Kränkande behandling och trakasserier i skolan

Dnr 3.2:0511/14
Ställd till utbildningsminister Gustav Fridolin

I dag överlämnar Barnombudsmannen sin årsrapport 2015 om kränkande behandling och trakasserier i skolan till regeringen. Barnombudsmannen har mött och lyssnat till 89 barn och unga i åldrarna 7-20 år för att ta del av deras erfarenheter och upplevelser av det stöd som finns att få när man utsätts för kränkningar och trakasserier i skolan.

Vi har lyssnat till barns upplevelser för att komma fram till förslag på hur samhället kan bli bättre på att motverka och förebygga kränkningar och trakasserier i skolan samt förbättra stödet till barn och unga som blivit utsatta. Vi har också lyssnat till barn som själva kränkt sina skolkamrater och barn som varit utsatta för kränkningar i skolan på grund av sin funktionsnedsättning. Vi har granskat hur den formella processen för att hantera kränkningar uppfattas av barn och unga. Vi ville förstå hur de upplever skolors, huvudmäns och statliga aktörers insatser. De medverkande har delat med sig av sina erfarenheter om hur skolan och huvudmannen hanterar kränkningar och trakasserier. Barn med erfarenhet av att anmäla kränkningar och trakasserier till myndigheterna har berättat om hur de upplever den fortsatta processen när deras anmälningar utreds. De har också reflekterat över hur det blev sen, efter att kränkningarna anmälts och samhällets stöd avslutats.

Centrala teman i rapporten är vilket stöd samhället ger till elever som utsätts för kränkningar i skolan, hur elever som väljer att anmäla kränkningar involveras i processen och vilken upprättelse som finns att få för elever som har blivit utsatta och när skolan inte lyckats hindra kränkningarna.

Vi har kompletterat barnens egna berättelser med en enkät till samtliga kommunala skolhuvudmän och ett slumpmässigt urval av de enskilda skolhuvudmännen. Skolhuvudmannen är ytterst ansvarig för att ta reda på vad som har hänt och agera för att få stopp på kränkningar och trakasserier i skolan. Syftet med enkäten var att få kunskap om hur huvudmännen hanterar sitt ansvar. Undersökningen visar att mycket behöver förbättras. Nästan alla huvudmän har riktlinjer för när skolorna ska anmäla kränkande behandling och trakasserier. Men trots detta råder en viss osäkerhet bland skolans personal om när de ska göra en anmälan till huvudmannen. Flera huvudmän anser att riktlinjerna behöver utvecklas och bli mer kända bland personal och elever. Några huvudmän anser också att de behöver bli bättre på att analysera statistiken över antalet anmälningar. Barnombudsmannen har också haft fördjupad dialog med några kommunala och enskilda huvudmän. I dessa samtal framkom att huvudmännen efterfrågar en tydligare ansvarsfördelning mellan skolan och huvudmannen.

Barnombudsmannen anser att arbetet mot kränkningar i skolan mycket tydligare måste ha barnets perspektiv och rättigheter i fokus. Det är en av de viktigaste slutsatserna som vi drar efter våra möten med barn och unga med erfarenhet av kränkningar i skolan. Vi har frågat vad som behöver göras för att barn som utsatts för kränkningar i skolan ska få sina rättigheter tillgodosedda. Det är tydligt att de flesta barn saknar kunskap om hur de kan få hjälp och vilken hjälp man har rätt att få när man är utsatt. När skolan eller andra myndigheter ingriper berättar barn att det sker över deras huvuden och de blir inte involverade. De får inte heller information och kan inte påverka stödet. En del barn berättar att kränkningarna upphört till sist, men att de då lämnades ensamma med all den skada som kränkningarna orsakat utan att få stöd att orka gå vidare. Barn beskriver hur kränkningar i skolan kan få fruktansvärda konsekvenser och hur viktigt det är med vuxna som är närvarande och agerar direkt.

I rapporten lämnar Barnombudsmannen följande förslag:

Lagstifta om barnets rätt att få information och stöd
Barn ska själva få välja en stödperson att ha med på möten om kränkningar i skolan. Alla barn ska erbjudas informationssamtal med elevhälsan och ha rätt till långsiktiga stödinsatser.

