Barnombudsmannens synpunkter på förslag till program för åtgärder mot kommersiell sexuell exploatering

Jag är tacksam för att departementet inbjöd mig till rådslaget angående utarbetandet av det svenska programmet för åtgärder mot kommersiell sexuell exploatering av barn, där jag gavs möjlighet att framföra mina synpunkter. Jag återkommer nu med dessa även i skriftlig form.

Statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Socialdepartementet
103 33 STOCKHOLM


Inledningsvis vill jag lämna några allmänna synpunkter på handlingsplanen. Min största invändning mot programmet är att det saknar förslag till åtgärder inom många områden. Många problem beskrivs och belyses på ett bra sätt, men trots att det finns en synbar förståelse för problemen och svårigheterna lämnar arbetsgruppen nästan inga konkreta förslag till åtgärder. Det sägs ju klart och tydligt i den internationella handlingsplanen 2 i) a) att man på lokal och nationell nivå ska Skyndsamt stärka omfattande, sektorsövergripande och integrerade strategier och metoder så att det senast år 2000 finns nationella program för åtgärder och synbara tecken på framsteg, med bestämda mål och tidsramar för genomförande,(egen betoning) som är inriktade på att minska det antal barn som kan bli utsatt för kommersiell sexuell exploatering och att främja en miljö, attityder och metoder som är lyhörda för barnets rättigheter.

Vidare anser jag att såväl nulägesbeskrivningar som ställningstaganden i vissa avseenden är alltför positiva. T.ex. uppges att " barn i Sverige har ett gott skydd mot sexuell exploatering " (s 21), "Svenska barn har ett gott skydd i lagstiftningen" (s 24) "Inom rättsväsendet och socialtjänsten är det väl sörjt för barns möjligheter att få framföra sina åsikter" (s 39). I detta sammanhang vill jag lyfta fram Barnkommitténs betänkande som överlämnades till statsrådet Klingvall den 20 augusti. Kommitténs uppgift var att göra en genomgång av svensk lagstiftnings överensstämmelse med barnkonventionen. Barnkommittén hade i alla ovan nämnda områden synpunkter och fann fel och brister i lagstiftningen i flera avseenden t.ex. när det gäller frågan om sexuella övergrepp. Därför menar jag att åtminstone de förslag kommittén lagt fram på detta område bör beaktas i handlingsprogrammet.

Nulägesbeskrivning - rättslig och frivillig reglering
Jag är medveten om att justitieministern har anfört att det förbereds en översyn av sexualbrottskapitlet där bestämmelsernas sakliga innehåll kommer att övervägas igen. Jag är positiv till denna översyn och hoppas att våra synpunkter kommer att återspeglas där såväl som i detta handlingsprogram.
Jag har följande synpunkter på det straffrättsliga skyddet för barn och unga mot att utsättas för sexuella övergrepp. De är bl.a. :

  • Det kan inte anses tillfredsställande att rättsläget fortfarande är oklart när det gäller vilken grad av våld som minst krävs för brottsrubriceringen våldtäkt avseende barn.
  • Att köpa sexuella tjänster av någon som är under 18 år är förbjudet enligt BrB 6:10. Brottsbenämningen är förförelse av ungdom och föreskriver som straff böter eller fängelse i sex månader. Både benämningen på brottet och straffskalan (som är densamma som för snatteri) uttrycker att detta inte är ett brott som lagstiftaren ser särskilt allvarligt på. Det är därför av stor vikt att samhället markerar att det är ett allvarligt brott att utnyttja ungdomar i prostitution. Benämningen på brottet och straffsatsen bör därför ändras. Barnkommittén har föreslagit att benämningen på brottet bör ändras till exempelvis sexuellt utnyttjande av ungdom.
  • Idag föreligger oklarheter vad gäller de rättsliga förutsättningarna för läkarundersökning av barn, i de fall föräldrarna inte lämnar sitt samtycke. Det är inte rimligt att föräldrar kan förhindra en läkarundersökning av barn vid misstanke om brott. Jag instämmer i Justitieombudsmannens (JO:s) uppfattning ( på sidan 15 i JO:s beslut Dnr 1654-1993) " ...att man bör överväga att komplettera lagstiftningen vad gäller underåriga målsägandes ställning i förundersökningsförfarandet. Ett sådant arbete bör inriktas på att få till stånd en särskild lag som i syfte bl.a. att stärka rättsäkerhetsskyddet för den underårige reglerar frågan om vem som skall företräda den underårige vid sådana förundersökningar där denne och vårdnadshavaren kan antas ha motstridiga intressen..."
  • Lagstiftningen ger större skydd för barn och ungdomar som är under 15 år. När det gäller ungdomar mellan 15 år och 18 år är skyddet inte lika heltäckande. Utanför det straffbelagda området faller bildframställning eller sexuell posering vid vilken den unge har medverkat helt och hållet frivilligt. BO anser att detta är fel. Barn som medverkat frivilligt till att vara modell vid framställning av pornografisk bild eller vid sexuell posering riskerar att ta skada och kan inte överblicka de långsiktiga konsekvenserna av sin medverkan. Därför bör bestämmelsen i 6 kap 7 § BrB ändras så att barn och unga under 18 men över 15 år erhåller samma skydd som de under 15 år.
  • Förutom de mera konkreta bristerna i lagstiftningen så anser jag att det i handlingsprogrammet saknas analys av de problem som finns i tillämpningen. Som exempel kan nämnas att under 1994 ledde tre av fyra polisanmälningar om sexualbrott mot barn inte till åtal.
  • Vad gäller dubbel straffbarhet vid sexualbrott mot barn så saknas det även här ett konkret förslag. Jag anser i likhet med barnkommittén att sexualbrott mot barn är ett så allvarligt brott att det bör undantas från den dubbla straffbarheten.
  • Jag ser med tillfredsställelse på att justitieministern tagit ställning i barnpornografifrågan och vill lyfta ut barnpornografi ur grundlagarna. Jag vill dock i sammanhanget påpeka vikten av att för att förbudet skall bli verkningsfullt krävs det också metod- och kompetensutveckling samt resursförstärkning hos rättsväsendet, framförallt hos polis- och tullmyndigheterna.

