Sverige måste säkerställa barnets mänskliga rättigheter i arrest och häkte

Ställd till: Justitieminister Beatrice Ask
Dnr: 9.7:0594/12

I dag överlämnar Barnombudsmannen sin årsrapportering 2013 om barn som misstänks för brott och frihetsberövas till regeringen. Rapporten bygger på de möten som Barnombudsmannen haft med barn och unga som frihetsberövats i arrest och häkte. För att undersöka hur mänskliga rättigheter tillgodoses för barn och unga som misstänks för brott och har frihetsberövats har vi också genomfört kompletterande studier. Under år 2012 har vi begärt in uppgifter från polismyndigheterna om det totala antalet insättningar av personer under 18 år i arrest under år 2011. Vi har också skickat en enkät till landets polismyndigheter gällande riktlinjer för barn i arrest. Vi har också granskat häktesprotokoll för barn som suttit häktade under det andra halvåret 2011 och det första halvåret 2012. Vår årsrapportering visar på systematiska och mycket långtgående brister i efterlevandet av frihetsberövade barns grundläggande mänskliga rättigheter.

Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) får inget barn utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Enligt FN:s specialrapportör mot tortyr står isolering av unga, oavsett hur länge, i strid med artikel 7 i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna samt artikel 16 i FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Enligt barnkonventionen får gripande, anhållande, häktning, fängslande eller andra former av frihetsberövande av ett barn endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid. Varje frihetsberövat barn ska behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder.

Enligt FN:s barnrättskommitté krävs ett åtskilt rättskipningssystem för barn som misstänks för brott eftersom barn skiljer sig från vuxna när det gäller fysisk och psykisk utveckling samt känslomässiga och utbildningsrelaterade behov. Barnombudsmannen anser att det krävs flera förändringar om Sverige ska leva upp till de krav barnkonventionen ställer.

Frihetsberövande före rättegång som en sista utväg
Barnombudsmannen anser att det kan finnas situationer när barn måste frihetsberövas under den tid som ett misstänkt brott utreds.

Det kan i dag ske genom att barnet anhålls och placeras i arrest eller genom att barnet häktas och placeras i häkte, alternativt omedelbart omhändertas och placeras på ett särskilt ungdomshem. Ett frihetsberövande före rättegång måste enligt barnrättskommittén hållas kort. Dessutom måste situationen vid frihetsberövandet anpassas utifrån barnets rättigheter. Det innefattar anpassning av den fysiska miljön, tillgång till välutbildad personal, möjlighet till kontakt med familj och andra frihetsberövade unga samt möjlighet att fullfölja eventuell skolgång.

Enligt barnkonventionen ska barn frihetsberövas endast som en sista utväg och för kortast lämpliga tid oavsett om det rör sig om gripande, anhållande eller häktning. Staten ska vidta lämpliga lagstiftande och andra åtgärder för att minska användandet av frihetsberövande före rättegång.

Barnrättskommittén har uttryckt sin oro över bristfällig statistik angående barn som frihetsberövas före rättegång och uppmanar staterna att systematiskt samla in och föra statistik över användningen av och genomsnittslängden på frihetsberövande före rättegång. I Sveriges senaste rapport till barnrättskommittén saknas, trots ett uttryckligt rapporteringskrav från kommittén, uppgifter om antalet barn som placerats i polisarrest för att de misstänks för brott, samt den genomsnittliga tiden för frihetsberövandet. Barnombudsmannens begärde därför under 2012 in uppgifter från landets polismyndigheter om det totala antalet insättningar av personer under 18 år i arrest under år 2011. Våra insamlade uppgifter visar att minst 3052 insättningar av barn i arrest ägde rum under år 2011. Vår sammanställning ger en första nationell och regional bild av hur många insättningar av barn i arrest som sker under ett år i Sverige. Kontinuerlig uppföljning av uppgifter som rör frihetsberövade barn är en förutsättning för att de mänskliga rättigheter som barn har ska kunna upprätthållas. Jämförbara data som kan granskas bidrar till ökad öppenhet och minskad risk för rättsövergrepp samt ökar tilltron till rättsstaten. Barnombudsmannen anser därför att regeringen bör ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag att systematiskt samla in statistik över antalet insättningar av barn i arrest samt tiden för frihetsberövandet.

När det gäller gruppen unga som misstänks för brott och som häktas finns det siffror som visar att denna grupp har ökat kraftigt i Sverige de senaste 15  åren. År 1998 häktades 41 barn, 2011 hade den siffran stigit till 122. Ökningen är anmärkningsvärd med tanke på att intentionen både i barnkonventionen och i svensk lagstiftning är att barn endast undantagsvis ska häktas.

Enligt svensk lag får häktning av barn endast ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Det krävs också synnerliga skäl utöver de generella förutsättningar som måste vara uppfyllda för att häktning ska kunna bli aktuellt. Samma krav gäller även för anhållningsbeslut. JO har uttalat att häktning av den som är under 18 år får förekomma enbart i extrema situationer. Barnombudsmannens granskning av häktesprotokoll från tingsrätterna visar att det sällan framgår av protokollen hur bedömningen görs för vad som är att anse som synnerliga skäl. I lagstiftningens förarbeten framgår inte heller tydligt hur prövningen av synnerliga skäl ska gå till. Enligt Barnombudsmannen krävs att lagstiftaren förtydligar innebörden av synnerliga skäl.

