Alla barn har rätt till skydd mot våld, men statistiken och barnens egna berättelser visar en helt annan verklighet. Här kombinerar vi nationell statistik med barn och ungas röster för att synliggöra hur utsattheten faktiskt ser ut. Nedan kan du fördjupa dig i tre områden:
i årskurs 9 utsätts för skriftliga kränkningar på nätet.
vars föräldrar är oense om boende och umgänge utätts för fysisk misshandel.
som lever i en hederskontext utsätts för sexuella övergrepp.
Statistiken nedan visar barns utsatthet för olika former av våld, enligt Skolundersökning om brott 2015-2025 av Brottsförebyggande rådet (Brå).
I Skolundersökningen om brott 2025 uppger flera av eleverna i årskurs 9 att de har blivit utsatta för misshandel under de senaste tolv månaderna: 21,6 procent av pojkarna och 16,3 procent av flickorna. Enligt denna undersökning har andelen pojkar som utsatts för misshandel mellan 2015 och 2025 först ökat och sedan gradvis minskat till tidigare nivå. Motsvarande andel för flickor är något lägre och har varit förhållandevis konstant under samma period.
I djupintervjuer som Barnombudsmannen har genomfört under 2025 har många barn och unga berättat att de blivit utsatta för omfattande och återkommande våld. Barn och unga berättar för oss om olika former av våld bland annat från närstående som pappa, mamma, farbröder, morbröder och bröder. När det gäller utsattheten för fysiskt våld har det handlat om att bli slagen med till exempel sladdar och andra tillhyggen eller att bli strypt. Barn har till exempel berättat för oss:
Han [pappan] använde våld alltid. Det kunde vara vad som helst. Ibland utan någon anledning.
Sen så fick min farbror och min farsa tag på mig på något sätt. Jag hade inga sociala medier, inget, men de fick tag på mig på något sätt. Sen hade de gått och hämtat mig. De drog mig hela vägen, allt så mitt i stan. Drog mig från håret framför människor. Och jag skrek efter hjälp, för sökte göra motstånd. Det var ingen som hjälpte eller något.
Fysiskt våld är alla former av kroppsliga bestraffningar och fysiska handlingar som tillfogar någon smärta eller skada. I Skolundersökningen om brott mäts fysiskt våld som misshandel, både mindre grov och grövre. I 2025 års undersökning uppger 9,5 procent av flickorna och 11,7 procent av pojkarna att de har utsatts för mindre grov misshandel upprepade gånger under de senaste tolv månaderna. För grövre misshandel är motsvarande andel 0,8 procent av flickorna och 2,7 procent av pojkarna.
Misshandeln kan ske i skolan, men även i hemmet eller på andra platser. I Skolundersökningen om brott 2025 uppger 55,0 procent av pojkarna och 39,3 procent av flickorna som utsatts för mindre grov misshandel att den senaste misshandeln inträffade under skoltid. Den största skillnaden mellan könen gäller utsatthet i hemmet: 25,8 procent av flickorna blev senast utsatta för mindre grov misshandel i det egna hemmet, jämfört med 8,7 procent av pojkarna.
Den som utsatte eleven vid den senaste händelsen var oftast en kompis, men det kunde också vara en annan elev på skolan, ett syskon/bonussyskon, en förälder/bonusförälder eller en obekant person. Flickor uppger oftare än pojkar att det var en förälder eller bonusförälder (11,7 respektive 3,0 procent), ett syskon eller bonussyskon (11,3 respektive 6,2 procent) eller en nuvarande eller tidigare partner eller dejt (5,8 respektive 0,4 procent) som utövade våldet. Pojkar uppger oftare än flickor att förövaren var en kompis (56,4 respektive 29,9 procent) eller en obekant person (8,5 respektive 3,6 procent). Många vill inte uppge vem som utsatt dem: 14,2 procent av flickorna och 7,4 procent av pojkarna.
Utsatthet för misshandel är vanligare bland vissa grupper av elever i årskurs 9. I Skolundersökningen om brott 2025 uppger 49,5 procent av eleverna med svaga ekonomiska resurser att de har utsatts för misshandel under de senaste tolv månaderna, jämfört med 18,3 procent av övriga elever. Bland elever med funktionsnedsättning är andelen 32,6 procent, ungefär dubbelt så hög som bland elever utan funktionsnedsättning (16,2 procent). Elever med annan än heterosexuell läggning uppger utsatthet i högre grad (30,0 procent) jämfört med heterosexuella elever (19,1 procent).
Andra undersökningar visar att utsattheten för fysiskt våld är stor även för andra grupper av barn och unga:
Dessa jämförelser behöver göras med viss försiktighet eftersom perioden när barnen blivit utsatta för våld inte är begränsade till det senaste året. Samtidigt vet vi utifrån våra samtal med barn och unga i särskilt utsatta situationer att de utsätts för våld systematiskt och återkommande samt att det ofta tar lång tid innan det uppmärksammas och de får det stöd och skydd som de är i behov av.
Sammantaget visar dessa resultat på markanta skillnader mellan olika grupper av barn och unga. Barn och unga i en särskilt utsatt situation behöver uppmärksammas för att samhället ska kunna ge barn och unga ett anpassat och heltäckande stöd och skydd i förhållande till deras behov.
Våld mot barn tar sig sällan endast ett uttryck. Flera studier visar att olika former av våld – som fysiskt, psykiskt, sexuellt, digitalt våld och försummelse - ofta överlappar varandra och förvärrar konsekvenserna för barnet. Barns och ungas utsatthet för olika former av våld framgår tydligt av Stiftelsen Allmänna barnhusets undersökning Våld mot barn 2022 samt av Barnombudsmannens egna undersökningar, exempelvis enkätundersökningen bland frihetsberövade barn och unga 2024, enkätundersökningen bland barn och unga 2025 inom ramen för uppdraget att undersöka brister i samhällets skyddsnät för barn, samt undersökningen undersökning om barns och ungas kunskap om utsatthet för sexuellt våld, sexuell exploatering och våld i ungas partnerrelationer 2025-2026.
Barnombudsmannens djupintervjuer med barn och unga visar på allvarliga konsekvenser när barn utsätts för våld. Det får negativa följder för fysisk och psykisk hälsa, skolgång, relationer, känsloliv och framtidstro och ökar risken för eget våldsutövande och annan kriminalitet samt missbruk av narkotika och alkohol.
Barnkonventionen fastslår bland annat barn ska skyddas mot alla former av fysiskt och psykiskt våld, skada eller över grepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp (Artikel 19).
FN:s barnrättskommitté understryker att barn som utsätts för våld, inklusive hedersrelaterat våld, övergrepp och vanvård, behöver ett sammanhängande och samordnat skydd. För det krävs förebyggande, utbildande, behandlande och rättsliga åtgärder, inklusive effektiva system för tidig identifiering och säkra rapporteringsvägar. I sina senaste slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges arbete för barns rättigheter, uttrycker kommittén djup oro över den ”otillräckliga förmågan hos yrkespersoner som arbetar med och för barn att upptäcka och hantera fall av våld mot barn”.
Barnombudsmannens ser ett behov av att flera åtgärder tas med barnets perspektiv och behov i centrum för att förebygga och bekämpa våld mot barn, särskilt barns våldsutsatthet i hemmet inklusive hedersrelaterat våld och förtryck. Barnombudsmannen välkomnar därför regeringens beslut om en ny nationell strategi för att förebygga och bekämpa våld mot barn. Detta är i linje med Barnrättskommitténs rekommendationer till Sverige att utarbeta och genomföra en strategi för att förebygga och bekämpa våld mot barn och säkerställa att den innehåller riktade åtgärder för särskilt utsatta grupper av barn, som flickor och barn med funktionsnedsättning med flera.
Barnombudsmannen har länge drivit på för en nationell strategi mot våld mot barn. Våra analyser och barns egna berättelser visar att arbetet måste utgå från en barnsyn som ser barnet som en rättighetsbärare, en individ med egen integritet, kompetens och erfarenhet. När barns perspektiv och rättigheter är utgångspunkten blir det tydligt vad som krävs av samhällets aktörer. Vi välkomnar också att Barnombudsmannen får ett viktigt uppdrag i genomförandet av strategin. Barns röster måste fortsätta vara vägledande när strategin omsätts i praktiken. Först när samhället agerar tidigt, konsekvent och med barnets bästa i fokus kan vi säkerställa att varje barn får växa upp fritt från våld.
Senast uppdaterad: 9 november 2026
Det finns många olika källor av statistik rörande barns utsatthet för sexualbrott. De fångar olika åldersgrupper och det är olika frågor som ställs i respektive undersökning. Vissa källor undersöker barn i grundskola och andra undersöker gymnasieelevers erfarenheter av utsatthet, vissa frågar om fysiska sexuella övergrepp medan andra fokuserar på digitala dimensioner av sexuella övergrepp. Det gör det svårt att jämföra undersökningar. För att förstå barns utsatthet för sexuella övergrepp kan man behöva väga samman de kvantitativa undersökningarna med kvalitativa undersökningar av exempelvis barn och unga som av olika anledningar inte befinner sig i skolmiljö.
I Skolundersökningen om brott 2025 uppger 14,9 procent av flickorna och 6,9 procent av pojkarna i årskurs 9 att de har blivit utsatta för sexualbrott under de senaste tolv månaderna. Enligt denna undersökning har andelen flickor som utsatts för sexualbrott minskat mellan 2015 och 2025. Motsvarande andel för pojkar är lägre och har varit förhållandevis konstant under samma period.
Utifrån våra samtal med särskilt utsatta barn och unga vet vi att de utsätts för våld systematiskt och återkommande. Barn har till exempel berättat för oss:
Jag har varit utsatt för sexuella övergrepp av [anhörig] när jag var liten. Ingen frågar en om hur man mår.
Sen när jag var [liten] så blev jag våldtagen av min halvbror, [flera gånger]. Jag sa det till min pappa och pappa svarade, ja men sluta med det då. Jag förstår inte varför pappa sa så. Det tänker jag på än idag, varför sa han så? Och jag anmälde det några år senare. Men såklart trodde ingen på mig, inte ens min mamma tror på mig om det. Folk säger att jag gillar att anklaga folk och vill ha uppmärksamhet.
Det är liksom, han har liksom så här filmat mig, det är det jag kommer ihåg. Och sen la han upp allt på internet. Det var jättejobbigt. Jag var helt alltså. Jag hade inga kläder på mig. […] Och jag är bara rädd att mina föräldrar ska få, att, alltså att de ska se det.
Våldtäkten filmades och finns på sociala medier. […] Det känns jobbigt för det är folk som har skickat den till mig i efterhand. Och har skrattat och kallat mig hora och tyckt att det var jättekul.
Sexuellt våld och sexuella övergrepp omfattar alla former av sexuella handlingar riktade mot barn, inklusive att tvinga, manipulera eller övertala ett barn att delta i sexuella aktiviteter. Sexuellt våld mot barn kan ske både fysiskt och digitalt. Under 2025–2026 genomförde Barnombudsmannen en undersökning om barns och ungas kunskap om utsatthet för sexuellt våld, sexuell exploatering och våld i ungas partnerrelationer där det framgår att 36 procent av flickorna respektive 14 procent av pojkarna i åldrarna 15–17 år har blivit utsatta för olika former av sexuellt våld. Könsskillnaderna är stora: 31 procent av tjejerna har fått oönskade bilder, jämfört med 6 procent av killarna, samt 22 procent av tjejerna har blivit ombedda att skicka avklädda bilder, jämfört med 7 procent av killarna. Utsattheten och könsskillnaderna ökar dessutom exponentiellt med åldern när vi jämför svar från barn och unga 10–14 år respektive 18–24 år i samma undersökning.
Folkhälsomyndighetens enkätstudie Ungas hälsa, relationer och sexliv (UNGKAB23) om ungas hälsa, relationer och sexliv visar på en omfattande utsatthet för sexuellt våld bland barn och unga, 16–29 år. Inom denna grupp svarar 24 procent av tjejerna respektive 2 procent av killarna att de utsatts för anal, oral eller vaginal penetration mot sin vilja (våldtäkt). Bland unga med andra könsidentiteter som svarade på enkäten var andelen 18 procent.