Jag menar också att barnpornografibrottet bör flyttas från 16 kap brottsbalken om brott mot allmän ordning till 6 kap brottsbalken om sexualbrott. Det förefaller otidsenligt att barnpornografi fortfarande betraktas som ett brott mot allmän ordning i likhet med brott som upplopp eller störande av förrättning eller allmän sammankomst. Att placera barnpornografibrottet i 16 kapitlet brottsbalken innebär en felaktig signal från samhället om vilken typ av brott det är fråga om. Barnets behov av skydd måste sättas i centrum och inte allmänhetens behov av ordning.

Omfattningen av sexuell exploatering av barn i Sverige
Jag anser att det är anmärkningsvärt att det saknas underlag i handlingsprogrammet för omfattningen av prostitution bland barn och unga i Sverige, samt i vilka former den förekommer. De få studier som finns på området samt prostitutionsutredningen, är inte ens omnämnda. Jag föreslår i likhet med barnkommittén att eftersom det saknas en samlad bild av förekomsten av prostitution bland barn och unga i Sverige så bör regeringen ge berörda myndigheter i uppgift att kartlägga förekomsten och lägga fram förslag till åtgärder. Så mycket är dock klart av de uppgifter som finns idag att problemet måste tas på allvar och utredas vidare.

Barnomsorg och skola
Jag delar inte den beskrivning som arbetsgruppen gör angående anmälningsplikten d.v.s. att enligt arbetsgruppens uppfattning så har socialtjänsten ålagts vidgat informationsansvar genom ändringar i socialtjänstlagen som nyligen beslutats. Faktum är att det särskilda informationsansvar som socialtjänstkommittén föreslog skulle ges till socialtjänsten aldrig kom med i de slutliga ändringarna av socialtjänstlagen. För att komma till rätta med underlåtenheten att anmäla befarade missförhållanden till socialtjänsten behövs det förutom information även andra åtgärder.
En rad rapporter från FoU-byrån (Forsknings -och utvecklingsbyrån) i Stockholm pekar på följande skäl till varför personal inom skola och barnomsorg i så liten utsträckning anmäler ärenden där de bedömer att socialtjänsten behöver ingripa till barns skydd. Förutom bristande kunskap om vad anmälningsskyldigheten innebär så framgår även att personalen var orolig att föräldrarna skulle byta daghem eller skola för barnet. Det kunde även finnas obehag av att för egen del kontakta socialtjänsten och även misstro till samarbete med och information från socialtjänsten, eller att man vill vara mer övertygad om sin sak.

Socialtjänstens och andra myndigheters arbete med barn som far illa
Jag instämmer i arbetsgruppens bedömning att "Det är av största betydelse att handläggningstiderna hos berörda instanser förkortas. Metodutveckling och kompetensutveckling hos de berörda personalgrupperna bör uppmärksammas och stimuleras."
Men det saknas även här konkreta förslag på hur ovan nämnda mål ska förverkligas. Polisens omorganisation är bara en förklaring, denna problematik har varit känd sedan länge. Resurser, utbildning och metoder behöver förstärkas.

