Skolan

Vi på Barnombudsmannen har träffat och pratat med 97 barn och unga om hur det är att leva med en funktionsnedsättning. Här delar några av dem med sig av sina tankar och erfarenheter om skolan.

Tjej som halvligger på ett bord med skoluppgifter framför sig på bordet. På ett av pappren står det "Va dvill du bli när du blir stor".

Att få stöd och hjälp i skolan kan ta lång tid och vara väldigt jobbigt. Både för barn och föräldrar. Skolan ska se till så att alla barn med funktionsnedsättningar får en bra skoltid. Men så ser det inte alltid ut.

Barn som vi på Barnombudsmannen har träffat har ofta bytt klass eller skola innan de till slut fått hjälp. När de har fått en diagnos har det blivit bättre.

  • Få hjälp i tid »

    Maja har en önskan om att lärarna skulle ha gjort något tidigare. Inte först efter flera år.

    Hon berättar:
    ”Och kanske sätta mig i en mindre klass. Det hade nog varit bra. När jag var så liten typ, då hade jag ju ändå liksom kommit i fatt det och liksom ändå lärt mig som alltså som jag skulle.”

    Barn berättar om den jobbiga tiden innan de fick rätt stöd och hjälp. De kände att de inte riktigt hängde med. De kände att de gick i för stora klasser fast de behövde lugn och ro. Eller så behövde de ha en lärare som kunde förklara lite extra.

    Selma säger:
    ”I Sverige har vi fri skola, och alla har rätt till skola. Men då ska ju alla ha rätt till att kunna ta åt sig kunskapen i skolan, för att alla har inte samma familjer eller förutsättningar och det kanske man ska tänka på, att det står faktiskt i lagen och då borde man följa det.”

  • Flytta för att få hjälp »

    Flera barn berättar att de bytt skola fast de inte ville. Eller att de inte fått vara med och tycka till innan de bytte skola.

    Simon har flyttat runt mellan skolor:
    ”En av klasserna var rätt stor och då fick vi inte heller så mycket hjälp. Andra klassen var mera, dom hade mera adhd. Det var som en liten där grupp också. Sen har jag gått här också. Så jag har gått i tre skolor.”

    När Alan först bytte till särskolan hade han inget att säga till om. Det var mamma och pappa som bestämde åt honom.

    Alan säger så här:
    ”Så jag blev jättegrinig. När jag fick ett skolfoto på min nya klass så tog jag det och knölade ihop det.”

    En del barn kan tvingas flytta långt hemifrån för att gå på en specialskola för deras funktionsnedsättning. Så kan det till exempel vara för döva barn.

  • Inte bli förstådd »

    Barnen berättar för oss att vuxna kan ha svårt att förstå deras funktionsnedsättningar.

    Det har hänt Adina som har dyslexi:
    ”Jag tänker att lärarna måste få bra utbildning så att dom verkligen vet vad allting är.” Hon fortsätter: "Alltså att dom också har bara en stereotypisk bild att dom inte har gått igenom det tillräckligt, att dom måste fortsätta utbilda sig i hur man hjälper folk med skrivsvårigheter.”

    Alma säger:
    ”Om jag fått ändra någonting så hade jag ändrat så att lärare har lite mer kunskap om diagnoser, för det är inte alltid föräldrar tänker på varför deras barn mår dåligt och så där. Om en lärare som ser barnen väldigt mycket, om dom hade bättre insikt i barn som autism och så där, då kanske dom kan ta kontakt och få en diagnos, det tror jag hade underlättat för många.”

Har du koll på dina rättigheter?