Laglighetsprövning – ett sätt att pröva barns rättigheter i kommunala och regionala beslut

Vad är laglighetsprövning?

Kommuner och regioner fattar ofta beslut som är generella och som berör många människor. Laglighetsprövning är en möjlighet för invånarna att få prövat om ett sådant beslut är lagligt, till exempel om kommunen eller regionen har begått ett formellt fel eller om beslutet på annat sätt strider mot någon lag.

Enligt kommunallagen kan ett beslut upphävas om det strider mot lag. Eftersom barnkonventionen är svensk lag innebär det att beslut kan upphävas om de bryter mot exempelvis artikel 3.1, som slår fast att barnets bästa ska beaktas i alla åtgärder som rör barn.

Barns rättigheter aktualiseras ofta i beslut på kommunal och regional nivå, till exempel inom skola, omsorg och samhällsplanering.

Två domar från Kammarrätten i Stockholm

Två domar från Kammarrätten i Stockholm från 2022 visar hur laglighetsprövning kan användas för att pröva om kommunala beslut är förenliga med barnkonventionen.

Målen rörde laglighetsprövning av beslut om förändring i skolverksamhet:

• en omorganisation av skolverksamhet i Danderyds kommun
• en ändrad stadieindelning vid två skolor i Solna stad

I båda fallen överklagade föräldrar besluten och åberopade att besluten stred mot barnkonventionen. Förvaltningsrätten upphävde kommunernas beslut eftersom den ansåg att barnens bästa inte hade fastställts inför besluten och att besluten därför stred mot lag (barnkonventionen). Kommunerna överklagade dessa domar till kammarrätten.

Kammarrätten gjorde en annan bedömning. Domstolen ansåg bland annat att barnkonventionen inte kräver någon formell process för att fastställa barnets bästa och att kommunernas beslutsprocess hade varit tillräcklig för att ledamöterna skulle kunna bedöma vad som var barnens bästa. Kammarrätten ansåg, till skillnad från förvaltningsrätten, att kommunernas beslut inte stred mot barnkonventionen. Förvaltningsrättens domar upphävdes därmed.

Målen visar att laglighetsprövning är ett relevant sätt att pröva om kommunala eller regionala beslut är förenliga med barnets bästa enligt barnkonventionen.  

Kammarrättens bedömningar av barnets bästa och barns rätt att komma till tals

Kammarrättens prövning av barnkonventionen utgår i båda målen från artikel 3.1 om barnets bästa. Även artikel 12 om barns rätt att komma till tals behandlas av domstolen. 

Artikel 3.1 – Barnets bästa

Artikel 3.1 slår fast att vid alla åtgärder som rör barn, direkt eller indirekt, ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Det gäller oavsett om frågan handlar om skola, fritid, omsorg, samhällsplanering eller andra verksamheter.

Kammarrätten bedömer i domarna att artikel 3.1 är direkt tillämplig och att det innebär att om ett kommunalt beslut strider mot artikeln kan det upphävas med stöd av kommunallagen.

I sina domar klargör domstolen också bland annat att:

• artikel 3.1 ställer krav på att barnets bästa ska beaktas
• effekterna av ett beslut måste utredas och bedömas
• det måste finnas en utvärdering av både positiva och negativa konsekvenser som beslutet kan få för barn
• barnets bästa ska väga tungt när olika intressen vägs mot varandra, men inte ensamt vara utslagsgivande

Artikel 12 – Barns rätt att komma till tals

Kammarrätten betonar den nära kopplingen mellan artikel 3.1 och artikel 12 – som rör barns rätt att uttrycka sina åsikter och att få dem beaktade. Det kan nämnas att FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) har slagit fast att det inte går att tillämpa artikel 3.1 korrekt om inte även kraven i artikel 12 uppfylls; rättigheterna är nödvändiga för varandra. Barns rätt att komma till tals kan tillgodoses på olika sätt, till exempel beroende på barnens ålder, mognad och vilken typ av beslut det gäller.

I kammarrättens domar tydliggörs att grupper av barn har rätt att komma till tals.

Domstolen konstaterar att rätten att komma till tals tillgodosetts i respektive fall genom att:

• barnen informerats och deras åsikter och tankar hade samlats in och bemötts och genom dialog som skolor haft med elever
• de barn som direkt berörs av beslutet har fått komma till tals indirekt, via vårdnadshavare, lärare och elevassistenter

Domstolen bedömer att kommunernas beslutsfattare har haft ett tillräckligt underlag för att kunna beakta de berörda barnens bästa.

Barnombudsmannens slutsatser

Barnombudsmannen ser positivt på att kammarrätten tydligt slagit fast att kommunala beslut kan upphävas om de strider mot barnets bästa. Det stärker barns rättigheter och ger kommuner och regioner incitament att arbeta mer systematiskt med analyser av barns bästa.

Kammarrätten noterar i sina domar att ett beslut kan få både positiva och negativa konsekvenser för ett barn, och att ett beslut som rör flera barn eller barn i allmänhet kan vara positivt för några barn men negativt för andra. Mot denna bakgrund menar domstolen att det inte alltid går att fastställa vad som är barnets bästa.

Barnombudsmannen vill i sammanhanget lyfta fram att barnrättskommittén i sin allmänna kommentar nr 14 om barnets bästa (CRC/C/GC/14, p. 39) anger att eventuella konflikter mellan vad som är bäst för ett enskilt barn respektive för en grupp barn måste lösas från fall till fall. Alla berörda intressen ska vägas omsorgsfullt mot varandra och en rimlig avvägning göras. Om en harmonisering inte är möjlig ska myndigheter och beslutsfattare analysera och väga samtliga berördas rättigheter.

Att barnets bästa ska komma i främsta rummet innebär att barnets intressen inte får behandlas som ett intresse bland andra. Vad som är barnets bästa ska ges särskild tyngd.

När det gäller laglighetsprövning ser Barnombudsmannen att det finns ett behov av ytterligare vägledning från högsta instans. Det gäller särskilt:

• vilka krav som ska ställas på beslutsunderlaget för att det ska anses vara tillräckligt för att kunna beakta barnets bästa
• hur barnets bästa ska fastställas i mer komplexa situationer såsom när ett beslut kan vara positivt för vissa barn men negativt för andra
• rätten att komma till tals för grupper av barn

Barnombudsmannen följer rättsutvecklingen noga.