Att se mobbning för vad det är - Barnombudsmannens förslag mot mobbning

”Dom kallar mig för hora fast jag inte är det och för att jag alltid säger vad jag tycker.” ”Vet inte om dom skrattar, blir också ’slagen’ i magen eller huvudet utan att jag vet av vem.” ”Det handlar inte om att ’retas’ på högstadiet, utan snarare en form av trakasserier.” - utdrag av vad några barn säger i Barnombudsmannens årsrapport 2002

Inledning
Mobbning är ett allvarligt vardagsproblem för uppskattningsvis 130 000 barn i skolan och på fritiden. I många fall förefaller samhället anse att barn ska acceptera att utsättas för ett långt mera kränkande och våldsamt beteende än vad vuxna någonsin skulle acceptera om de själva utsattes för det.

Termen ”mobbning” används i dagligt språkbruk ofta om gärningar som är straffbelagda. Det kan röra sig om misshandel, förolämpning och i vissa fall om sexualbrott. Då dessa gärningar riktas mot barn, avfärdas de ofta som ”mobbning”, framförallt om de är utförda av andra barn. Detta är fallet trots att det rör sig om handlingar som i brottsbalken är definierade som brott.

Rätten till utbildning har en central plats i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Barn och unga i Sverige har dessutom skolplikt. En viktig del av skolans arbete är att fostra barn och unga till ett liv i ett demokratiskt samhälle. Barnet har rätt att bli bemött med respekt, att få sin åsikt hörd och att få känna trygghet i sin uppväxt. Forskning visar att barn är empatiska och sociala redan från födseln. Det är barnets rätt att inte utsättas för mobbning. Samhället måste därför iaktta nolltolerans mot mobbning. Att flytta den som mobbar är ingen lösning, utan bara det yttersta tecknet på att de ansvariga vuxna har kapitulerat inför mobbningen.

Enligt barnkonventionen får inget barn utsättas för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende (artikel 16) och konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld (artikel 19) och för att säkerställa att disciplinen i skolan upprätthålls på ett sätt som är förenligt med barnets mänskliga värdighet (artikel 28). Konventionsstaterna ska vidare, till det yttersta av sin förmåga, säkerställa barnets överlevnad och utveckling (Artikel 6). Barnkonventionen slår fast att barnet har rätt till utbildning och att utbildningen bland annat ska syfta till att förbereda barnet för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle i en anda av förståelse, fred, tolerans och jämlikhet mellan könen (artiklarna 28 och 29). Barnet har också rätt att motta information av alla slag genom de uttrycksmedel som barnet väljer (artikel 13) och konventionsstaterna är skyldiga att göra barnkonventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland vuxna och barn (artikel 42). Konventionsstaterna ska tillförsäkra varje barn dessa rättigheter oberoende av barnets ställning (artikel 2).


1. Gällande lag, planerad översyn och BO:s förslag

Nuvarande lagstiftning
Misshandel, framkallande av fara, arbetsmiljöbrott, olaga tvång, olaga hot, olaga frihetsberövande, ofredande, förolämpning, våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt ofredande, skadegörelse och underlåtenhet att hindra brott är enligt brottsbalken brottsliga handlingar.

Ofredande innebär enligt brottsbalken att en person handgripligen antastar eller med skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende ofredar någon annan. Domstolspraxis och förarbetena till en straffskärpning som infördes 1993 visar att ofredande kan omfatta bland annat knuffar, krokben, hindrande av en kvinna att komma fram och telefon- och brevförföljelse. Ofredande måste vara uppsåtligt och systematiska trakasserier medför straffskärpning. I förarbetena till ändringen i brottsbalken 1993 (Prop. 1992/93:141 s. 32) påpekades särskilt att ”Omfattande och systematiska trakasserier, tex. vid mobbning eller annat psykiskt våld, kan utgöra sådana beteenden som är att bedöma som ofredande”.

Sexuellt ofredande innebär i första hand att någon sexuellt berör barn under femton år eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd. Förolämpning innebär, enligt brottsbalken, att någon smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom eller henne. Förolämpning omfattar bland annat skällsord, skymfliga åtbörder och föraktfull behandling av en annans kropp (till exempel att spotta på någon).

