Barnombudsmannens synpunkter med anledning av översynen av det allmännas ingripanden vid ungdomsbrott

Barnombudsmannen har erbjudits möjlighet att lämna synpunkter till Ungdomsbrottsutredningen med anledning av översynen av det allmännas ingripanden vid ungdomsbrott.

Diarienummer: 4.1: 0681/03
Ställd till: Ungdomsbrottsutredningen


Rättegången
Det rättsliga systemet är inte utformat med tanke på att barn och unga har andra förutsättningar än vuxna. Ett exempel på det är att domstolen är en arena avsedd för och utformad av vuxna personer. Eftersom barn och unga är hänvisade till denna arena vid rättegångar måste den utformas så att den bättre möter den unges behov och förmåga. Rättegången måste bli begriplig för den unge. Med ett genomtänkt barn- och ungdomsperspektiv kan en rättegång inte enbart bli mer lättillgänglig och förståelig för den enskilde unge utan också komma att tjäna som ett långsiktigt verktyg i mötet mellan den unge och rättssamhället till förmån för den unges tilltro till de straffrättsliga principerna om förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens.

De rättssäkerhetsprinciper som efter noggrant övervägande har etablerats i vår rättsstat ska följas även i förhållande till unga personer. Detta kan tyckas självklart men de befintliga studier som finns visar en annan bild.[1] Det är Barnombudsmannens uppfattning att varje ung person som på något sätt varit föremål för, eller på annat sätt varit delaktig i, en rättslig process och som lämnar rättssalen utan att ha förstått vad som hänt, som upplevt att ingen lyssnat på honom eller henne eller som inte förstått vad han eller hon har fått för påföljd, är ett misslyckande för rättsstaten.

Barnombudsmannen anser att en specialisering av domare och åklagare bör ske. När 1995 års ungdomsreform genomfördes infördes en bestämmelse (2 § LUL) om att en förundersökning mot den som är under 18 år ska ledas av polis eller åklagare, som med avseende på intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare är särskilt lämpade för uppgiften. Motsvarande anvisning gäller för domare enligt 25 § LUL. Specialiseringen motiverades i förarbetena (prop. 1994/95:12 s 82 ff.) bl.a. med att detta kan skapa ett bättre samarbete mellan myndigheter under arbetet och det leder till ökad erfarenhet och kunnighet när det gäller att hantera ungdomsmål. Trots detta finns det anledning att överväga om det finns behov av ytterligare reglering eftersom studier visar att lagstiftarens intentioner med särskilt lämpade domare i praktiken är mycket dåligt realiserad. [2]

Överlämnande till vård inom socialtjänsten
Barnombudsmannen anser att det krävs att socialtjänstens roll blir tydligare i rättssystemet. Vidare krävs det tid för socialtjänsten att skriva yttranden och vårdplaner som uppfyller de krav som lagstiftningen ställer och som är genomtänkta och avstämda. Socialtjänsten behöver också få bättre kunskap om vilka insatser som är verksamma och arbetet bör i större utsträckning vila på evidensbaserad kunskap och utvärderade metoder. Dessutom krävs ett generellt större utbud av relevanta insatser som ska finnas att tillgå i hela landet. Detta har också BRÅ påtalat i sin rapport ”Vad händer med unga lagöverträdare” (2002:19). Barnombudsmannen vill särskilt betona att det måste ställas höga kvalitetskrav på vården vid ett överlämnande till vård inom socialtjänsten.
 
Eftersom vård enligt SoL förutsätter samtycke och vård enligt LVU förutsätter en länsrättsdom är risken stor att överlämnandepåföljden helt uteblir om någon av dessa förutsättningar brister. I de fall vården avbryts ska socialtjänsten återrapportera detta till åklagaren varpå en ny påföljd ska bestämmas. Att återrapporteringen fungerar tillfredställande är absolut nödvändigt, annars försvinner samhällets reaktion på brottet och straffrättsprincipen om konsekvens uteblir.

Vidare måste det, enligt Barnombudsmannen, finnas ett krav på att den unge ska få löpande information om sin vårdplan och också ha möjlighet att uttrycka sin uppfattning om vårdplanen. Detta står i överensstämmelse med artikel 12 i barnkonventionen.

Möjligheten för den unge att få en kontaktperson (s.k. ”ryggsäck”)
Barnombudsmannen är positiv till möjligheten att införa en kontaktperson, en s.k. ryggsäck. Denna kontaktperson är ett led i en förstärkning mellan samarbetet mellan berörda myndigheter, vårdgivare och skola i en modell där en person utses att ha ett särskilt ansvar för den unge dels genom kontroll och uppföljning dels genom samordning av insatser och åtgärder som vidtas från samhällets sida. Däremot motsätter sig Barnombudsmannen ordvalet ”ryggsäck”. Ordet tenderar att leda tanken fel och syftar på en börda istället för på ett stöd till den unge.

Ungdomstjänst
Barnombudsmannen anser att en förstärkning av möjligheten till ungdomstjänst vore positivt. Dock bör möjligheten att utdöma ungdomstjänst som tilläggspåföljd inte vara beroende av att sådan verksamhet inte för närvarande går att tillgå i alla kommuner. Att bara vissa kommuner kan erbjuda ungdomstjänst är inte acceptabelt och inte förenligt med art. 2 i barnkonventionen om barns och ungas rätt till lika villkor, oberoende av var de bor i landet.