I syfte att minska användandet av frihetsberövande före rättegång krävs att de alternativ till anhållande och häktning, som innebär betryggande övervakning, samtidigt är godtagbara genom att barnets mänskliga rättigheter upprätthålls. I betänkandet SOU 2012:34 föreslås nya påföljder för unga lagöverträdare, exempelvis ungdomsövervakning som inte innebär ett fullständigt frihetsberövande av den unge. Flera av dessa åtgärder skulle enligt vår mening kunna användas också för barn som misstänks för brott, i syfte att minska antalet frihetsberövanden före rättegång samt förkorta tiden för dem som ändå frihetsberövas.

Inget barn som misstänks för brott ska isoleras under utredningstiden
FN:s specialrapportör mot tortyr definierar isolering som en fysisk och social isolering av individer som är instängda i sina celler i 22 eller fler timmar per dygn.  Att som barn placeras i häkte eller arrest i Sverige innebär nästan alltid att barnet under kortare eller längre tid isoleras enligt denna definition. Isoleringen är det som barn uppfattar som det absolut värsta. Barn beskriver att det krävs både vilja och styrka för att uthärda den enorma psykiska påfrestning isoleringen innebär. Självskadebeteende och tankar på självmord återkommer i flera berättelser.

Mot bakgrund av de allvarliga mentala skador eller lidande som isolering kan leda till för barn anser FN:s specialrapportör mot tortyr att det kan likställas med tortyr, grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Enligt specialrapportören står isolering av unga, oavsett hur länge, i strid med artikel 7 i FN:s konvention om de medborgerliga och politiska rättigheterna samt artikel 16 i FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Rapportören anser att det borde förbjudas vad gäller barn. Inget barn bör enligt vår mening frihetsberövas i isolering under utredningstiden. Staten måste ta ansvar för att skapa ett rättskipningssystem där barn som misstänks för brott behandlas i enlighet med deras grundläggande rättigheter. Med anledning av den internationella kritiken mot de nordiska ländernas användande av isolering under utredningstiden har Norge valt att förbjuda fullständig isolering av barn av utredningsskäl. I förarbetena till den norska straffeprosessloven betonas att barn behöver skyddas och är särskilt sårbara. Förbudet mot fullständig isolering av barn motiveras utifrån det stora trauma som den kan innebära för barnet.

Inför tidsgränser
Enligt barnrättskommittén ska lagen tydligt ange på vilka grunder ett barn får placeras eller hållas i arrest eller häkte i avvaktan på rättegång. Tiden för frihetsberövande före rättegång ska begränsas i lag och regelbundet omprövas. Tidsfrister bör vara kortare än de som gäller för vuxna. Tiden i arrest för barn i Sverige är maximalt fyra dygn. I Norge har en tidsgräns på 24 timmar införts för hur länge barn får vistas i arrest. Barnombudsmannen anser att så bör ske även i Sverige.

Ett barn som frihetsberövas före rättegång ska enligt barnrättskommittén formellt åtalas och ställas inför rätta senast 30 dagar efter det att frihetsberövandet började. Barnombudsmannen anser att Sverige ska leva upp till detta krav och införa en tidsgräns på 30 dagar för frihetsberövande före rättegång. Det innebär att staten måste prioritera utredningar där barn som misstänks för brott har frihetsberövats. Då frihetsberövande före rättegång ska ske för kortast möjliga tid krävs dessutom att staten prioriterar utredningsåtgärder som innebär att exempelvis kollusionsfaran minskar.

Inget barn ska placeras i arrest i dess nuvarande utformning
Barnen i vårt material beskriver arrestmiljön som obehaglig, omänsklig och nedbrytande. Det bemötande som barnen beskriver att de får från personalen varierar, men kan sammanfattas som kallt, opersonligt eller direkt skrämmande. Att barn under rättsprocessen låses in i den miljön är inte i enlighet med barnets grundläggande mänskliga rättigheter. Det är inte heller att anse som rättssäkert, då barnet ska förhöras under den tid han eller hon befinner sig i arresten. Inget barn bör enligt vår mening frihetsberövas under utredningstiden i en arrest som är avsedd för vuxna. Det finns idag alternativ till arrestmiljön som ska användas. Enligt Rikspolisstyrelsen bör den som är mellan 15 och 18 år förvaras i polisarrest endast när det är absolut nödvändigt. Normalt bör den som är under arton år förvaras under bevakning i ett förhörsrum eller liknande utrymmen. Barnombudsmannen anser att om barnet anhålls och av någon anledning inte kan vistas i ett förhörsrum eller dylikt bör han eller hon placeras i häkte istället för i arrest. Häktet innebär en mer mänsklig miljö där bemötandet, enligt barnen, i regel är betydligt bättre än i arresten.