Barnen beskriver hur svåra konsekvenserna kan bli av kränkningar i skolan och att följderna kan sitta i länge. Många barn beskriver hur ensamma de har varit om det svåra de har upplevt. En del har inte vågat, orkat eller kunnat berätta ens för sina föräldrar. Barnen beskriver att det är viktigt att känna tillit till vuxna, för att kunna berätta om sin situation. Det förutsätter att barnen vet vilket stöd de har rätt att få och känner sig trygga med någon vuxen i skolan. Barnombudsmannen anser att det på varje skola ska finnas tillgänglig personal som har tid att lyssna och engagera sig och som bidrar till en trygg miljö även utanför lektionstid. Detta gör det möjligt för barn och unga att utveckla tillitsfulla relationer till vuxna. Det är också viktigt med tillgänglig personal som kan fungera som stöd till lärare och annan personal i akuta situationer. Det behövs en funktion på skolan som kan involveras med kort varsel, till exempel elevhälsan eller särskilt utsedd skolpersonal.

Barnombudsmannen föreslår att alla barn ska erbjudas personlig information om hur skolans arbete mot kränkningar ser ut och vilket stöd man kan få om man är utsatt. Barn ska också ha möjlighet att på ett enkelt sätt kunna komma i direkt kontakt med exempelvis skolkurator och skolpsykolog utan att behöva gå via en annan funktion på skolan. Mot bakgrund av att barn och unga som vi har talat med saknar kunskap och information om sina rättigheter och var de kan vända sig, anser Barnombudsmannen vidare att huvudmannen måste säkerställa att alla barn i skolan involveras i arbetet med planerna mot diskriminering och kränkande behandling och att de får möjlighet att regelbundet diskutera dessa frågor.

Om stödinsatser eller samtal om barnets situation blir aktuella, ska barnet ha möjlighet att själv få välja en stödperson, utöver vårdnadshavare, att ta med på möten. Detta oavsett om barnet blivit kränkt eller har kränkt någon. Det liknar den rättighet som införts för barn och unga i kontakterna med socialtjänsten. Skolans skyldighet att erbjuda stöd får inte upphöra i och med att kränkningar tar slut. Barnet kan vara så påverkat av det som inträffat att det krävs mer långsiktiga åtgärder. Skolan bör ha samma skyldighet att erbjuda rehabilitering som arbetsgivare har för sina medarbetare.

Skolor måste få bättre stöd vid brott
Skollagen är tydlig med att skolor och huvudmän alltid har ett ansvar att utreda och vidta åtgärder vid alla upplevda kränkningar. Det gäller oavsett om kränkningen polisanmäls. Skollagen är tydlig med att skolor och huvudmän alltid har ett ansvar att utreda och vidta åtgärder vid alla upplevda kränkningar. Det gäller oavsett om kränkningen polisanmäls. Barnombudsmannen anser att Skolverket och polisen bör ges i uppdrag att kartlägga i vilka situationer skolor väljer respektive avstår från att polisanmäla våld och kränkningar mot elever. Kartläggningen måste också belysa vilka åtgärder dessa anmälningar leder till hos Polismyndigheten. Skolverket och polisen bör även ges i uppdrag att ta fram en vägledning för samtliga myndigheter som är berörda. Denna ska ge information om när polisanmälningar bör göras och när polis ska konsulteras.

Inrätta lokala oberoende barn- och elevombud
Alla kommuner och enskilda huvudmän ska ha ett lokalt barn- och elevombud dit barn kan vända sig direkt.

Skollagen pekar ut skolhuvudmannen som ansvarig för att barnets skolsituation är trygg. Men skolhuvudmannen är okänd och otillgänglig för de barn det handlar om. I de fall barn och unga inte kan, vill eller vågar söka stöd på den egna skolan måste de kunna vända sig till en oberoende instans på nära håll. Särskilt viktigt kan det vara för barn som är kränkta av vuxna på skolan och som är rädda för repressalier om de skulle söka hjälp. Det lokala barn- och elevombudet ska kunna ge förslag på stödåtgärder som huvudmannen ska vara skyldig att sätta in.

Barnombudsmannen anser att skolhuvudmännen måste ta ett större ansvar för arbetet mot kränkningar i sina verksamheter. De måste bli bättre på att samla in data, följa upp och analysera. Det lokala barn- och elevombudets utredningar blir värdefulla i detta arbete och kan förhoppningsvis leda till förbättringar i huvudmannens arbete mot kränkningar.

Barnombudsmannen anser vidare att skolans huvudman ska vara skyldig att bjuda in barnet till ett möte efter att en utredning om kränkningar är avslutad. Det är viktigt att huvudmannen tar sitt ansvar och inte bortförklarar eller bagatelliserar det inträffade. Huvudmannen ska förklara att alla kränkningar av barn är oacceptabla, erkänna att det har blivit fel och uttryckligen be om ursäkt för detta. Barnet behöver en bekräftelse på att det inte har sig själv att skylla och att det inte har förtjänat kränkningarna.