De nordiska ländernas strafflagstifning står nära den svenska. Enligt den finländska strafflagen, ska den som till exempel framför en osann uppgift eller antydan om någon så att gärningen är ägnad att orsaka skada eller lidande för den kränkte eller utsätta honom eller henne för missaktning, eller på något avsett sätt förnedrar någon, dömas för ärekränkning.

Enligt skollagen, ska verksamheten i skolan utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Den som verkar inom skolan ska aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden. Denna skyldighet upprepas i läroplanen (Lpo 94). Grundskoleförordningen (1994:1194) säger att läraren ska uppmana en elev som ”uppträder olämpligt eller gör sig skyldig till en mindre förseelse” att ändra sitt beteende. I sista hand kan frågan hänskjutas, via elevvårdskonferensen, till styrelsen för utbildningen.

Arbetsmiljölagen gäller även skolan från och med förskoleklassen, även om eleverna endast från och med årskurs sju har rätt att utse elevskyddsombud. Enligt arbetsmiljölagen har arbetsgivaren (kommunen) en skyldighet att planera, leda och kontrollera arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljöverket har utfärdat en rad föreskrifter som är tillämpbara på förhållandena i skolan, framförallt de som rör kränkande behandling i arbetslivet, våld och hot i arbetsmiljön samt systematiskt arbetsmiljöarbete. Dessa har dock inte elevernas förhållande som utgångspunkt.

BO föreslår:
Att skollagen ska föreskriva alla som arbetar inom skolan, förutom motverka, aktivt även ska förebygga alla former av kränkande beteende, att Skolverket bör intensifiera sin tillsyn för att säkerställa att skolornas huvudmän fullgör sina skyldigheter i arbetet mot kränkande behandling, att arbetsmiljölagen ger elever även i årskurs 0-6 rätt att utse elevskyddsombud, att denna rätt kompletteras med vuxna ombud som enbart representerar barnen och som har samma ställning som andra vuxna skyddsombud, samt att arbetsmiljölagen ska omfatta även förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg.Varje skola ska ha en skyldighet att utse elevskyddsombud och elevskyddsombudens ställning i övrigt bör stärkas. Det bör även stå klart att rasterna omfattas av arbetsmiljölagen oberoende av om det finns någon organiserad rastverksamhet. Arbetsmiljölagen och arbetsmiljöverkets relevanta föreskrifter måste anpassas efter elevernas förhållanden. Elevvårdskonferensen får inte vara ett forum där eleven och hans eller hennes föräldrar utpekas som syndabockar, utan konferensen ska syfta till att hitta gemensamma åtgärder för att verkställa skolans värdegrund och motverka anti-socialt beteende.

Om medhjälp och anmälan
Den som inte själv har begått brottet, men som har främjat handlingen med råd eller dåd kan dömas för medhjälp till brott. Enligt brottsbalken kan även den som underlåtit att i tid anmäla eller avslöja brott som är å färde dömas för underlåtenhet att avslöja brottet. Detta gäller dock endast brott som särskilt angetts i brottsbalken, bland annat misshandel som ej är ringa och olaga frihetsberövande. Denna skyldighet gäller alla människor som ser att ett sådant brott håller på att begås. Föräldrar, andra uppfostrare och förmyndare, kan dömas för underlåtenhet att hindra brott även för andra fall än de som särskilt anges i brottsbalken. Med uppfostrare menas i detta fall till exempel adoptiv- eller fosterförälder. Lärare, rektorer och annan skolpersonal omfattas inte av denna skyldighet.

Enligt socialtjänstlagen, bör var och en som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd anmäla detta till nämnden. För skolan och alla myndigheter vars verksamhet särskilt berör barn är en sådan anmälan en skyldighet.

Dessutom gör arbetsmiljöförordningen gällande att om olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbete har föranlett dödsfall eller svårare personskada eller samtidigt drabbat flera arbetstagare, ska arbetsgivaren utan dröjsmål underrätta Arbetsmiljöverket. Detsamma gäller vid tillbud som har inneburit allvarlig fara för liv eller hälsa. Arbetsmiljöförordningen gäller även i skolan.

