Barn i samhällets vård: Vem bryr sig – när samhället blir förälder

Ställd till Arbetsmarknadsdepartementet
Dnr: BO 2018-0805

Idag överlämnar Barnombudsmannen sin årsrapport 2019 om barn inom den sociala barnavården till regeringen. I årets rapport har vi följt upp de brister och rättighetskränkningar som barn berättat om i ett par av våra tidigare årsrapporter. Under 2018 har vi samtalat med 35 barn i olika placeringsformer inom den sociala barnavården. Vi har också genomfört en enkät med 266 barn placerade på Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem. Frågorna har rört rättighetsområden som delaktighet, bemötande, hälsa, utbildning och skydd mot våld. Enkäten och samtalen, tillsammans med den forskning och de myndighetsrapporter som beskrivs, ligger till grund för Barnombudsmannens rekommendationer och förslag.

Barnombudsmannens rapport visar att många placerade barn inte får den skolgång de har rätt till. Mer än hälften av flickorna och knappt var tredje pojke på de särskilda ungdomshemmen har haft fler än fem tidigare placeringar. Varje ny placering ökar risken för skolavbrott, att barnets hälsa försämras och att tilliten till socialtjänsten och vuxenvärlden i stort försämras.

Våld och övergrepp fortfarande är vardag för många barn i den sociala barnavården. Mindre än hälften av barnen placerade på särskilda ungdomshem känner sig trygga, bland flickorna svarar bara drygt var fjärde flicka att hon alltid känner sig trygg på boendet. Drygt fyra av fem flickor och varannan pojke är diagnosticerad med en funktionsnedsättning eller långvarig sjukdom. Av dessa använder över 70 procent medicin mot sömnsvårigheter.

Rekommendationer och förslag
När barnkonventionen blir lag den 1 januari 2020 innebär det att barnets rättigheter stärks juridiskt. Lagen ska direkt tillämpas av domstolar och myndigheter och får företräde framför förordningar och föreskrifter. Men att barnkonventionen blir svensk lag betyder inte att arbetet med att förverkliga barnets rättigheter går i mål. Tvärtom är det ett startskott och en början på ett förändringsarbete för att ge barnkonventionen ett starkare avtryck. Lagstiftningen måste överlag skärpas och förarbeten, föreskrifter och allmänna råd måste genomsyras av ett barnrättsbaserat synsätt och perspektiv. Det innebär också att alla som kommer i kontakt med barn i den sociala barnavården måste öka sin kunskap om tolkning och tillämpning av barnkonventionen. Men de barn som nu är placerade inom den sociala barnavården kan inte vänta på att praxis utvecklas eller att kunskapen successivt ökar. Om Sverige ska kunna leva upp till barnrättslagens intentioner, och om det ska bli en verklig skillnad för de mest utsatta barnen, behöver förändringar genomföras snabbt. Mot bakgrund av detta överlämnar Barnombudsmannen sex huvudförslag till regeringen

1. Säkerställ barnrättsperspektivet i den sociala barnavården
Samhället tar över hela eller delar av föräldraansvaret för drygt 30 000 barn årligen. Barnet måste garanteras samhällsvård av god kvalitet och för att säkerställa detta krävs att barnet är delaktig och blir lyssnad på. Riskerna för att barnens tillvaro och framtid påverkas negativt måste minimeras. Stora resurser läggs på samhällsvården, och det är av yttersta vikt att tillgängliga resurser de facto göra nytta för barnet och därmed i förlängningen för samhället. Det finns stora brister i bemötandet av barn inom den sociala barnavården. Barnens egna berättelser, forskning och rapporter pekar på hur viktig relationen till socialsekreteraren är. Huvudmannen måste säkerställa att socialsekreterarna har rätt kunskap och ges tid och utrymme i sin yrkesutövning för att samtala med barnen. Det kräver en tydlig prioritering och resursallokering inom hela socialtjänsten. Bristerna i bemötandet får stora konsekvenser för omhändertagna barns livssituation. Det enskilda barnets behov får inte tillräckligt genomslag i vårdplan och placering. Barn med olika problem och i olika åldrar placeras på samma boende. Det medför risk för att ett barns vårdbehov får stå tillbaka för ett annat barns, och i sämsta fall att barnets problem förstärks. Det händer att vården avbryts plötsligt, ett så kallat sammanbrott, och vår enkät med barn på särskilda ungdomshem visar att dessa barn ofta har ett stort antal placeringar bakom sig. Mer än hälften av flickorna och knappt var tredje pojke har haft fler än fem tidigare placeringar. Varje ny placering ökar risken för skolavbrott, att barnets hälsa försämras och att tilliten till socialtjänsten och vuxenvärlden i stort försämras. Det är därför viktigt att avbrutna placeringar och sammanbrott alltid utreds och att barnet snabbt kan få rätt hjälp så att upprepade sammanbrott kan undvikas. År 2015 lämnade LVU­utredningen över sitt betänkande till regeringen, där en helt ny LVU­lagstiftning föreslås. Enligt förslaget ska den nya lagen ha ett tydligt barnrättsperspektiv, tydliggöra syftet med vården och ställa krav på en vård av god kvalitet. Men efter fyra år har bara mindre justeringar gjorts. Nu pågår en översyn av socialtjänstlagen där barnrättsperspektivet tydligt ingår i utredningens uppdrag.

