Synpunkter med anledning av 2002 års vårdnadskommittés uppdrag

Barnombudsmannen har erbjudits möjlighet att lämna synpunkter till 2002 års Vårdnadskommitté angående utvärdering av 1996 års reform om barns rätt att komma till tals, 1998 års vårdnadsreform samt reglerna om verkställighet i 21 kap. föräldrabalken.

Ställd till: 2002 års vårdnadskommitté, Regeringskansliets utredningsavdelning
Diarienummer: 4.2: 0816/03


Vårdnad, boende och umgänge

Barnets bästa
Barnombudsmannen anser att den utveckling som har skett av reglerna om vårdnad, boende och umgänge under senare år genom 1996 och 1998 års reformer i huvudsak är bra. Det kvarstår dock, enligt Barnombudsmannens mening, vissa brister både i lagstiftningen och i tillämpningen av densamma. Ett övergripande problem ligger i att reglerna fortfarande är utformade på ett sådant sätt att hänsynen till barnen överskuggas av föräldrarnas intressen, vilket inte överensstämmer med grundtanken i FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). I artikel 3 i konventionen betonas att barnets bästa alltid skall sättas i första rummet. Det är också en princip som numera finns inskriven i många svenska lagar och så även i föräldrabalken där reglerna om vårdnad, boende och umgänge finns.  En annan mycket viktig princip är barnets rätt att delta i beslut som rör barnet (artikel 12).  Barnets bästa kan inte uppnås i en process om inte barnet självt ges möjlighet att ge sin syn på den aktuella frågan och får vara delaktigt i de beslut som ska fattas.

Vi har under de år som Barnombudsmannen funnits arbetat för att öka barnperspektivet i processer om vårdnad, boende och umgänge. Som ett led i detta arbete har vi vid flera tillfällen uppmärksammat vikten av att domare som arbetar med processer som rör vårdnad, boende och umgänge får utbildning om barn och barns behov. Det bör också införas bestämmelser om att domstolen i alla mål om vårdnad, boende och umgänge ska höra lämplig sakkunnig. Utgångspunkten måste vara att skapa förutsättningar för domstolen att fatta beslut som är i enlighet med barnets bästa och att det enskilda barnet får hjälp och stöd under handläggningen av processer om vårdnad, boende och umgänge. 

Föräldrars överenskommelser om vårdnad, boende och umgänge
Barnombudsmannen delar i stort den allmänna uppfattning som finns, om att det i många fall är det bästa för barnet, att föräldrarna själva når fram till en samförståndslösning om vårdnad, boende och umgänge. Lagstiftaren förutsätter att föräldrarna utgår från vad som är det bästa för barnet och handlar därefter, men så är inte alltid fallet. Man bör inte ha ett sådant okritiskt förhållningssätt till frågan, om hur föräldrar tillvaratar barnets bästa i sina överenskommelser, som i dagsläget är fallet. Det finns en risk att överenskommelser kan vara sprungna ur kompromisslösningar och i syfte att uppnå lösningar som är bra för föräldrarna eller som skapar rättvisa mellan föräldrarna. Det är viktigt att i sammanhanget uppmärksamma att barnets egna rättigheter, såsom att få komma till tals, rätt till information och till inflytande, tillgodoses även i de situationer där föräldrarna själva når enighet i frågor om vårdnad, boende eller umgänge. 

Gemensam vårdnad
Grundtanken vid 1998 års vårdnadsreform var att det bästa för barnet är att föräldrarna så långt möjligt är ska ha gemensam vårdnad om barnet. Vi delar den utgångspunkten men vill också understryka att denna vårdnadsform bör ses som en utgångspunkt och inte som en huvudregel som i praktiken är omöjlig att bryta. Det är inte alla föräldrar som är lämpliga som vårdnadshavare och det är viktigt att uppmärksamma att det i vissa situationer inte kan ses om den bästa lösningen för barnet att föräldrarna har gemensam vårdnad.

