Barn som upplever våld av eller mot närstående

Under senare år har barn som upplever våld i hemmet uppmärksammats allt mer, vilket är bra enligt Barnombudsmannens mening. Vi anser emellertid att barn som upplever våld i hemmet måste ges straffrättslig status som brottsoffer och få de rättigheter som är knutna därtill.

Ställd till Justitiedepartementet
Diarienummer: 9.2:0339/07

Barnombudsmannen välkomnar den nya regleringen i 5 kapitlet 11 § socialtjänstlagen som innebär att socialtjänsten bör beakta att barn som bevittnar våld eller andra övergrepp av eller mot närstående vuxna är offer för brott och kan vara i behov av stöd och hjälp. Vi är även positiva till att barn som har bevittnat brott vilka har varit ägnade att skada tryggheten och tilliten hos barnet i förhållande till en närstående person har rätt till brottskadeersättning enligt 4 a § brottsskadelagen. (1)

I brottsbalken lades det till en straffskärpningsgrund år 2003 för de fall brottet har varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i förhållande till en närstående person. Barnombudsmannen ställer sig positiv till detta men vill samtidigt poängtera att det i dessa fall juridiskt sett ändå inte anses ha begåtts något brott mot barnet. Av NJA 2005 s. 712 framgår tydligt att barn som bevittnar våld i hemmet inte i nuläget på grund av detta kan anses vara målsägande enligt rättegångsbalken. I det aktuella fallet dömde Högsta Domstolen en man för grov kvinnofridskränkning och slog samtidigt fast att det faktum att kvinnans barn hade bevittnat våldshändelserna inte kunde ligga till grund för att även se barnen som målsägande.

Som redan har nämnts anser Barnombudsmannen att det måste till en lagändring som ger barn som upplever våld i hemmet straffrättslig status som brottsoffer. Vi anser nämligen att barnet behöver fler utkrävbara rättigheter när de upplever våld i hemmet och att det ytterligare måste markeras för alla i samhället att det är helt oacceptabelt när barn utsätts för ett sådant psykiskt lidande.

Problemen är dessvärre relevanta för relativt många barn i Sverige. Kommittén mot barnmisshandel har uppskattat att ungefär 10 procent av alla barn någon gång har upplevt våld i hemmet och cirka hälften av dessa barn upplever det ofta. (2) Rädda Barnen har beräknat att mellan 100 000 och 200 000 barn årligen bevittnar våld i hemmet. (3) Enligt Socialstyrelsen visar flera aktuella nordiska undersökningar om misshandlade kvinnor att barnen i merparten av fallen varit närvarande vid våldstillfället. (4)

I FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) artikel 19 slås fast att barn har rätt till skydd mot bland annat psykiskt våld inom familjen. När barnet tvingas bevittna våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld ofta är en del av vardagen kan det, enligt Kommittén mot barnmisshandel, betraktas som psykisk misshandel. (5) Reaktionerna hos barn som har bevittnat våld mot en närstående är liknande och minst lika allvarliga som de hos ett barn som självt har utsatts för brott. (6) Barn som upplever våld i hemmet drabbas ofta av exempelvis koncentrationssvårigheter, kroppsliga stressreaktioner, långvariga psykiska problem, känslan av att ha blivit kränkt, fruktan för sitt eller någon anhörigs liv, aggressioner samt svårigheter i det sociala umgänget. (7)

Många personer som utsätts för våld av sin partner väljer att av olika anledningar inte bryta den relationen. Om barn som upplever våld är målsägande och därmed brottsoffer i straffrättslig mening kan barnet polisanmäla brottet som begås mot honom eller henne personligen. I praktiken blir då barnet mindre beroende än i dagsläget av att vårdnadshavarna stödjer barnet i en sådan anmälan.

Dessutom kan barn som är målsägande tilldelas en särskild företrädare. Detta innebär bland annat att barnet kan förhöras i målet även om vårdnadshavaren motsätter sig detta i de fall då exempelvis vårdnadshavaren är misstänkt. Om barnet inte ses som målsägande är det inte möjligt att utse en särskild företrädare att tillgodose barnets rättigheter i samband med en förundersökning eller rättsprocess.
Det skulle därtill innebära ett viktigt ställningstagande från statens sida att låta dessa barn få straffrättslig status som brottsoffer. Detta är viktigt exempelvis för att ge signaler till barnet ifråga, och till barn i allmänhet, om vad som är rätt och fel samt för att ge barnet en känsla av upprättelse. Det kan också vara betydelsefullt för barnets rehabilitering att skulden tydligt läggs på våldsutövaren.