BO föreslår
Att en liknande skyldighet att hindra brott som gäller föräldrar och andra uppfostrare ska gälla skolpersonal, inklusive personal i förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. Lärare och övrig skolpersonals anmälningar ska riktas till rektorn för skolan, rektorns anmälningar i huvudsak till föräldrar, socialtjänst och/eller polis, beroende på brottets karaktär och förövarens ålder.

Underåriga lagöverträdare
Enligt brottsbalken kan ett barn under 15 år begå brott men inte dömas till påföljd. Det betyder att ingen under 15 år kan straffas för vad han eller hon har gjort. Barnet kan dock, oberoende av ålder, ges vård på basen av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), om barnet utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas bland annat genom brottslig verksamhet eller annat socialt nedbrytande beteende. Sådan vård anses inte som ett straff.

När det gäller barn under 15 år används inte termen skuld utan man talar endast om ansvar. Även ett barn under 15 år bär enligt svensk lagstiftning ansvar för sina handlingar trots att han eller hon inte kan dömas till påföljd.

För brott som begåtts av ett barn äldre än 15 år men yngre än 18 år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Enligt brottsbalken ska rätten i dessa fall i första hand bestämma påföljden till sluten ungdomsvård i stället för fängelse. För mildare brott döms i regel till öppen vård inom socialtjänsten.

Pågående lagreformarbete
En omfattande omarbetning av skollagen pågår. Det är för tidigt att uttala sig om resultatet.

Arbetsmiljölagen står som bäst inför en utvärdering. Elevskyddsombudens ställning och frågan om en utvidgning av arbetsmiljölagen till förskolan väntas ingå i utredningen.

Den proposition om hälsa, lärande och trygghet som regeringen nyligen överlämnade till riksdagen fäster stor vikt vid skolans ansvar för den psykiska hälsan och åtgärder för att förebygga och förhindra mobbning.

BO föreslår:
Att Skollagskommittén beaktar det som BO har anfört ovan och att utvärderingen av arbetsmiljölagen fäster stor uppmärksamhet vid förslagen om elevskyddsombud och arbetsmiljölagens tillämpning på barn från förskolan och uppåt – även skolbarnsomsorgen.

Kommittén mot barnmisshandel
Slutbetänkandet av Kommittén mot barnmisshandel (SOU 2001:72) gäller endast misshandel som begåtts av vuxna mot barn. Kommitténs förslag till definition av barnmisshandel är dock viktigt att ta i beaktande även i diskussionerna om mobbning eftersom begreppet beskriver ett beteende som gör att barnet far illa. Enligt kommittén är barnmisshandel när en vuxen person:
”utsätter ett barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnets grundläggande behov”

BO föreslår:
Att frågan om våld mellan barn och unga bör vara föremål för en särskild utredning och uppmanar regeringen att genast tillsätta en sådan. BO föreslår också att den definition av barnmisshandel som Kommittén mot barnmisshandel har föreslagit införs i brottsbalken. (Se BO:s remissvar på slutbetänkandet av Kommittén mot barnmisshandel.)

2. De vuxnas roll

Barn om mobbning
Redan hösten 1995 genomförde BO en kampanj där 6 000 trettonåringar svarade på frågan: ”Vad tycker du man ska göra mot mobbning?”. Av svaren framkom att alla har ett ansvar att agera mot mobbning. Det gäller skolpersonal, ungdomar, föräldrar, de som mobbas och de som mobbar. Många av trettonåringarna ansåg att både mobbarna och de som mobbades behövde stöd. Vad gällde stöd till mobbarna, föreslogs bland annat ”trygghet, någon som älskar dom, någon som berättar att dom har gjort fel.” De som svarade var mest kritiska till vuxna i skolan vilka de uppmanade att sluta blunda. En del av eleverna sade att lärare som går förbi utan att ingripa när någon blir mobbad själva är med om att mobba. Flera av dem som svarat ansåg att mobbning alltid måste polisanmälas.

