnombudsmannen på flera områden kunnat identifiera allvarliga kränkningar av barnens grundläggande rättigheter och stora brister i samhällets efterlevnad av barnkonventionen och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättnings (funktionsnedsättningskonventionen). Vår slutsats är att det krävs genomgripande förändringar i attityder, kunskap och lagstiftning om konventionerna ska förverkligas för barn med funktionsnedsättning.

Sverige har vid upprepade tillfällen fått skarp internationell kritik, bland annat från FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) och FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (funktionsrättskommittén). De uttrycker bland annat oro över det höga och ökade antalet självmord bland personer med funktionsnedsättning, inklusive barn, i Sverige. Kommittéerna uttrycker vidare allvarlig oro över den ofrivilliga behandling som barn med funktionsnedsättning utsätts för i den psykiatriska vården, att barn med funktionsnedsättning utsätts för våld i större utsträckning än andra barn, att skolor kan vägra att ta emot elever med funktionsnedsättning samt att barn med funktionsnedsättning inte regelmässigt är delaktiga i beslut som rör deras liv och att de saknar möjligheter att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem.

Enligt Barnombudsmannen måste denna samstämmiga och allvarliga kritik tas på stort allvar. Barnkonventionen och funktionsnedsättningskonventionen understryker att barn med funktionsnedsättning har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv samt rätt att få delta i samhället på lika villkor. För att utöva denna rättighet ska de erbjudas stöd som är anpassat till deras behov. I ”Respekt” föreslog vi att barns rättigheter skulle tydliggöras i en nationell strategi för funktionshinderspolitiken. Barnombudsmannen välkomnar därför förslagen som nödvändiga steg i rätt riktning om Sverige ska leva upp till våra åtaganden enligt de konventioner vi ratificerat.

Del II Förslag

2. En funktionshinderpolitik med parlamentarisk förankring

Förslag 1: Nytt nationellt mål

Barnombudsmannen välkomnar att de nationella målen för funktionshinderspolitiken får en tydligare förankring i mänskliga rättigheter och att rättighetsperspektivet stärks genom att ett antal principer fastslås som målen ska förstås och tolkas i relation till.

Vi vill dock betona vikten av att barn inte osynliggörs i och med att den nuvarande formuleringen ”att samhället utformas så att människor med funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i samhällslivet” tas bort och ersätts med frasen ”ett jämlikt och hållbart samhälle med mångfald som […] säkerställer delaktighet för alla personer med funktionsnedsättning”. För att barn med funktionsnedsättning även i fortsättningen synliggörs är det av vikt att principen i den nionde strecksatsen särskilt uppmärksammas av aktörer som ska genomföra politiken.

Principen innebär att det ska råda respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning och för deras rätt att bevara sin identitet. Principen härstammar från artikel 8 i barnkonventionen. Myndigheten för delaktighet (MFD) menar att principen ska vara en positiv och möjliggörande process som stödjer barns mognad, självbestämmande och förmåga att uttrycka sig själv. Deras deltagande i beslutsprocesser som påverkar dem, inklusive deras rätt att bevara sin identitet, ska expandera över tid i takt med denna utveckling.

Förslag 2: Ny inriktning på arbetet

Barnombudsmannen är positiv till förslaget som syftar till att konkretisera det nationella målet. Vi anser dock att förslaget att ta bort formuleringen att diskriminering ska ”förebyggas” och ersätta denna med formuleringen att diskriminering ska ”upphöra”, innebär att en viktig del av arbetet kring diskriminering går förlorad.

Principen om icke-diskriminering ska genomsyra hela samhället. Artikel 9 i funktionsnedsättningskonventionen kräver att hinder i tillgängligheten identifieras och undanröjs. Bristande tillgänglighet utgör sedan den 1 januari 2015 en diskrimineringsgrund och är lagfäst i 1 kap. 4 § 3 p. diskrimineringslagen (2008:567) (DL). Artikel 7 i funktionsnedsättningskonventionen stadgar att alla åtgärder ska vidtas som säkerställer att barn med funktionsnedsättning fullt åtnjuter alla mänskliga rättigheter på samma villkor som andra barn och att i alla beslut som rör barn med funktionsnedsättning ska barnets bästa komma i främsta rummet. För att uppfylla dessa krav måste Sverige pröva sina lagar för att säkerställa att vilja och önskemål hos barn med funktionsnedsättning respekteras på jämlika villkor.

Barnombudsmannen vill även här betona vikten av att barn och unga inte osynliggörs i och med att den nuvarande formuleringen att ”barn och ungdomar med funktionshinder ges förutsättningar för självständighet” ersätts med formuleringen att ”det ska säkerställas att stöd och lösningar för att stärka individens möjlighet till självständighet är av hög kvalitet”.

Förslag 3: Ansvar- och finansieringsprincipen

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att utgångspunkten för samhällets insatser rörande genomförande av funktionshinderspolitiken ska vara ansvars- och finansieringsprincipen. Varje huvudman måste utgå från detta i sin verksamhet och de kostnader som uppkommer för sådan anpassning ska ses som en självklar del av kostnaderna för verksamheten och därmed också finansieras på samma sätt som verksamheten i övrigt.

3. En effektiv styrning för ökad integrering

Förslag 4 och 5: Reviderad förordning 2001:526

Förslaget innebär att statliga myndigheters ansvar inom funktionshinderspolitiken enbart ska styras av förordning 2001:526 samt att MFD får i uppdrag att ta fram en mall som ska utgöra stöd för myndigheternas planer i enlighet med förslagen i 2-3 §§ i förordningen. Barnombudsmannen delar åsikten att de rådande otydligheterna i styrformerna gör det nödvändigt att tydliggöra myndigheternas ansvar.

Barnombudsmannen är vidare positiv till att det tydliggörs att förordningen får en starkare koppling till mänskliga rättigheter i och med den nya formuleringen i 1 § som även stadgar att myndigheter under regeringen ska utforma och genomföra sina uppgifter på ett sådant sätt att de aktivt bidrar till det nationella funktionshinderspolitiska målet.

Förslag 6: En ny strategi för funktionshinderspolitiken

Barnombudsmannen tillstyrker förlaget om att en ny strategi för genomförandet av funktionshinderspolitiken 2017-2025 ska beslutas av regeringen. Detta då funktionshindersperspektivet fortfarande inte är en självklarhet i många verksamheter och det finns behov av att synliggöra frågorna.