Barnombudsmannen föreslår att regeringen:

> Säkerställer att barnet ses som rättighetsbärare i utformningen av ny socialtjänstlag.

> Reformerar tvångsvården av barn så att den stämmer överens med barnkonventionen när den blir lag 2020.

> Ställer krav på att sammanbrott av vården ska utredas tillsammans med barnet i varje enskilt fall samt att orsakerna till sammanbrott följs på nationell nivå.

2. Stärk kravet på barnets delaktighet
Barnets rätt att komma till tals och få information är en av barnkonventionens grundprinciper, men det finns gott om belägg för brister i barnets delaktighet inom den sociala barnavården. Det är anmärkningsvärt att utvecklingen går så långsamt framåt, trots stor medvetenhet om bristerna och omfattande reglering för att stärka rätten till delaktighet inom socialtjänsten. Flera åtgärder, bland annat lagändringar, har vidtagits för att stärka barnets delaktighet i sin placering och vård. I den modell för utredningar av barn inom socialtjänsten som många kommuner idag använder, Barns behov i centrum, BBIC, är barnets delaktighet central. Socialstyrelsen har även tagit fram ett kunskapsstöd för att samtala med barn inom socialtjänsten, hälso­ och sjukvården och tandvården. Barnets delaktighet är grundläggande i en prövning av barnets bästa, vilket är en förutsättning för att placeringen och vården ska fungera. Trots det har synen på barnet som rättighetsbärare inte fått genomslag när det gäller till exempel kontakterna med socialtjänsten. Det får förödande konsekvenser för det enskilda barnet när hens behov inte matchas med rätt placeringsform och riskerna för avbrutna placeringar och rymningar ökar.

Barnombudsmannen föreslår att regeringen:

> Utreder hur lagstiftningen vad gäller barnets rätt till delaktighet, rätten till information och prövningen av barnets bästa kan förtydligas.

> Ställer krav på socialnämnd och domstol att inför beslut om åtgärder enligt socialtjänstlagen och lagen om vård av unga tydliggöra hur barnet har varit delaktigt och hur prövningen av barnets bästa har genomförts.

3. Vidta åtgärder för att minska ohälsan
Barn placerade på särskilda ungdomshem och hem för vård eller boende, HVB, mår alarmerande dåligt. Självmordstankar och självmordsförsök är betydligt vanligare bland placerade barn än andra. Barnets placering måste tydligt anpassas efter ålder, problematik och funktionsnedsättning. Det krävs en högre grad av differentiering av vården där det enskilda barnets rätt till hälsa garanteras och där hänsyn tas till barnets specifika behov. Hälsa och utveckling är grundläggande rättigheter för alla barn. Placerade barns tillgång till en god hälso­ och sjukvård på lika villkor måste garanteras. I sin senaste rapport har Socialstyrelsen föreslagit att man redan vid tillståndsgivningen ska beakta hur den som bedriver hem för vår eller boende, HVB, ska uppmärksamma hälsofrågor och visa hur tillgången till hälso­ och sjukvård ska ordnas för barn och unga, något som Barnombudsmannen också ställer sig bakom.

Barnombudsmannen föreslår att regeringen:

> Påskyndar utvecklingen av placeringsformerna så att de bättre möter barnets hela vårdbehov.

> Utvidgar dödsfallsutredningarna enligt lex Bobby så att de även omfattar barn som tar sitt eget liv.

