Tydligt övergripande ansvar behövs för frågor om vårdnad, boende och umgänge

Ställd till: Socialminister Göran Hägglund, Socialdepartementet
Diarienummer: 9.2:687/08

Under 2005 upplevde drygt 47 000 barn i åldern 0-17 år att deras föräldrar separerade. Det motsvarar drygt 3 procent av alla barn som levde med gifta eller samboföräldrar i slutet av 2004. Dessa separationer leder ibland till tvister om vårdnad, boende och umgänge mellan föräldrarna. Mitt i denna konflikt står barnet, en konflikt som barnet ofrivilligt hamnar i. I denna tvist sammanfaller inte alltid barnets och föräldrarnas intressen men här måste barnets intressen och barnets bästa sättas främst.

Barnombudsmannen har bara under 2007 tagit emot närmare 300 brev och därtill ett stort antal telefonsamtal från barn och vuxna som i huvudsak beskriver svåra och mycket smärtsamma upplevelser i samband med tvister om vårdnad, boende och umgänge vid föräldrarnas separationer. Problemen handlar om allt från att påståenden om att våld inte tas på allvar i tvister om vårdnad, boende och umgänge, om socialnämnder som inte lyssnar på barnet, till föräldrar som hindrar sitt barn från att träffa den andre föräldern. De handlar också om barn som av en av sina föräldrar vägras hjälp av psykolog vid behov. Listan kan göras lång men det som tydligt framgår är att i alla dessa situationer är det det enskilda barnet som på ett eller annat sätt drabbas.

Barnombudsmannen saknar befogenhet att utöva tillsyn över andra myndigheter och kan inte heller agera i enskilda fall. Trots det är det många barn och föräldrar som hör av sig till Barnombudsmannen i tron att myndigheten är den instans som till sist, efter att alla andra möjligheter uttömts, ska kunna granska om principen barnets bästa verkligen efterlevts i det enskilda fallet. Vår myndighet är inte dimensionerad på ett sådant sätt att vi kan svara upp till de förväntningar som allmänheten har på oss i dessa frågor.

Det är uppenbart att de instanser som har att ge rådgivning och stöd i frågor om vårdnad, boende och umgänge inte fullt ut förmår täcka de behov som finns. Barnombudsmannen vill därför uppmana regeringen att överväga att ge någon myndighet ett tydligt övergripande ansvar för samordning av dessa frågor och också att följa utveckling och praxis samt att bevaka behovet av stöd till barn och deras föräldrar.

Lena Nyberg
Barnombudsman