Möjligheten till ungdomstjänst ligger också i linje med artiklarna 45 och 46 i United Nations Rules for the Protection of Juveniles Deprived of their Liberty, där det fastslås att de unga har rätt till att bli erbjudna betalt arbete som ska underlätta för dem att komma in i samhället igen efter att de avtjänat sitt straff. Ungdomstjänsten bör sålunda vara betald. Detta skulle i sin tur kunna leda till att de unga har lite pengar att betala ett eventuellt skadestånd eller ett bötesbelopp med.

Sluten ungdomsvård
Barnombudsmannen anser att skälen till att de unga i högre utsträckning än tidigare döms till sluten ungdomsvård än vad de tidigare gjorde till fängelse bör utredas ytterligare. Enligt propositionen ska samma restriktivitet som tidigare tillämpas. Om mindre restriktivitet tillämpas vid utdömandet av sluten ungdomsvård sker detta i strid med lagstiftarens intentioner. Vidare bör erinras om artikel 37 b i barnkonventionen där det sägs att ett frihetsberövande endast får tillgripas som en sista utväg och för kortast möjliga tid. Detta ska i sin tur tolkas mot bakgrund av bestämmelserna i artikel 3 om barnets bästa i främsta rummet.

Barnombudsmannen anser att en bättre samverkan mellan socialtjänsten, psykiatrin, ungdomshemmet och den unge behövs. Det är också viktigt att skolundervisningen under vårdtiden bedrivs på ett tillfredställande sätt, särskild med hänsyn till barns och ungas rätt till utbildning enligt barnkonventionen samt den svenska skolplikten. Skolundervisningen bör också vara behovsanpassad.

Barnombudsmannen anser att de som är dömda till sluten ungdomsvård, i likhet med de som avtjänar sitt straff i ett vanligt fängelse, ska ha rätt till en dagpenning för sitt deltagande i dagverksamheter. På detta sätt skulle också den unges möjligheter att ”göra rätt för sig” genom att betala eventuella böter och skadestånd underlättas.
 
Enligt Barnombudsmannen bör unga som dömts till sluten ungdomsvård och de unga som vårdas enligt LVU inte vistas på samma institution. Det är oförenligt med vad som uttalas i artikel 17 i United Nations Rules for the Protection of Juveniles Deprived of their Liberty. Där fastslås att unga som inte är dömda för ett brott ska vara separerade från de ungdomar som är det.

Böter och solidariskt skadeståndsansvar
Barnombudsmannen ifrågasätter om böter är en lämplig påföljd för unga som inte har någon egen inkomst. Cirka 5 600 barn och unga är skuldsatta i Sverige idag. Deras skulder uppgår till 38 miljoner kronor. Varav 3,2 miljoner kronor rör böter i brottmål samt avgifter till Brottsofferfonden. Ungdomarna har ingen eller liten möjlighet att betala böterna. Det gör att de ofta får betalningsanmärkning, vilket gör det svårt för dem att senare i livet få hyreskontrakt, telefonabonnemang och vissa typer av arbeten. De unga som döms till böter får ett extra straff eftersom de förutom böterna får en betalningsanmärkning som gör att de får det än svårare att komma ut i vuxenlivet. Dessa unga, som redan (ofta) är utsatta får det ännu svårare att komma tillbaka på rätt sida av samhället. Solidariskt utdömda skadestånd binder dessutom samman de unga på ett destruktivt sätt.
 
Barnombudsmannen anser därför att bötesstraffets användningsområde ska begränsas eller helt tas bort. För det fall påföljden bibehålls bör bötesbeloppet sänkas för unga lagöverträdare. Vidare anser Barnombudsmannen att ett solidariskt skadeståndsansvar aldrig ska komma i fråga när det gäller unga lagöverträdare.

Häktning
Barnombudsmannen motsätter sig i princip att barn och unga placeras i häkte. Det bör finnas möjlighet att ersätta häktning med andra placeringsformer. Det är dock väsentligt att de unga som placeras på t.ex. en ungdomsinstitution, för att minska användningen av häktningsinstitutet, bör hållas avskilda från de andra unga som vistas på institutionen av annan anledning.

För det fall häktningsinstitutet kvarstår är det, enligt Barnombudsmannens mening, av stor vikt att häktesmiljön utformas utifrån de ungas behov.

Vidare bör en enhetligare beräkning av strafftid för unga som i avvaktan på dom sitter häktade respektive omhändertagna enligt LVU eftersträvas.


Lena Nyberg
Barnombudsman

[1]BRÅ har i en rapport, ”Sju ungdomar om sin rättegång” (2002:18), utifrån intervjuer med barn som begått brott visat att, trots den särreglering som finns rörande unga lagöverträdare, är brottmålsrättegången inte anpassad för unga personer. De uppgifter de unga lämnade är anmärkningsvärda såtillvida att de flesta av ungdomarna kände sig dömda på förhand och hade svårt att förstå vad som egentligen skedde under domstolsförhandlingen. Vidare upplevde de unga att de inte hade lyckats komma till tals under rättegången samt att det fanns svårigheter att förstå vad påföljden innebar.
[2]Enligt BRÅ: s rapport om ”Åklagares, domares och socialtjänstens syn på påföljdssystemet för unga” är lagstiftarens intention om särskilt lämpade domare i praktiken mycket dåligt realiserad. BRÅ:s resultat liknar den som framkom i den enkätundersökning som ungdomskommittén lät göra 1998 (SOU 1999:108). De flesta tingsrätter svarade då att bestämmelsen inte tillämpades och att alla domare är lämpliga.