4. Tydliggör ansvaret för barnets skolplikt
En fullföljd skolgång är den starkaste skyddsfaktorn för placerade barn. Men trots den lagstadgade skolplikten leder sammanbrott av vården ofta till uppehåll i skolgången. Det finns effektiva modeller för samverkan som ska säkerställa en obruten skolgång för placerade barn, Sisam­ och Sams­modellen, och Barnombudsmannen rekommenderar ansvariga huvudmän att använda dessa modeller för att tillgodose det placerade barnets rätt till utbildning. Men det krävs också tydligare ansvarstagande för skolgången för barn inom den sociala barnavården.

Barnombudsmannen föreslår att regeringen:

> Utreder möjligheterna att vitesförelägga kommuner som inte säkerställer det placerade barnets skolplikt.

5. Stärk barnets skydd mot våld
Sedan 40 år är förbudet mot barnaga inskrivet i föräldrabalken. Det framgår tydligt av förarbetena till införandet av agaförbudet att detta inte enbart gäller föräldrar, utan alla som har kontakt med barn.5 Om någon agar ett barn, träder straffbestämmelserna om misshandel in. Men det har visat sig vara svårt att få föräldrar och omsorgspersoner dömda för misshandel, och att de vid en fällande dom kan få ett lägre straff då uppfostringsansvaret snarast ses som förmildrande. Berättelser om placerade barn som utsätts för allvarliga övergrepp är ett återkommande tema i medierapporteringen. Det är historier som väcker berättigad upprördhet och leder till krav på åtgärder. Men upprördheten är ofta kortvarig och kraven på åtgärder glöms snabbt bort. De allvarliga bristerna i den sociala barnavården som konstaterades i Vanvårdsutredningen finns i stor utsträckning kvar än idag.

Barnombudsmannen föreslår att regeringen: 

> Utreder möjligheten att införa en straffbestämmelse om barnmisshandel i brottsbalken i enlighet med Barnrättighetsutredningens förslag.

> Säkerställer att ansvariga för uppföljning och tillsyn av placeringar alltid undersöker förekomsten av våld.

6. Säkerställ barnets möjligheter till upprättelse
Barn som får sina rättigheter kränkta måste ges möjlighet att få upprättelse. Detta är inte minst viktigt för barn som är omhändertagna av samhället. Barnombudsmannen är idag den enda ombudsmannafunktionen som inte kan ta emot och utreda enskilda klagomål. Ett tilläggsprotokoll till barnkonventionen möjliggör för barn att vända sig till FN:s barnrättskommitté när deras rättigheter har kränkts och de har uttömt alla möjligheter att få upprättelse i sitt hemland.8 Protokollet trädde i kraft 2014 och har idag ratificerats av 43 länder, inklusive våra grannländer Danmark och Finland. Sverige har ännu inte tillträtt protokollet. FN:s barnrättskommitté har vid upprepade tillfällen rekommenderat Sverige att ge Barnombudsmannen möjlighet att ta emot och driva enskilda ärenden.

Barnombudsmannen föreslår att regeringen:

> Lägger en proposition med förslaget att Sverige tillträder det tredje tilläggsprotokollet till barnkonventionen om en klagomekanism. 

> Utreder möjligheterna för det placerade barnet att föra fram klagomål vid missförhållanden och rättighetskränkningar för att få upprättelse.

> Utreder möjligheterna för Barnombudsmannen att ta emot, utreda och besluta i enskilda ärenden som rör barn samt att företräda barn i domstol.


Nästa år blir barnkonventionen svensk lag och det krävs åtgärder på alla nivåer för att komma tillrätta med de väl kända och dokumenterade brister som fortfarande finns kvar i den sociala barnavården.

Sverige var först i världen med att förbjuda barnaga, första land att erbjuda sig bli vägvisarland inom FN:s Globala Partnerskap mot våld mot barn och förra året stod också regeringen värd när det första globala toppmötet mot våld mot barn arrangerades. Så sent som 2011 bad svenska staten alla de barn som tidigare utsatts för övergrepp och vanvård inom den sociala barnavården om ursäkt. Förväntningarna på Sverige och regeringen är därmed stora. Syftet med ett omhändertagande, som är ett stort ingrepp i ett barns liv, är att barnet ska få det bättre – aldrig sämre. Det är anmärkningsvärt att vi snart ett decennium efter den uppmärksammade Vanvårdsutredningen inte har kommit längre när det gäller placerade barns rättigheter.

Vänliga hälsningar,

Elisabeth Dahlin
Barnombudsman