Enskild vårdnad är till exempel att föredra när den ena föräldern gjort sig skyldig till våld eller övergrepp mot barnet eller mot den andra föräldern. Lagstiftaren anförde uttryckligen att det inte var tänkt att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad när en förälder motsätter sig det och motståndet är grundat i sådana förhållanden som misshandel, trakasserier eller andra former av övergrepp från den andra förälderns sida. [1] Praxis har dock, enligt Barnombudsmannens mening, visat sig vara mindre tillfredsställande i denna aspekt.  Ett exempel på detta ges i ett färskt avgörande från Svea Hovrätt där domstolen dömde till gemensam vårdnad mot en förälders vilja trots att den andre föräldern flera gånger fällts för misshandel och hot mot den förste föräldern. [2] Även om resultaten från undersökningen ännu är preliminära tyder dessa på att tingsrätterna i stor utsträckning dömer till gemensam vårdnad trots att en part motsätter sig en sådan vårdnadsform med hänvisning till att det förekommit våld i föräldrarnas relation.  Det är en tillämpning av lagreglerna som inte överensstämmer med ett barnperspektiv och inte heller med lagstiftarens intentioner vid lagstiftningens tillkomst.

Det är i sammanhanget viktigt att komma ihåg att ett barn som tvingas leva med våld inom familjen bör ses som ett brottsoffer. Detta har bland annat framhållits av Kommittén mot barnmisshandel. Kommittén har i sin definition av barnmisshandel betonat att sådan även innefattar psykiskt våld exempelvis att barnet tvingas bevittna våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld eller hot om våld är ett ofta förekommande inslag. [3] I en pågående studie som vi bedriver har vi samlat in ett stort antal tingsrättsdomar för att se hur man behandlat påståenden om våld i tvister om vårdnad, boende och umgänge.

Att det finns barn som dessutom själva utsätts för våld, hot och/eller övergrepp från den ena eller båda sina föräldrar är ett faktum. Det är också ett faktum att utredningar om brott mot barn i många fall läggs ner redan på förundersökningsstadiet. När det gäller sexuella övergrepp leder bara uppskattningsvis 16 % av de polisanmälningar som görs också fram till ett åtal. [4]

Det finns ett stort mörkertal vad gäller brott mot barn inom familjen. Kommittén mot barnmisshandel uppskattar att 10 % av alla barn har upplevt våld inom familjen och att 5 % av barnen upplever det ofta. [5] Barnombudsmannen anser att det är av yttersta vikt att brott mot barn utreds och klaras upp i mycket högre grad än som sker idag. Det bör även finnas tydliga skyddssystem så att barnet, i de fall där den misstänkte förövaren inte blir åtalad och dömd, inte riskerar att utsättas för ytterligare övergrepp. Det bör vara självklart att när det finns starka misstankar om att ett barn har utsatts för brott av en förälder så ska barnet inte tvingas att bo tillsammans med föräldern även om denne/a inte har kunnat fällas för brott.

I föräldrabalken 6:2 a framgår klart att när domstolen ska avgöra vad som är barnets bästa i en fråga om vårdnad, boende och umgänge ska hänsyn tas till risken för att barnet utsätts för bland annat övergrepp eller annars far illa. Det behöver alltså inte, vilket framgår klart av förarbetena vara ställt utom allt rimligt tvivel att förhållanden kommer att inträffa som kan leda till att barnet far illa för att detta ska inverka på beslutet. Vid bedömande av risken att barnet utsätts för någon form av övergrepp ska hänsyn tas till konkreta omständigheter såsom en förälders allmänna attityd till våld, tidigare övergrepp, hotelser, våld och övergrepp av psykisk natur måste beaktas. Barnombudsmannen anser att det i enlighet med det ovan sagda alltid ska ses som psykisk misshandel om barnet bevittnar våld inom familjen.