I Skolundersökningen om brott mäts elevers utsatthet för sexualbrott dels som fysiska sexuella kränkningar och dels som sexuell handling genom tvång. I 2025 års undersökning uppger 5,7 procent av flickorna och 4,9 procent av pojkarna i årskurs 9 att de har utsatts för fysiska sexuella kränkningar och 2,2 procent av flickorna och 0,9 procent av pojkarna att de utsatts för sexuell handling genom tvång, flera gånger de senaste tolv månaderna.
Det finns flera könsskillnader i utsattheten:
Liknande mönster kan skönjas även när det gäller sexuell handling genom tvång där flickor uppger att det främst skett i någon annans hem (35,1 procent), i det egna hemmet (16,9 procent), på internet eller på sociala medier (15,7 procent) eller på annan plats (14,5 procent), av en nuvarande eller tidigare kärleksrelation/dejt (51,6 procent), en kompis (13,6 procent) samt obekant/okänd person (10,8 procent).
Skolundersökningen om brott 2025 visar också att utsatthet för sexualbrott är vanligare bland vissa grupper av elever:
Andra undersökningar visar liknande resultat; att utsattheten för sexuellt våld är större för vissa grupper av barn och unga:
Stiftelsen Allmänna barnhusets undersökning Unga, sex och internet efter #metoo 2021 visar att sexuella övergrepp mot barn oftast börjar i tonåren. De flesta (81,7 procent) av de unga som utsatts uppger att det första övergreppet skedde när de var tonåringar, medan 15,9 procent var mellan 7 och 12 år, och 2,4 procent var yngre än 7 år. De flesta, 70 procent, utsattes första gången av någon de kände. Den vanligaste förövaren vid det första övergreppet var en jämnårig person de kände (35 procent), pojkvän eller flickvän (19 procent). Närstående förekom också som förövare: förälder eller styvförälder (13 procent), vuxen vän eller bekant till familjen (3,4 procent), annan släkting (2,3 procent) och syskon (1,1 procent).
Diskrepansen mellan utsatthet för sexualbrott, som redovisats genom flera olika källor ovan, och antalet anmälda brott är enorm. Antalet anmälda sexualbrott för 2025 där målsägare är barn och unga 0–17 år gäller endast 8 186 för flickor och 1 608 för pojkar. Ett sätt att förstå denna diskrepans är att det råder en låg tilltro till rättssystemet bland barn och unga. I Barnombudsmannens undersökning 2025–2026 om barns och ungas kunskap om utsatthet för sexuellt våld, sexuell exploatering och våld i ungas partnerrelationer svarar en stor majoritet, 75 procent, att de inte har förtroende för att våldsutövaren döms. Tjejerna i undersökningen har lägst tilltro till rättssystemet, 82 procent av dem uppger att de inte litar på att förövare döms. Mörkertalen gällande denna typ av brottslighet är stora och resultaten i undersökningen bekräftar detta.
Enligt Skolundersökningen om brott 2025 kan utsattheten för sexuella övergrepp ha minskat något för vissa grupper. Samtidigt blir många barn och unga alltjämt utsatta för sexuella övergrepp, och det ser ut som att till exempel sexuella övergrepp mot tjejer i nära relationer ökar. Olika källor tyder också på markanta skillnader mellan olika grupper av barn och unga. Barn och unga i en särskilt utsatt situation behöver uppmärksammas för att samhället ska kunna ge barn och unga ett anpassat och heltäckande stöd och skydd i förhållande till deras behov.
Vid analys av statistiken kring sexualbrott är det också viktigt att beakta att statistiken kan fluktuera över tid, och exempelvis påverkas av samhällsdebatten och hur mycket man pratar om sexuella kränkningar och övergrepp, såväl fysiska som digitala. Det kan påverka hur barn ser på sina erfarenheter och vad som bedöms vara acceptabla beteenden, och hur de därför svarar i olika undersökningar.
Barnkonventionen som är lag i Sverige sedan 2020 fastlår bland annat att alla barn ska skyddas mot:
Dessutom har Sverige förpliktat sig att följa Europarådets konvention om skydd av barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp (Lanzarotekonventionen).
Barnrättskommittén har bland annat uttryckt en djup oro över den höga förekomsten av sexuellt våld mot barn i Sverige samt den låga andelen anmälningar, åtal och fällande domar i ärenden som rör sexuellt utnyttjande av barn och sexuella övergrepp mot barn.
Området är väl studerat och det är klarlagt att sexuella övergrepp och annat våld kan få allvarliga och långsiktiga konsekvenser för de individer som utsätts. Av de som utsätts för sexuella övergrepp upplever en stor andel allvarliga psykiska stressreaktioner efteråt. En relativt vanlig följd är posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), som är ett allvarligt och långvarigt tillstånd av ångest som kan uppstå efter svåra upplevelser. Människor som lider av PTSD efter sexuella övergrepp upplever påtagligt sämre livskvalitet än resten av befolkningen.
Fler åtgärder behöver vidtas för att – med barnets perspektiv och behov i centrum – förebygga och bekämpa våld mot barn, särskilt våldsutsatthet i hemmet inklusive hedersrelaterat våld och förtryck och incest. Barnombudsmannen välkomnar därför regeringens beslut om en ny nationell strategi för att förebygga och bekämpa våld mot barn. Det är i linje med Barnrättskommitténs rekommendationer till Sverige att utarbeta och genomföra en strategi för att förebygga och bekämpa våld mot barn och säkerställa att den innehåller riktade åtgärder för särskilt utsatta grupper av barn, som flickor och barn med funktionsnedsättning med flera.
Den nationella strategin omfattar fyra delmål:
För att uppnå dessa delmål krävs satsningar inte minst mot det sexuella våldet, inklusive incest och sexuellt våld på digitala arenor. Barnombudsmannen föreslår exempelvis följande åtgärder:
Det är av stor vikt att bred statistikinsamling fortsätter över tid. Skolundersökningen om brott av Brå är viktig, liksom Folkhälsomyndighetens statistik genom befolkningsstudier som Ungas hälsa, relationer och sexliv (UngKAB) och Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). För att säkerställa insamling av statistik rörande barn med olika erfarenheter av våld och sexuellt våld bör finansieringen göras permanent till Stiftelsen Allmänna barnhuset, som står för viktiga pusselbitar av insamlad statistik genom undersökningarna Våld mot barn respektive Unga, sex och internet.
Senast uppdaterad: 9 november 2026
I Skolundersökningen om brott 2025 uppger 35,0 procent av flickorna och 23,5 procent av pojkarna i årskurs 9 att de har blivit utsatta för skriftliga kränkningar på internet under de senaste tolv månaderna. Mellan 2015 och 2021 låg andelen på cirka 29–31 procent bland flickor och cirka 19–20 procent bland pojkar. Andelarna ökade 2023 till 37,2 respektive 25,2 procent och minskade något 2025, men de ligger fortfarande över nivåerna före 2023.
Barnombudsmannen har under 2026 arrangerat workshops med barn och unga för att bättre förstå deras erfarenheter av sociala medier. På frågan om vad som är dåligt med sociala medier svarade barnen bland annat att ”det kan vara vuxna som pratar med barn”, att ”man kan bli mobbad” och att ”någon kan skriva fula ord”. Inom ramen för Barnombudsmannens uppdrag att kartlägga och beskriva barns och ungas erfarenheter av olika former av våld under uppväxten har det framkommit bland annat hur normaliserat digitalt våld mot barn och unga har blivit. Barn har till exempel berättat för oss:
Nej, men sådant där är normalt alltså. Hat, det är ju så nätet fungerar. Hot och, alltså, man hotar och så. Sen också bland fiender och sådant där också. Som skriver och, ja sådana saker.
I jämförelse med andra åldersgrupper är barn och unga mest utsatta för hat, kränkningar och negativa kommentarer på internet. Enligt undersökningen Svenskarna och internet 2024 utsätts 23 procent av pojkarna och 17 procent av flickorna för nätkränkningar inom åldersgruppen 12–19 år.
I Skolundersökningen om brott 2025 uppger drygt 9,6 procent av flickorna och 6,7 procent av pojkarna att de har utsatts för skriftliga kränkningar via internet flera gånger eller ofta de senaste tolv månaderna. Även andra undersökningar visar liknande mönster. Enligt Friendsrapporten 2025, som bygger på en undersökning med över 1 000 elever i årskurs 4–9, svarar sju procent av flickorna och tre procent av pojkarna att de är återkommande utsatta för kränkningar på nätet - nätmobbning. I undersökningen Ungar och medier 2025 svarar 6 procent av barn och unga 13–16 år att de utsatts för elakheter eller mobbning på internet eller via mobilen en eller fler gånger i veckan/månaden. Sammantaget innebär detta att flera barn lever i en situation där utsatthet för våld i digitala miljöer är ett återkommande inslag i deras dagliga liv.
Våld i digitala miljöer utövas med hjälp av informations- och kommunikationsteknik, vilket innebär att tekniken används som ett verktyg där olika former av våld kan utövas, förstärkas och få ökad räckvidd — exempelvis ekonomiskt, psykiskt eller sexuellt våld.
I Skolundersökningen om brott får eleverna i årskurs 9 även frågor om andra former av kränkningar i digitala miljöer. År 2025 uppger flickor oftare än pojkar att de har blivit utsatta, och skillnaden är störst när det gäller att någon har skickat sexuella bilder eller filmklipp på sig själv till eleven utan att eleven ville det: 29,7 procent av flickorna och 7,1 procent av pojkarna. För 13,2 procent av flickorna har detta skett flera gånger eller ofta, jämfört med 2,4 procent av pojkarna. Vidare uppger 17,4 procent av flickorna och 13,9 procent av pojkarna att någon har lagt upp bilder eller filmklipp på dem på internet. Dessutom uppger 5,0 procent av flickorna och 4,9 procent av pojkarna att någon har tagit bilder på dem i en känslig situation utan tillåtelse.
Barn och unga med funktionsnedsättningar löper större risk att utsättas för våld i digitala miljöer. I undersökningen Ungar och medier 2025 uppger barn och unga med psykiska funktionsnedsättningar att de i större grad utsätts för mobbning och elakheter på internet och mobilen:
Barn med psykiska funktionsnedsättningar utsätts också för sexuella närmanden på internet och mobilen i högre grad – och flickorna är mest utsatta. I undersökningen Ungar och medier 2025 uppger flickor med psykiska funktionsnedsättningar att de utsätts för sexuella närmanden på internet eller i mobilen i betydligt högre utsträckning än både pojkar med funktionsnedsättningar och andra flickor i samma ålder:
Skolundersökningen om brott ställer för närvarande inga frågor om vilka förövarna är som utsätter eleverna för våld i digitala miljöer. Andra undersökningar kan ge oss en viss inblick i detta:
Barnombudsmannens djupintervjuer med barn och unga visar på allvarliga konsekvenser när de utsätts för olika former av våld. Det får negativa följder för fysisk och psykisk hälsa, skolgång, relationer, känsloliv och framtidstro och ökar risken för eget våldsutövande och annan kriminalitet samt missbruk av narkotika och alkohol.
Barnkonventionen fastslår bland annat barn ska skyddas mot alla former av fysiskt och psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp (Artikel 19).
FN:s barnrättskommitté understryker att barn som utsätts för våld, inklusive heders relaterat våld, övergrepp och vanvård, behöver ett sammanhängande och samordnat skydd. För det krävs förebyggande, utbildande, behandlande och rättsliga åtgärder, inklusive effektiva system för tidig identifiering och säkra rapporteringsvägar. I sina senaste slutsatser och rekommendationer avseende Sveriges arbete för barns rättigheter, uttrycker kommittén djup oro över den ”otillräckliga förmågan hos yrkespersoner som arbetar med och för barn att upptäcka och hantera fall av våld mot barn”.
Sverige måste respektera, skydda och uppfylla barns rätt till skydd mot alla former av våld i den digitala miljön, precis som i andra miljöer.