Hälso- och sjukvårdens kontakter med barn som utnyttjas sexuellt
Arbetsgruppen uppger här några olika områden där BO pekat på behov av forskning. De olika exemplen är tagna från ett förslag med underlag från BO där jag anser att forskning om sexuella övergrepp mot barn måste prioriteras och ske kontinuerligt. Jag menar att: Regeringen bör uppdra åt BRÅ att göra en översyn av den sektorsövergripande forskning om sexuella övergrepp mot barn, i syfte att klarlägga behovet av förnyad och ny forskning.

Ansvaret för skydd av handikappade barn

Regeringen har som bekant tillsatt en ensamutredare med uppgift att analysera om arbetsgivare bör ges ökade möjligheter eller skyldighet att kontrollera och pröva lämpligheten hos en person som ska anställas eller som redan är anställd inom förskoleverksamhet, skola och skolbarnomsorg. Jag anser att även personal som arbetar med barn med funktionshinder eller med utvecklingsstörning bör ingå i de personalkategorier som utredaren bör se över. Detta är något som jag även för övrigt tagit upp i BO:s årsrapport till regeringen. Det finns idag begränsade möjligheter men dock inga skyldigheter för arbetsgivaren att kontrollera personal som arbetar med barn med utvecklingsstörning. Enligt polisregisterkungörelsen (1969:38)§ 17 p. 4 kan utdrag ur Rikspolisstyrelsens polisregister meddelas på begäran av bland annat statliga eller kommunala myndigheter för personer som söker anställning inom "vård av utvecklingsstörda" Uppgifter från RPS visar att denna möjlighet används i mycket ringa omfattning.

Ökad kunskap om barnkonventionen i kommuner och landsting
Jag delar inte den bedömning arbetsgruppen gör, att åtagandet att öka kunskapen om barnkonventionen är uppfyllt bara för att arvsfondsmedel avsatts för information. Eftersom detta projekt nyligen har startat, menar jag det vara svårt att göra ett sådant klart ställningstagande som arbetsgruppen gjort. För närvarande är det endast ca 30% av kommunerna som överhuvudtaget behandlat barnkonventionen i de beslutande församlingarna. Det här projektet måste rimligen därför betraktas som ett första steg mot en utökad och god kännedom om konventionen.

Vidare ställer jag mig något tveksam till förslaget om nätverk på central myndighetsnivå som arbetsgruppen för fram. Det är svårt att se någon given roll för ett sådant nätverk eftersom många av nämnda myndigheter inte arbetar gentemot kommuner och landsting i de här frågorna. Jag vill i stället lyfta fram det förslag barnkommittén lämnat att varje kommun i Sverige före utgången av 1998 ska ha upprättat en kommunal barn- och ungdomsplan, i vilken ska ingå en plan för genomförandet av barnkonventionen. BO föreslås få rollen att bistå kommunerna med råd och stöd i genomförandet, att regelbundet samla in de kommunala planerna samt att göra en utvärdering av arbetet.

Sammanställning av kunskaper om barn som utsatts för eller riskerar att bli utsatta för kommersiell sexuell exploatering
Arbetsgruppen uppger här att BO påtalat behovet av en utredning för att kartlägga omfattningen av sexuella övergrepp mot barn och myndigheternas hantering av sådana ärenden. Vad BO framförallt avser är en utredning som kartlägger samhällets skydds-och rättsfunktioner och hur de kan utvecklas för utsatta barn. På motsvarande sätt som kvinnovåldskommissionen undersökt hur rättsväsendet, hälso- och sjukvård samt socialtjänsten kan förbättras för utsatta kvinnor, bör den föreslagna utredningen kartlägga de utsatta barnens villkor.

Rättskipning och förfarandet inom rättsvårdande myndigheter
Jag vill verkligen peka på vikten av handledning för polis och åklagare som arbetar med dessa ärenden, men jag saknar förslag om hur den ska få ökad prioritet.
Den metod och kompetensutveckling som berörs under kap 9 i programmet bör även gälla de personalgrupper som berörs under kap 15.

Förövaren
Jag har under mitt förslag om forskning tagit upp att olika behandlingsformer för såväl offer som förövare bör utvärderas. Jag anser därför att arbetsgruppens bedömning om att det är värdefullt att behandlingsarbetet utvärderas och att metoder vidareutvecklas är för vag. Vidare anser jag att det behövs mer kunskap om unga förövare. Även detta är ett forskningsområde som bör prioriteras.
Avslutningsvis vill jag hänvisa till åtagandet under punkt 12 i världskongressen mot kommersiell sexuell exploatering av barn, deklaration och program för åtgärder. Där står följande. "Ge hög prioritet till åtgärder mot kommersiell sexuell exploatering av barn och anslå tillräckliga resurser (egen betoning) för detta ändamål. Detta är ytterst en resursfråga och måste därför också behandlas som en sådan.

Med vänlig hälsning

Louise Sylwander
Barnombudsman

För kännedom till:
justitieministern Laila Freivalds samt statsråden Pierre Schori och Ylva Johansson.