Trots att lagen synes vara tydlig får Barnombudsmannen varje år kännedom om ett antal mål där domstolarna och socialnämnderna inte tycks ha gjort någon bedömning av risken för att barnet utsätts för våld. Det är också något som stöds av vår pågående studie där resultaten pekar på att det endast är i rena undantagsfall som en sådan riskbedömning görs.  Det är ett förhållningssätt som enligt vår mening medför att barn utsatta position inte tas på allvar och som därmed är djupt otillfredsställande. Vi vill än en gång understryka vikten av att det alltid måste göras en utförlig bedömning av risken av att barnet kan komma att utsättas för våld av en förälder när ett avgörande fattas om vårdnad, boende och/eller umgänge.

Det är också av stor vikt att lyssna till vad barnet självt har att säga om en förälder som vårdnadshavare, boende- eller umgängesförälder och om barnet under processens gång visat rädsla för en förälder.  Domstolen har som en del av sin utredningsskyldighet att tillse att barnets åsikter blir klarlagda och bör i ett led av denna begära en komplettering av en utredning från socialnämnden som innehåller ofullständiga uppgifter om barnet. Att tvinga ett barn till umgänge med en förälder som barnet känner rädsla för kan enligt Barnombudsmannens uppfattning sällan vara förenligt med principen om barnets bästa.  Ett annat problem i tvister om vårdnad, boende och umgänge där påståenden om våld förekommer är att barnets egen berättelse om hot, våld och övergrepp inte i tillräcklig utsträckning tas på allvar. De uttalanden som barnet gör angående förekomsten av våld måste, enligt Barnombudsmannen, tas på största allvar.

Det är dock viktigt att påpeka att ett barns ovilja att träffa en förälder visserligen kan vara en följd av den andra förälderns oriktiga uppgifter om förekomsten av våld, men det barn som har blivit manipulerat kan ändå känna en rädsla som för barnet är verklig och som måste tas på största allvar. En sådan rädsla hos barnet kan inte alltid överbyggas genom att barnet träffar den förälder som blivit anklagad. Bedömningen av om umgänge ska komma till stånd måste utgå från en utredning av det individuella barnets behov och känslor.

Gemensam bestämmanderätt
Det är vanligt att föräldrar som inte lever tillsammans kan uppleva svårigheter när det gäller att fatta gemensamma beslut angående sitt eller sina barn. Barnombudsmannen ifrågasätter varför utgångspunkten är att samma regler ska gälla vid gemensam vårdnad efter en separation eller skilsmässa som vid gemensam vårdnad när föräldrarna bor tillsammans. När det gäller föräldrarnas bestämmanderätt över barnet, bör utgångspunkten istället vara att skapa ett system som innebär att barnets behov blir tillgodosedda.  Som ett exempel på där Barnombudsmannen anser att beslut bör kunna fattas utan båda vårdnadshavarnas godkännande är vid medicinska och barnpsykiatriska undersökningar. I dag kan en förälder som av någon anledning så önskar (till exempel vid misstanke om övergrepp inom familjen) motsätta sig att barnet träffar läkare eller barnpsykiatriker. Det är ett tydligt exempel på att barnets bästa får stå tillbaka till förmån för förälderns behov. Det är Barnombudsmannens uppfattning att det generellt sett är bra för barnet att föräldrarna beslutar om ingripande saker kring barnets situation tillsammans. Det bör dock övervägas om gemensamt beslutsfattande alltid ska vara en huvudregel inom den gemensamma vårdnaden eller om det finns situationer där en förälder på ensam hand ska kunna fatta beslut.

Boende

Växelvis boende
Barn behöver och bör ha rätt till båda sina föräldrar även efter en separation. Statistiken visar att det blir allt vanligare att barn bor växelvis hos sina föräldrar. Många, både barn och föräldrar, upplever också en sådan boendeform som positiv. Det finns dock barn som upplever att det är arbetsamt att byta boende varje vecka.  Det är också en boendeform som kan missbrukas av föräldrar för att skapa rättvisa dem emellan vilket inte, enligt vår mening, är acceptabelt.