Enligt FN:s barnrättskommittés allmänna kommentar nr 25 (2021) om barnets rättigheter i relation till den digitala miljön bör konventionsstaterna vidta lagstiftande och administrativa åtgärder för att skydda barn från våld i den digitala miljön, exempelvis genom regelbunden översyn, uppdatering och verkställighet av robusta ramverk för lagstiftning, regelverk och institutioner som skyddar barn från konstaterade och nya risker för alla former av våld i den digitala miljön. Vidare slår barnrättskommittén fast att konventionsstaterna måste ha nationella policyer som särskilt tar hänsyn till barns rättigheter i digitala miljöer. Policyerna ska både ge barn möjlighet att delta i och dra nytta av den digitala världen, och säkerställa att de kan göra det på ett tryggt sätt. Skydd mot våld i digitala miljöer – som näthat, nätmobbning och sexuella övergrepp – ska ingå de nationella policyerna.
I ljuset av denna allmänna kommentar rekommenderar barnrättskommittén Sverige att det:
Inom ramen för regeringsuppdraget att regeringsuppdraget att identifiera kontaktvägar för barn och unga som har utsatts för våld i partnerrelation, sexuellt våld eller sexuell exploatering har Barnombudsmannen fört samtal med barn och unga och även inhämtat synpunkter från myndigheter och civilsamhället. Utifrån det insamlade materialet lämnar Barnombudsmannen bland annat följande rekommendationer:
Senast uppdaterad: 9 november 2026
När separerade föräldrar är oense om boende och umgänge innebär det en betydligt högre risk för att barn utsätts för våld. Statistiken nedan visar barns utsatthet i dessa situationer, utifrån Stiftelsen Allmänna Barnhusets kartläggningar Våld mot barn (2016 och 2022). Diagram och tabeller bygger på bearbetade data från kartläggningarna.
Barns, och kvinnors, särskilda utsatthet i sådana situationer bekräftas även av Jämställdhetsmyndigheten, som granskat 814 tingsrättsdomar om vårdnad, boende och umgänge. I 64 procent av fallen framkom uppgifter om våld eller andra övergrepp.
Enligt den nationella kartläggningen Våld mot barn 2022 är utsattheten för olika former av våld särskilt stor bland barn med separerade föräldrar som är oense om boende och umgänge. När det gäller utsattheten för fysisk misshandel är utsattheten dubbelt så stor jämfört med de som har separerade föräldrar som är överens. Det gäller 42,8 procent av flickorna och 40,2 procent av pojkarna bland barn vars separerade föräldrar är oense om boende och umgänge. Bland barn vars föräldrar är överens om boende och umgänge är motsvarande siffror 19,1 procent för flickor och 20,2 procent för pojkar. Sedan 2016 har andelen som utsatts för fysisk misshandel varit relativt oförändrad bland flickor, medan andelarna har ökat för pojkar vars föräldrar är oense (från 35,5 till 40,2 procent) och minskat för pojkar vars föräldrar är överens (från 25,5 till 20,2 procent).
I djupintervjuer med barn och unga som Barnombudsmannen har genomfört under 2024 har våldsutsatthet i hemmet från närstående varit särskilt framträdande. Det handlar både om fysiskt våld direkt mot barnet själv, mot den andra föräldern (oftast modern), och mot syskon. Andra former av våld och övergrepp, såsom psykiskt våld, sexuella övergrepp eller vanvård och försummelse har också förekommit. För många av de intervjuade barnen och de unga har våld varit en konstant del av deras barndom och vardag och något som har normaliserats. Samtidigt får det konsekvenser för barns trygghet, mående och hälsa.
Det var mycket bråk hemma, mina föräldrar separerade. Jag och [mitt syskon] utsattes för mycket våld, mycket smällar. Såg även min mamma och [småsyskon] utsättas för våld. Jag har förstått att pappa var otrogen. Han gifte om sig med en kvinna som inte gillade oss barn.
Mamma skyddade oss alltid. Hon tog emot det mesta. När jag blev lite äldre blev jag argare och försökte skydda. Då åkte jag också och fick också stryk. […] Ja, det blev en vardag. Vi såg det inte som ett stort problem. Och visar det inte utåt heller. Det var inte många som visste om det. Så vi kunde-, ja. […] För mamma var rädd för att hon skulle bli av med oss igen. […] Ja, att hon skulle bli av med vårdnaden. Eller att vi skulle hamna i familjehem.
Trots att lagstiftning finns för att skydda barn från våldsutsatthet, exempelvis lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU, och nya bestämmelser kopplat till vårdnad, boende och umgänge, VBU, i föräldrabalken ser verkligheten annorlunda ut. Barn beskriver hur de lämnas kvar i en hemmiljö med våldsutsatthet, trots att det är känt av socialtjänsten att våld förekommer. Barn får inte sina röster hörda och får inte vara delaktiga i de beslut och åtgärder som rör dem. Barn som lever i familjer där det förekommer våld riskerar att hamna i utdragna vårdnads-, umgänges- och boendekonflikter vid en separation. Barn och unga berättar även om hur våldet kan fortsätta efter exempelvis en skilsmässa mellan föräldrarna, och att våldet från närstående upphört först när de har blivit placerade på skyddat boende.
Erfarenheter visar att barn som är våldsutsatta ofta fortsätter att vara i fara även efter att föräldrarna har separerat, särskilt om de tvingas till umgänge med en förövare. Det svenska rättssystemet har under lång tid haft en stark betoning på att barnet ska ha en nära relation med båda föräldrarna, även i fall där det finns uppgifter om våld eller omsorgssvikt. Barn har tvingats till umgänge med föräldrar de är rädda för, trots att det har funnits tydliga risker för fortsatt utsatthet. Barnombudsmannen känner oro för att det nya skydd som sedan den 1 januari 2025 ska finnas i processer rörande VBU, inte får fullt genomslag i praktiken.
I Barnombudsmannens intervjuer med barn och unga har det framkommit att det saknats intresse och rutiner för att följa upp situationen för våldsutsatta barn, och att insatserna som ges inte möter barnets behov. Barn ska inte tvingas till umgänge med föräldrar de är rädda för. För att säkerställa detta måste de kunskapsbrister som finns kopplat till alla former av våld mot barn och våldets konsekvenser åtgärdas, och barns rättigheter stärkas i förhållande till vårdnadshavares rättigheter. Det gäller även när barn varit utsatta för psykiskt våld. Såväl rättsväsende som socialtjänst behöver ta berättelser om våld på stort allvar och exempelvis inte förminska dem till att handla om samarbetssvårigheter.
Brist på skydd riskerar att få långtgående konsekvenser. Barn som tvingas till umgänge med en våldsutövande förälder kan utveckla stressrelaterade problem, traumatiska reaktioner och bristande tillit till vuxenvärlden. Det kan leda till att barnet söker andra sammanhang där de känner sig sedda och förstådda, något som i värsta fall kan utnyttjas av kriminella grupper.
I rapporten ”Det har alltid funnits våld, alltså när det har funnits problem.” lägger Barnombudsmannen fram förslag på åtgärder för att stärka skyddet för barn som utsätts för våld, bland annat följande:
Det finns en diskrepans mellan barns rättigheter och det faktiska stödet – våldsutsatta barn får inte det skydd och de insatser de har rätt till enligt lag. Barn ska skyddas mot alla former av våld och det finns lagstiftning som ska säkerställa det, såsom socialtjänstlagen, skollagen, LVU och de nya reglerna i föräldrabalken gällande vårdnad, boende och umgänge. Ändå tvingas många barn att leva med vårdnadshavare som utsätter dem för våld och även när insatser vidtas är de ofta otillräckliga. För att säkerställa barns trygghet och rättigheter måste våldsutsatta barn identifieras i ett tidigt skede och få adekvata hjälp-, stöd- och skyddsinsatser. När det gäller de yngsta barnen utsatta för våld och trauma saknar de i princip helt tillgång till vård, då barn 0–6 år inte ses som patienter.
Att våldsutsatta barn upptäcks och får rätt insatser är inte bara en nödvändighet för deras egna välbefinnande utan också en avgörande åtgärd för att förhindra att barn till exempel exploateras och rekryteras till grov kriminalitet.
I rapporten Det har alltid funnits våld, alltså när det har funnits problem. lägger Barnombudsmannen fram förslag på åtgärder för att stärka skyddet för barn som utsätts för våld, bland annat följande:
Senast uppdaterad: 9 november 2026
Enligt kartläggningen Våld mot barn 2022 är utsattheten för olika former av våld särskilt stor bland barn med separerade föräldrar som är oense om boende och umgänge. Utsattheten för försummelse är vanligare bland dessa barn jämfört med de som har separerade föräldrar som är överens. Det gäller 27,8 procent av flickorna och 22,8 procent av pojkarna bland barn med separerade föräldrar som är oense om boende och umgänge. Bland barn vars föräldrar är överens om boende och umgänge är motsvarande andelar 12,3 procent för flickor och 14 procent för pojkar. Sedan 2016 har utsattheten för försummelse bland flickor vars föräldrar är oense ökat något (från 27,8 till 29,2 procent) och minskat något för flickor vars föräldrar är överens (från 14,1 till 12,3 procent). För pojkarna har utsattheten för försummelse ökat under samma period i båda grupperna.
I djupintervjuer som Barnombudsmannen har genomfört 2025 berättar många barn och unga om en uppväxt präglad av återkommande våld, bland annat försummelse. De beskriver både fysisk och känslomässig försummelse, till exempel att inte få mat, omsorg, kärlek eller stöd från vuxna. Flera berättar också om utsatthet i familjehem, där de inte fått sina grundläggande behov tillgodosedda. Många beskriver föräldrar som varit känslomässigt frånvarande och avstängda, och att det saknats möjlighet att prata om känslor hemma. Barn med separerade föräldrar berättar i vissa fall att de hamnat mitt i svåra konflikter mellan föräldrarna och fått ta stort ansvar för de vuxnas känslor och behov. Erfarenheterna har påverkat barnen långt upp i åldrarna och flera beskriver hur de har fått sätta sina egna behov åt sidan för att skydda eller stötta en förälder och syskon.
Vi åt ju knappt när jag bodde där för min mamma gjorde aldrig mat […] För var inte hon hungrig så skulle inte någon äta.
Hon sa typ aldrig jag älskar dig eller kram eller någonting. […] Hon är fett elak, typ säger fett elaka saker.
De kan inte prata med varandra. De snackar skit om varandra dagligen alltså. Så fort man tar upp det är det bara skitsnack hela tiden.
Om någon ville säga något till den andra så sa de det till oss och vi fick säga det. […] Men liksom, alltid den här känslan av att man måste välja sida.
Det finns omfattande lagstiftning som ska skydda barn från att utsättas för alla former av våld. Ändå berättar barn att de har vuxit upp i utsatta och otrygga hemmiljöer, trots våldsutsattheten har varit känd av en eller flera myndigheter. Barn får inte sina röster hörda och får inte vara delaktiga i de beslut och åtgärder som rör dem. Barn som lever i familjer där det förekommer våld riskerar att hamna i utdragna vårdnads-, umgänges- och boendekonflikter vid en separation. Barn och unga berättar även om hur våldet kan fortsätta efter exempelvis en skilsmässa mellan föräldrarna, och att våldet från närstående upphört först när de har blivit placerade på skyddat boende.
När socialtjänsten strävar efter att hålla ihop familjen riskerar barnets egna rättigheter att hamna i skymundan. Barnombudsmannens undersökning 2025 om brister i samhällets skyddsnät för barn visar att det finns en återkommande konflikt mellan ett familjeorienterat synsätt och ett barnrättsperspektiv i arbetet med våldsutsatta barn.
Brist på skydd riskerar att få långtgående konsekvenser. Barn som tvingas till umgänge med en våldsutövande förälder kan utveckla stressrelaterade problem, traumatiska reaktioner och bristande tillit till vuxenvärlden. Det kan leda till att barnet söker andra sammanhang där de känner sig sedda och förstådda, något som i värsta fall kan utnyttjas och leda till fortsatt utsatthet.