Restriktioner ska individualiseras för barn
Av våra samtal med barn och unga, genomgång av statistik och häktesprotokoll samt diskussioner med företrädare för rättsväsendet framgår att det inte är ovanligt att barn beläggs med fulla restriktioner både under arrest- och häktestiden. Vår granskning av häktesprotokoll visar att restriktioner beviljats i alla de fall där åklagaren begärt det (91 av 108 fall). Endast i ett mål har domstolen lyft fram den misstänktes låga ålder i samband med åklagarens begäran att meddela beslut om restriktioner. Det är inte heller ovanligt att restriktionerna upprätthålls under relativt lång tid. Detta trots att barnkonventionen är tydlig i att barnet bland annat ska ha möjlighet till kontakt med sin familj genom besök och telefonsamtal, så länge det är till barnets bästa.

Kritiken mot Sverige både från Europarådets tortyrkommitté och från FN:s kommitté mot tortyr gäller användningen av restriktioner vid häktning. FN:s kommitté mot tortyr granskade Sverige 2008 och rekommenderade då Sverige att vidta åtgärder för att minska användningen av restriktioner och förkorta den tid de används. Restriktionerna måste alltid bygga på konkreta grunder, vara individualiserade, stå i proportion till det brott individen är misstänkt för och tas bort omedelbart när behov inte längre finns.

Barnombudsmannen anser att rätten, när den beslutar att häkta ett barn, ska göra en individuell bedömning i varje enskilt fall av vilka restriktioner som är nödvändiga. Det ska inte vara upp till häktespersonalen och barnet att hela tiden ansöka om lättnader i restriktionerna. Åklagaren bör redan från början och sedan kontinuerligt bedöma behovet av varje enskild restriktion. Vissa restriktioner kan ibland vara nödvändiga och det är därför inte möjligt att helt utesluta möjligheten att belägga barn med restriktioner. Det kan handla om inskränkningar som syftar till att skydda exempelvis målsägande och vittnen från hot och andra oacceptabla påtryckningar.

Alla barn ska alltid ha tillgång till en offentlig försvarare från det första förhöret
Alla barn måste garanteras grundläggande rättigheter under rättsprocessen. Enligt barnkonventionen ska varje frihetsberövat barn ha rätt att snarast få tillgång till juridiskt biträde och annan lämplig hjälp. Av berättelserna vi har tagit del av framgår det att en vanlig orsak till att försvarare inte närvarar vid förhör är att barnen själva avsäger sig den rättigheten eftersom de tror att de då får lämna arresten snabbare.

Det ska inte finnas utrymme för rättsprocessens aktörer att genom påtryckningar, hot och löften få barnet att avsäga sig dessa rättigheter. Dessutom är barnet i underläge redan genom rättsprocessens utformning och det kan därför i de allra flesta situationer inte anses acceptabelt att barnet avsäger sig den rätten. Det är i de flesta fall omöjligt för ett barn att förutse de konsekvenser ett sådant avstående kan leda till, och därmed behöver rättsprocessens aktörer ta sitt ansvar för att garantera barnet dess grundläggande mänskliga rättigheter. Att barnet alltid ska garanteras en offentlig försvarare får inte innebära att tiden för frihetsberövandet förlängs, vilket ställer krav på samhället att se till att försvarare kan utses oavsett tidpunkt. Det måste dessutom kunna ske skyndsamt. Vi anser att i avvaktan på att en försvarare utses ska barnet inte sitta i arrest, utan i ett förhörsrum eller liknande utrymme.

Inrätta ett oberoende barnombud
Barnets rätt att höras enligt artikel 12 är grundläggande för en rättvis rättegång och måste respekteras under hela rättsprocessen. Barnet ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter fritt och åsikterna ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För att barnet ska kunna delta effektivt, ska han eller hon ha rätt till information om anklagelserna, processen som sådan samt möjliga påföljder.

Institutioner där barn frihetsberövas är ofta stängda för omvärldens granskning. Barnrättskommittén betonar att varje barn i alla fall av frihetsberövande ska ha rätt att utan begränsning ställa frågor och lämna klagomål till den centrala administrationen, rättsliga myndigheten eller annan oberoende myndighet. Han eller hon ska också få svar så snart som möjligt. Dessa mekanismer måste vara kända och lättillgängliga för barn.
Barnombudsmannen anser att det ska inrättas ett oberoende barnombud, som ska vara en självständig instans till vilken frihetsberövade barn och ungdomar kan vända sig med eventuella klagomål om hur deras mänskliga rättigheter har tillgodosetts under rättsprocessen. Ombudet ska företräda barnet och ha rätt att driva ärenden i domstol för att utverka skadestånd. En möjlighet skulle kunna vara att koppla denna funktion till det fristående granskningsorgan för tillsyn över Polismyndigheten som Polisorganisationskommittén föreslagit.

Vänliga hälsningar,

Fredrik Malmberg
Barnombudsman

Kopia: Barn- och äldreminister Maria Larsson
Kopia: Integrationsminister Erik Ullenhag