Barnkonventionens rättsliga ställning i Sverige

Ställd till Socialminister Göran Hägglund
Dnr 9.2:1001/09


Det är nu 20 år sedan FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) antogs av FN:s generalförsamling. Trots att Sverige har förbundit sig att följa konventionen kan vi i dag se att det finns mer att önska av både lagstiftning och praxis för att vi ska kunna anses leva upp till de rättigheter som konventionen garanterar barn och ungdomar.

Barnombudsmannen vill därför uppmana regeringen att tillsätta en utredning som ges i uppdrag att göra en bred översyn av hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till barnkonventionens bestämmelser samt överväga om barnkonventionen bör ges rättslig ställning som lag.

Den senaste genomgripande översynen av om svensk rätt är förenlig med barnkonventionen gjordes för drygt tio år sedan av Barnkommittén som presenterade betänkandet (SOU 1997:116) Barnets Bästa i främsta rummet. Barnkommittén ansåg att artiklarna i barnkonventionen i huvudsak återspeglas väl i svensk lag. De menade att Sverige inte har något att vinna på en inkorporering av konventionen. Enligt Barnkommittén var det viktigare att göra en ordentlig översyn av huruvida de nationella lagarna överensstämmer med barnkonventionen. (1) Barnombudsmannen delade då denna uppfattning men menar att det nu finns behov av att ytterligare stärka barnkonventionens ställning.

Vi kan se att det fortfarande förekommer väsentliga skillnader mellan den svenska lagstiftningen och barnkonventionen bland annat när det gäller synsättet man har på barn som deltagare i beslutsprocesser som rör dem personligen. Barn får inte fullt ut komma till tals i tvister om vårdnad, boende och umgänge, i utredningar inom socialtjänsten och inte heller i asylprocessen. Barnkonventionen speglar en syn på barnet som en kompetent person och ställer krav på att alla barn ska ha rätt att komma till tals. De svenska förarbetena och lagstiftning präglas istället av en misstro till barnets kompetens att bilda egna åsikter och fatta egna beslut.

I jämförelse med den lydelse som artikel 12 i barnkonventionen har innebär de formuleringar som används i den svenska lagstiftningen en försvagning av barns rätt att komma till tals. Artikel 12 säger att varje barn som är i stånd att bilda egna åsikter fritt ska få uttrycka dessa i alla frågor som rör honom eller henne. I den svenska lagstiftningen sägs istället att barnets inställning ska klarläggas om det inte är olämpligt. Detta olämplighetsrekvisit har ingen motsvarighet i barnkonventionen. De befintliga skrivningarna förser därför tillämpande myndigheter med ett kryphål för att inte låta barn komma till tals.

FN:s barnrättskommitté förespråkar att inkorporering används som implementeringsmetod samtidigt som de grundläggande principerna i barnkonventionen förs in i nationell lag genom transformering . (2) I sina sammanfattande slutsatser över Sverige år 2009 är FN:s barnrättskommitté oroad över att Sverige fortfarande inte har införlivat barnkonventionen i svensk rätt . (3) Regeringen svarade att det i dagsläget inte finner anledning att göra barnkonventionen till svensk lag eftersom den svenska traditionen är att konventioner transformeras . (4)
 
I Norge inkorporerades barnkonventionen år 2003 i människorättslagen samtidigt som en del av artiklarna i barnkonventionen transformerades in i flera lagar. Effekterna har bland annat varit att artiklarna och principerna i barnkonventionen har fått större genomslagskraft på alla samhällsplan i Norge. Domstolarna tillämpar artiklarna i större utsträckning än tidigare och barnkonventionen har fått en mer självständig plats i Högsta domstolens argumentation. Även lägre instanser använder barnkonventionen i högre grad än innan inkorporeringen. Artikel 2 och 12 i barnkonventionen har fått större genomslag i praxis och i praktiken efter det att barnkonventionen blev lag. Barnkonventionen har fått stor uppmärksamhet i media och barn och de som arbetar med barnkonventionen har fått mer kunskap om barnkonventionen. Sammantaget garanteras barnets rättigheter i högre grad än tidigare . (5)

Mot bakgrund av att den senaste översynen av om svensk rätt är förenlig med barnkonventionen gjordes för över tio år sedan, att vi kan se att det fortfarande förekommer väsentliga skillnader mellan den svenska lagstiftningen och barnkonventionen, att FN:s barnrättskommitté visat oro över att Sverige fortfarande inte har införlivat barnkonventionen i svensk rätt samt av de erfarenheter som Norge har anser Barnombudsmannen att regeringen snarast bör låta utreda barnkonventionens rättsliga ställning i Sverige.

Fredrik Malmberg
Barnombudsman

(1) SOU 1997:116 s. 113-114.
(2) FN:s barnrättskommittés allmänna kommentarer nr. 5
(3) FN:s barnrättskommittés Concluding Observations: Sweden 2009, punkten 9 och 10.
(4) Regeringens skrivna svar på List of issues, s. 2 och 3.
(5) Barne- och likestillingsdepartementet, Barnets rettigheter på barnets premisser- utfordningar mötet mellom FN:s barnekonvensjon og norsk rett, Sandberg (red.), Barnekonvensjonen, Barns rettigheter i Norge, kapitel 1 skriven av Lucy Smith och Sandberg, Barnkonventionen - lag eller inte? Reflektioner från Norge, Institutt for offentlig rett, Universitetet i Oslo.