En grundförutsättning för ett fungerande växelvis boende är att föräldrarna har förmåga att samarbeta i frågor om barnet. I familjer där den ena parten eller båda saknar förmåga till samarbete av en eller annan anledning saknas ofta den flexibilitet som är nödvändig för att barnet ska trivas i en sådan boendeform.  Som exempel kan nämnas att den ena föräldern varit våldsam under den tid familjen levde tillsammans. Möjligheterna till samarbete i sådana situationer är mycket små, särskilt om den ena föräldern känner en stor rädsla inför den andra föräldern.

Barnombudsmannen anser att det är en förutsättning för växelvis boende att föräldrarna bor på rimligt avstånd från varandra. Barnet ska kunna ha en vardag där han eller hon kan umgås med sina kompisar, ha samma fritidsaktiviteter och gå i samma förskola eller skola oavsett vilken av föräldrarna som barnet vistas hos. Det är också av stor vikt att barnet känner att det får vara med och påverka när beslut om växelvis boende fattas. Vilka åsikter och önskemål har barnet i fråga om sitt boende? Att inte låta barnet vara med och påverka sitt eget boende kan ha negativa konsekvenser för barnet.

Det bör i sammanhanget betonas vikten att diskutera lämpligheten av att riktigt små barn bor växelvis.  Barn- och utvecklingspsykologisk forskning är entydig i att det i regel inte är är lämpligt att barn som är yngre än 3 år bor växelvis. Sett till bland annat barnets minnesförmåga är det extra viktigt för ett barn i denna ålder att ha en stabil situation, återkommande rutiner och trygga föräldrarelationer. [6]

Umgänge

Indirekt umgänge
En fördel med att kunna förordna om indirekt umgänge till exempel genom telefonsamtal eller e-post är att ett barn som är i behov av skydd ändå kan ha kontakt med en förälder. Det kan vara så att barnet känner rädsla för en förälder som utsatt honom eller henne och/eller den andra föräldern för våld. Denna typ av indirekt umgänge kan vara ett första steg mot en förbättrad relation mellan barnet och föräldern.

En annan fördel med indirekt umgänge genom skriftliga medel är att det som skrivs kan läsas av en vuxen person innan barnet får ta del av det. Det kan vara ett viktigt sätt att skydda ett barn som varit utsatt och riskerar att utsättas för våld, hot eller andra övergrepp. Det finns dock en risk att ett system med indirekt umgänge kan upplevas som stelbent. Barnet blir uppbundet till vissa bestämda tider, kan inte själv avgöra när och hur hon eller han vill kommunicera med föräldern. Det är mycket viktigt att barnet får vara med och bestämma omfattningen och utformningen av umgänget med föräldern och att det betonas att det är barnet som har rätt till umgänge med föräldern och inte tvärtom.

Barnets rätt att komma till tals
Resultaten från en ny studie om barns deltagande i familjerättsliga mål och ärenden visar att barn inte kommer till tals på sådant sätt som barnkonventionen ger dem rätt till och att 1996 års reform endast har haft begränsade effekter på barns möjligheter till deltagande. [7]

Den svenska lagstiftningen om barns rätt att komma till tals i mål och ärenden om vårdnad, boende och umgänge är utformad på ett sådant sätt att barnets rätt till stor del är beroende av om det görs en fullständig utredning av socialnämnden (FB 6:19 st.3)  i målet eller inte. Denna begränsning i lagstiftningens utformning kan i sig inte sägas vara förenlig med barnkonventionen och den medför också i praktiken att många barn inte ges någon reell möjlighet att komma till tals. I den ovan citerade studien visas att i de mål där det gjordes en vårdnadsutredning fanns det uppgifter om vilka åsikter 79 % av barnen hade i frågan om vårdnad och umgänge medan motsvarande siffra för de mål där det inte hade gjorts någon utredning var 31 %. Denna inskränkning medför alltså allvarliga försämringar i barns möjligheter att göra sig hörda. Den drabbar dessutom ett stort antal barn vars föräldrar tvistar om vårdnad och umgänge i domstol. I avhandlingen undersöks mål som initierats genom stämning. Resultaten visar att det gjordes utredning om vart tredje barn vars föräldrar vänt sig till tingsrätt för ett lösande av frågan. Det finns alltså ett stort behov av att förstärka barns möjligheter att komma till tals även i situationer där det inte görs någon fullständig vårdnadsutredning i målet. [8]

