Domar gällande utlämning för brott
I Barnombudsmannens rättsdatabas finns tre domar från Högsta domstolen (HD) från 2020 och 2021 gällande utlämning för brott där barnkonventionen tas upp i bedömningen. Läs mer om dessa, om en tidigare dom från HD 2007 samt en jämförelse med en dom från Norges Høyesterett från 2015. I alla domarna finner HD att utlämning kan ske.
Barnkonventionen berörs översiktligt i två av domarna från HD, utförligt i en HD-dom och i domen från Norges Høyesterett. I HD:s dom från 2007 (NJA 2007 s. 168) gällande överlämnande för lagföring i enlighet med europeisk arresteringsorder anges att det saknas anledning att i ett mål om överlämnande pröva hur ett överlämnande förhåller sig till barnkonventionen vid sidan av den prövning som görs enligt Europakonventionen (Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna).
NJA 2020 s. 761
I den första domen, "Patronen och bilen”, som meddelades den 19 oktober 2020 i mål Ö 1020–20 hade en person dömts i Serbien för häleri av en bil (närmast grovt häleri i svenskt rätt) och otillåtet innehav av sprängmedel, en patron. Av domen framgår att personen bosatte sig i Sverige två år efter domen och fick permanent uppehållstillstånd. Frågan var om han skulle utlämnas till Serbien för att avtjäna sitt straff. Han levde i Sverige tillsammans med sina två små barn och deras mamma, vilka var svenska medborgare.
HD kom fram till att det enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, utlämningslagen, inte fanns hinder mot utlämning till Serbien för verkställighet av straffet för häleri. En utlämning ansågs inte heller vara oförenlig med Europakonventionen artiklarna 3, 6 eller 8 eller barnkonventionen.
HD:s redogörelse för utgångspunkterna utifrån barnkonventionen och motivering av bedömningen i det aktuella fallet är utförlig. HD prövade barnets bästa enligt artikel 3 och barns rätt att inte skiljas från sina föräldrar enligt artikel 9. Avslutningsvis angav domstolen att artikel 12 i barnkonventionen inte aktualiserades i ärendet.
HD 2020-12-14 Ö 5555–20
I den andra domen, som meddelades den 14 december 2020, hade en medborgare i Bosnien och Hercegovina dömts för fem fall av grov stöld, två fall av utpressning och ett fall av urkundsförfalskning till fängelse i ett år i Bosnien och Hercegovina. Personen befann sig i Sverige och frågan var om han skulle utlämnas till Bosnien och Hercegovina för verkställighet av fängelsestraffet.
HD konstaterade att det inte fanns hinder enligt utlämningslagen mot utlämning till Bosnien och Hercegovina för verkställighet av fängelsestraffet samt att en utlämning inte heller var förenlig med Europakonventionen eller barnkonventionen.
Domstolen resonerade kring artikel 3 i Europakonventionen och berörde barnkonventionen endast genom att konstatera att utlämnandet inte var oförenligt med barnkonventionen.
HD 2021-03-01 Ö 6488-20
I den tredje domen, som meddelades den 1 mars 2021, fann HD att det inte fanns hinder för utlämning av en litauisk medborgare, som dömts till för narkotikasmuggling, för verkställighet av återstoden av ett tioårigt fängelsestraff, men däremot för verkställighet av ett bötesstraff. En utlämning till Turkiet, där brottet begicks och där straffet hade utdömts, för verkställighet av återstoden av fängelsestraffet var enligt HD inte heller oförenlig med artikel 3 eller artikel 6 i Europakonventionen eller bestämmelserna i barnkonventionen.
HD berörde att personen hade en dotter i Litauen som han var underhållsskyldig för, men att han inte bodde tillsammans med dottern och inte deltog i den dagliga omvårdnaden om henne.
Domstolen resonerar kring artikel 3 i Europakonventionen och berör barnkonventionen i en mening. En jämförelse görs med det tidigare avgörandet "Patronen och bilen” (se ovan) som innehåller längre resonemang kopplat till barnkonventionen.