Flera av eleverna som har skrivit i diskussionsforumet på regeringens anti-mobbningsprojekt ”Tillsammans” hemsida har också klagat över lärares bristande engagemang mot mobbning, men många har också berättat hur problemen har lösts efter att en lärare eller annan vuxen har ingripit. Andra intervjuer med barn om mobbning visar bland annat att lärarna på lågstadiet satsat mycket på sociala umgängesregler, värdegrunden och arbete mot mobbning, medan arbetet mot mobbning på högstadiet snarare präglats av uppgivenhet. En del elever påpekar också att utfrysning och annan psykisk misshandel är lika allvarlig som fysisk misshandel.

Enligt en färsk undersökning bland tio-åringar, utförd vid Göteborgs universitet, hade nästan en fjärdedel av de barn som känt sig mobbade inte fått hjälp av någon vuxen i skolan. Nio procent av de intervjuade barnen som ansett sig vara offer för mobbning hade aldrig berättat om problemet för en vuxen.

Ledarskapet
Det går inte att komma ifrån det stora ansvar som rektor och lärare måste ha för att undvika mobbning i skolan. De vuxna i barnens närhet bär ansvar för att skapa ett klimat av ömsesidig respekt och gruppkänsla. Det kan ske genom att med hjälp av de informella ledarna skapa positiva cirklar, arbeta aktivt för att både flickor och pojkar får göra sig gällande och betona det värdefulla i mångfald och olikhet - men också genom att sätta tydliga gränser för vad som är acceptabelt och genom att uppmärksamma hur smärtsamt hån och ironi kan vara. Föräldrar bär i första hand ett ansvar för att deras egna barn mår bra och inte behandlar andra barn illa, men föräldrar har också ett ansvar att uppmärksamma information om att andra barn far illa.

I det här sammanhanget är det uppseendeväckande att, enligt Skolverkets skolbildsundersökning år 2000, fler elever i årskurs 7-9 känner sig mobbade av lärare än av andra elever. Lärares mobbning av barn är redan i sig fullständigt oacceptabelt. Men det faktum att barn ofta följer vuxnas exempel betyder att om en lärare mobbar en elev kan det leda till att samma elev därefter kommer att mobbas också av de andra eleverna. Ett sådant scenario är ett tecken på att de mest grundläggande värderingar som vårt skolväsende och samhället som helhet står för har brutits.

Barn gör inte som vuxna säger utan som vuxna gör. Lärare, föräldrar och andra är förebilder för barnen och måste ta sitt ansvar därefter. Det är den vuxne som är ansvarig för den anda som råder i gruppen, även om barnet med växande ålder och mognad bär ett allt större delansvar. När mobbaren är ett barn är han eller hon inte ensam ansvarig för sin handling. De vuxna måste tala om för barnen vilket beteende som förväntas av dem och skapa förutsättningar för att barnen ska kunna bära sin del av ansvaret. De vuxna måste både genom sina ord och sitt handlande visa att mobbning är något som aldrig accepteras. Det är också av stor vikt att det alltid står klart vilken vuxen som vid varje tidpunkt och plats bär ansvar och vilket ansvaret är.

Skollagen stadgar att ”var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde”. Detta upprepas i större detalj i läroplanen (Lpo 94). Skolans värdegrund, som utgörs av solidaritet, jämställdhet mellan kvinnor och män, rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande, måste ständigt betonas. Mobbning är ett symptom på att arbetet med att skapa en trygg och fungerande social situation i skolan utifrån värdegrunden inte har tagits på allvar.

Ett stort antal lärare har uttryckt sin vilja att utveckla sin kompetens på det elevsociala området. Samhället, i första hand kommunerna, måste tillmötesgå och prioritera detta önskemål och stödja lärarna och andra vuxna i skolan i arbetet för att skapa ett gruppklimat där mobbning inte förekommer. Förskolans pedogogik med tonvikt på det psykosociala klimatet bör prägla hela skolan.