Resultaten från den citerade undersökningen visar dock även på ett behov av förbättringar av barnperspektivet i vårdnadsutredningar. [9] I och för sig fanns det uppgifter om 71 % av barnens åsikter i de studerade vårdnadsutredningarna. Uppgifterna om barnens åsikter och önskemål var dock ofta lämnade av föräldrar och referenter istället för av barnen själva. Det var främst äldre barn som själva hade givits möjlighet att samtala med socialnämndens utredare.

I förarbetena till lagstiftningen om barns rätt att komma till tals utgår man ifrån att socialtjänstens utredare ska göra en beskrivning i vårdnadsutredningen av vad som har framkommit vid samtal med barnet. [10] Utredaren har därmed, av lagstiftaren, givits en roll som objektiv förmedlare av barnens åsikter. En roll som är särskilt betydelsefull då barn själva har mycket begränsade möjligheter att göras sig hörda i dessa mål utan socialtjänstens medverkan. Det finns dock stora brister i detta avseende och det är tydligt att socialtjänsten behöver göra mer utförliga beskrivningar av vad som framkommer vid samtalen med barnet, exempelvis vilken information som barnet har fått, vilka åsikter och önskemål barnet uttalade, utredarens bedömning av barnets mognadsgrad samt vilken vikt som, enligt utredarens mening, bör läggas vid barnets åsikter. I många av de studerade vårdnadsutredningarna beskrevs barnen endast mycket kortfattat och barnens åsikter och önskemål återgavs endast som lösryckta citat. Det sagda innebär, att domarna som inte själva träffar barnet, inte har tillgång till den information som de behöver ha för att kunna lägga tillbörlig vikt vid barnets åsikter i målet. Det är därför extra viktigt att prioritera kunskapsutveckling och metodutveckling vad gäller socialtjänstens arbete med att samtala med barn och dokumentera det.

Däremot tyder resultaten från studien inte på att påverkan på barnen från exempelvis föräldrarna skett i någon högre grad efter det att barnens inflytande förtydligades i lagregleringen. Barnen var i allmänhet mycket bestämda i sina åsikter och önskemål och höll fast vid dessa under de ofta mycket utdragna domstolsprocesserna. Den syn på barns beslutsfattande som återspeglas i till exempel förarbetena om barns rätt att komma till tals där det sägs att barn kan ändra ställningstaganden från dag till dag, synes därmed ha mycket liten verklighetsförankring. [11]

Beaktades då barnets åsikter av domstolarna?  Det förefaller självklart att om det finns uppenbara brister i underlaget när det gäller redovisandet av barnets åsikter så kommer detta också att återspegla sig negativt på barnets möjligheter att få sina åsikter uttryckligen beaktade av domstolarna. Resultaten visar att så också var fallet. Domstolarna hade uttryckligen beaktat barnens åsikter rörande 24 % av barnen i de mål där det framkommit uppgifter om dess åsikter under handläggningen av målet. [12] Det har gjorts huvudsakligen rörande de barn som fyllt 12 år. De yngre barnen hade däremot givits mycket litet inflytande över domsluten.  

Ett positivt resultat från undersökningen är dock att majoriteten av barnen tycks få sina önskemål tillgodosedda även om detta inte angavs som ett skäl till målets utgång. Det är ett resultat som delvis förklaras av att barnen i allmänhet delade de vuxnas åsikter om vad som är till ett barns bästa, exempelvis vad gäller betydelsen av kontinuitet i boende. Även i detta sammanhang var det de yngre barnen som hade svårt att få gehör för sina önskemål medan de äldre barn som hade fått komma till tals också i allmänhet tycktes få sina åsikter tillgodosedda om än inte uttryckligen i domen.  Det finns ett angeläget behov av att uppmärksamma de yngsta barnens situation i mål om vårdnad, boende och umgänge. Trots att de har lika rättigheter som de äldre barnen att få komma till tals och att de också ska ha möjlighet att påverka ett beslut som rör barnet sker detta inte i praktiken. Fokus behöver läggas på attitydförändring och metodutveckling för att tillförsäkra även yngre barn de rättigheter som barnkonventionen ger dem.