Förslag 7: Elva prioriterade samhällsområden

Barnombudsmannen är positiv till förslaget att funktionshinderpolitiken och den föreslagna strategin innehåller elva prioriterade samhällsområden som är utarbetade utifrån det nationella målet och artiklarna i funktionsnedsättningskonventionen. Samhällsområdena är: arbete och försörjning; utbildning; transport; byggd miljö och samhällsplanering; IT, innovation och teknikutveckling; hälsa; social välfärd; kultur, idrott och fritid; konsument; demokrati samt rättsväsendet.

Förslag 8: En förtydligad målstyrning

Barnombudsmannen tillstyrker att målstyrningen blir mer sammanhängande och konsekvent. Förslaget innebär att funktionshinderspolitiken styrs mot tre målnivåer. Ett nationellt mål samt effekt- och resultatmål för respektive samhällsområde.

Effektmålen syftar till att på de prioriterade samhällsområdena uppnå jämlikhet och delaktighet medan resultatmål är förutsättningar som måste råda för att detta ska kunna uppnås. Barnombudsmannen välkomnar förslaget att de generella principerna inklusive ett jämställdhets- och barnrättsperspektiv beaktas när målen beslutas, men anser att formuleringen att dessa principer och perspektiv bör beaktas skrivs om till att de ska beaktas.

Ett förtydligat rättighetsperspektiv för med sig många fördelar men är endast verkningsfullt om det finns en förståelse för rättigheterna. Rättigheter handlar inte endast om att strukturer som lagar och policydokument säkerställer rättigheter utan det måste också genomföras konkret arbete som syftar till att dessa rättigheter uppnås. Barnombudsmannen välkomnar därför MFD:s förslag om en ökad samverkan mellan myndigheter som har ett särskilt ansvar för genomförandet av funktionshinderspolitiken samt att fler aktiviteter som ska bidra till resultat- och effektmålens uppfyllelse ska genomföras av dem.

En viktig del i arbetet med förtydligandet av en målstyrning är att de som ska nås av målen får information om dessa. Våra samtal med barn och unga visar att det finns brister i informationen till barn med funktionsnedsättningar. Barnombudsmannen vill därför vidare betona vikten av att barn med funktionsnedsättning får information om de rättigheter de har enligt barnkonventionen och funktionsnedsättningskonventionen.

Förslag 9: Uppföljning av förordning 2001:526

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att arbetet enligt förordning 2001:526 följs upp av MFD genom en förnyad uppföljning i samband med att nya riktlinjer tas fram.

Förslag 10-11: Uppföljning av aktiviteter och mål

Barnombudsmannen tillstyrker förslagen att aktiviteter följs upp med metoder för ordinarie verksamhetsuppföljning vilket ges i uppdrag till myndigheter med särskilt ansvar enligt 2 § förordning 2001:526 och att MFD ges i uppdrag att ta fram en mall för myndigheternas handlingsplan och årlig rapportering av handlingsplanen.

Förslag 12.1-3: Uppföljning av resultat- och effektmål

Barnombudsmannen tillstyrker förslagen om att resultatmål följs upp med mått på förändringar inom tillgänglighet, kunskap med mera och att effektmål följs upp med mått på jämlikhet. Effektmålen kan också följas upp med hjälp av individers upplevelser av hinder i olika situationer. Barnombudsmannen välkomnar särskilt förslaget att det bör strävas efter ökad kunskap om barns jämlikhet och delaktighet.

Även förslag 12.3 om upprättandet av ett nätverk för statistik, uppföljning och analys tillstyrks. Förslaget innebär att ett antal myndigheter med ansvar för kunskap tillsammans med myndigheter med ansvar för statistik, analys och uppföljning får i uppdrag att tillsammans med MFD under 2017 kartlägga, ansvarsfördela, utveckla och säkerställa möjligheten att följa upp effekt- och resultatmålen.

Uppföljning möjliggör analys och åtgärder på strukturell nivå, exempelvis skärpta krav på att döva barn får rätt till undervisning av lärare som behärskar teckenspråk. Alla barn har rätt att utvecklas och mötas av förväntningar i skolan och genom att följa upp och analysera målen för funktionshinderspolitiken sätts större press på bland annat beslutsfattare att i praktiken genomföra förslagen.

Förslag 12.4 Utökande av Statistiska centralbyråns uppdrag

Statistiska centralbyrån (SCB) föreslås få i uppdrag att genomföra tilläggsundersökningar inom ramen för Undersökningen om levnadsförhållanden (ULF) i syfte att förbättra möjligheterna att kunna följa upp effektmålen. En viktig utgångspunkt i detta arbete är att indikatorer ur individundersökningar möjliggör jämförelser mellan personer med funktionsnedsättning och övrig befolkning. Särskilt bör det strävas efter ökad kunskap om barns jämlikhet och delaktighet.

Artikel 31 i funktionsnedsättningskonventionen stadgar att konventionsstaterna åtagit sig att samla in ändamålsenlig information innefattande statistik och forskning som möjliggör utformning och genomförande av riktlinjer som ger verkan åt konventionen.

Funktionsrättskommittén har i sin senaste rekommendation till Sverige uttryckt oro över bristen på uppgifter och information om frågor som påverkar flickor, pojkar och kvinnor med funktionsnedsättning. Kommittén har därför rekommenderat Sverige att systematiskt samla in, analysera och sprida uppgifter uppdelade efter kön, ålder och funktionsnedsättning.

Barnombudsmannen välkomnar förslaget. Indikatorer i uppföljningen som går att bryta ner är nödvändigt för att få förståelse för att personer med funktionsnedsättning kan vara utsatta för olika grad av sårbarhet. Detta för att utforma lagar, politik och program som är anpassade till deras situation och för att bedöma genomförandet av konventionen. Ett exempel på behovet av uppföljning som framgick i vår årsrapport ”Respekt” är att det är svårt att svara på om barn med funktionsnedsättning får tillräckligt stöd i skolan för att nå kunskapsmålen och utvecklas så långt som möjligt då det saknas studier som visar om elever med funktionsnedsättning i grund- och gymnasieskolan uppnår kunskapsmålen.

Barnombudsmannen vill slutligen understryka att något generellt register över alla med funktionsnedsättning inte ska eftersträvas, utan instämmer med MFD att det är vissa andra register som kan vara användbara. Insamlingen och bevarandet av informationen ska följa rättssäkerhetsgarantier och säkerställa sekretess och respekt för privatlivet hos personer med funktionsnedsättning.