Det finns ett avsevärt glapp mellan barns rättigheter och hur det ser ut i praktiken – barn som utsätts för försummelse i samband med föräldrars vårdnads-, boende- och umgängeskonflikter får inte alltid det skydd de har rätt till enligt lag. Även när insatser vidtas är de ofta otillräckliga, och rättssystemets fortsatta betoning på barnets kontakt med båda föräldrarna riskerar att gå före barnets trygghet. För att säkerställa barns rätt till skydd i dessa situationer krävs att kunskapsbrister om försummelse och andra former av våld åtgärdas, att barns rättigheter stärks i förhållande till vårdnadshavares rättigheter, och att barns berättelser om våld och utsatthet tas på allvar
Mot denna bakgrund lyfter Barnombudsmannen bland annat följande rekommendationer:
Senast uppdaterad: 9 november 2026
Enligt kartläggningen Våld mot barn 2022 är utsattheten för olika former av våld särskilt stor bland barn med separerade föräldrar som är oense om boende och umgänge. Utsattheten för mobbning är vanligare i denna grupp jämfört med de som har separerade föräldrar som är överens. Det gäller 32,1 procent av flickorna och 25,4 procent av pojkarna bland barn med föräldrar som är oense om boende och umgänge. Motsvarande andelar för barn vars föräldrar är överens om boende och umgänge är 19,2 procent av flickorna och 16 procent av pojkarna. Jämfört med 2016 har utsattheten för mobbning minskat bland flickorna men ökat något för pojkarna i dessa grupper.
I djupintervjuer som Barnombudsmannen har genomfört under 2024 har många barn och unga berättat att de blivit utsatta för omfattande och återkommande våld. Flera barn och unga, särskilt tjejer, berättar om utsatthet för mobbning i skolan. I flera fall har mobbningen innefattat grovt fysiskt och psykiskt våld. De beskriver hur mobbningen lämnat djupa spår och haft en stark negativ påverkan på deras psykiska hälsa, självkänsla och känsla av samhörighet. Färre killar har i samtalen berättat om utsatthet för mobbning i skolan, samtidigt som de i något högre grad än tjejer uppgett utsatthet för våld i skolan i Barnombudsmannens enkät 2024.
Jag blev ganska mobbad i skolan också. Det var inte bara så här psykisk mobbning. Det var väldigt mycket fysisk mobbning också. Mina första skolor kommer jag inte ens ihåg. Det är för jobbigt.
Och då möttes jag av detta gänget från skolan då, flera stycken. De skrek på mig. De hotade mig att jag skulle ta livet av mig. [...] Och jag bara stod där liksom. Och sen när jag skulle gå hem, jag vågade ju inte gå hem.” hon fortsätter att beskriva sitt mående på grund av mobbingen ”Så de skickade mig till psykiatrin då, för de skickade in en remiss. Och det skulle vara prio ett liksom. Så då efter den här händelsen så försökte jag, jag började med självskadebeteende. Jag försökte ta mitt liv. Men det var liksom ingen som brydde sig, så.
Det var mycket mobbning, för att föräldrarna tyckte inte att jag var en bra person. De ville inte att deras barn skulle hänga med mig, för att jag var ju som jag var. Och jag hade inte mamma som gav mig bra kritik när jag klarade vissa prov. Hon såg inte mig och jag kände mig osynlig.” hon fortsätter ”Hemsk barndom. Mobbad. Alltså alla de här punkterna som är hemska. Jag menar, det kan ju inte bli värre nu. Det kan inte bli värre än det som jag har varit med om. Det kan bara bli bättre härifrån. Jag kommer inte bli mobbad mer i några skolor.
Ja, alltså det var ju folk jag gick i skolan med. Så det var ju liksom, ja. Jag blev misshandlad, jag blev skadad liksom. Jag blev slagen med […], pinnar, sten. Så hela här var alltså blålila. Skolan gjorde en polisanmälan men de killarna blev avstängda i cirka en vecka ifrån skolan. Och jag behövde gå till skolan dagen efter. Så ska det inte behöva vara. Jag hade hellre varit hemma och vilat upp mig. Jag var rädd för att gå till skolan.
Skolan spelar en avgörande roll i barns och ungas liv och har potential att vara en avgörande skyddsfaktor i deras liv. Den kan fungera som en trygg punkt, fånga upp barn och unga som är utsatta och ge bättre framtidsutsikter. Barnombudsmannens rapport "Tro på oss när vi väl vågar berätta", som innehåller underlag från såväl barn och unga som yrkesverksamma, visar dock att skolväsendet för alltför många barn och unga inte fyller den funktion som den skulle kunna och borde göra:
Mobbning kan ge långtgående konsekvenser för den som utsätts, både på kort och lång sikt. I en pågående studie på Göteborgs universitet - Mobbning och Skola - beskriver deltagarna att mobbningen orsakat depressivitet, ångest och i vissa fall självmordstankar. Förutom osäkerhet, depressioner och olika former av ångest har erfarenheterna av mobbning bidragit till att forma deras identitet och syn på sig själva som "värdelösa". Dessutom har mobbningen lett till problem i relation till den egna kroppen, kroppsuppfattningen och utseendet. I försök att skydda sig själva mot ytterligare mobbning beskriver många deltagare hur de aktivt undvikit sociala situationer, vilket i några fall medfört svårigheter att ta del av högre utbildning.
Många av de barn och unga som Barnombudsmannen har intervjuat 2025 som har varit utsatta för våld hemma eller i skolan har antingen berättat för en lärare eller annan vuxen i skolan om sin situation eller på andra sätt tydligt visat att de inte mår bra. Det kan handla om att de har gråtit framför läraren, varit ”bråkiga”, dragit sig undan och blivit tysta, inte kommit till skolan alls eller kommit dit med synliga skador och översminkade blåmärken. Trots detta har vuxna inte agerat. Oavsett om skolan har vetat eller borde ha förstått att eleven har behövt stöd och skydd, har vuxna i många fall misslyckats med att agera på ett sätt som har förbättrat situationen. Sammantaget framträder en bild av en vuxenvärld som inte i tillräcklig utsträckning lyssnar, tror på och tar barns utsagor på allvar.
Barnombudsmannen anser att arbetet med att förebygga och motverka mobbning är särskilt angeläget att prioritera för att skolan ska vara en trygg plats för alla barn.
För att förbättra upptäckten av och möjliggöra tidiga insatser till barn och unga som är eller riskerar att bli utsatta för våld föreslår Barnombudsmannen följande:
Senast uppdaterad: 9 november 2026
Enligt kartläggningen Våld mot barn 2022 är utsattheten för olika former av våld särskilt stor bland barn med separerade föräldrar som är oense om boende och umgänge. Utsattheten för psykisk misshandel är vanligare bland denna grupp jämfört med de som har separerade föräldrar som är överens. Det gäller 40,8 procent av flickorna och 31,9 procent av pojkarna bland barn vars separerade föräldrar är oense. Motsvarande andelar för barn vars föräldrar är överens om boende och umgänge är 16 procent för flickorna och 13,1 procent för pojkarna. Jämfört med 2016 har utsattheten för psykisk misshandel minskat bland flickorna medan den ökat något för pojkarna när det gäller barn med separerade föräldrar.
I djupintervjuer som Barnombudsmannen har genomfört 2025 berättar många barn och unga om en uppväxt präglad av återkommande våld, där psykiskt våld är den vanligaste formen. Barnen beskriver bland annat kränkningar, nedvärderande kommentarer och hot från en eller båda föräldrarna. Flera berättar också om att leva med ett ständigt hot om fysiskt våld och med aggressiva eller oberäkneliga föräldrar. Detta har skapat en ständig rädsla och satt djupa psykiska spår hos många av barnen. Några beskriver att det psykiska våldet har påverkat dem mer långvarigt än det fysiska våldet.
Hon sa alltid att i framtiden så kommer min man slå mig för att jag är så stor i käften och vass i munnen.
Och så sa hon typ att, om du någonsin berättar för någon vad som pågår här hemma, så kommer jag ta död på dig. Jag kommer gömma din kropp. Ingen ska någonsin få reda på att det var du, eller att det var jag.
Min pappa var mer så här mycket för hot och sådant här. Han hotade mig till exempel typ när jag var fyra, fem år kanske. Typ att han skulle låsa in mig i ett mörkt rum och sådana sa... alltså sådana grejer. Så jag var rädd för han. Jag trodde alltså han var galen liksom. Han är oberäknelig. Han kan spåra ur när som helst liksom. Så det var jag rädd för.
Det här, liksom det här kanske låter riktigt dumt att säga men ibland önskar jag att det var våld. För i alla fall våld, man kan liksom skada och sen fortsätta och sen allt blir okej. Men när det är psykiskt, jag tror inte de kan lämna liksom alla de där minnen där.
Trots att det finns lagstiftning som ska skydda barn från alla former av våld ser verkligheten för utsatta barn ofta annorlunda ut. Barn berättar om hur de lämnas kvar i hem där socialtjänsten känner till att våld utövas, och om hur deras röster och åsikter inte tas tillvara i de beslut som rör dem.
Barn som ser eller hör en närstående, till exempel en förälder, bli utsatt för våld av en annan närstående blir utsatt för psykiskt våld. Det kan också röra sig om barnfridsbrott. Våldet upphör inte alltid för att föräldrarna separerar. Barn och unga som Barnombudsmannen talat med under 2024 beskriver hur de utsatts för fortsatt våld efter en skilsmässa, och hur våldet i många fall inte upphört förrän de placerats på skyddat boende. Det svenska rättssystemet har länge betonat barnets rätt till en nära relation med båda föräldrarna – även i fall där det finns uppgifter om våld. Det har lett till att barn, trots uppenbara risker, tvingats till umgänge med föräldrar som de är rädda för.
Barnombudsmannen befarar att de nya reglerna om vårdnad, boende och umgänge som trädde i kraft den 1 januari 2025 inte får tillräckligt genomslag i praktiken – och att barn därmed fortsätter att hamna i kläm mellan systemets intentioner och verkligheten.
Efter fortsatta samtal med barn och unga under 2025 kan Barnombudsmannen konstatera att barn som utsätts för våld under uppväxten tar stor skada. Våldet påverkar hela barnets liv: hälsa, relationer, skolgång och framtidsutsikter. Det våld som utövas av närstående – föräldrar, syskon eller andra i familjen – kan få särskilt allvarliga konsekvenser. Detta eftersom våldet utövas av dem som står barnets närmast och borde vara trygga och det är våld som barn utsätts för redan från de yngsta åldrarna.
Barn som utsätts för våld av närstående är ofta djupt lojala mot den som utsätter dem. De skyddar sina närstående, tar på sig skuld och tonar ned sin egen utsatthet. Det gör att vuxna lätt underskattar hur illa barnet har det. Konsekvenserna kan vara svåra: ångest, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter och svårigheter att lita på andra människor. Många bär också på oro och skuld för syskon som lever i samma miljö. Långvarig våldsutsatthet påverkar även skolgång och möjligheter i livet på lång sikt.
Konsekvenserna förvärras av att barn alltför sällan får det stöd de behöver. Barn och unga berättar om hur de på olika sätt har signalerat att de behöver hjälp – utan att bli lyssnade på eller tagna på allvar. Det skadar inte bara barnet utan även dess förtroende för vuxna och samhället, och riskerar att leda till att barn slutar söka hjälp.
Det barn och unga efterfrågar är enkelt och grundläggande: att bli sedda, lyssnade på och trodda. Samhällets insatser måste inte bara stoppa våldet – de måste också stödja barnets långsiktiga återhämtning och sätta barnets behov i centrum.
För att skydda barn och unga från att bli utsatta för våld – och från de konsekvenser våldet får – är det avgörande att förebygga våld eller så tidigt som möjligt uppmärksamma barn som redan är utsatta. Förebyggande insatser och tidig upptäckt, följt av rätt stöd och skydd, gör det möjligt att begränsa våldets konsekvenser. I grunden handlar det om att i ett tidigt skede bryta våldsutsatthet och de generationsöverskridande mönster av våldsutövning och trauma som annars riskerar att föras vidare – och därigenom minska både våldets långsiktiga konsekvenser och risken att barn och unga senare utnyttjas i kriminalitet.
Mot denna bakgrund lyfter Barnombudsmannen följande rekommendationer:
Implementera en mer holistisk syn inom hälso- och sjukvård och elevhälsa när det gäller konsekvenser av barns utsatthet för våld. Dagens symtombehandling, bristande helhetssyn på barnets hälsa och mående, och avsaknaden av någon som tar ett sammantaget, övergripande medicinskt ansvar, leder till vård och behandling som inte möter barnets faktiska behov.