Barnets rätt att delta i ett beslut som rör barnet enligt artikel 12 i barnkonventionen innefattar också att barnet skall ges information om det beslut som barnet ska delta i. Undersökningen visade att det fanns brister i informationen till barnet. Då det inte finns någon bestämmelse om att barn ska ha tillgång till information inför ett beslut är det viktigt att tillse att en sådan ändring införs i föräldrabalken. [13]

Slutligen vill vi påvisa behovet av en språklig förändring i stadgandet om barns rätt att komma till tals i FB 6:2 b. I paragrafen används ordet ”vilja”, vilket enligt vår mening bör ändras till ordet ”åsikter” för att ge en bättre överensstämmelse med barnkonventionens ordalydelse. I den engelska versionen av artikel 12 i barnkonventionen sägs att ”State Parties shall assure to the child who is capable of forming his or her own views the right to express those views freely in all matters affecting the child, the views of the child given due weight in accordance with the age and maturity of the child. I den svenska översättningen av konventionen används också begreppet ”åsikt” och inte ordet vilja som används i bestämmelserna om vårdnad, boende och umgänge i föräldrabalken. Barnombudsmannen uppfattar att uttrycket ”vilja” kan tolkas som att barnet måste ha en bestämd uppfattning om hur domstolen bör döma för att överhuvudtaget få komma till tals. [14] Begreppet ”vilja” är ett snävare begrepp än ”åsikter” och det finns därför en risk att barnets rätt att komma till tals inskränks om inte uttrycket ändras. Det är viktigt att hålla i minne att konventionen ger barnet rätt att berätta om sin syn på saken utan att för den skull framställa en viljeyttring om utgången i den pågående processen.

Mål om verkställighet av avgöranden om vårdnad, boende och umgänge

Barnperspektiv
När det gäller reglerna om verkställighet av avgöranden om vårdnad, boende och umgänge i 21 kapitlet FB har dessa inte på samma sätt som övriga regler om vårdnad varit föremål för någon översyn under senare år. Denna lagstiftning är därmed inte utformad på ett sätt som ger barnet de grundläggande rättigheter som barn har enligt barnkonventionen och det finns därför ett angeläget behov av den översyn av reglerna som nu sker. En grundläggande brist i reglerna om verkställighet är att syftet bakom lagstiftningen är att få föräldrar att rätta sig efter den allmänna domstolens beslut. Barnombudsmannen anser att barnperspektivet måste tydliggöras och att översynen av verkställighetsreglerna måste göras utifrån vilka effekter reglerna har för det enskilda barnet. Det är vidare mycket viktigt att barnets skyddsbehov beaktas vid verkställighet och att verkställigheten inte sker per automatik. Systemet måste vara flexibelt och utgå ifrån det enskilda barnet och dess situation.

Rätt att komma till tals
Vid reformen om barns rätt att komma till tals undantogs mål om verkställighet eftersom det ansågs vara tillräckligt att barnet fick komma till tals vid den process i allmän domstol som föregått målet om verkställighet. Det finns därmed ingen skrivning som motsvarar den i artikel 12 i barnkonventionen i kapitlet om verkställighet i föräldrabalken. Barnombudsmannen föreslår att lagstiftaren snarast inför en sådan rätt för barnet eftersom mål verkställighet i allra högsta grad rör barnet och det därför är väsentligt att barnet ges möjlighet att delta i det avgörande som ska tas. Vi har i vår studie ”Ta hänsyn till barnets bästa i verkställighetsmål” visat barns svårigheter att göra sina röster hörda i verkställighetsprocesser. Endast i drygt hälften (58 %) av de undersökta domarna återfanns det uppgifter om barnets åsikter.  Undersökningen visade också att det fanns en stor tveksamhet till att låta yngre barn få komma till tals. Barnen fick inte heller sina åsikter beaktade i någon större utsträckning.  I 28 % av domarna tillmättes barnets åsikter betydelse i verkställighetsprövningen.  De barn som fick sina åsikter beaktade var samtliga äldre än 11 år. Det är även i dessa mål i synnerhet de yngre barnen som försummats av domstolarna.