NJA 2007 s 168
En jämförelse kan göras med HD:s dom som meddelades den 21 mars 2007. (Ö 430–07). I domen fann HD att det inte hade framkommit några omständigheter som medförde att överlämnande av en person till Polen för lagföring inte skulle ske. Överlämnandet avsåg lagföring för bedrägeribrott i enlighet med europeisk arresteringsorder.
I målet gjorde personen gällande att ett överlämnande skulle strida mot Europakonventionen artikel 6.1 om rättvis rättegång inom skälig tid och artikel 7.1 om förbud mot retroaktiv lagstiftning m.m. Vidare gjorde personen gällande att ett överlämnande skulle strida mot artikel 9 i barnkonventionen. Denna föreskriver att, vid alla åtgärder som rör barn, ska barnets bästa komma i främsta rummet.
HD prövade först, med hänvisning också till lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, om hinder förelåg enligt angivna artiklar i Europakonventionen och fann att så inte var fallet. Därefter prövades om det förelåg hinder enligt barnkonventionen. HD fann att vad som åberopats beträffande hänsyn till barnen inte utgjorde hinder mot överlämnande.
HD angav att överlämnande inte kan vägras i andra fall än då det finns laglig grund för det. Vidare angav HD att Sverige visserligen var part i barnkonventionen men att konventionen vid tidpunkten för domen inte gällde som lag i landet. Domstolen hänvisar till att det i lagen om arresteringsorder inte heller finns någon särskild bestämmelse om att överlämnande inte får beviljas om överlämnandet skulle strida mot barnkonventionen. HD fann att det därför saknades anledning att i ett mål om överlämnande pröva hur ett överlämnande förhöll sig till barnkonventionen, vid sidan av den prövning som gjordes enligt Europakonventionen, närmast artikel 8.
HD konstaterade därefter att rambeslutet om europeisk arresteringsorder hänvisar till artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen. I artikel 24.2 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna finns en bestämmelse som motsvarar den nyss redovisade i barnkonventionen. Enligt HD är stadgan emellertid inte rättsligt bindande inom EU och därmed inte heller i Sverige.
Rt 2015–155 (HR-2015-289-A)
En jämförelse kan göras med en dom från Norges Høyesterett som meddelades den 6 februari 2015där Høyesteretten bedömde att det inte var i strid med grundläggande humanitära hänsyn att utlämna en man till Rwanda för åtal för folkmord och förbrytelser mot mänskligheten.
Den anklagade mannen från Rwanda hade uppehållit sig lagligen i Norge i närmare 16 år, var gift och hade tre minderåriga barn (i åldern 8–13 år). Hustrun och barnen var norska medborgare men hans ansökan om medborgarskap hade vilandeförklarats pga. uppgifter om misstankar om deltagandet i folkmordet i Rwanda. Han åtalades och häktades i Norge. Senare begärdes han utlämnad till Rwanda.
Høyesteretten fann att utlämning inte var i strid med norska grundlagen om rätten till familjeliv och barnets bästa som grundläggande hänsyn.
Avgörandet grundades på en proportionalitetsbedömning enligt bestämmelserna i norska grundlagen och de underliggande bestämmelserna i Europakonventionen och barnkonventionen. Vid värderingen ska enligt domstolen hänsynen till barnet tillmätas stor vikt. Möjligheten att åtala i Norge - och den lättnad det skulle innebära för den tilltalades barn istället för utlämning - var en central faktor i avvägningen.
Domstolen anger att standarden om att utlämning för brott, enligt Europadomstolens praxis, bara kan nekas under "exceptional circumstances" gäller som en generell regel. Hoyesterettens bedömer att det föreligger tungt vägande skäl för utlämning. Målet gällde, skriver domstolen, åtal för de grövsta förbrytelser som nationell och internationell straffrätt känner till. De individuella bördor som ett beslut om utlämning skulle få för den tilltalades barn, ansågs inte väga upp de skäl som utan tvekan talade för utlämning.
Barnkonventionen berörs i flera delar av avgörandet - bland annat tas artiklarna 3, 7 och 16 upp under rättslig reglering och domstolspraxis om tolkning av artikel 3 berörs. Barnets bästa bedöms ingående av domstolen, särskilt avvägningen mot andra motstående intressen