Bra exempel visar att mobbning går att motarbeta. Metoder som har givit goda resultat har bland annat varit att se olikhet som en tillgång, arbete med empati och medkänsla för jämlikhet och att öka elevdemokratin. Andra goda metoder är att uppmana eleverna att tala ut eller skriva om mobbning, att tillsätta förtroendevalda antimobbningsgrupper som rycker in så fort någon mobbas, att betona och utveckla de vuxnas ansvar, att mobbningen tas upp av lokala politiker, att ordna organiserad rastverksamhet, att lära eleverna lösa konfikter utan våld och hårda ord samt att lära barn sätta sig in i andra människors situation och förstå deras känslor.

BO föreslår:
Att Skolverket bör intensifiera sin tillsyn för att säkerställa att kommunerna inför minimikrav för skolornas handlingsplaner för ett gott socialt klimat och mot mobbning och övervakar hur de verkställs. Kommunernas skyldighet att informera personal elever och föräldrar om arbetsmiljölagen, socialtjänstlagen, skollagen och barnkonventionen bör även sanktioneras. Elevvården bör få ökade resurser.


3. Att kalla gärningar vid sina rätta namn

Vad som ej är mobbning
Det är fel att en rad handlingar som redan idag är brottsliga kallas för ”mobbning” endast av den orsaken att de begåtts mot barn eller mellan barn. Att inte kalla brott mot barn vid sitt riktiga namn, eller att inte betrakta brott som begås mot barn som brott, är att diskriminera barn och att nonchalera deras lidande.

Tiotusentals flickor tvingas dagligen utstå grova glåpord som ”hora” och ”fitta”. Fysiska kränkningar som smällar och tafsande på bröst och stjärt är vanliga. Denna behandling är svårt kränkande och påfrestande för flickorna och blir dessutom en grogrund för flickors självförakt och för kvinnoförakt i allmänhet. Färska forskningsresultat vid Umeå universitet visar att sexuella trakasserier i skolan är en viktig förklaring till varför flera flickor än pojkar lider av psykisk ohälsa. Vuxna män som mot sina kvinnliga kolleger på en arbetsplats beter sig på liknande sätt kan vänta sig grova straff. Kränkningar med sexuella anspelningar av flickor tas sällan på allvar av vuxna, utan flickorna förväntas ”stå ut med” behandlingen. Det är också anmärkningsvärt att mobbning av vuxna har en mycket snävare innebörd än mobbning av barn.

Man måste naturligtvis även avgränsa termen ”mobbning” åt andra hållet. Det har blivit vanligt att lindriga inte illa menade kommentarer eller ett sporadiskt retande kallas för mobbning. BO menar att mobbning alltid är uppsåtligt, systematiskt, grovt och syftar till att försätta offret i underläge.

BO anser:
Att alla som talar eller skriver om övergrepp mot barn bär ett ansvar för att kalla gärningar vid sitt rätta namn och förutsätter att i första hand myndigheter ska föregå med gott exempel.

Definition av mobbning

BO föreslår:
Följande definition av mobbning:
”utfrysning och andra upprepade och systematiska fysiska och/eller psykiska negativa handlingar som syftar till att bryta ned offret psykiskt eller på annat sätt försätta honom eller henne i en situation av underlägsenhet eller vanmakt”

Frågan om en person är utsatt för mobbning måste utgå från offrets egen uppfattning av kränkning.


4. Mobbning bör klassas som brott

Brottsbalken riktar sig huvudsakligen till dem som är över 15 år – de straffmyndiga. Innehållet i brottsbalken är dock viktigt även för yngre barn eftersom barnen under sin barndom ska lära sig att leva enligt samhällets normer. De vuxna är ansvariga för att barnet får de förutsättningar som det behöver för att undvika ett brottsligt beteende. På så sätt är brottsbalken en lag som sätter gränser för alla människors beteende. Olika brott begås ofta av olika grupper av människor – till exempel döms fler män än kvinnor för våldtäkt och få eller inga underåriga gör sig skyldiga till landsförräderi. Däremot är det en förhållandevis stor andel barn som begår snatteri. Brottsbalken utgår i regel inte från vilken grupp av människor som är mest sannolik att begå ett särskilt brott, utan från de handlingar som samhället anser oacceptabla och som på ett eller annat sätt skadar samhället eller dess enskilda medlemmar. Brottsbalken rangordnar dessutom brotten så att brott som anses särskilt allvarliga har strängare påföljd än andra.