Begreppen ”funktionsnedsättning” och ”funktionshinder” är, som MFD konstaterat, begrepp under utveckling. I artikel 2 i funktionsnedsättningskonventionen står det att diskriminering på grund av funktionshinder betyder varje åtskillnad, undantag eller inskränkning på grund av funktionsnedsättning som har till syfte eller verkan att inskränka eller omintetgöra erkännande, åtnjutande eller utövande av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på samma villkor som andra. Barnrättskommittén har påtalat att det behövs en tydlig definition av vad en funktionsnedsättning är, bland annat för att korrekt statistik ska kunna tas fram och för att alla barn med funktionsnedsättning ska få det stöd de har rätt till. En definition som ofta används är den som Socialstyrelsen beslutade om 2007 som stadgar att funktionsnedsättning är: nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga.

Förslag 14: Funktionshinderspolitiken som rättighetsfråga

Barnombudsmannen ser positivt på att regeringens arbete med funktionshinderspolitiken samordnas med deras arbete för mänskliga rättigheter. En sådan samordning skickar en tydlig signal om att funktionshinderspolitiken ytterst är en fråga om mänskliga rättigheter.

Fortfarande ses funktionshinderspolitiken många gånger som en fråga om vård och omsorg, vilket gör att funktionshindersperspektivet och personer med funktionsnedsättning som rättighetsbärare ofta förblir osynliga inom andra samhällsområden. De barn som vi har mött är på många sätt subjekt i sina egna liv. Barnen är aktiva och de utvecklar egna strategier för att skapa handlingsutrymme för att påverka sin situation. Men barnen möts ibland av en omgivning som är överbeskyddande, marginaliserar barnet eller i värsta fall är fördomsfull. I artikel 7 i barnkonventionen slås fast varje barns rätt till sin egen identitet. Vi välkomnar därför förändringar som synliggör att barn med funktionsnedsättning är aktörer med egen kapacitet och rättigheter. Alla anställda inom kommun, landsting/region och statliga myndigheter har skyldighet att se till att barns rättigheter uppfylls. Detta framgår av artikel 3 och 4 i barnkonventionen. Artikel 23 i barnkonventionen slår fast rätten för ett barn med funktionsnedsättning att ha ett liv som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och gör det möjligt för barnet att delta aktivt i samhället.

Förslag 15: Stärka och öka kännedomen om funktionshinderspolitiken

Barnombudsmannen är positiv till förslaget att regeringen ska göra en satsning på att stärka kännedomen om funktionshinderspolitiken genom en lanseringskonferens av den nya funktionshinderspolitiken. Regeringen ska vidare fortsätta att utveckla den interna strukturen och arbetet för genomförandet inom Regeringskansliet samt säkerställa att arbetet utifrån förordning 2001:525 behandlas i dialoger mellan regering och ansvariga myndigheter då kännedom om funktionshinderspolitiken behöver öka.

DEL III Prioriterade samhällsområden

4. Arbete och försörjning

Bristande delaktighet på arbetsmarknaden får konsekvenser och leder till att många personer med funktionsnedsättning lever i en ekonomiskt utsatt situation. Detta trots att artikel 27 i funktionsnedsättningskonventionen erkänner rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på samma villkor som för andra.

Förslag 20: Mål för arbetsmarknad och försörjning

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att förbättra möjligheterna till arbete och försörjning för personer med funktionsnedsättning och instämmer i att det spelar en avgörande roll i att förbättra deras jämlikhet och delaktighet i samhället.

I vår årsrapport ”Respekt” lyftes flera forskningsstudier fram som visar att barn och unga med funktionsnedsättning har sämre levnadsskillnader än andra unga, särskilt inom utbildning, arbete och hälsa. Exempelvis är unga med funktionsnedsättning arbetslösa i större utsträckning än andra. I flera studier framträder barn med NPF som en särskilt utsatt grupp på många områden. Folkhälsoinstitutets enkät visar bland annat att föräldrar till barn med NPF oftare än föräldrar till barn med andra funktionsnedsättningar anser att deras barn klarar sina studier dåligt och inte trivs i skolan och på arbetet. Enkäten visar även att föräldrar till barn med funktionsnedsättningar arbetar i lägre utsträckning och har en mer utsatt ekonomisk situation jämfört med föräldrar till barn utan funktionsnedsättning.

Både barn till föräldrar med funktionsnedsättning och barn med funktionsnedsättning, som är en del av framtidens arbetsmarknad, bör uppmärksammas och få sina rättigheter enligt funktionsnedsättningskonventionen tillgodosedda för att jämlikhet och delaktighet ska kunna uppnås.

5. Utbildning

Sett till utbildningsnivå finns stora ojämlikheter mellan personer med funktionsnedsättning och övriga befolkningen. Detta trots att artikel 24 i funktionsnedsättningskonventionen beskriver rätten till utbildning för personer med funktionsnedsättning utan utestängning eller diskriminering och på jämlika villkor och med samma kvalitet som andra.

Barnrättskommittén har uttryckt oro över att professionella som möter barn med funktionsnedsättning saknar nödvändiga kunskaper om de särskilda behov som barn med funktionsnedsättning kan ha. MFD uttrycker att elever i dagens skola inte får samma möjligheter. Bland annat finns brister i tillgängligheten till särskilt stöd, alla kan inte välja skola på lika villkor, det finns bristande kompetens bland personal och elever med funktionsnedsättning trivs sämre i skolan.

Förslag 21: Mål för utbildning

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att personer med funktionsnedsättning i alla åldrar ska ha jämlika möjligheter att tillgodose sig utbildning med hög kvalitet på samtliga utbildningsnivåer utifrån egna förutsättningar och behov.

I 3 kap. 14-15 §§ DL föreskrivs att utbildningsanordnare som bedriver utbildning eller annan verksamhet enligt skollagen (2010:800) (SkolL)inom ramen för denna verksamhet aktivt ska främja barns lika rättigheter och möjligheter så att de inte diskrimineras eller drabbas av trakasserier. I Barnombudsmannens årsrapport ”Respekt” har barnen beskrivit att de möts av låga förväntningar och en undervisning som är dåligt anpassad till deras behov. Maja har en önskan: ”Att kanske lärarna faktiskt hade hjälpt mig mer alltså, faktiskt lite så, gjort någonting lite tidigare och inte liksom efter flera år, så. Det hade varit […] nog det bästa tror jag. Och kanske sätta mig i en mindre klass eller liksom. Det hade nog varit bra. När jag var så liten typ, då hade jag ju ändå liksom kommit i fatt det och liksom ändå lärt mig som alltså som jag skulle.” Med detta som bakgrund vill vi poängtera att det är av stor vikt att de elever som behöver och har rätt till stöd i sitt lärande på grund av en funktionsnedsättning också får det.