Senast uppdaterad: 9 november 2026
Enligt kartläggningen Våld mot barn 2022 är utsattheten för olika former av våld särskilt stor bland barn med separerade föräldrar som är oense om boende och umgänge. Utsattheten för sexuella övergrepp är vanligare bland flickor än bland pojkar och större om en har föräldrar som är oense om boende och umgänge. Att vara flicka i kombination med att ens föräldrar är oense om boende och umgänge innebär störst utsatthet: hela 64,7 procent av dessa flickor har utsatts för sexuella övergrepp. Jämfört med 2016 har utsattheten för sexuella övergrepp ökat bland såväl flickor som pojkar oavsett familjesituation.
I djupintervjuer som Barnombudsmannen har genomfört under 2024–2025 har många barn och unga berättat att de blivit utsatta för återkommande sexuellt våld. Barn har till exempel berättat för oss:
Jag har varit utsatt för sexuella övergrepp av [anhörig] när jag var liten. Ingen frågar en om hur man mår.
Sen när jag var [liten] så blev jag våldtagen av min halvbror, [flera gånger]. Jag sa det till min pappa och pappa svarade, ja men sluta med det då. Jag förstår inte varför pappa sa så. Det tänker jag på än idag, varför sa han så? Och jag anmälde det några år senare. Men såklart trodde ingen på mig, inte ens min mamma tror på mig om det. Folk säger att jag gillar att anklaga folk och vill ha uppmärksamhet.
Trots att lagstiftning finns för att skydda barn från alla former av våld ser verkligheten för utsatta barn ofta annorlunda ut. Barn berättar om hur de lämnas kvar i hem där socialtjänsten känner till att våld förekommer, och om hur deras röster och åsikter inte tas tillvara i de beslut som rör dem.
Våldet upphör inte alltid när föräldrarna separerar. Barn och unga som Barnombudsmannen talat med under 2024 beskriver hur de utsätts för fortsatt våld efter en skilsmässa, och hur våldet i många fall inte upphört förrän de placerats på skyddat boende. Det svenska rättssystemet har länge betonat barnets rätt till en nära relation med båda föräldrarna – även i fall där det finns uppgifter om våld. Det har lett till att barn tvingats till umgänge med föräldrar de är rädda för, trots uppenbara risker.
I intervjuer med Barnombudsmannen 2025 beskriver barn och unga utsatthet för många olika former av sexuella övergrepp. Flera barn beskriver att de har varit utsatta för sexuella övergrepp från närstående under uppväxten. Det faktum att våldsutövaren fanns i familjen eller i familjens absoluta närhet har medfört att det har varit mycket svårt för dem att berätta om sin utsatthet, särskilt som övergreppen ofta har skett i ung ålder.
Det är framför allt tjejer, men även några killar, som berättar bland annat om incest, digitala sexuella övergrepp, sexuellt våld och sexuell exploatering i samband med annan kriminalitet. De beskriver även normaliseringsprocessen vid våld i ungas partnerrelationer. Den verklighet som framträder är en där sexuella övergrepp är närvarande på såväl fysiska som digitala arenor, som barn och unga tvingas förhålla sig till. Utöver att de beskriver olika former av utsatthet berättar de även om hinder för att söka stöd, såsom att:
Senast uppdaterad: 9 november 2026
Enligt kartläggningen Våld mot barn 2022 är utsattheten för olika våldsformer särskilt stor bland barn med separerade föräldrar som är oense om boende och umgänge. Utsattheten för att uppleva våld mellan föräldrar är relativt stor: 44,2 procent för flickorna och 23,8 procent för pojkarna. Motsvarande andelar för barn vars föräldrar varit överens om boende och umgänge är 13,6 procent av flickorna och 7,9 procent för pojkarna. Jämfört med 2016 har utsattheten för att uppleva våld minskat något bland såväl flickor som pojkar oavsett familjesituation.
I djupintervjuer som Barnombudsmannen har genomfört 2025 berättar många barn och unga att de har bevittnat våld mot närstående, oftast att pappan eller bonuspappan har utsatt barnets mamma eller en ny partner. De beskriver att mamman har blivit slagen, inknuffad i saker och i vissa fall utsatts för våldtäkt framför barnen. De har också sett syskon bli utsatta för våld. Barnen har levt med en stor oro för mamman och kan själva ha blivit utsatta när de har försökt gå emellan för att skydda mamma och syskon. Några barn och unga kallar inte det som har pågått i hemmet för våld, men beskriver ständiga skrik och bråk och/eller att föräldrar har puttats och kallat varandra fula saker. Flera barn och unga reflekterar själva kring att de har upplevt våldsutsatthet i hemmet och i nära relationer som något normalt, som de har lärt sig att leva med.
Man blir van till slut. Det känns som en vardag. Ibland kunde jag vara helt redo för att min pappa skulle slå mig. Jag gick ibland själv och hämtade min telefon, för de kollade hela tiden. Ibland gick jag och bara gav telefonen, för jag vet det är den tiden de kollar telefonen. Det är den tiden jag måste fixa maten, annars kommer de slå mig. Det är den tiden. Man blir van. Då det blir som en rutin, som en vardag. Det är normalt, tänker man. Men på något sätt när man går typ till skolan eller häng er med vänner eller något och hör hur de har det, det är då man börjar tänka. För det är inte så jag har det.
Barn och unga beskriver dessutom materiellt våld, exempelvis föräldrar som har förstört barnets telefon eller surfplatta, slagit sönder möbler eller kastat saker, som även det har skapat rädsla och oro under uppväxten. Dessutom har en betydande andel barn och unga som i intervjuerna berättar att de har bevittnat våld mot närstående, oftast att pappan eller bonuspappan har utsatt barnets mamma eller en ny partner. De beskriver att mamman har blivit slagen, inknuffad i saker och i vissa fall utsatt för våldtäkt framför barnen. De har också sett syskon bli utsatta för våld. Barnen har levt med en stor oro för mamman och kan själva ha blivit utsatta när de har försökt gå emellan för att skydda mamma och syskon. Några barn och unga kallar inte det som har pågått i hemmet för våld, men beskriver ständiga skrik och bråk och/eller att föräldrar har puttats och kallat varandra fula saker.
När det gäller barns och ungas våldsutsatthet är det vanligt att det under uppväxten har skett en normalisering av våld. Det framkommer på så sätt att de barn och unga som Barnombudsmannen har intervjuat först kan säga att det inte förekom något våld i hemmet, för att senare under samtalet berätta om hur pappan kunde bli väldigt arg och slå i väggar eller att mamman kunde ge örfilar och sånt. Det är inte heller ovanligt att de tonar ned våldet som de har blivit utsatta för av föräldrar eller andra närstående. Flera barn och unga reflekterar själva kring att de har upplevt våldsutsatthet i hemmet och i nära relationer som något normalt, som de har lärt sig att leva med. Vissa har i mötet med vänner och deras familjer, eller med avstånd och tid, kunnat se att alla barn inte har det på samma sätt som de har haft det.
Efter samtal med barn och unga under 2025 kan Barnombudsmannen konstatera att barn som utsätts för våld under uppväxten tar stor skada. Våldet påverkar hela barnets liv: hälsa, relationer, skolgång och framtidsutsikter. Det våld som utövas av närstående – föräldrar, syskon eller andra i familjen – kan få särskilt allvarliga konsekvenser. Detta eftersom våldet utövas av dem som står barnets närmast och borde vara trygga och det är våld som barn utsätts för redan från de yngsta åldrarna. Tjejer berättar i större utsträckning än killar om att de har bevittnat våld mot närstående eller själva direkt har utsatts. Särskilt tydligt är detta när det gäller tjejers utsatthet för sexuellt våld, sexuell exploatering och våld i ungas partnerrelationer. Även när det gäller vem som utövar våld, särskilt när det gäller det våld som barn och unga har bevittnat mot närstående, finns ett tydligt könsmönster: De har framför allt sett mamman bli utsatt för våld från pappan, bonuspappan eller mammans pojkvän.
Barn som utsätts för våld av närstående är ofta djupt lojala mot den som utsätter dem. De skyddar sina närstående, tar på sig skuld och tonar ned sin egen utsatthet. Det gör att vuxna lätt underskattar hur illa barnet har det. Konsekvenserna kan vara svåra: ångest, sömnsvårigheter, koncentrationssvårigheter och svårigheter att lita på andra människor. Många bär också på oro och skuld för syskon som växer upp i samma miljö. Långvarig våldsutsatthet påverkar även skolgång och möjligheter i livet på lång sikt.
Konsekvenserna förvärras av att barn alltför sällan får det stöd de behöver. Barn och unga berättar om hur de på olika sätt har signalerat att de behöver hjälp – utan att bli lyssnade på eller tagna på allvar. Det skadar inte bara barnet utan även dess förtroende för vuxna och samhället, och riskerar att leda till att barn slutar söka hjälp.
Det barn och unga efterfrågar är enkelt och grundläggande: att bli sedda, lyssnade på och trodda. Samhällets insatser måste inte bara stoppa våldet – de måste också stödja barnets långsiktiga återhämtning och sätta barnets behov i centrum.
För att skydda barn och unga från att bli utsatta för våld – och från de konsekvenser våldet får – är det avgörande att förebygga våld eller så tidigt som möjligt uppmärksamma barn som redan är utsatta. Förebyggande insatser och tidig upptäckt, följt av rätt stöd och skydd, gör det möjligt att begränsa våldets konsekvenser. Lagstiftning rörande till exempel barnfridsbrottet kan också möjliggöra skydd från fortsatt utsatthet och upprättelse för barn som har tvingats uppleva våld från och mot närstående.
Mot denna bakgrund lyfter Barnombudsmannen följande rekommendationer:
Senast uppdaterad: 9 november 2026
Här finns statistik om barns utsatthet för olika former av våld i en hederskontext, enligt Stiftelsen Allmänna barnhuset nationella kartläggningar Våld mot barn (2016 och 2022). Diagram och tabeller bygger på bearbetade data från kartläggningen.
Hederskontexten preciseras i kartläggningen bland annat utifrån barns frihet att välja sin framtida partner. Statistiken från kartläggningarna visar tydligt att barn som inte själva får välja sin framtida partner är kraftigt överrepresenterade bland de som utsätts för olika former av våld.
Enligt kartläggningen Våld mot barn 2022 är utsattheten för fysisk misshandel särskilt stor bland barn och unga i en hederskontext. Det gäller 49,3 procent av flickorna och 42,1 procent av pojkarna. Bland övriga barn är motsvarande siffror 19,3 procent för flickor och 18,6 procent för pojkar. Jämfört med 2016 har andelen som utsatts för fysisk misshandel minskat i samtliga grupper, förutom för flickor som själva får bestämma sin framtida partner där den ökat något. Andelen som är utsatta för fysisk misshandel är trots minskningen fortsatt hög, särskilt för flickor och pojkar i en hederskontext.
I Barnombudsmannens årsrapport 2026, Det var som att leva i ett fängelse. Jag kunde knappt andas, framkommer att många av barn som lever i en hederskontext har varit utsatta för omfattande och återkommande fysiskt våld. I djupintervjuer berättar de om våld från pappa, mamma, farbröder, morbröder och bröder. Det har handlat om att bli slagen med till exempel sladdar och andra tillhyggen eller att bli strypt. Våld i olika former betraktas i detta sammanhang som legitima metoder för att upprätthålla disciplin och familjens anseende. Ett rykte kan räcka för att utlösa repressalier.
Han [pappan] använde våld alltid. Det kunde vara vad som helst. Ibland utan någon anledning.
Sen så fick min farbror och min farsa tag på mig på något sätt. Jag hade inga sociala medier, inget, men de fick tag på mig på något sätt. Sen hade de gått och hämtat mig. De drog mig hela vägen, allt så mitt i stan. Drog mig från håret framför människor. Och jag skrek efter hjälp, för sökte göra motstånd. Det var ingen som hjälpte eller något.
Man får inte gå emot det som bestämts, och minsta fel straffas hårt.
Jag var alltid den uppkäftiga. Jag bara stod upp för mig själv. […] De andra var rädda för honom. Så han brukade typ såhär säga, han brukade slå sönder mig. Sen säger till de andra att slå mig, mina syskon då. Så var vi tvungna att göra det. Så han vände oss alla emot varandra. […] Då slår han dig typ med en pinne eller en sladd i typ 30 minuter. Oftast var det en sladd för den går inte sönder på ett tag. Och sen så får du gå och sätta dig. Så kommer nästa och nästa. Det kunde pågå i flera timmar.