Idag är snatteri och förolämpning brott. Det betyder att vem som helst som är över 15 år och som stjäl karameller ur en butik eller som kallar nån med kränkande namn kan dömas för brott. Många butiker anmäler dessutom alla fall av snatteri och stöld direkt till polisen, oberoende av snattarens ålder.

Det flesta fysiska kränkningar är idag klassade som brott, till exempel misshandel eller frihetsberövande. När det gäller psykisk misshandel är det de allra grövsta gärningarna –– samt förtal och förolämpningar, som klassas som brottsliga handlingar. Ofredande kan vara både fysiskt (knuffar, oljud) eller psykiskt (telefon- eller brevterror). Det föreligger dock en obalans där fysiskt våld klassas som allvarligare än psykiskt trots att offrets upplevelse av smärta ofta är lika svår i båda fallen. Det här har även följder för jämlikheten mellan könen. Fysiskt våld är vanligare mellan pojkar, medan flickor oftare brukar psykiskt våld. Med andra ord klassas en stor del av de kränkningar som sker mellan pojkar eller begås av pojkar mot flickor redan idag som brott, medan detta inte är fallet med de kränkningar som sker mellan flickor, trots att man inte kan hävda att den ena formen av kränkning är mindre allvarlig än den andra.

När barnaga förbjöds lyckades man bland annat genom lagstiftning påverka opinionen och genom denna på sikt även beteendet. Även när det gällde barnaga var det fråga om en lucka i lagen där man hade bortsett från våld mot barn. Misshandel var förbjuden, men man gjorde undantag för fall när föräldrar misshandlade sina barn i uppfostringssyfte.

Argument för och emot att kriminalisera mobbning

Emot:
De barn som mobbar andra barn är ofta själva offer för mobbning eller svåra förhållanden. Det är fel att göra offret till en brottsling. Barnet har rätt till skydd och trygghet.

För:
Vuxna som mobbar vuxna eller barn ska kunna dömas till straffpåföljd. Det gäller även vuxna som inte agerar för att hindra mobbning eller andra brott. Barns förmåga att ta ansvar ska bedömas efter ålder och mognad, men i inget fall ska straffbarhetsåldern sänkas från nuvarande 15 år.

Emot:
Det kan synas fel att lagstiftningsvägen försöka råda bot på ett problem som i första hand är socialt. En satsning på en kriminalisering av mobbning kan motarbeta de åtgärdsprogram som redan har inletts för att motverka mobbning.

För:
Lagstiftning är bara ett led i kampen mot mobbning och är ett komplement till alla andra insatser mot mobbning. Lagstiftning både reflekterar gällande sociala normer och bidrar till att utveckla de samma. Att lagstifta mot mobbning skulle stärka det pågående förebyggande arbetet mot mobbning.

Emot:
Det kan förefalla föga ändamålsenligt att polisanmäla allt fler handlingar utförda av barn, särskilt som polisen endast under vissa förutsättningar utreder brott som begåtts av barn under femton år. Är barnet under tolv år krävs dessutom särskilda skäl för en brottsundersökning.

För:
Syftet med en kriminalisering av mobbning är att skapa en stark och gemensam opinion mot mobbning i samhället, att verka för att dessa gärningar tas på största allvar och att klarlägga de vuxnas ansvar. Det är knappast rätt att snatteri ska ses som en allvarligare förseelse än mobbning som kan förorsaka bestående men hos människor och till och med driva barn och ungdomar till självmord.

Emot:
Det kan vara svårt att bevisa mobbning och att klargöra exakt vilket beteende som utgör mobbning. Kriminalisering av psykisk misshandel har dessutom föreslagits flera gånger tidigare. Då har riksdagens justitieutskott konstaterat att grov psykisk misshandel redan faller under definitionen för misshandel och att lindrig psykisk misshandel inte bör kriminaliseras på grund av att det är svårt att avgöra vilka gärningar som är straffbara och att en kriminalisering därför skulle strida mot den så kallade legalitetsprincipen. I den ingår att det straffbara området ska vara tydligt avgränsat.