I ”Respekt” berättar flera barn att de behöver lugn och ro för att kunna koncentrera sig på skolarbetet. De uttrycker också en önskan om att bli sedda som de personer de är och att vuxna ska förstå hur deras funktionsnedsättning påverkar dem. Barn upplever att kraven ibland är för låga och att de inte utmanas i sitt lärande. Barnens berättelser vittnar om att detta i vissa fall beror på bristande förväntningar på eleverna och i andra fall på bristande stöd och anpassningar av verksamheten. Barnrättskommittén rekommenderar Sverige att skyndsamt vidta rättsliga åtgärder och avsätta nödvändiga resurser för att se till att varje barn med funktionsnedsättning ges möjlighet att nå högsta möjliga utbildningsnivå utifrån barnets egen förmåga.

En annan grundläggande förutsättning för en tillgänglig skola är att lärarna har och får tillräcklig kunskap för att kunna utforma undervisningen så att alla elever, oavsett funktionsförmåga, kan ta till sig den. Detta gäller inte bara lärare med ansvar för specialpedagogik, utan alla lärare generellt. Barnombudsmannen har i rapporten ”Respekt” funnit att barn efterlyser att vuxna i deras närhet ska ha större kunskap om funktionsnedsättningar. Detta önskemål är särskilt starkt bland barn med NPF.

Den som har en syn- eller hörselnedsättning ska enligt artikel 24 i funktionsnedsättningskonventionen erbjudas utbildning på de mest ändamålsenliga språken för att underlätta inlärningen och främja barnets kulturella identitet. För att säkerställa detta ska lärare behärska de språkformer och medel för kommunikation som eleverna använder sig av. Undervisningen ska ske i miljöer som maximerar kunskapsrelaterad och social utveckling.

Med detta som bakgrund instämmer Barnombudsmannen i MFD:s konstaterande att genom stärkt kompetens hos lärare kommer fler elever med olika funktionsnedsättningar kunna tillgodogöra sig den ordinarie undervisningen. Det kommer dock alltid finnas ett behov av att tillgängliggöra utbildningen för enskilda elever med hjälp av särskilt stöd.

Vi vill även lyfta barns berättelser om kränkningar och fysiskt våld från skol- och stödpersonal men även av andra elever. I årsrapporten ”Respekt” berättar barn att det förekommer att vuxna i skolan kränker, trakasserar och utsätter barn för våld. Vincent beskriver hur en lärare gjorde honom illa när han gick på lågstadiet: ”Han var ganska stark och greppade tag i min handled så att det kändes som att den skulle gå ur led.” Ett barn beskriver även att skolpersonal var med och mobbade: ”Förra skolan så favoriserade dom elever, dom som var duktiga var i toppen och dom som inte hann med … sopade man under mattan. Särbehandling. Det var mobbing både från elever och lärare.”

Barn och unga beskriver i ”Respekt” att de försöker hitta strategier för att inte bli utsatta för våld. Ett exempel är att försöka undvika platser där kränkningarna sker. En annan metod är att springa undan när andra försöker reta eller slå dem. Kalle som är 9 år och har ADHD berättar: ”Ja, dom försöker i alla fall, fast dom kan inte för jag är för snabb för dom. Jag är snabbast ända upp i 3:an. Och alla andra klasser neråt, så är jag snabbast. Fast 6:orna, dom så här kan, heter det, inte komma i kapp för att jag fintar dom hela tiden. […] Kommer jag under deras ben, så jag kommer vidare. Jag lurar bort dom. Till slut så fattar dom inte vart jag är.”

Barnrättskommittén har uttryckt oro över att mobbningen fortsätter i svenska skolor, speciellt mot barn med funk­tionsnedsättning och barn med utländsk bakgrund. I ”Respekt” berättar Elsa att två klasskamrater blev arga för att de fick göra ett grupparbete med henne. De trodde att Elsas funktionsnedsättning skulle leda till misstag och dra ned hela gruppens betyg. Skolan lyssnade på de andra eleverna: ”Jo, de har bestämt att eftersom klassen tycker att det är jobbigt med mig så måste jag vara bara med min assistent på hemkunskapen. Så har dom löst det. Men det är väl inte rätt sätt?”

Barnombudsmannen anser att skolan ska vara en plats där barn och unga ska kunna känna sig trygga. Lärare eller andra vuxna i skolan får aldrig utsätta elever för våld eller kränkningar och ett tydligt förbud bör införas i skollagen mot allt våld.

Inom utbildningsområdet finns idag ett par strukturella hinder som gör att alla inte har samma möjligheter. Det finns regleringar i skollagen som ger skolor möjlighet att neka vissa elever på grund av ekonomiska eller organisatoriska svårigheter. Barnombudsmannen menar att underlåtenheten gentemot rätten för en elev med funktionsnedsättning att välja skola innebär diskriminering enligt artikel 2 i barnkonventionen. Ett av förslagen i ”Respekt” är därför att skolor ska förbjudas att neka barn plats på grund av funktionsnedsättning.

6. Transport

Att kunna resa är en förutsättning för att kunna leva självständigt och ha jämlika möjligheter. Detta knyter an till rätten till personlig rörlighet, att själv kunna välja sätt och tid för resor. Artikel 19 och 20 i funktionsnedsättningskonventionen befäster vikten av ett transportsystem som fungerar för alla. I artikel 9 i funktionsnedsättningskonventionen fastslås vidare att transporterna måste vara tillgängliga och att konventionsstaterna ska vidta åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning ska kunna leva oberoende och få jämlik tillgång till allmänna transporter.

Förslag 22: Mål för transport

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att personer med funktionsnedsättning ska ha jämlika möjligheter att resa oavsett var i landet de bort. Barnrättskommittén har uppmanat Sverige att inrätta lämpliga policyer och processer för att göra kollektivtrafiken säker, lättillgänglig för barn med funktionsnedsättning och om möjligt kostnadsfri, med hänsyn till föräldrars och andra omvårdares ekonomiska möjligheter.

