På lika villkor! – delaktighet, jämlikhet och effektivitet i hjälpmedelsförsörjningen (SOU 2017:43) (S2017/03349/FST)

Ställd till Socialdepartementet
Dnr 3.9:0546/17

Inledning
Utredningen har haft i uppdrag att kartlägga tillgången till hjälpmedel för enskilda samt analysera ansvarsfördelningen och samordningen mellan berörda huvudmän. De har även haft i uppdrag att se över hur barns och ungas, samt kvinnors och mäns, tillgång till hjälpmedel kan utjämnas. Enligt direktiven ska utredningens förslag syfta till att öka likvärdigheten i hjälpmedelsanvändning, minska skillnaderna över landet och bidra till ökad delaktighet.

Barnombudsmannen yttrar sig över förslagen med utgångspunkt i vårt uppdrag att företräda barns och ungas rättigheter och intressen utifrån FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Yttrandet behandlar enbart de delar av utredningen som gäller barn och unga och där vi har synpunkter eller tillägg. De förslag som inte kommenteras tillstyrks eller lämnas utan invändning.

Barnombudsmannen delar utredningens bedömning att ett flertal av förslagen kan få positiva konsekvenser för barn och välkomnar detta. Detta gäller exempelvis förslagen om avgiftsfrihet för barn (14.8.2), stärkt elevhälsa (16.3.3) och förtydligandet av att fritidshjälpmedel i viss omfattning bör ingå i hälso- och sjukvårdens ansvar (13.7.1). Vi är även positiva till de uppdrag som föreslås ges till olika myndigheter. Barnombudsmannen välkomnar därutöver att utredningen refererar till barnkonventionen och till barns egna upplevelser, beskrivna i bland annat Barnombudsmannens rapport om barn och unga med funktionsnedsättning.

Nedan lämnar Barnombudsmannen dels generella synpunkter, dels synpunkter på vissa förslag. Synpunkterna gäller främst de förslag som berör barns möjlighet till delaktighet och inflytande samt kunskapsproduktion och jämställdhet.

Barnombudsmannens synpunkter
Barns och ungas rätt till inflytande och delaktighet
FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning understryker att barn med funktionsnedsättning har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv samt rätt att få delta i samhället på lika villkor. Funktionsnedsatta barns rätt till ett självständigt och värdigt liv regleras även i barnkonventionens artikel 23, liksom i artikel 6 där varje barns rätt till liv, överlevnad och utveckling lyfts fram.

Barnkonventionens grundläggande artiklar slår vidare fast att inget barn får diskrimineras på grund av exempelvis funktionsnedsättning, kön, språk eller socialt eller etniskt ursprung (artikel 2), att barn har rätt att komma till tals och få sina åsikter beaktade (artikel 12) samt att barnets bästa ska komma i främsta rummet i alla beslut och åtgärder som rör barn (artikel 3).

Sverige har vid upprepade tillfällen fått skarp internationell kritik, bland annat från FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) och FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning (funktionsrättskommittén). En del av denna kritik har handlat om att barn med funktionsnedsättning inte regelmässigt görs delaktiga i beslut som rör deras liv och att de inte, i tillräcklig utsträckning, ges möjlighet att uttrycka sina åsikter i frågor som rör dem.

Även Barnombudsmannens egna studier har visat att barn med funktionsnedsättning löper hög risk att inte få sina rättigheter tillgodosedda. Barn med funktionsnedsättning kan till exempel ha extra svårt att komma till tals, vilket ofta beror på att omgivningen inte tillfrågar dem om deras behov och önskemål eller inte klarar av att anpassa kommunikationen efter deras behov och förmågor.

Att få rätt hjälp och hjälpmedel kan vara avgörande för att ett barn med funktionsnedsättning ska kunna utvecklas och delta i samhället på lika villkor. Barnombudsmannen vill därför betona vikten av att varje barn ges förutsättningar att uttrycka sina erfarenheter, behov och synpunkter.

Utredningens arbete
Barnombudsmannen välkomnar att utredningen gjort en analys av hur förslagen påverkar barn, liksom att det i utredningen finns hänvisningar till barnrättsliga dokument och studier om barn med funktionsnedsättning – även sådana där barn fått komma till tals. Vi kan dock inte se att barn själva fått komma med synpunkter i utredningen, vilket vi ser som en brist.

Synliggör barn
Ett flertal av utredningens förslag rör hjälpmedelsanvändares inflytande och delaktighet i olika sammanhang, exempelvis i upphandlings- och utvärderingsprocesser (15.4.1), forskning och kartläggningar (17.3.1 och 17.3.3) samt undersökningar om användares upplevelser av hjälpmedel (17.3.2). Det finns därutöver förslag som syftar till att beskriva och följa upp hur teknik som individstöd bidrar till ökad delaktighet och förbättrade levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning (17.3.3 och 17.3.4).