Anpassa myndigheter för barn och unga
Barn över 12 år ska ha självständig rätt att få, eller slippa få, sin sak prövad av Skolinspektionen, Barn- och elevombudet och Diskrimineringsombudsmannen. Myndigheterna har ett ansvar att ge barn information och göra dem delaktiga. Barn ska kunna förstå myndigheternas beslut.

Flera barn vars föräldrar har anmält till Skolinspektionen, Barn- och elevombudet eller Diskrimineringsombudsmannen berättar att de trots anmälan inte vet så mycket om myndigheternas arbete. Nästan alla de barn som varit i kontakt med myndigheter som hanterar ärenden om kränkningar beskriver hur processen sker över deras huvuden. De berättar att dokument som kommer från myndigheterna riktas till föräldrarna och att de inte förstår innehållet. Många önskar att de hade fått berätta själva för myndigheterna om sin situation. Vi har också mött barn som hade önskat få hjälp av myndigheterna, men där vårdnadshavarna inte gått med på det. Andra barn har beskrivit hur processen, som de inte upplevt sig informerade om eller delaktiga i, ändå har påverkat deras skolsituation eftersom det har varit tufft att vara ”i konflikt med skolan”. Barnombudsmannen anser att alla barn har rätt att få begriplig information när myndigheter ska hjälpa dem. Barnen har också rätt att vara involverade och kunna förstå myndigheternas beslut. När barnet är 12 år eller äldre anser vi att barnet dessutom ska ha rätt att självständigt besluta om BEO och DO ska driva en process om ersättning eller skadestånd. På samma sätt bör barn från 12 års ålder också ha möjlighet att motsätta sig en sådan process. När barnet är under 12 år ska hans eller hennes åsikter om en eventuell process inhämtas och hänsyn ska tas utifrån ålder och mognad.

Skärp barnets skydd mot kränkningar och våld från vuxna
Barn ska veta vart de kan vända sig när de har upplevt kränkningar från skolpersonal. Skollagen behöver innehålla ett tydligt förbud mot all användning av våld. Skolhuvudmannen måste leva upp till sin skyldighet att sätta in stödjande åtgärder för barn med särskilda behov.

I våra samtal med barn och unga förekommer att barn har blivit utsatta för kränkningar och fysiskt våld från personal i skolan. Det har varit slående i våra samtal att de barn som beskriver den här typen av kränkningar redan i utgångsläget befinner sig i en extra sårbar situation på grund av en funktionsnedsättning. I Sverige förbjöds skolagan 1958, numera finns dock inget uttryckligt förbud i skollagen. Däremot finns förbudet mot kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling i föräldrabalken. Regeringsformen innehåller också ett förbud mot kroppslig bestraffning. Högsta Domstolen har dock i två avgöranden valt att tolka tillsynsplikten i skolan på ett sätt som innebär att det finns ett visst utrymme för våldsanvändning utöver nöd- och nödvärnssituationer. Det framgår att utrymmet är begränsat men det är inte tydligt definierat vad som avses. Denna otydlighet i gränsdragningen av när personal i skolan får använda våld är inte förenlig med barnkonventionen. Otydligheten riskerar också, som våra barnsamtal visar, att drabba barn med särskilda behov. Även forskning visar att barn med funktionsnedsättning ofta är överrepresenterade i vuxnas våld mot barn. Enligt barnrättskommittén ska alla bestämmelser som ger utrymme för viss grad av våld mot barn förbjudas. Barnrättskommittén anser att barn har ett särskilt skyddsbehov och är i behov av mer, inte mindre, lagstadgat skydd mot våld än vuxna. Ett tydligt förbud mot all våldsanvändning behöver därför återigen föras in i skollagen. Dessutom måste skolhuvudmannen lägga ökad kraft på att leva upp till skyldigheten att i tid sätta in stödjande åtgärder för barn med särskilda behov. Barnombudsmannen anser att varje barn har rätt till information om vilka funktioner de kan vända sig till när de har upplevt kränkningar från skolpersonal. Det är huvudmannens ansvar att se till att varje skola har rutiner för att förebygga, identifiera och åtgärda kränkningar och diskriminering från skolpersonal.

 Med vänliga hälsningar,

Fredrik Malmberg
barnombudsman

Kopia: Åsa Regnér, barn-, äldre- och jämställdhetsminister