Barnombudsmannens årsrapport 2026 visar att barn som lever i en hederskontext systematiskt bestraffas när de vill åtnjuta sina grundläggande rättigheter. Barn berättar att sådant som borde vara självklart – att uttrycka sina åsikter, delta i fritidsaktiviteter, välja vänner, kläder eller utbildning – betraktas som normbrott som anses hota familjens eller släktens anseende. När barn visar självständighet möts de ofta av kontroll, bestraffningar och våld. Detta kan ta sig uttryck i psykiskt våld, hot, skam- och skuldbeläggning, isolering, övervakning, fysiskt våld, sexuellt våld, bortförande, könsstympning av flickor eller barn- och tvångsäktenskap. Våldet är inte en enskild handling utan en del av en kollektiv och långvarig kontrollstruktur.
Konsekvenserna för barn är djupgående. Många beskriver en uppväxt präglad av rädsla, anpassning och vaksamhet. När barns tankar, känslor och behov konsekvent undertrycks riskerar de att utveckla låg självkänsla, svårigheter att fatta egna beslut och problem att skapa trygga relationer senare i livet. Den långvariga utsattheten innebär också en hög risk för psykisk ohälsa, såsom depression, posttraumatiskt stressymptom och självskadebeteende. Många barn och unga utvecklar samtidigt avancerade överlevnadsstrategier och en stor motståndskraft, i avsaknad av vuxna som ger dem stöd och skydd.
Trots att svensk lagstiftning ger långtgående möjligheter att skydda barn som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck visar barns erfarenheter att skyddet ofta brister i praktiken. Myndigheter missar att upptäcka våldet, underskattar riskerna eller feltolkar barnets situation som individuella konflikter snarare än hedersrelaterat våld och förtryck. Barns berättelser ifrågasätts eller ges lägre trovärdighet än vuxnas, särskilt när föräldrar uppfattas som samarbetsvilliga. Detta leder till felaktiga bedömningar och insatser som inte motsvarar barnets faktiska behov.
I regeringens handlingsplan mot hedersrelaterat våld och förtryck 2026–2028 slår man bland annat fast att aktörer som ska förebygga och bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck ska ha rätt uppgifter och förutsättningar för att kunna agera effektivt och kraftfullt. Detta kräver exempelvis långsiktigt hållbara finansiella förutsättningar, en väl fungerade nationell och regional samverkan och en tydlig och sammanhållen struktur för uppföljning. Handlingsplanen utgår från den nya nationella jämställdhetspolitiska strategin mot våld, förtryck och utnyttjande som beslutades i april 2026 och som ska bidra till ett effektivt, hållbart och samordnat arbete.
Barnombudsmannen konstaterar att principen om barnets bästa ofta tolkas på ett sätt som inte tar hänsyn till de särskilda risker som hedersrelaterat våld och förtryck innebär. För barn i en hederskontext är barnets bästa inte en avvägning mellan olika intressen, utan en fråga om omedelbart skydd. Barnets rätt till liv, integritet och utveckling måste ges företräde framför familjens och släktens normer och förväntningar. Stöd och skydd behöver utformas med förståelse för att frigörelse från hedersnormer är en långsiktig och ofta riskfylld process.
Många barn och unga visar en stark handlingskraft och förmåga att skapa ett nytt liv när de får rätt stöd. För att detta ska vara möjligt krävs långsiktighet, samordning och vuxna som står kvar över tid. Ett respektfullt bemötande, tydlig information och att någon lyssnar och tar ansvar för nästa steg kan vara avgörande för att ett barn vågar berätta och ta emot hjälp.
Målet är inte enbart att stoppa våldet, utan att ge barn möjlighet att leva ett fritt och tryggt liv. För många barn i en hederskontext handlar frihet om vardagliga saker: att få välja kläder, studera det man vill, ha vänner, röra sig fritt och känna sina egna känslor utan rädsla. För att detta ska bli verklighet krävs att samhället stärker upptäckten av hedersrelaterat våld och förtryck, förbättrar skyddet och säkerställer långsiktiga och samordnade insatser. Barns rättigheter måste inte bara erkännas i princip – de måste förverkligas i praktiken.
Barnombudsmannen har tidigare lämnat ett antal förslag som syftar till att förbättra arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Dessa och andra tidigare förslag finns samlade i myndighetens barnmanifest – ett vägledande strategidokument, med särskilt fokus på barn i utsatta eller sårbara situationer. De förslag som är specifikt riktade mot hedersrelaterat våld och förtryck och dess olika uttrycksformer, är följande:
I arbetet med Barnombudsmannens årsrapport 2026 har ytterligare behov framkommit som har resulterat i flera åtgärdsförslag, Läs mer här: "Det var som att leva i ett fängelse. Jag kunde knappt andas"
Senast uppdaterad: 9 november 2026
Enligt kartläggningen Våld mot barn 2022 har 36,6 procent av flickorna och 57,1 procent av pojkarna i en hederskontext utsatts för försummelse. Bland övriga barn är motsvarande siffror 11 procent för flickor och 10,3 procent för pojkar. Jämfört med 2016 har utsattheten för försummelse bland pojkar som inte själva får bestämma sin framtida partner mer än fördubblats, medan flickor i samma situation har en fortsatt hög, men något sjunkande, andel under samma period.
I djupintervjuer som Barnombudsmannen genomförde 2025 beskriver barn och unga om en uppväxt präglad av återkommande våld och försummelse. De beskriver både fysisk och känslomässig försummelse, till exempel att inte få mat, omsorg, kärlek eller stöd från vuxna. Flera berättar också om svåra erfarenheter i familjehem, där de inte fått sina grundläggande behov tillgodosedda. Många beskriver föräldrar som varit känslomässigt frånvarande, avstängda eller konfliktfyllda, och att det saknats möjlighet att prata om känslor hemma.
Vi åt ju knappt när jag bodde där för min mamma gjorde aldrig mat […] För var inte hon hungrig så skulle inte någon äta.
Hon sa typ aldrig jag älskar dig eller kram eller någonting. […] Hon är fett elak, typ säger fett elaka saker.
Barn och unga i hederskontext beskriver dessutom att kärlek, trygghet och bekräftelse framstår som något villkorat som behöver förtjänas genom lydnad och anpassning. Möjligheten att anförtro sig eller söka stöd inom familjen eller det närmaste sociala nätverket är mycket begränsad och för vissa barn helt obefintlig. Att försöka hitta allierade i ett system där såväl vuxna som barn är rädda för konsekvenserna är svårt eller till och med farligt. Det skapar en tystnadskultur som förstärker känslan av ensamhet och otrygghet.
Barnombudsmannens årsrapport 2026 Det var som att leva i ett fängelse. Jag kunde knappt andas visar att barn som lever i en hederskontext systematiskt bestraffas när de vill åtnjuta sina grundläggande rättigheter. Barn berättar att sådant som borde vara självklart – att uttrycka sina åsikter, delta i fritidsaktiviteter, välja vänner, kläder eller utbildning – betraktas som normbrott som anses hota familjens eller släktens anseende. När barn visar självständighet möts de ofta av kontroll, bestraffningar och våld. Detta kan ta sig uttryck i psykiskt våld, hot, skam- och skuldbeläggning, isolering, övervakning, fysiskt våld, sexuellt våld, bortförande, könsstympning av flickor eller barn- och tvångsäktenskap. Våldet är inte en enskild handling utan en del av en kollektiv och långvarig kontrollstruktur.
Konsekvenserna för barn är djupgående. Många beskriver en uppväxt präglad av rädsla, anpassning och vaksamhet. När barns tankar, känslor och behov konsekvent undertrycks riskerar de att utveckla låg självkänsla, svårigheter att fatta egna beslut och problem att skapa trygga relationer senare i livet. Den långvariga utsattheten innebär också en hög risk för psykisk ohälsa, såsom depression, posttraumatiskt stressymptom och självskadebeteende. Många barn och unga utvecklar samtidigt avancerade överlevnadsstrategier och en stor motståndskraft, i avsaknad av vuxna som ger dem stöd och skydd.
Trots att svensk lagstiftning ger långtgående möjligheter att skydda barn som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck visar barns erfarenheter att skyddet ofta brister i praktiken. Myndigheter missar att upptäcka våldet, underskattar riskerna eller feltolkar barnets situation som individuella konflikter snarare än hedersrelaterat våld och förtryck. Barns berättelser ifrågasätts eller ges lägre trovärdighet än vuxnas, särskilt när föräldrar uppfattas som samarbetsvilliga. Detta leder till felaktiga bedömningar och insatser som inte motsvarar barnets faktiska behov.
Ett strategiskt område i regeringens handlingsplan mot hedersrelaterat våld och förtryck 2026–2028 är att säkerställa att barn, unga och vuxna som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck får tidigt, specialiserat och långsiktigt stöd, oavsett var i landet de bor. I detta ingår likvärdig tillgång till specialiserat stöd och skydd i hela landet, stärkt kvalitet i stöd- och skyddsinsatser, samt kunskap och uppföljning som förbättrar samhällets förmåga att ge ändamålsenligt stöd och skydd.
Barnombudsmannen konstaterar att principen om barnets bästa ofta tolkas på ett sätt som inte tar hänsyn till de särskilda risker som hedersrelaterat våld och förtryck innebär. För barn i en hederskontext är barnets bästa inte en avvägning mellan olika intressen, utan en fråga om omedelbart skydd. Barnets rätt till liv, integritet och utveckling måste ges företräde framför familjens och släktens normer och förväntningar. Stöd och skydd behöver utformas med förståelse för att frigörelse från hedersnormer är en långsiktig och ofta riskfylld process.
Många barn och unga visar en stark handlingskraft och förmåga att skapa ett nytt liv när de får rätt stöd. För att detta ska vara möjligt krävs långsiktighet, samordning och vuxna som står kvar över tid. Ett respektfullt bemötande, tydlig information och att någon lyssnar och tar ansvar för nästa steg kan vara avgörande för att ett barn vågar berätta och ta emot hjälp.
Målet är inte enbart att stoppa våldet, utan att ge barn möjlighet att leva ett fritt och tryggt liv. För många barn handlar frihet om vardagliga saker: att få välja kläder, studera det man vill, ha vänner, röra sig fritt och känna sina egna känslor utan rädsla. För att detta ska bli verklighet krävs att samhället stärker upptäckten av hedersrelaterat våld, förbättrar skyddet och säkerställer långsiktiga och samordnade insatser. Barns rättigheter måste inte bara erkännas i princip – de måste förverkligas i praktiken.
Barnombudsmannen har tidigare lämnat ett antal förslag som syftar till att förbättra arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Dessa och andra tidigare förslag finns samlade i myndighetens barnmanifest – ett vägledande strategidokument, med särskilt fokus på barn i utsatta eller sårbara situationer. De förslag som är specifikt riktade mot heders relaterat våld och förtryck och dess olika uttrycksformer, är följande:
I arbetet med Barnombudsmannens årsrapport 2026 har ytterligare behov framkommit som har resulterat i flera åtgärdsförslag. Läs mer här: "Det var som att leva i ett fängelse. Jag kunde knappt andas"
Senast uppdaterad: 9 november 2026
Kartläggningen Våld mot barn 2022 visar att även utsattheten för mobbning är vanligare bland barn och unga i en hederskontext. Det gäller 25,7 procent av flickorna och 22,7 procent av pojkarna. Bland övriga barn är motsvarande siffror 22,6 procent för flickor och 13,6 procent för pojkar. Jämfört med 2016 har andelen som uppgett att de utsatts för mobbning minskat, förutom bland flickor som själva får bestämma sin framtida partner där den ökat något.
I djupintervjuer som Barnombudsmannen har genomfört under 2024 har flera barn och unga, särskilt tjejer, berättat om utsatthet för mobbning i skolan. I flera fall har mobbningen innefattat grovt fysiskt och psykiskt våld. De beskriver hur mobbningen lämnat djupa spår och haft en stark negativ påverkan på deras psykiska hälsa, självkänsla och känsla av samhörighet. Färre killar har i samtalen berättat om utsatthet för mobbning i skolan, samtidigt som de i Barnombudsmannens enkät från 2024 i något högre grad än tjejer uppgett att de blivit utsatta för våld i skolan.