I texten benämns målgruppen som människor, personer eller individer med funktionsnedsättning, alternativt hjälpmedelsanvändare, brukare och patienter. Barnombudsmannens erfarenhet är att sådana generella begrepp riskerar att osynliggöra barn. Vi föreslår därför att målgruppen genomgående benämns som vuxna och barn med funktionsnedsättning, barn och vuxna som är brukare/patienter, etcetera, alternativt att det på annat sätt tydliggörs att och hur barn inkluderas som hjälpmedelsanvändare i dessa processer.

Barnombudsmannen vill också erinra om vikten av att prövningar av barnets bästa görs i alla beslut och åtgärder som rör barn, till exempel upphandlingsprocesser (15.4.1).

På Barnombudsmannens webbplats www.barnombudsmannen.se finns beskrivningar av hur prövningar av barnets bästa kan göras, liksom förslag på metoder för att lyssna på barn och unga. Bedömning och fastställande av barnets bästa tas också upp av barnrättskommittén i den allmänna kommentaren nr 14, om barnets rätt att få sitt bästa satt i främsta rummet.

Kunskapsproduktion, jämlikhet och jämställdhet
Barnombudsmannen tillstyrker utredningens förslag (13.7.2) om att ge Socialstyrelsen i uppdrag att kontinuerligt samla in data och statistik med variabler som, kön, ålder, hjälpmedelstyp, län/kommun och avgifter, i syfte att långsiktigt följa upp hjälpmedelsområdet. Vi tillstyrker även förslaget (13.7.3) att ge Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga och sprida goda exempel på systematiskt jämställdhetsarbete inom hjälpmedelsområdet (till exempel jämställdhetsintegrering och kompetenssatsningar) liksom förslaget om att ge Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) i uppdrag att samla in kunskap om kognitivt stöd för elever i skolmiljö (16.3.2).

I utredningen konstateras att det finns stora könsskillnader inom hjälpmedelsområdet. När det gäller barn förskrivs till exempel 2/3 av hjälpmedlen till pojkar. Bland vuxna är det vanligare att hushållsnära hjälpmedel föreskrivs till kvinnor än till män, medan fler män än kvinnor har tillgång till eldrivna rullstolar. Utredningen anser emellertid att det är svårt att veta om könsskillnaderna orsakas av att pojkar och flickor har olika behov eller av könsstereotypa normer och föreställningar.

Att förbättra data, statistik och uppföljning samt att främja jämställdhet inom hjälpmedelsområdet är viktigt av flera barnrättsliga skäl. För att få en god bild av hur situationen på hjälpmedelsområdet ser ut och vad som orsakar eventuella brister i förverkligandet av barns rättigheter, vill Barnombudsmannen påminna om att både kvantitativa och kvalitativa studier behöver användas. Kvalitativa metoder är särskilt lämpade för att undersöka hur, varför och i vilka sammanhang ojämställda och ojämlika relationer uppstår samt hur normer och stereotypa föreställningar bidrar till att dessa relationer vidmakthålls. Kvalitativa studier (såsom observationer, intervjuer och fokusgrupper) behövs också för att synliggöra barns egna erfarenheter och synpunkter.

Som Barnrättskommittén har betonat i en allmän kommentar, finns också behov av att samla in data som är på en tillräckligt detaljerad nivå för att upptäcka diskriminering eller potentiell diskriminering. När man talar om barn med funktionsnedsättningar tenderar man att göra det i allmänna och generaliserande termer, vilket riskerar att osynliggöra den homogenitet som finns inom gruppen. I detta sammanhang vill Barnombudsmannen påtala vikten av att göra intersektionella analyser. En intersektionell analys skulle exempelvis kunna tydliggöra hur funktionsnedsatta barns inkludering och möjlighet till delaktighet varierar beroende på hur deras ålder och kön samvarierar med faktorer som etnicitet, klass, medborgarstatus, bostadsort, etcetera.

Slutligen vill vi påminna om att det finns flera sätt att definiera kön i statistikinsamling. I offentlig statistik/registerdata avses juridiskt kön (kvinna eller man), men i andra sammanhang är det möjligt att efterfråga självupplevd könsidentitet (till exempel genom att lägga till svarsalternativ som ”annat” eller ”inget”). Från Barnombudsmannens samtal med barn och unga vet vi att det finns barn och unga som varken identifierar sig som flicka/kvinna eller pojke/man och som kan uppleva tvåkönsnormen som exkluderande och diskriminerande. Som påtalats i ett tidigare remissvar anser vi därför att det vid användning av offentlig statistik ska påtalas att det är juridiskt kön som avses samt att detta kan skilja sig från självupplevd könsidentitet. Självupplevd könsidentitet bör efterfrågas i de sammanhang där det är möjligt, till exempel vid enkäter och intervjuer.

Övrigt
Barnombudsmannen delar utredningens bedömning om att regeringen bör tillsätta en utredning som ser över och lämnar förslag om förebyggande och främjande arbete riktat till barn och unga (s. 470). Övriga förslag tillstyrks eller lämnas utan invändning.

Föredragande i ärendet har varit utredaren Josefin Bernhardsson.

Anita Wickström
vikarierande barnombudsman

Ladda ner hela remissvaret med fotnoter