Åklagares arbete med misstänkta vålds- och sexualbrott mot barn i nära relationer

Ställd till justitieminister Beatrice Ask
Dnr 9.2: 0279/12

I dag överlämnar Barnombudsmannen sin årsrapportering 2012 om våld mot barn i nära relationer till regeringen.  Rapporten bygger på de möten som Barnombudsmannen haft med barn och unga som har utsatts för våld och sexuella övergrepp i nära relationer. Ett centralt tema i berättelserna är att rättsprocessen i sin helhet tar för lång tid, ofta flera år. Det framkommer att barnen inte vill behöva vänta så länge på att få prata med polisen.

Maja säger: ”Det är det absolut värsta, för man kommer aldrig ur det. Aldrig. Man kan inte släppa det, för att om jag släpper det då kan inte jag vara där nästa rättegång.”

”Det var ju som att bli offer igen, man kan inte släppa det. Och jag tänkte ju när jag anmälde att det här kommer vara klart om en månad” berättar Maja och fortsätter: ”Och så plötsligt gick det tre år. Hade jag vetat det då hade jag inte levt i dag kan jag säga.”

FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) betonar starkt barnets rätt till skydd mot våld och övergrepp. Bekämpandet av våld mot barn, särskilt sådant våld som förekommer i barnets nära relationer, är en angelägenhet för många aktörer i samhället. I vårt arbete har vi särskilt valt att titta på åklagarnas roll i utredningar av misstänkta vålds- och sexualbrott mot barn i nära relationer. Detta eftersom åklagaren i sin roll som förundersökningsledare har ett stort ansvar men också de största möjligheterna att fatta beslut som tillgodoser barnets rättigheter under förundersökningen.

Barnombudsmannen har ställt frågor till Sveriges 32 allmänna åklagarkammare via en webbenkät. Resultaten har sammanställts i en särskild rapport.  Rapportens syfte är att studera hur barns rättigheter tillgodoses i åklagarväsendets hantering av ärenden där barn misstänks vara utsatta för vålds- eller sexualbrott.
 
Resultat från enkätstudien
Resultatet av enkäten tyder på att brott mot barn inte ges högsta prioritet. En femtedel av åklagarkamrarna når inte upp till ambitionen att alltid ha en åklagare närvarande vid barnförhör. Enligt åklagarna beror det framförallt på tidsbrist och prioriteringar. Respekten för lagstadgade och föreskrivna tidsgränser är ett annat mått på hur högt dessa brott kommer i prioritetsordningen. Två femtedelar av kamrarna håller bara ibland den av Åklagarmyndigheten rekommenderade tidsgränsen mellan förundersökningens inledning och det första förhöret med barnet.

Hur väl den lagstadgade tidsgränsen hålls mellan att det finns en skäligen misstänkt och beslut fattas i åtalsfrågan varierar över landet. Drygt två tredjedelar av kamrarna håller bara tidsfristen ibland. En grundläggande förutsättning för att barnet ska få upprättelse och en rättssäker utredning inom rättsväsendet är att dessa ärenden ges hög prioritet. Men många gånger är det inte möjligt för åklagaren att ensam påskynda utredningsåtgärder, som att hålla förhör, eftersom flera aktörer är inblandade. Barnombudsmannen anser därför att samhället måste markera tydligt genom lagstiftning och resursfördelning att brott mot barn alltid ska ha hög prioritet och bedrivas skyndsamt.

Drygt två femtedelar av kamrarna hör inte alltid den skäligen misstänkte innan en förundersökning läggs ned. Trots att den misstänktes vittnesmål kan vara avgörande för att utredningen ska ge en så sann bild av händelseförloppet som möjligt.

Endast fem kammare (16 procent) svarar att den misstänktes försvarare alltid närvarar genom medhörning vid åtminstone ett av barnförhören för att kunna ställa frågor. Barnombudsmannen ställer sig frågande till detta eftersom det innebär att barnets vittnesmål riskerar att få ett lägre bevisvärde.

Många av kamrarna verkar omedvetna om att de enligt Åklagarmyndighetens handbok bör informera barnet när en förundersökning läggs ned eller åtal inte väcks. För att säkerställa barnets rätt till information bör tydligare riktlinjer och rutiner kommuniceras till kamrarna om vem som ansvarar för att barnet får information. Det är vanligt att barn inte själva anmäler brottet och därmed inte omfattas av den lagstadgade informationsplikten. Vi hävdar därför att barn har en nackdel gentemot vuxna brottsoffer.

Få kammare anlitar barnpsykologisk/-psykiatrisk kompetens när små barn eller barn med funktionsnedsättningar ska förhöras. Två av 32 kammare (6 procent) uppger att de alltid anlitar expertis. Detta är anmärkningsvärt eftersom tillgång till den kompetens som dessa yrkesgrupper besitter borde kunna höja bevisvärdet på förhöret avsevärt. Flera kammare uppger att de saknar rutiner och former för samverkan. Det är inte tillfredsställande att hinder för att anlita all nödvändig expertis finns i utredningar om vålds- och sexualbrott mot barn.

Barnombudsmannen anser att en av de grundläggande förutsättningarna, kanske till och med den viktigaste för att kunna öka rättssäkerheten för barn som brottsoffer är att de som handskas med förundersökningarna har utbildning och kunskap om barnets rättigheter. Vid nästan en tredjedel av kamrarna har inte alla åklagare som handlägger dessa ärenden särskild utbildning för det.
Barnombudsmannen anser att det är av vikt att alla miljöer så långt det är möjligt anpassas utifrån barnets förutsättningar. Totalt har bara en dryg tredjedel av kamrarna barnanpassade förhörsrum, väntrum och separata lokaler för förhör av barn.

Barnombudsmannens förslag
Utifrån våra möten med barn och ungdomar och resultatet av enkätstudien har Barnombudsmannen flera förslag till åtgärder. Barnombudsmannen anser att regeringen bör initiera en utredning angående möjligheten att lagstifta om:

• Att en åklagare alltid ska närvara via medhörning vid barnförhör.

• En tidsgräns för hur lång tid som får förflyta efter det att förundersökningen har påbörjats eller övertagits av åklagare och det första förhöret med barnet.

• Att alltid höra den som är skäligen misstänkt i dessa ärenden innan en förundersökning läggs ner.
• Att den misstänktes försvarare ska ha möjlighet att närvara genom medhörning vid ett av barnförhören och därmed få möjlighet att ställa de frågor som barnets berättelse ger upphov till. Regeringen bör utreda vilka hinder som finns för att få till stånd närvaro av försvaret via medhörning och hur dessa hinder kan överkommas, utan att processen fördröjs.

• En informationsskyldighet för åklagare vid beslut om att lägga ner en förundersökning eller att inte väcka åtal i ett ärende som rör misstänkta vålds- och sexualbrott mot barn i nära relationer.

• Att anlita barnpsykologisk kompetens när små barn eller barn med funktionsnedsättning ska höras.

Barnombudsmannen anser även att regeringen bör ge Åklagarmyndigheten i uppdrag att utbilda fler åklagare i att leda förundersökningar om misstänkta brott mot barn. Barnombudsmannen anser vidare att regeringen bör ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag att barnanpassa de lokaler som används när barn förhörs.

Fredrik Malmberg
Barnombudsman