Den vetorätt som barn som har fyllt 12 år har i verkställighetsmål enligt FB 21:5 bör enligt Barnombudsmannens mening finnas kvar.  Den bör dock, i enlighet med det ovan sagda, kompletteras med en rätt för yngre barn att komma till tals.

Användandet av tvångsmedel
Barnombudsmannen är tveksam till, ur ett barnperspektiv, lämpligheten av att använda tvångsmedel som polishämtning och viten eftersom det sällan kan gynna eller anses vara det bästa för barnet. Ska tvångsmedlen finnas kvar bör det regleras närmare under vilka omständigheter som dessa ska användas.  Vår studie visar att vite användes närmast regelmässigt i de mål där verkställighet beviljades. I 78 % av de domar där verkställighet beviljades fanns ett vite förelagt.  Polishämtning användes i 2 % av domarna. Det är enligt vår mening viktigt att närmare belysa frågan om vilka konsekvenser användandet av tvångsmedel har för ett enskilt barn.

Slutord
Sammanfattningsvis kan det konstateras att det fortfarande återstår mycket arbete innan lagstiftningen om vårdnad, boende och umgänge kan sägas utgå från ett barnperspektiv.  Många avgöranden som rör dessa frågor präglas av andra hänsyn som inte nödvändigtvis är till det enskilda barnets bästa. Det är inte heller förenligt med barnkonventionen att barn inte har bättre möjligheter att delta i beslut som rör barnet personligen.

Lena Nyberg
Barnombudsman

[1] Prop. 1997/98:7, Vårdnad, boende och umgänge, s. 50 f.
[2] Mål T 5184-02 avgjort 2004-02-05 i Svea Hovrätt.
[3] SOU 2001:72, Barnmisshandel. Att förebygga och åtgärda, s. 25.
[4] Sutorius, H., Bevisprövning vid sexualbrott, s. 274. Norstedts Juridik 2003.
[5] SOU 2001:72 Barnmisshandel. Att förebygga och åtgärda, s. 128.
[6] SOU 2001:72 Barnmisshandel. Att förebygga och åtgärda, s. 128.
Gustavsson, T., Barn- och ungdomspsykiatriska synpunkter på vårdnad, boende och umgänge, i Ds. 1999:57, Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar samt en språklig och redaktionell översyn av 6 kap föräldrabalken, s. 135 f.
[7] De resultat och statistiska uppgifter som hänvisas till i den fortsatta framställningen är tagna ur Dahlstrand, L., Barns deltagande i familjerättsliga processer, Juridiska institutionen, Uppsala universitet, 2004.
[8] Vilket har uppmärksammats i Ds. 2002:13, Utövandet av barns rättigheter i familjerättsprocesser, s. 73 f.
[9] Sådana brister har påvisats i ett flertal forskningsrapporter. Se t.ex. Rejmer, A., Vårdnadstvister. En rättssociologisk studie av tingsrätts funktion vid handläggning av vårdnadskonflikter med utgångspunkt från barnets bästa. Sociologiska institutionen, Lunds Universitet, 2003.
[10] Prop. 1994/95:224, Barns rätt att komma till tals, s. 55.
[11]Se prop. 1994/95:224, Barns rätt att komma till tals, s. 27.
[12]Dessa siffror gäller de mål där föräldrarna inte lyckats nå fram till någon överenskommelse utan domstolen tvingades att avgöra tvisten.
[13] Ds. 2002:13, Utövandet av barns rättigheter i familjerättsprocesser innehåller ett sådant förslag som ännu inte har realiserats.
[14] Prop. 1994/95:224, Barns rätt att komma till tals, s. 33.