Barnen som vi har träffat i arbetet med ”Respekt” möter hinder i sin vardag som gör att de inte kan vara delaktiga i samhället på likvärdiga villkor som andra. Vi har tagit del av berättelser där barn beskriver att de har svårt att ta sig fram i kollektivtrafiken och att de inte kan ta del av information som ropas ut i högtalare. Barns berättelser om svårigheter i kollektivtrafiken bekräftas av MFD. Att inte kunna ta sig ombord på fordon beskrivs som det största hindret. Det krävs därför en ökad tillgänglighet och användbarhet för att fler personer med funktionsnedsättning ska kunna resa med kollektivtrafiken.

Beträffande skolskjuts stadgas det bland annat i 10 kap. 32 § och 11 kap. 31 § SkolL att elever har rätt till kostnadsfri skolskjuts om sådan skjuts behövs med hänsyn till färdvägens längd, trafikförhållanden, elevens funktionsnedsättning eller någon annan särskild omständighet. Denna rätt gäller dock inte om eleven väljer att gå i en annan skola än den som kommunen placerat eleven i. Elever med funktionsnedsättning måste enligt Barnombudsmannen ha möjlighet att välja skola på samma sätt som andra barn. De elever som är i behov av skolskjuts på grund av funktionsnedsättning bör alltid ha rätt till det. Rätten till skolskjuts ska vara kopplad till elevens funktionsnedsättning och inte till elevens val av skola.

7. Byggd miljö och samhällsplanering

Barnrättskommittén har uttalat att alla nya offentlig byggnader bör vara tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och att befintliga sådana, till exempel skolor, hälso- och sjukvårdsinrättningar, statliga byggnader och shoppingstråk bör anpassas för att göras så tillgängliga som möjligt.

Artikel 9 och 19 i funktionsnedsättningskonventionen beskriver vikten av tillgänglighet till bland annat samhällsservice, bostäder och andra anläggningar och tjänster som erbjuds allmänheten. Detta är nära knutet till att alla människor har rätt att leva självständigt och kunna delta i samhället.

Förslag 23: Mål för byggd miljö och samhällsplanering

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget om att personer med funktionsnedsättning har jämlika möjligheter att röra sig fritt i samhället, att välja var de vill bo och garanteras jämlik säkerhet i situationer av kris.

För barn och unga är det särskilt viktigt med lek och rekreation samt fysiska och kulturella aktiviteter. Statens folkhälsoinstitut (nuvarande Folkhälsomyndigheten) har visat att ökat inflytande för barn har gynnsamma effekter på deras hälsa och välfärd. För att barnen ska få bättre tillgång och bli mer delaktiga bör de ha ökat inflytande när samhället planeras och utvärderar dessa arenor. Barnombudsmannen anser att det ska ställas krav på kommuner, landsting och staten att systematiskt involvera barn och unga för att få fram deras synpunkter när man tar fram eller utvärderar en verksamhet som berör dem eller en fysisk miljö som de vistas i.

8. It, innovation och teknikutveckling

Allt fler tjänster och produkter blir digitala, vilket också ställer krav på tillgänglighet. Om tjänster och produkter inte är tillgängliga för alla skapas nya hinder för personer med funktionsnedsättning. Funktionsrättskommittén har uttryckt att utvecklingen av ny teknik i sig inte är en garanti för att det blir bättre för personer med funktionsnedsättning, utan att så är fallet endast om den är utformad och tillverkad på ett sätt som säkerställer tillgänglighet.

Förslag 24: Mål för IT, innovation och teknikutveckling

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget om att personer med funktionsnedsättning ska ha jämlika möjligheter att gagnas av och använda digitala och tekniska lösningar samt att fler nya tekniska lösningar för att öka delaktigheten för personer med funktionsnedsättning i alla åldrar ska utvecklas.

Tillgång till information och kommunikationshjälpmedel i olika former gör det möjligt för barn med funktionsnedsättning att leva självständigt och delta fullt ut i alla livets aspekter. Både barnen och deras omvårdare bör ha tillgång till information om funktionsnedsättningen, så att de får lära sig viktiga saker om dess orsaker, hantering och prognos. Denna kunskap är oerhört värdefull, eftersom den inte bara gör det möjligt för barnen att anpassa sig till och leva ett bättre liv med sin funktionsnedsättning, utan även gör dem mer engagerade i sin omvårdnad.

Barnen som vi träffade i arbetet med årsrapporten ”Respekt” möter hinder som gör att de inte kan vara delaktiga på samma sätt som andra. För att barn med funktionsnedsättning ska kunna vara delaktiga i samhället fullt ut behöver tv, radio och datorer göras tillgängliga för alla.  Att det ibland saknas textning av bland annat tv-program innebär att alla barn inte kan ta del av det som sänds. För att inte bli ett tandlöst förslag behöver det upprättas vägledande förslag kring hur målen ska uppfyllas i praktiken.

9. Hälsa

Att uppnå bästa möjliga hälsa är en mänsklig rättighet och den ska omfatta alla oavsett funktionsförmåga, vilket slås fast i artikel 25 i funktionsnedsättningskonventionen. Rättigheten omfattar tillgång till hälso- och sjukvårdssystem av god kvalitet, som är tillgängligt utan diskriminering även geografiskt och ekonomiskt så väl som fysiskt.

Levnadsförhållandena för barn med funktionsnedsättning påverkas av en mängd olika faktorer. Flera studier visar dock att barn och unga med funktionsnedsättning som grupp har sämre levnadsvillkor än andra barn på flera områden. I en undersökning av Folkhälsomyndigheten svarade 11, 13 och 15-åringar på frågor om hälsa, levnadsvanor och miljön i skolan och hemmet. Av svaren framgår att barn med funktionsnedsättning trivs sämre i skolan, utsätts för mobbing i högre grad, har en mindre aktiv fritid och skattar sin hälsa som sämre än andra barn.

Funktionsrättskommittén beskriver i sina rekommendationer djup oro över det höga och ökande antal självmord bland personer med funktionsnedsättning, däribland barn. Kommittén vill att Sverige vidtar alla nödvändiga åtgärder för att förhindra, identifiera och hantera risksituationer för självmord hos personer med funktionsnedsättning.

Förslag 25: Mål för hälsa

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att personer med funktionsnedsättning ska ha jämlika möjligheter att uppnå bästa möjliga hälsa och tillgång till en hälso- och sjukvård av god kvalitet. Barnombudsmannen välkomnar vidare att rättighets- och funktionshindersperspektivet stärks inom all psykiatrisk vård samt att det skapas ökad tillgänglighet och stärkta möjligheter till förebyggande insatser och vård för personer med psykisk ohälsa, inklusive för barn och unga.