För:
Det finns ingen som hävdar att mobbning i någon form är ett accepterat beteende i samhället. Mobbning kan definieras lika tydligt som flera av de gärningar som redan idag ingår i brottsbalken. Legalitetsprincipen får därför inte stå i vägen för att införa mobbning i brottsbalken. Det faktum att förslag om kriminalisering av psykisk misshandel vid flera tillfällen har aktualiserats i riksdagens justitieutskott visar att det finns en stark opinion för en kriminalisering och ger starka belägg för att motargumenten är otillfredsställande.

Det framgår av förarbetena till ändringarna i brottsbalken 1993 att en stor del av mobbningen redan täcks av brottsrubriken ofredande. Det systematiska psykiska våldet som tar sikte på att psykiskt bryta ned en annan människa var en av huvudorsakerna till straffskärpningen för vissa former av ofredande. Men trots att författarna till propositionen konstaterade att ”den vanligaste formen av övergrepp som kan betecknas som psykiskt våld torde vara vad som i dagligt tal kallas för mobbning” – har inte frågan om mobbning kan anses som ofredande prövats en enda gång i överrätt under de snart tio år som gått sedan lagändringarna antogs.

BO föreslår:
Efter att ha vägt argumenten för och emot en kriminalisering av mobbning, anser BO att argumenten för väger tyngre. BO föreslår att mobbning enligt definitionen ovan införs i brottsbalken. Genom förslaget att se mobbning som ett brott vill BO först och främst påverka opinionen och tvinga alla berörda myndigheter och vuxna att ta frågan på större allvar än hittills. Det är fråga om att se till att mobbning behandlas i lagstiftningen för vad det är: en psykisk misshandel ägnad att bryta ned en människa. Likaså när grov kvinnofridskränkning infördes i brottsbalken, ansåg man det befogat att skilja ut ett visst slag av gärningar från andra brott ”inte minst av pedagogiska skäl, och den särskilda form av kränkning” som brottet utgjorde (se Prop. 1997/98:55). Då tog man också särskilt hänsyn till frågan om gärningen utgjort ett led i en upprepad kränkning av personens integritet. Det är just denna systematik och upprepning i den kränkande behandlingen som gör mobbning så mycket allvarligare än en enskild handling.


5. Förslag till åtgärder

BO föreslår att:
Mobbning införs i brottsbalken enligt följande definition:

  • ”utfrysning och andra upprepade och systematiska fysiska och/eller psykiska negativa handlingar som syftar till att bryta ned offret psykiskt eller på annat sätt försätta honom eller henne i en situation av underlägsenhet eller vanmakt”
  • En skyldighet att hindra brott lik den som enligt brottsbalken gäller föräldrar och andra uppfostrare ska gälla rektorer, lärare och övrig personal i skola, förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg
  • Barnmisshandel, enligt den definition som Kommittén mot barnmisshandel har föreslagit, införs i brottsbalken
  • Fysiskt och psykiskt våld mellan barn och unga ska vara föremål för en särskild undersökning, så som BO har föreslagit vid tidigare tillfällen
  • Elevvården får ökade resurser
  • Skollagen ska föreskriva att alla som arbetar inom skolan, förutom att motverka, även aktivt ska förebygga alla former av kränkande beteende
  • Skolverket bör intensifiera sin tillsyn för att säkerställa att kommunerna inför minimikrav för skolornas handlingsplaner för ett gott socialt klimat och mot mobbning och övervakar hur de verkställs. Kommunernas skyldighet att informera personal elever och föräldrar om arbetsmiljölagen, socialtjänstlagen, skollagen och barnkonventionen bör sanktioneras
  • Arbetsmiljölagen ska gälla all utbildning, från förskolan och uppåt och att arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets relevanta föreskrifter anpassas efter elevernas förhållanden
  • Varje skola ska ha en skyldighet att utse elevskyddsombud. Detta ska gälla alla årskurser från föreskoleklassen, inte endast från och med årskurs 7. Även vuxna ska utses att representera elever inom elevskyddsverksamheten. De elevskyddsombud som enligt arbetsmiljöförordningen deltar i skolans skyddskommittémöten måste ha yttrande- och beslutanderätt.