Det Räcker!
Den 31 januari samlades tusentals människor på 3Arena för ”Det räcker” galan – Europas största manifestation mot vapenvåldet. Barnombudsmannen var på plats för att stötta initiativet och kräva förändring. Inget barn ska behöva växa upp i våldsutsatthet. Här kan du läsa Barnombudsmannen Juno Bloms tal från galan.
Jag vill vända mig direkt till er barn och unga.
Till dig.
Till dig som lyssnar här.
Till dig som är någon annanstans.
Till dig som kanske inte orkar lyssna alls.
Förlåt.
Förlåt för att vi vuxna inte har skyddat dig.
Förlåt för att vi inte har tagit vårt ansvar.
Förlåt till dig som har försökt signalera
genom ord
genom tystnad
genom ilska.
Handlingar som egentligen var rop på hjälp.
Rop som inte blev hörda.
Förlåt till dig som lever i ständig rädsla.
Rädsla för att ta dig till fotbollsträningen,
för att röra dig fritt,
för att själv bli utsatt,
för att någon du älskar ska skadas.
Sorg för att du har förlorat någon du älskar.
Rädslor som följer dig till skolan, hem och in i natten.
Förlåt till dig vars hem, den plats som borde vara allra tryggast,
istället har förvandlats till en brottsplats,
där trygghet försvann,
där rädsla ersatt tryggheten.
Förlåt till dig som lever med rädslor på grund av vuxnas våld, eller ett syskons handlingar.
Förlåt till dig som har berättat om våld men ändå tvingats vara med den förälder som skadat dig, för att vi vuxna inte har förmått att sätta din säkerhet först.
Och förlåt till dig som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck, som straffas för att du försöker vara dig själv och ta plats i ditt eget liv.
Förlåt till dig som har placerats på SiS för att få vård och skydd,
men istället utsatts för nytt våld,
nya övergrepp,
nya svek.
Förlåt till dig som utsätts för mobbning, rasism och utfrysning - utan att någon vuxen agerar.
När jag möter barn som har gjort allvarliga fel så skyller dom inte ifrån sig.
Dom vet att dom har gjort fel, samtidigt som vi vuxna har svårare att se våra brister.
Men det är vårt ansvar – vuxnas ansvar – och det är vårt svek att vi är där vi är nu.
När vi på Barnombudsmannen är ute och träffar barn får vi gång på gång höra:
”Jag behöver en trygg vuxen.”
”Ni måste förstå hur allvarlig situationen är.”
”Ni måste hinna före de kriminella.”
För varje gång vi vuxna tvekar, så hinner dom kriminella före.
För dom ser barns sårbarhet, ensamhet och brist på sammanhang.
Dom erbjuder tillhörighet där vi vuxna borde ha varit först.
Det är ett svek att det är dom kriminella som ser er först, när det borde vara föräldrar, lärare, fritidsledare, socialarbetare och alla vi vuxna runt omkring.
Alltför ofta bedömer vi barn utifrån deras beteende
utan att vi vuxna tar reda på vad som ligger bakom beteendet.
Vi ser våld – men inte smärta.
Vi ser trots – men inte rädsla.
Vi ser ilska – men inte sorg.
Och när problemen känns för stora då blir vi vuxna passiva.
Vi vänjer oss.
Vi ger upp.
Vi vänder bort blicken.
Barn vill göra rätt. När barn inte gör det beror det oftast på att dom inte har fått rätt förutsättningar.
Vuxnas rädsla för att ifrågasätta andra vuxna får aldrig väga tyngre än barns rätt till stöd och skydd.
Och därför säger vi tillsammans idag:
Det räcker!
Det räcker med bortförklaringar.
Det räcker med ansvar som flyttas runt.
Det räcker med att barn får bära konsekvenserna av vuxnas misslyckanden.
Nu måste vi erkänna sveket, ta ansvar, göra om, göra rätt.
Vi kan välja att vara dom vuxna som barn efterfrågar:
Dom som stannar kvar.
Dom som vågar fråga.
Dom som vill veta – även när svaren är obekväma.
Dom trygga vuxna som förstår att trygghet inte är ord, utan handling.
Och till er barn och unga:
Se er omkring.
Vi finns här – och vi är många.
Men ord räcker inte längre.
Nu är det handling som gäller: närvaro, ansvar, agera.
För när tillräckligt många vägrar acceptera det oacceptabla, då kan vi skapa förändring.
Aldrig mer ska ett barn behöva skrika utan att bli hört.
Aldrig mer ska rädsla få vara vardag.
Aldrig mer ska vuxnas bekvämlighet gå före barns trygghet.
Det här handlar om vilket samhälle vi väljer att vara:
Ett samhälle där barn lämnas ensamma med rädsla,
eller ett samhälle där vi vuxna kliver fram.
Det barn utsätts för idag stannar inte hos dom, det formar vår gemensamma samtid och framtid – och det påverkar oss alla.
Därför kan ingen stå vid sidan av längre.
Det här är vårt ansvar och vi måste ta det nu.
Det räcker!
Avslutningsvis vill jag rikta ett djupt tack till er anhöriga,
som mitt i sorg och smärta har valt att stå upp, samla oss och kräva förändring.