Utifrån funktionsnedsättningskonventionen är ett icke-diskrimineringsperspektiv nödvändigt när det gäller olika former av tvångsvård. Det kan aldrig vara en funktionsnedsättning eller diagnos i sig som ska avgöra om tvångsvård är aktuellt. Det måste vara ett så kallat beteenderekvisit som är styrande i fråga om tvångsvård. Detta synsätt framgår bland annat av Barnombudsmannens rapporter om otillåtna behandlingsmetoder och begränsningsåtgärder inom tvångsvården av barn och unga.

Alla personer med funktionsnedsättning har enligt artikel 17 i funktionsnedsättningskonventionen rätt till respekt för sin fysiska och psykiska integritet på samma villkor som andra. Samtycke och självbestämmande i absolut största möjliga mån är central för alla som vårdas inom psykiatrin. Förutom att vara en mänsklig rättighet leder möjligheten att vara delaktig i utformning och genomförande till ökad kvalitet och jämlikhet i vården. I Barnombudsmannens årsrapport ”Bryt tystnaden – Barn och unga om samhällets stöd vid psykisk ohälsa” har barn med funktionsnedsättning beskrivit hur de påverkas av tvångsåtgärder. Det kan exempelvis röra sig om en funktionsnedsättning som kräver särskilt bemötande. Leah anser att personalen måste vara insatt i personens diagnos och behov. Hon förklarar: ”Här kör de med lite hot och straff, det är inte alls bra, det fungerar i alla fall inte för mig.” Vi frågar Leah vad konsekvensen blir. Hon fortsätter: ”Jag förstår aldrig riktigt deras tänk. De förklarar inte riktigt, och vill man veta något så säger de bara: Släpp kontrollen. Ja, släpp kontrollen. Det är väldigt irriterande och frustrerande. Jag anser inte att det är ett kontrollbehov.”

I verksamheter där människor befinner sig i en utsatt situation är det av stor vikt att personalen får kunskap om mänskliga rättigheter och självbestämmande för personer med funktionsnedsättning. Kommittén rekommenderar Sverige att tillhandahålla utbildning för medicinska yrkesgrupper och personal inom vården och andra liknande inrättningar om förhindrande av tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

När funktionsrättskommittén granskade Sverige 2014 fästes särskild uppmärksamhet vid den utbredda psykiska ohälsan bland barn med funktionsnedsättning. För att motverka detta betonade kommittén vikten av en tillgänglig elevhälsa som har tillräckligt med resurser för att ge stöd i tid. Elevhälsan ska omfatta medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser. De ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande.

10. Social välfärd

Funktionsnedsättningskonventionen innehåller flera artiklar som är kopplade till individens ekonomiska och sociala rättigheter. Artikel 19 fastställer rätten till det stöd som behövs för att leva ett självständigt liv och kunna delta i samhället. Artikel 20 berör den personliga rörligheten, där bland annat underlättad tillgång till hjälpmedel av hög kvalitet samt andra former av stöd ingår. I artikel 26 finns rätten till rehabilitering och habilitering för att uppnå största möjliga oberoende, full fysisk, mental social och yrkesmässig förmåga samt fullt inkluderande och deltagande i livets alla aspekter. Artikel 28 belyser rätten till en tillfredställande levnadsstandard och social trygghet utan diskriminering på grund av funktionsnedsättning.

Förslag 26: Mål för social välfärd

Barnombudsmannen tillstyrker förslagen att personer med funktionsnedsättning, med självbestämmande och likvärdighet som grund, ska ha tillgång till det skydd, stöd och omsorg som krävs för att kunna nå en tillfredsställande levnadsstandard och inneha jämlika möjligheter till trygghet och självständighet i samhället.

Barnombudsmannen välkomnar vidare att det ska finnas ökad kunskap ifall insatser och stöd har avsedd effekt och hur de uppfattas av användarna, att det finns ett förstärkt stöd för anhöriga till personer med funktionsnedsättning, inklusive till barn och unga som har en eller två föräldrar med funktionsnedsättning, att det finns ett stärkt stöd för personer med funktionsnedsättning att utöva sitt föräldraskap, att delaktighet i beslut som rör individer har ökat samt att det finns ökad kunskap om hur ställföreträdande beslutsfattande kan ersättas med stödjande beslutsfattande.

Funktionsrättskommittén visar i sina rekommendationer en oro över att barn och unga med funktionsnedsättning inte regelmässigt är delaktiga i beslut som rör deras liv och saknar möjlighet att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem. Kommittén rekommenderar Sverige att vidta ytterligare åtgärder för att barn med funktionsnedsättning ska få komma till tals. Enligt barnrättskommittén är konventionsstaterna skyldiga att säkerställa att även barn som har svårt att föra fram sina åsikter får möjlighet att göra det. Flera av Barnombudsmannens rapporter tar upp problematiken kring att barn inte kommer till tals i frågor som rör dem. Trots att det idag finns tydligt formulerade krav om att barn ska vara delaktiga i beslut som rör dem så fungerar detta inte alltid i praktiken.

Något som riskerar att glömmas bort är hur anhöriga påverkas av en funktionsnedsättning. Det har från flera håll lyfts upp ett behov av stöd till föräldrar som har barn med funktionsnedsättning. I vår årsrapport ”Respekt” uttalade barn en önskan om att deras föräldrar skulle få ett bättre stöd. Framför allt för att kunna vara ett bra stöd för sina barn. Men barn pratar också om hur föräldrarna kämpar för att barnen ska få del av sina rättigheter och för att få livet att fungera. Det skapar en oro hos barnen för vad som skulle hända om föräldrarna inte orkar mer.

Både barnrättskommittén och funktionsrättskommittén har rekommenderat Sverige att stärka stödet till föräldrar som har barn med funktionsnedsättning. Barnombudsmannen instämmer i detta. Vi anser att barnen och deras familjer ska kunna få stöd av samordnare.

Funktionsrättskommittén har i sina senaste rekommendationer riktat kritik mot Sverige angående att den statligt finansierade personliga assistansen dragits in för ett antal personer på grund av en ändrad tolkning av begreppen ”grundläggande behov” och ”andra personliga behov” samt mot att personer som fortfarande får assistans drabbats av kraftiga minskningar utan kända eller till synes motiverade skäl. Kommittén rekommenderar att program för personlig assistans ger tillräckligt och rättvist ekonomiskt stöd för att säkerställa att en person kan leva ett självständigt liv i samhället. Barnombudsmannen delar denna kritik.

