Identitet

Vi på Barnombudsmannen har träffat och pratat med 97 barn och unga om hur det är att leva med en funktionsnedsättning. Här delar några av dem med sig av sina tankar och erfarenheter om identitet.

Tre ungdomar som på bilden saknar ansikten. På deras tröjor står olika klädesmärken men på personen i mitten står det Aspergers i stället för klädmärket.

Barn som vi har träffat säger att det är en lättnad att få en diagnos. Det blir en chans att äntligen förstå sig själv och det kan bli lättare att få stöd.

Linn berättar:
”För mig var det väldigt lättande, jag fick en förklaring till varför jag är som jag är. Det var väldigt skönt att kunna känna igen sig i andra som har diagnosen. Det är ju bättre att få hjälp än att känna sig förvirrad.”

Många barn funderar på sin funktionsnedsättning och vem de är.

William säger:
”Jag kan inte riktigt skilja på vad som är min diagnos och vad som är jag. Eller om det ens finns någonting att skilja på.”

  • Hur man blir bemött »

    Barnen kan påverkas olika mycket av sin funktionsnedsättning i vardagen. Mycket beror på hur de blir bemötta av andra människor.

    Barnen berättar för oss att det är viktigt att vuxna är schysta och har kunskap om funktionsnedsättningar. Så att de kan förstå barnen.

    Fatima berättar:
    ”Ibland så känns det som att dom tror att bara för att man har ett fysiskt hinder, så har man ett psykiskt hinder, och därför måste de dubbelkolla allting.”

    Ida är trött på att vuxna inte ser vad hon kan:
    ”Jag blir arg. Att dom inte förstår. Jag kan ju, jag vill ju visa det men dom ser inte. Så man tappar ju motivationen av det, då vill man ju inte plugga när det känns så.”

  • Få vara med »

    Barnen vill känna gemenskap och bli accepterade. De berättar att skolan kan vara jobbig, men att den för många är väldigt viktig. Går det bra i skolan kan det gå bra senare i livet också. Men det kan vara svårt att passa in.

    Signe kände sig annorlunda, tills hon bytte till en specialskola:
    ”Och sen då när jag då kom hit så verkade det som, jo, men som att jag är en vanlig människa. Jag är inte annorlunda.”

    Michelle hade problem att få kompisar i skolan:
    ”Ja, det är en av de mest jobbiga sakerna, att jag har känt mig ensam väldigt, väldigt länge. Jag tror det var 3:an till i början av 7:an så slutade jag bli inbjuden till kalas och sånt.”

  • Drömmar om framtiden »

    Barnen som vi har träffat har drömmar – precis som andra barn.  Armine vill jobba med ungdomar, Julius vill bli konditor och Angelica vill bli bonde.

    Men barnen saknar förebilder i medier. De skulle vilja se personer med funktionsnedsättning i Idol eller Melodifestivalen. Då skulle de känna sig lika mycket värda som andra barn.

    Nina säger:
    ”Man skulle vilja att dom döva är, liksom, med i tävlingarna och så.”

    Josef vill plugga till psykolog, men tycker att vuxna krossar hans dröm:
    ”Så säger någon: Nej, det kommer inte gå bra, du kommer inte komma in på det. Då blir jag ledsen.”

Har du koll på dina rättigheter?