Jag blev ganska mobbad i skolan också. Det var inte bara så här psykisk mobbning. Det var väldigt mycket fysisk mobbning också. Mina första skolor kommer jag inte ens ihåg. Det är för jobbigt.
Och då möttes jag av detta gänget från skolan då, flera stycken. De skrek på mig. De hotade mig att jag skulle ta livet av mig. [...] Och jag bara stod där liksom. Och sen när jag skulle gå hem, jag vågade ju inte gå hem. [...] Så de skickade mig till psykiatrin då, för de skickade in en remiss. Och det skulle vara prio ett liksom. Så då efter den här händelsen så försökte jag, jag började med självskadebeteende. Jag försökte ta mitt liv. Men det var liksom ingen som brydde sig, så.
Det var mycket mobbning, för att föräldrarna tyckte inte att jag var en bra person. De ville inte att deras barn skulle hänga med mig, för att jag var ju som jag var. Och jag hade inte mamma som gav mig bra kritik när jag klarade vissa prov. Hon såg inte mig och jag kände mig osynlig. […] Hemsk barndom. Mobbad. Alltså alla de här punkterna som är hemska. Jag menar, det kan ju inte bli värre nu. Det kan inte bli värre än det som jag har varit med om. Det kan bara bli bättre härifrån. Jag kommer inte bli mobbad mer i några skolor.
Ja, alltså det var ju folk jag gick i skolan med. Så det var ju liksom, ja. Jag blev misshandlad, jag blev skadad liksom. Jag blev slagen med […], pinnar, sten. Så hela här var alltså blålila. Skolan gjorde en polisanmälan men de killarna blev avstängda i cirka en vecka ifrån skolan. Och jag behövde gå till skolan dagen efter. Så ska det inte behöva vara. Jag hade hellre varit hemma och vilat upp mig. Jag var rädd för att gå till skolan.
Utöver mobbning beskriver barn och unga i en hederskontext även annan utsatthet som sker i skolmiljön. Inte minst tjejer berättar att kontrollen från föräldrar och övrig familj kan följa med in i skolan och att de exempelvis inte har fått vara med på idrottslektioner eller simning i könsblandade grupper.
De har inte heller alltid haft lärare som har stått upp för deras rättigheter. Vissa vittnar till och med om skolpersonal som hjälper till att upprätthålla hedersnormerna.
Att röra sig mellan en hårt kontrollerad hemmiljö och en skolmiljö där de förväntas prestera och fungera på samma villkor som andra barn, kan leda till koncentrations-svårigheter och ett destruktivt, utåtagerande beteende.
Svårigheter att klara skolan riskerar i sin tur att få konsekvenser för den ungas framtida möjligheter. I en rapport om unga utrikes födda kvinnors etablering i arbetslivet framkommer att hedersnormerna på olika sätt försvårar tjejers skolgång och möjlighet till högre utbildning. Dessutom kan det, och även fortsatt våldsutsatthet, på längre sikt hindra deras etablering i arbetslivet.
I regeringens handlingsplan mot hedersrelaterat våld och förtryck 2026–2028 finns uppdrag om till exempel förstärkt tillsyn och annan granskning av skolor där det finns en riskbild avseende bland annat hedersrelaterat våld och förtryck samt om fokus på utsatthet för våld i arbetet med skolsociala team. Dessutom har Utredningen om hedersrelaterat våld och förtryck i förskolan, skolan och fritidshemmet i augusti 2026 lämnat ett flertal förslag som syftar till att motverka förekomsten av hedersrelaterat våld och förtryck.
I Barnombudsmannens årsrapport 2026 Det var som att leva i ett fängelse. Jag kunde knappt andas, lämnar vi flera åtgärdsförslag som rör skolans arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck, såsom följande:
Senast uppdaterad: 9 november 2026
Enligt kartläggningen Våld mot barn 2022 är utsattheten för psykisk misshandel mycket stor bland barn och unga i en hederskontext. Det gäller 45,7 procent av flickorna och 41,5 procent av pojkarna. Bland övriga barn är motsvarande siffror 16,8 procent för flickorna och 11 procent för pojkarna. Jämfört med 2016 har utsattheten för psykisk misshandel ökat något, förutom för pojkar som inte själva får bestämma sin framtida partner där den minskat något. Andelen som är utsatta för psykisk misshandel är trots detta fortsatt hög, särskilt för flickor och pojkar i en hederskontext.
I djupintervjuer som Barnombudsmannen genomförde 2025 berättar många barn och unga om en uppväxt präglad av återkommande våld, där psykiskt våld är vanligt förekommande.
Barn och unga som lever i en hederskontext beskriver en vardag präglad av omfattande kontroll. Framför allt tjejer får inte välja sina kläder, sina vänner eller sina fritidsaktiviteter. De får inte gå ut, inte prata med killar och inte bestämma över sin egen kropp. Kontrollen utövas inte bara av föräldrar – bröder, kusiner och andra släktingar bevakar och rapporterar.
Barn och unga beskriver även andra former av psykiskt våld. Återkommande i berättelserna från tjejer i hederskontext är att kallas hora, värdelös och skam. Några tjejer och killar berättar om att de har blivit in låsta i eller utkastade ur hemmet. Flera har blivit utsatta för dödshot och till exempel hotade med kniv.
Så här beskriver några barn och unga om hur det är att växa upp i denna miljö:
Jag växte upp i en stor familj där nästan allt handlade om vad alla andra skulle säga och tycka. Från det att jag var liten fick jag höra att tjejer måste vara försiktiga, att inte prata med killar, inte gå ut, inte klä sig som man vill och inte dra till sig uppmärksamhet. Familjens rykte och heder var det absolut viktigaste, efter Gud.
Och så sa hon typ att, om du någonsin berättar för någon vad som pågår här hemma, så kommer jag ta död på dig. Jag kommer gömma din kropp. Ingen ska någonsin få reda på att det var du, eller att det var jag.
Så jag går liksom inte utanför det förbjudna ändå.
I min familj finns det så många regler att det är omöjligt att kunna alla. Man ska till exempel gifta sig med en kusin, att man inte får gå emot det som bestämts, och att minsta fel straffas hårt. Jag växte upp med berättelser om en faster som hade blivit kär i en man i hemlandet. Hon ville inte gifta sig med sin kusin, och det var något jätteskamligt, man får aldrig göra så. Det jag hört är att de dödade henne och den där mannen. Varje gång någon gör något fel säger de, du vet vad som hände med din faster. Jag hatar dem för det.
Barnombudsmannens årsrapport 2026, "Det var som att leva i ett fängelse. Jag kunde knappt andas", visar att barn som lever i en hederskontext systematiskt bestraffas när de vill åtnjuta sina grundläggande rättigheter. Barn berättar att sådant som borde vara självklart – att uttrycka sina åsikter, delta i fritidsaktiviteter, välja vänner, kläder eller utbildning – betraktas som normbrott som anses hota familjens eller släktens anseende. När barn visar självständighet möts de ofta av kontroll, bestraffningar och våld. Detta kan ta sig uttryck i psykiskt våld, hot, skam- och skuldbeläggning, isolering, övervakning, fysiskt våld, sexuellt våld, bortförande, könsstympning av flickor eller barn- och tvångsäktenskap. Våldet är inte en enskild handling utan en del av en kollektiv och långvarig kontrollstruktur.
Konsekvenserna för barn är djupgående. Många beskriver en uppväxt präglad av rädsla, anpassning och vaksamhet. När barns tankar, känslor och behov konsekvent undertrycks riskerar de att utveckla låg självkänsla, svårigheter att fatta egna beslut och problem att skapa trygga relationer senare i livet. Den långvariga utsattheten innebär också en hög risk för psykisk ohälsa, såsom depression, posttraumatiskt stressymptom och självskadebeteende. Många barn och unga utvecklar samtidigt avancerade överlevnadsstrategier och en stor motståndskraft, i avsaknad av vuxna som ger dem stöd och skydd.
Som en del i regeringens handlingsplan mot hedersrelaterat våld och förtryck 2026–2028 finns införandet av en särskild straffbestämmelse om psykiskt våld, som gör det straffbart att upprepat utsätta en annan person för vissa typer av kränkningar. Brottet kan även ingå som ett led i brottet hedersförtryck.
Trots att svensk lagstiftning ger långtgående möjligheter att skydda barn som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck visar barns erfarenheter att skyddet ofta brister i praktiken. Myndigheter missar att upptäcka våldet, underskattar riskerna eller feltolkar barnets situation som individuella konflikter snarare än hedersrelaterat våld och förtryck. Barns berättelser ifrågasätts eller ges lägre trovärdighet än vuxnas, särskilt när föräldrar uppfattas som samarbetsvilliga. Detta leder till felaktiga bedömningar och insatser som inte motsvarar barnets faktiska behov.
Barnombudsmannen konstaterar att principen om barnets bästa ofta tolkas på ett sätt som inte tar hänsyn till de särskilda risker som hedersrelaterat våld och förtryck innebär. För barn i en hederskontext är barnets bästa inte en avvägning mellan olika intressen, utan en fråga om omedelbart skydd. Barnets rätt till liv, integritet och utveckling måste ges företräde framför familjens och släktens normer och förväntningar. Stöd och skydd behöver utformas med förståelse för att frigörelse från hedersnormer är en långsiktig och ofta riskfylld process.
Många barn och unga visar en stark handlingskraft och förmåga att skapa ett nytt liv när de får rätt stöd. För att detta ska vara möjligt krävs långsiktighet, samordning och vuxna som står kvar över tid. Ett respektfullt bemötande, tydlig information och att någon lyssnar och tar ansvar för nästa steg kan vara avgörande för att ett barn vågar berätta och ta emot hjälp.
Målet är inte enbart att stoppa våldet, utan att ge barn möjlighet att leva ett fritt och tryggt liv. För många barn handlar frihet om vardagliga saker: att få välja kläder, studera det man vill, ha vänner, röra sig fritt och känna sina egna känslor utan rädsla. För att detta ska bli verklighet krävs att samhället stärker upptäckten av hedersrelaterat våld, förbättrar skyddet och säkerställer långsiktiga och samordnade insatser. Barns rättigheter måste inte bara erkännas i princip – de måste förverkligas i praktiken.
I Barnombudsmannens årsrapport 2026 finns flera förslag för förbättrad upptäckt, tidiga insatser samt stöd, skydd och upprättelse, bland annat följande:
Detta kräver även nationell samordning, likvärdig tillgång över landet och systematisk uppföljning och kvalitetssäkring av insatser till barn och unga i en hederskontext.
Senast uppdaterad: 9 november 2026
Enligt kartläggningen Våld mot barn 2022 är utsattheten för sexuella övergrepp vanligare bland flickor än bland pojkar. Utsattheten är ännu större om en också lever i en hederskontext. Att vara flicka utsatt för hedersrelaterat våld och förtryck innebär störst utsatthet även för sexuellt våld: hela 52,5 procent av dessa flickor har utsatts för sexuella övergrepp. Mellan 2016 och 2022 syns två olika trender: Bland barn som själva får bestämma sin framtida partner har utsattheten ökat – för flickor från 30,4 till 43 procent och för pojkar från 8 till 12,3 procent. Bland barn i en hederskontext har utsattheten minskat något under samma period – för flickor från 57,1 till 52,5 procent och för pojkar från 24 till 23,5 procent. Trots denna minskning är flickor och pojkar i hederskontext fortsatt betydligt mer utsatta för sexuella övergrepp än andra barn av samma kön.
