Förslag till ändring i 6 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreslås i fråga om skadeståndslagen (1972:207) att i 6 kap. 4 § införs ett andra stycke enligt följande.

Nuvarande lydelse
Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.

Föreslagen lydelse
Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.

Den som vållat skada genom brott innan han har fyllt arton år svarar inte heller i annat fall solidariskt för skadeståndet. Vad som föreskrivs nu ska dock inte gälla om det är oskäligt.


Inledning
Den vanligaste typen av fordringar riktade mot minderåriga avser skadeståndsberättigades (brottoffers) fordran på skadestånd. Under senare år har antalet 15-17-åringar registrerade i Kronofogdemyndighetens register på grund av obetalda eller för sent betalda skadeståndsskulder legat på 1 200 – 1 400 personer. Hos Kronofogdemyndigheten finns också många unga vuxna (över 18 år) registrerade för obetalda skulder avseende skadestånd vilka uppkommit när de unga vuxna var minderåriga. Vid årsskiftet 2010/2011 fanns nästan 12 000 18-24-åringar registrerade hos Kronofogdemyndigheten på grund av obetalda eller för sent betalda skadeståndsskulder. I flera fall kan deras skadeståndsskulder ha uppkommit då de var minderåriga.

Det innebär ett successivt växande problem för brottsoffren som får vänta länge på sitt skadestånd,  för den unge skadeståndsskyldige, som får börja sitt vuxenliv som gäldenär trots att han/hon kanske har möjlighet att göra rätt för sig avseende ”sin del”, men det innebär även problem för samhället. 

Reglerna om solidariskt skadeståndsansvar behöver reformeras för att minimera de negativa effekter som nuvarande lagstiftning innebär för brottsoffret, minderåriga lagöverträdare och samhället i stort. Vi bedömer att det nuvarande undantaget från solidariskt ansvar bör kunna göras oberoende av om jämkning av skadeståndet sker eller inte. Istället bör delat ansvar göras till huvudregel i de fall minderåriga döms till att betala skadestånd om domstolen inte finner det oskäligt.

Gällande rättstillämpning
Om flera personer är skadeståndsskyldiga för samma skada svarar de enligt huvudregeln i 6 kap. 4 § skadeståndslagen solidariskt. Professor Bill Dufwa har beskrivit solidaritetsprincipen i följande formulering: ”Solidaritetsprincipen är sträng mot den som blir tvungen att betala fullt till den skadelidande.”(1) Syftet med solidariskt skadeståndsansvar är att ge rättsliga fördelar till den skadelidande som kan vända sig till vem som helst av de skadeståndsskyldiga för att kräva ut hela beloppet. Samtidigt har det inte tagits någon större hänsyn till det solidariska skadeståndsansvarets negativa effekter för dem som vill kunna göra rätt för sig. Bestämmelsen innebär att man inte tar hänsyn till om de skadeståndsskyldiga i olika grader varit vållande till skadan. Det saknar alltså betydelse om den ene kan betraktas som huvudansvarig och den andra som biansvarig. Även i ett sådant fall är principen att de skadeståndsskyldiga ansvarar solidariskt med hela beloppet oavsett ålder. 

Minderåriga lagöverträdare kan undgå solidariskt ansvar främst genom jämkning av skadeståndet med stöd av 2 kap. 4 § skadeståndslagen. För att frångå solidariskt skadeståndsansvar måste alltså domstolarna först finna skäl för jämkning för att därigenom kunna befria minderåriga lagöverträdare från det solidariska skadeståndsansvaret. Delat ansvar är med andra ord underordnat huvudregeln som är solidariskt ansvar oavsett ålder.

Tidigare förslag om regeländringar har på olika sätt handlat om att delvis eller helt ersätta det solidariska skadeståndsansvaret med delat ansvar utan att det specifikt har handlat om minderårigas utsatta situation.(2) Vi gör bedömningen att det nuvarande undantaget från solidariskt ansvar bör kunna göras oberoende av om jämkning sker eller inte. Istället bör delat ansvar göras till huvudregel i de fall minderåriga döms till skadestånd. En sådan bestämmelse skulle kunna utformas på så sätt att det i 6 kap. 4 § införs ett andra stycke av lydelse ”Den som vållat skada genom brott innan han fyllt arton år svarar inte heller i annat fall solidariskt för skadeståndet. Vad som nu föreskrivits ska dock inte gälla om det är oskäligt”. Bestämmelsen skulle innebära att delat ansvar skall gälla, även om domstolen inte har funnit skäl att jämka skadeståndet.(3)  Samtidigt ges domstolen en fortsatt  möjlighet att döma till solidariskt skadeståndsansvar vid tillfällen då någon eller några av de skadeståndsskyldiga har goda ekonomiska resurser.

Den skadeståndsberättigade/brottsoffret
Vi anser att det måste bli enklare för brottsoffer att bli ekonomiskt kompenserade när de tilldömts skadestånd. Nuvarande regelverk ställer höga krav på brottsoffrets agerande för att få ekonomisk ersättning. Skadeståndskravet går först via Kronofogdemyndigheten som försöker driva in skadeståndet. Med dagens system försätts brottsoffret i ett påfrestande situation genom att först behöva bevisa att var och en av de skadeståndsskyldiga saknar tillgångar för att därefter redogöra för sin egen försäkringsskydd. När dessa möjligheter är uttömda kan brottsoffret vända sig till Brottsoffermyndigheten för att söka brottsskadeersättning.