11. Kultur, idrott och fritid

Tillgänglighet och delaktighet inom kulturliv och idrott innefattar att alla, oavsett funktionsförmåga, ska kunna både uppleva och själv bidra till kulturen, kulturarvet, idrotten och dess föreningsliv. I artikel 30 i funktionsnedsättningskonventionen stadgas barns rätt att på jämlika villkor som andra få erkännande av och stöd för sin särskilda kulturella och språkliga identitet. Konventionsstaterna ska göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att på jämlika villkor som andra delta i rekreation, fritidsverksamhet och idrott.

Barn behöver lek och rekreation och fysiska och kulturella aktiviteter för sin utveckling och dessa ska vara utformade med hänsyn till barns förmågor och önskemål. Av artikel 23 och 31 i barnkonventionen framgår tydligt att alla barn ska ges lika möjlighet att delta i fritidsverksamhet. Men barnrättskommittén betonar att flera hinder står i vägen för detta. En rekommendation för att uppfylla skyldigheterna i artikel 31 i barnkonventionen är att utomhusmiljöerna på skolor tillhandahåller adekvata inom- och utomhusutrymmen för att underlätta lek, idrott, spel och drama samt att det ska finnas lekplatser och redskap som är säkra och utformade för att ge alla barn, inklusive barn med funktionsnedsättningar, möjlighet att delta jämlikt. Barn ska rådfrågas om lek- och rekreationsplatsers tillgänglighet och lämplighet och de barn med funktionssättning som inte kan delta i formella samrådsprocesser bör ges särskilda möjligheter att uttrycka sina önskemål.

Förslag 27: Mål för kultur, idrott och fritid

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att personer med funktionsnedsättning har jämlika möjligheter att delta i meningsfulla fritidsaktiviteter samt kultur- och idrottsliv som utövare och åskådare.

Barn vi har träffat i arbetet med vår rapport ”Respekt” berättar att de är aktiva på fritiden. De umgås med vänner, tränar, spelar spel, tittar på tv, lyssnar på musik och utövar andra fritidsaktiviteter. En flicka berättar att hon alltid har haft en aktiv fritid: ”Dansen och sen så började jag spela fotboll, men jag red ju fortfarande då, men då red jag en gång i veckan. Men sen så slutade jag på fotbollen för att mitt lag var jättedåligt.” Men vi har även träffat barn som berättar att det är svårt att hitta aktiviteter som passar. Andrea berättar att vissa saker är svåra på fotbollsträningen när man har språkstörning: ”När man inte hänger med på vad dom pratar om. Eller dom brukar ibland prata lite grann för fort.” Adam berättar att det uppstod problem när han var på innebandyträning med sina kompisar: ”Alla andra fick köra på plan och skjuta på plan, men jag fick aldrig bollen och så blev jag tacklad en gång när vi körde. Man sitter ju fast i rullstolen.” Josef gör inte så mycket efter skolan och önskar att det var som tidigare: ”Vi hade idrottsklubb innan, och det är rätt så synd att den inte är kvar. Det var snack om personalbrist och så, att det var därför man inte hade. Fast det är lite tråkigt att idrottsklubben inte är kvar för då har man nästan ingenting att göra.”

Barnen berättar även att det saknas mötesplatser och föreningar för barn och unga med funktionsnedsättning där de kan träffa andra barn med liknande förutsättningar. Barn och unga som är döva berättar exempelvis om en speciell dövkultur. Den beskrivs som berikande och med stark gemenskap: ”Vi har ju vårat egna språk och våran egna kultur. Och det tycker jag verkligen är helt fantastiskt. Just med att vara döv. Att det är en helt annan värld. Det är en visuell värld vi lever i”, berättar Jack. Även i Barnombudsmannens tidigare arbeten framkom att många kommuner inte kunde erbjuda ungdomar fritidsaktiviteter och mötesplatser.

Barn vill även ha fler förebilder med funktionsnedsättningar i medier och att personer med funktionsnedsättning ska synas mer: ”Ja, Idol, eller Melodifestivalen eller, vad heter det här, dom här, köksmästarprogrammen. […] Man skulle vilja att dom döva är, liksom, med i tävlingarna och så”, säger Nina. Detta skulle enligt barnen leda till att samhället visar att döva barn har samma värde som hörande.

13. Demokrati

Förslag 29: Mål för demokrati

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget att personer med funktionsnedsättning har jämlika möjligheter att rösta, bli valda till politiska uppdrag, har inflytande över och vara fullt delaktiga i alla demokratiska processer.

14. Rättsväsendet

Rättssäkerhet innefattar rätten att få anklagelser om brott utredda och prövade i domstol inom rimlig tid, utan godtyckligt frihetsberövande och med en opartisk rättegång. I funktionsnedsättningskonventionen slås detta fast framförallt genom artikel 13 och 14 om att staten ska säkerställa effektiv tillgång till rättssystemet samt rätten till frihet och personlig säkerhet för personer med funktionsnedsättning på jämlika villkor som andra.

Konventionen tydliggör detaljerat genom artikel 16 rätten att inte utsättas för utnyttjande, våld eller övergrepp i förhållande till personer med funktionsnedsättning. I förslaget lyfts fram att barnet har samma rätt som andra, men att barn anses genom dess utsatta situation ha ett större skyddsbehov.

Förslag 30: Mål för rättsväsendet

Barnombudsmannen tillstyrker förslaget om att personer med funktionsnedsättning har jämlik tillgång till rättsväsendets alla delar och åtnjuter rättssäkerhet och rättstrygghet samt att kunskapen om personer med funktionsnedsättning i rättskedjan ökar.

I Barnombudsmannens årsrapport ”Respekt” la vi fram våra förslag till förändring som bland annat innebar att barns rätt till information och delaktighet ska stärkas i lagstiftningen, att kompetenskraven för professionella som arbetar med barn ska stärkas samt att barn ska informeras om sina rättigheter och att Barnombudsmannen ska ges rätt att driva enskilda ärenden.

För att kunna kräva sina rättigheter är en viktig del av rättssäkerhet rätten att göra sin röst hörd. I enlighet med artikel 12 i barnkonventionen om barns rätt att komma till tals välkomnar barnrättskommittén skyldigheten för konventionsstaterna enligt artikel 7 i funktionsnedsättningskonventionen att säkerställa att barn med funktionsnedsättning erbjuds stöd för att fritt kunna uttrycka sina åsikter, och att dessa åsikter ska tillmätas betydelse. Inte sällan är det de mest utsatta som har minst möjlighet att göra sin röst hörd vilket ställer krav på samhället att ge stöd för att möjliggöra detta.