I djupintervjuer som Barnombudsmannen genomförde 2025 har flera barn och unga berättat att de har utsatts för sexuellt våld under uppväxten. Det kan handla om sexuella övergrepp av familjemedlemmar, om sexuellt våld inom barn- och tvångsäktenskap, eller om sexuella övergrepp som sker i sammanhang där tabu och tystnad gör det omöjligt att berätta och där offret skuldbeläggs. Sexuellt våld i en hederskontext kan vara ett uttryck för den maktstruktur där barnets kropp inte betraktas som barnets egen, utan som något som ska kontrolleras av kollektivet. Våldet förekommer ofta parallellt med eller som en upptrappning av fysiskt och psykiskt våld. Att prata om sexualitet är strikt förbjudet i dessa miljöer, vilket gör det svårt – ofta omöjligt – för barn att berätta om de övergrepp de utsatts för. Rädslan för att inte bli trodd, för repressalier eller för att avslöjas inför familjen håller barn kvar i tystnad under lång tid. Barn som söker hjälp eller försöker fly riskerar att straffas ytterligare. Barn har till exempel berättat för oss:
Men det absolut värsta är inte att jag inte fick göra som jag ville eller att jag inte var fri. Det värsta är den hemlighet jag burit på i så många år. Jag blev våldtagen av min bror, från det att jag var sex år tills jag var ungefär elva. Jag tror att han slutade när jag fick mens. Jag minns att jag som liten ofta hade urinvägsinfektion. Min mamma sökte hjälp flera gånger på vårdcentralen så att jag skulle få penicillin. En gång när vi kom hem från vårdcentralen, samlade jag mod och berättade för henne. Hon skrek rakt ut och spottade mig i ansiktet. Hon sa att jag aldrig fick ljuga så igen, och att det kunde sluta illa för mig. Hon trodde inte på mig eller ville inte tro på mig. Efter det vågade jag aldrig prata med någon om det. Jag stängde bara av.
Men jag tror också att de försöker göra dig illa. Om de ser att de inte lyckas med att slå eller sådant, så börjar föräldrarna använda sexuellt istället.
Barnombudsmannens årsrapport 2026 "Det var som att leva i ett fängelse. Jag kunde knappt andas", visar att barn som lever i en hederskontext systematiskt bestraffas när de vill åtnjuta sina grundläggande rättigheter. Barn berättar att sådant som borde vara självklart – att uttrycka sina åsikter, delta i fritidsaktiviteter, välja vänner, kläder eller utbildning – betraktas som normbrott som anses hota familjens eller släktens anseende. När barn visar självständighet möts de ofta av kontroll, bestraffningar och våld. Detta kan ta sig uttryck i psykiskt våld, hot, skam- och skuldbeläggning, isolering, övervakning, fysiskt våld, sexuellt våld, bortförande, könsstympning av flickor eller barn- och tvångsäktenskap. Våldet är inte en enskild handling utan en del av en kollektiv och långvarig kontrollstruktur.
Konsekvenserna för barn är djupgående. Många beskriver en uppväxt präglad av rädsla, anpassning och vaksamhet. När barns tankar, känslor och behov konsekvent undertrycks riskerar de att utveckla låg självkänsla, svårigheter att fatta egna beslut och problem att skapa trygga relationer senare i livet. Den långvariga utsattheten innebär också en hög risk för psykisk ohälsa, såsom depression, posttraumatiskt stressymptom och självskadebeteende. Många barn och unga utvecklar samtidigt avancerade överlevnadsstrategier och en stor motståndskraft, i avsaknad av vuxna som ger dem stöd och skydd.
Trots att svensk lagstiftning ger långtgående möjligheter att skydda barn som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck visar barns erfarenheter att skyddet ofta brister i praktiken. Myndigheter missar att upptäcka våldet, underskattar riskerna eller feltolkar barnets situation som individuella konflikter snarare än hedersrelaterat våld och förtryck. Barns berättelser ifrågasätts eller ges lägre trovärdighet än vuxnas, särskilt när föräldrar uppfattas som samarbetsvilliga. Detta leder till felaktiga bedömningar och insatser som inte motsvarar barnets faktiska behov.
Ett strategiskt område i regeringens handlingsplan mot hedersrelaterat våld och förtryck 2026–2028 är att säkerställa att barn, unga och vuxna som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck får tidigt, specialiserat och långsiktigt stöd, oavsett var i landet de bor. I detta ingår likvärdig tillgång till specialiserat stöd och skydd i hela landet, stärkt kvalitet i stöd- och skyddsinsatser, samt kunskap och uppföljning som förbättrar samhällets förmåga att ge ändamålsenligt stöd och skydd.
Barnombudsmannen konstaterar att principen om barnets bästa ofta tolkas på ett sätt som inte tar hänsyn till de särskilda risker som hedersrelaterat våld och förtryck innebär. För barn i en hederskontext är barnets bästa inte en avvägning mellan olika intressen, utan en fråga om omedelbart skydd. Barnets rätt till liv, integritet och utveckling måste ges företräde framför familjens och släktens normer och förväntningar. Stöd och skydd behöver utformas med förståelse för att frigörelse från hedersnormer är en långsiktig och ofta riskfylld process.
Många barn och unga visar en stark handlingskraft och förmåga att skapa ett nytt liv när de får rätt stöd. För att detta ska vara möjligt krävs långsiktighet, samordning och vuxna som står kvar över tid. Ett respektfullt bemötande, tydlig information och att någon lyssnar och tar ansvar för nästa steg kan vara avgörande för att ett barn vågar berätta och ta emot hjälp.
Målet är inte enbart att stoppa våldet, utan att ge barn möjlighet att leva ett fritt och tryggt liv. För många barn handlar frihet om vardagliga saker: att få välja kläder, studera det man vill, ha vänner, röra sig fritt och känna sina egna känslor utan rädsla. För att detta ska bli verklighet krävs att samhället stärker upptäckten av hedersrelaterat våld, förbättrar skyddet och säkerställer långsiktiga och samordnade insatser. Barns rättigheter måste inte bara erkännas i princip – de måste förverkligas i praktiken.
I Barnombudsmannens årsrapport 2026 finns bland annat förslag som ska öka kunskapen om, förebygga och motverka inte minst sexuellt våld i en hederskontext:
Senast uppdaterad: 9 november 2026
Enligt kartläggningen Våld mot barn 2022 har en relativt stor del av barn och unga i en hederskontext upplevt våld mellan föräldrar: 36,1 procent av flickorna och 13,9 procent av pojkarna. Motsvarande andelar för andra barn är 13,2 procent för flickorna och 5,6 procent för pojkarna. Jämfört med 2016 har utsattheten för att uppleva våld mellan föräldrar i en hederskontext ökat något för flickor (från 33,3 procent till 36,1 procent) medan den har minskat för pojkar (från 37 procent till 13,2 procent).
I djupintervjuer som Barnombudsmannen genomförde 2025 berättar många barn och unga att de har bevittnat våld mot närstående, oftast att pappan eller bonuspappan har utsatt barnets mamma eller en ny partner. De beskriver att mamman har blivit slagen, inknuffad i saker och i vissa fall utsatt för våldtäkt framför barnen. De har också sett syskon bli utsatta för våld. Barnen har levt med en stor oro för mamman och kan själva ha blivit utsatta när de har försökt gå emellan för att skydda mamma och syskon. Några barn och unga kallar inte det som har pågått i hemmet för våld, men beskriver ständiga skrik och bråk och/eller att föräldrar har puttats och kallat varandra fula saker. Flera barn och unga reflekterar själva kring att de har upplevt våldsutsatthet i hemmet och i nära relationer som något normalt, som de har lärt sig att leva med.
Man blir van till slut. Det känns som en vardag. Ibland kunde jag vara helt redo för att min pappa skulle slå mig. Jag gick ibland själv och hämtade min telefon, för de kollade hela tiden. Ibland gick jag och bara gav telefonen, för jag vet det är den tiden de kollar telefonen. Det är den tiden jag måste fixa maten, annars kommer de slå mig. Det är den tiden. Man blir van. Då det blir som en rutin, som en vardag. Det är normalt, tänker man. Men på något sätt när man går typ till skolan eller häng er med vänner eller något och hör hur de har det, det är då man börjar tänka. För det är inte så jag har det.
Jag växte upp i en familj där tystnad var säkrast och tryggast. Jag lärde mig tidigt att läsa av pappas steg i trappan. Var de tunga visste jag att kvällen skulle bli ett helvete för oss alla. För mamma, för mig och för mina syskon.
Barnombudsmannens årsrapport 2026, "Det var som att leva i ett fängelse. Jag kunde knappt andas", visar att barn som lever i en hederskontext systematiskt bestraffas när de vill åtnjuta sina grundläggande rättigheter. Barn berättar att sådant som borde vara självklart – att uttrycka sina åsikter, delta i fritidsaktiviteter, välja vänner, kläder eller utbildning – betraktas som normbrott som anses hota familjens eller släktens anseende. När barn visar självständighet möts de ofta av kontroll, bestraffningar och våld. Detta kan ta sig uttryck i psykiskt våld, hot, skam- och skuldbeläggning, isolering, övervakning, fysiskt våld, sexuellt våld, bortförande, könsstympning av flickor eller barn- och tvångsäktenskap. Våldet är inte en enskild handling utan en del av en kollektiv och långvarig kontrollstruktur.
Konsekvenserna för barn är djupgående. Många beskriver en uppväxt präglad av rädsla, anpassning och vaksamhet. När barns tankar, känslor och behov konsekvent undertrycks riskerar de att utveckla låg självkänsla, svårigheter att fatta egna beslut och problem att skapa trygga relationer senare i livet. Den långvariga utsattheten innebär också en hög risk för psykisk ohälsa, såsom depression, posttraumatiskt stressymptom och självskadebeteende. Många barn och unga utvecklar samtidigt avancerade överlevnadsstrategier och en stor motståndskraft, i avsaknad av vuxna som ger dem stöd och skydd.
Barn som ser eller hör en närstående, till exempel en förälder, bli utsatt för våld av en annan närstående blir utsatt för psykiskt våld. Det kan också röra sig om barnfridsbrott. Som en del i regeringens handlingsplan mot hedersrelaterat våld och förtryck 2026–2028 finns införandet av en särskild straffbestämmelse om psykiskt våld, som gör det straffbart att upprepat utsätta en annan person för vissa typer av kränkningar. Brottet kan även ingå som ett led i brottet hedersförtryck och i barnfridsbrottet.
Trots att svensk lagstiftning ger långtgående möjligheter att skydda barn som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck visar barns erfarenheter att skyddet ofta brister i praktiken. Myndigheter missar att upptäcka våldet, underskattar riskerna eller feltolkar barnets situation som individuella konflikter snarare än hedersrelaterat våld och förtryck. Barns berättelser ifrågasätts eller ges lägre trovärdighet än vuxnas, särskilt när föräldrar uppfattas som samarbetsvilliga. Detta leder till felaktiga bedömningar och insatser som inte motsvarar barnets faktiska behov.
Barnombudsmannen konstaterar att principen om barnets bästa ofta tolkas på ett sätt som inte tar hänsyn till de särskilda risker som hedersrelaterat våld och förtryck innebär. För barn i en hederskontext är barnets bästa inte en avvägning mellan olika intressen, utan en fråga om omedelbart skydd. Barnets rätt till liv, integritet och utveckling måste ges företräde framför familjens och släktens normer och förväntningar. Stöd och skydd behöver utformas med förståelse för att frigörelse från hedersnormer är en långsiktig och ofta riskfylld process.
Många barn och unga visar en stark handlingskraft och förmåga att skapa ett nytt liv när de får rätt stöd. För att detta ska vara möjligt krävs långsiktighet, samordning och vuxna som står kvar över tid. Ett respektfullt bemötande, tydlig information och att någon lyssnar och tar ansvar för nästa steg kan vara avgörande för att ett barn vågar berätta och ta emot hjälp.
Målet är inte enbart att stoppa våldet, utan att ge barn möjlighet att leva ett fritt och tryggt liv. För många barn handlar frihet om vardagliga saker: att få välja kläder, studera det man vill, ha vänner, röra sig fritt och känna sina egna känslor utan rädsla. För att detta ska bli verklighet krävs att samhället stärker upptäckten av hedersrelaterat våld, förbättrar skyddet och säkerställer långsiktiga och samordnade insatser. Barns rättigheter måste inte bara erkännas i princip – de måste förverkligas i praktiken.
I Barnombudsmannens årsrapport 2026 finns flera förslag för förbättrad upptäckt, tidiga insatser samt stöd, skydd och upprättelse, bland annat följande:
Detta kräver även nationell samordning, likvärdig tillgång över landet och syste-matisk uppföljning och kvalitetssäkring av insatser till barn och unga i en hederskontext.
Senast uppdaterad: 9 november 2026