Det solidariska skadeståndsansvaret medför med andra ord att brottsoffret måste visa att samtliga skadevållare saknar förmåga att betala skadeståndet innan han eller hon kan gå vidare och söka försäkringsersättning och senare brottsskadeersättning. Ett delat skadeståndsansvar skulle innebära att brottsoffret kan söka sådan ersättning så snart det visar sig att någon av gärningsmännen saknar betalningsförmåga. Det skulle i dessa fall förkorta tidsåtgången för brottsoffret att få ekonomisk kompensation.

Vi föreslår att solidariskt skadeståndsansvar ska utdömas om ett delat ansvar vore oskäligt. Denna undantagsregel bör tillämpas om någon eller några av skadevållarna har goda ekonomiska resurser.

Den skadeståndsskyldige/skadevållaren
Det solidariska skadeståndsansvaret upplevs många gånger som oproportionerligt och orättvist av minderåriga lagöverträdare som vill kunna göra rätt för sig. Den nuvarande utformningen av lagen binder dessutom samman flera unga lagöverträdare rent ekonomiskt vilket försvårar deras återanpassning till samhället. Att det upplevs som orättvist beror till stor del på att den skadeståndsskyldige även efter betalning av vad han eller hon upplever som sin ”del” av skadeståndet riskerar att bli föremål för verkställighetsåtgärder och hamna i Kronofogdemyndighetens register. Incitamentet för återanpassning inför vuxenlivet kan komma att helt försvinna för en minderårig som trots betalningsvilja inte kan undkomma skuldsättning. Samtidigt finns det inte några klara samhällsekonomiska fördelar med nuvarande regelverk, eftersom regelverket inte motiverar den skadeståndsskyldige att bidra med, vad som kan upplevas, som sin del av betalningen. Det har både inom doktrin och statliga utredningar uppmanats till särskilda insatser för att  reformera reglerna om det solidariska skadeståndsansvaret.(4) Ingen av dessa utredningar eller förslag har handlat om problematiken kring minderårigas solidariska ansvar. Syftet med denna hemställan är att lagstiftaren ska ta ställning till gruppen minderåriga och deras skyddsvärda intressen i den aktuella frågan istället för att utreda solidaransvarets vara eller icke vara i stort.

Samhällsekonomiska aspekter
Kronofogdemyndigheten bedömer, utifrån sin hantering, att det är mindre vanligt att en minderårig som åläggs att betala för hela gruppens skadeståndsansvar faktiskt tar det ansvaret. En naturlig förklaring till det är att dömda minderåriga i de flesta fall inte har ekonomiska resurser att själva stå för hela gruppens solidariska skadeståndsansvar. De flesta väljer helt enkelt att låta bli att betala överhuvudtaget, även om de kanske hade kunnat betala ”sin del” av skadeståndet om delat ansvar hade utdömts. Detta innebär i praktiken att staten genom Brottsoffermyndigheten ändå måste gå in och ersätta brottsoffret.

För brottsoffren som kollektiv och även för staten/samhället torde förslaget innebära ekonomiska fördelar. Det går dock inte helt att bortse från att enskilda brottsoffer kan riskera att inte få ut lika höga skadeståndsbelopp som han eller hon skulle ha fått med nuvarande ordning. Detta gäller om hela skadeståndsbeloppet skulle ha kunnat erhållas av en av de skadeståndsskyldiga. Genom att tillämpa en skälighetsbedömning torde risken kunna begränsas.

Skadestånd kan upplevas som en mer kännbar konsekvens av en brottslig handling jämfört med straffet.  Rör det sig om förhållandevis stora skadeståndsbelopp som en minderårig åläggs att betala, kan skadeståndskravet allvarligt försvåra möjligheterna att anpassa sig till ett väl fungerande vuxenliv i framtiden. Ett straff har oftast en tidsgräns medan en skadeståndsskuld kan finnas kvar hur länge som helst om den inte betalas. Vi ställer oss mycket tveksamma till att en sådan ordning främjar återanpassningen till ett normalt fungerande vuxenliv.

Den eller de minderåriga som i förekommande fall betalar hela gruppens solidariska skadeståndansvar kan regressvis framställa krav mot övriga skadevållare. Risken med vad lagen har att erbjuda minderåriga som gör rätt för sig, är att de uppmanas till en fortsatt beroenderelation till de andra i gruppen som de tillsammans begått brott med. Vi är tveksamma till om detta är lämpligt ur ett brottsförebyggande syfte. Enligt vår uppfattning bör samhället istället uppmuntra försök att bryta banden mellan de minderåriga skadevållarna inför deras kommande vuxenliv.

Noter
(1) Dufwa Bill W., Flera skadeståndsskyldiga, Juristförlaget 1993, del I nr 15
(2) Professor Bill Dufwa har tex. föreslagit att det i 6 kap. 4 § bör läggas till en mening av lydelse ”Ansvaret kan dock i stället fördelas direkt mellan de skadeståndsskyldiga efter vad som är skäligt, om särskilda skäl påkallar detta”.  Vårt förslag riktar sig på att solidaransvaret ska upphöra för att övergå till delat ansvar endast för personer under 18 år.
(3) I SOU 2004:122 sidan 636 förekommer ett liknande förslag med den skillnaden att åldern för att undkomma solidariskt ansvar skulle vara 21 år men att det skulle vara fritt fram för domstolen att göra ett skälighetsprövning för att delat ansvar ska gälla.
(4) Se bl.a. SOU 2002:1sidan 25,  SOU 2004:122 sidan 636,  samt Dufwa Bill W., Flera skadeståndsskyldiga, Juristförlaget 1993, del I nr 15