Som tidigare nämnts har barnrättskommittén uttryckt oro över att professionella som möter barn med funktionsnedsättning saknar nödvändiga kunskaper. Barnen beskriver hur viktigt det är för dem att vuxna har kunskap om deras funktionsnedsättningar och deras situation som barn. Med kunskap om barnens funktionsnedsättningar och om barns rättigheter ökar medvetenheten om vikten av att involvera barnen och göra dem delaktiga i rättsprocessen. Bristande kunskap hos professionella ökar risken för att barn ges ett dåligt bemötande som i sämsta fall kan urarta till situationer som kan beskrivas som kränkande eller till och med våldsamma. Mot bakgrund av att regeringen har uttalat att barnkonventionen ska göras till svensk lag ökar kraven på att professionella har den utbildning som krävs för att konventionen ska efterlevas i praktiken.

Barnombudsmannen fick 2014 i uppdrag att vidareutveckla metoder för att långsiktigt och inom sina prioriterade områden lyssna på barn med olika typer av funktionsnedsättningar. Metodutvecklingen avsåg särskilt det behov av stöd som kan krävas för att barn med funktionsnedsättningar och kommunikationssvårigheter ska kunna komma till tals. En god relation mellan samtalsparterna är en förutsättning för att samtalssituationen ska fungera bra. När det gäller att skapa en trygg samtalsrelation mellan vuxen och barn med olika nivåer av kommunikationssvårigheter omfattar förhållningssättet fler delar än i de fall barnet använder talet som kommunikationssätt. Kompetens innebär att agera enligt den kunskapen. ”Räkna till 20” är en symbol för en del av förhållningssättet, nämligen att vänta tillräckligt länge på barnets svar.

I Barnombudsmannens samtal med barn med funktionsnedsättning pratar få barn om var de kan vända sig om deras rättigheter inte respekteras. Barnombudsmannen anser att barn med funktionsnedsättning måste få information om de rättigheter de har enligt barnkonventionen och funktionsnedsättningskonventionen. Det är en förutsättning för att barn ska kunna påverka sin situation och ha möjlighet att påtala kränkningar av sina rättigheter. Enligt barnrättskommittén ska staten säkerställa att barn och unga har tillgång till en oberoende institution för att klaga på kränkningar av rättigheter.

Av en kartläggning som Barnombudsmannen gjort blir det bekräftat att möjligheterna för barn och unga i Sverige att framföra klagomål när deras rättigheter kränks är begränsade. De förfaranden som kan ta emot klagomål från barn och unga är inte tillgängliga, snabba eller anpassade till barns behov på det sätt som barnkonventionen kräver. Barnombudsmannen saknar idag möjlighet att agera i enskilda ärenden annat än genom att använda dessa som underlag för att lyfta principiella frågor. Barnrättskommittén rekommenderar Sverige att utöka Barnombudsmannens mandat till att även ta emot, utreda och hantera klagomål från barn. Barnombudsmannen instämmer i barnrättskommitténs rekommendationer.

Barnombudsmannen välkomnar vidare förslaget om ökad tillgänglighet av nödvändig hjälp och stöd för våldsutsatta personer med funktionsnedsättning. Artikel 19 i barnkonventionen och artikel 16 i funktionsnedsättningskonventionen slår fast rätten att inte utsättas för utnyttjande, våld eller övergrepp. Flera studier visar att barn med funktionsnedsättning oftare utsätts för kränkningar och trakasserier än andra barn. Även Funktionsrättskommittén har uttryckt oro över att barn med funktionsnedsättning utsätts för mer våld än andra barn och att det finns en bristande medvetenhet hos personer som arbetar med barn. Kommittén rekommenderar konventionsstaten att utveckla forskning och statistik om våld mot barn med funktionsnedsättning. Barnombudsmannen anser med detta som bakgrund att ett strategiskt arbete krävs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning får skydd och stöd.

Avslutande synpunkter och kommentarer

Funktionshinderspolitiken handlar om att alla människor, oavsett funktionsförmåga, ska kunna delta på jämlika villkor i samhället. På samma sätt ska barns rättigheter genomsyra funktionshinderspolitiken. Det pågår just nu ett viktigt arbete i Sverige med att göra barnkonventionen till lag. Det kommer påverka och stärka alla barns rättigheter, oavsett funktionsförmåga. Det ställer också ökade krav på kunskap om barns rättigheter.

Barn och unga med funktionsnedsättningar är själva experter på hur det är för dem att leva med en funktionsnedsättning. De vuxna som arbetar med barn och unga med funktionsnedsättningar behöver dessutom barnens och ungdomarna kunskap, åsikter och tankar kring sin situation och sina stödåtgärder, detta för att kunna ta beslut om barnets bästa enligt artikel 3 i barnkonventionen.

Barnombudsmannen anser att det krävs genomgripande förändringar om barnkonventionen ska förverkligas för barn med funktionsnedsättning. Barns rätt till information och delaktighet måste skyddas i lagstiftning som rör barn med funktionsnedsättning och få genomslag i barns verklighet. Barn måste få information och kunna få stöd när grundläggande rättigheter kränks. Barn måste ses som egna individer och bli synliga i den nationella strategin för funktionshinderspolitiken. Skolresultat måste följas upp för barn med funktionsnedsättning och skolor ska inte få neka barn plats. Åtgärder måste sättas in för att upptäcka och stödja flickor med NPF. Stödet till barnen och deras familjer måste förbättras genom samordnare. Barn med funktionsnedsättning ska ha samma skydd mot kränkningar i skolan som andra barn. Det krävs också kraftfulla åtgärder för att eliminera kränkningar och våld. I den sociala barnavården måste isoleringen av barn upphöra.

De insatser, åtgärder och delmål som formulerats, både i den tidigare strategin och i de nu framlagda förslagen, är i huvudsak utformade för vuxna. Barnperspektivet brister i flera avseenden. Budskapet i vår årsrapport ”Respekt” är att barn med funktionsnedsättning vill ses som individer. De vill mötas med respekt och förväntningar. De vill vara aktörer i sina egna liv.

Det får slutligen vara en viktig påminnelse i arbetet med barn med funktionsnedsättning att varje barn är unikt. Vad som är barnets bästa för ett eller flera barn kommer inte vara samma som det bästa för alla andra barn i samma slags situation.

Föredragande i ärendet har varit utredaren Emma Wilén och Theresa Ermstål.

Fredrik Malmberg
barnombudsman

Läs hela remissvaret med fotnoter.