Om barnet är att anse som målsägande enligt rättegångsbalken i de fall han eller hon har upplevt våld i hemmet skulle detta sannolikt förstärka frågans status i exempelvis ärenden om vårdnad, boende och umgänge. Domstolar och socialnämnder gör inte riskbedömningar avseende barn som har upplevt våld i hemmet i samma utsträckning som för de barn vilka själva har utsatts för vålds- eller sexualbrott. (9) Genom ändringar i 6 kapitlet 2 a § föräldrabalken (1949:381) har det poängterats att en riskbedömning ska göras avseende frågan huruvida barnet riskerar att fara illa. (10) Barnombudsmannen är positiv till att detta har lyfts fram tydligare i lagtext och förarbeten, men anser att fler åtgärder behövs för att stärka barnens ställning i dessa fall. En sådan åtgärd är att ge barn som upplever våld straffrättslig status som brottsoffer.

Att barn som upplever våld i hemmet får straffrättslig status som brottsoffer skulle även kunna få till följd att barnets situation lyfts fram i det polisiära arbetet på ett tydligare sätt. Enligt Rädda Barnens rapport ”Anmälningarna som försvann” kom endast 20 av 72 fall där barn har närvarat vid platsen för misshandeln av föräldern till socialtjänstens kännedom. Främsta orsaken till detta angavs vara att poliserna inte alltid anmäler dessa fall till socialtjänsten.

Länsstyrelserapporter visar att socialtjänstens insatser för barn som har upplevt våld mellan närstående vuxna i hemmet varierar i landet. Många positiva insatser redovisas, men några länsstyrelser uttrycker oro över att det sällan finns särskilda insatser, rutiner eller behandlingsberedskap för dessa barn. (11) Dessa förhållanden kommer förhoppningsvis att förbättras då barn som bevittnar våld i familjen numera ska betraktas som brottsoffer i socialtjänstens arbete. Genom att inte ge dessa barn straffrättslig status som brottsoffer signalerar emellertid lagstiftaren att dessa barns situation inte är lika allvarlig som andra brottsoffers. Barnombudsmannen ser därför en risk att frågan inte får den prioritet som lagstiftaren avsåg om arbetsbelastningen leder till att socialtjänsten måste prioritera mellan olika arbetsuppgifter.

Lena Nyberg
Barnombudsman

Noter
(1)
Begreppet uppleva våld är vidare än begreppet bevittna våld och omfattar exempelvis situationer där barnet uppfattar konsekvenserna av våldet. Barnombudsmannen förespråkar att alla barn som upplever våld ska ha samma rättigheter, alltså oavsett om de har bevittnat våldet eller uppfattat konsekvenserna av det.
(2) Barnmisshandel. Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72), s 128.
(3) www.rb.se/sv/FaktaOmBarn/Barnochvald/Barnsombevittnarvald.htm, lydelse 2006-12-27.
(4) Socialstyrelsen . När mamma blir slagen. Att hjälpa barn som levt med våld i familjen, s 9.
(5) Barnmisshandel . Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72), s 122.
(6) Se exempelvis Barn som bevittnar våld (prop. 2005/06:166), s 23.
(7) Barnmisshandel . Att förebygga och åtgärda (SOU 2001:72), s 138 f och www.rb.se/sv/FaktaOmBarn/Barnochvald/Barnsombevittnarvald.htm, lydelse 2006-12-27.
(8) Barnombudsmannen. Det svåraste som finns. Åklagares hantering av misstänkta brott mot de yngsta barnen. BR 2006:02.
(9) Barnombudsmannen. När tryggheten står på spel. BR 2005:02, s 43.
(10) Se Nya vårdnadsregler (prop. 2005/06:99), s 41 ff.
(11) Att ta ansvar för sina insatser Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor (SOU 2006:65).